Karlskrona skulle stoppa dansken

Under 1640- och 50-talen svängde maktbalansen i den ständiga striden mellan Sverige och Danmark över i svensk favör. 

Steg för steg stod det allt klarare att det uppåtstigande Sverige höll på att växa fram som den nya stormakten i Östersjöområdet, medan Danmark alltmer distanserades. 

De svenska erövringarna i segerfrederna 1645 och 1658 bekräftade detta, även om en del områden som erövrades i Roskildefreden 1658 – Trondheims län och Bornholm – återgick i dansk ägo efter endast två år som svenska.

Men detta spelade mindre roll i det stora hela, tendensen var skrämmande tydlig ur Köpenhamns perspektiv. 

Egentligen var det endast stormakterna, främst Nederländerna, men också Brandenburg och kejsaren i Wien, som 1659 räddade Danmark från en total undergång. År 1661 infördes enväldet i Danmark och därefter följde en mängd reformer av den danska förvaltningen. 

Siktet var inställt på revansch och att rulla tillbaka de framgångsrika svenskarna. I fokus stod främst återtagande av Skånelandskapen, det gamla Östdanmark och om möjligt också det norska Bohuslän.

År 1676 kom anfallet när Kristian V landsteg i spetsen för 14 000 man vid Råå fiskeläge strax söder om Helsingborg. De följande månaderna återtogs viktiga delar av Skåne, medan Malmö började belägras. 

I december 1676 stod så det blodiga slaget vid Lund, där svenskarna behöll slagfältet och mera lyckades förhindra en dansk seger än åstadkomma en egen avgörande framgång. Först efter fortsatta omfattande strider kunde fred slutas i Lund 1679; den danska armén evakuerade Skåne och kriget slutade utan landavträdelser för någondera sidan.

Hur hindra danskarna?

Den här gången var det Sverige som hade sett katastrofen i vitögat och lyckats manövrera undan i sista stund. Frågan som Karl XI och hans rådgivare Johan Gyllenstierna och Erik Dahlberg nu ställde sig var: Hur ska vi förhindra att ett nytt danskt försök att återta Skånelandskapen blir framgångsrikt? Svaret blev trefaldigt.

För det första inleddes en omfattande försvenskningspolitik av de gamla danska och norska landskapen, där såväl kyrkan som skolundervisningen och städernas magistrater skulle genomsyras av svenskt språk och från Uppsverige, norr om Smålandsgränsen, födda män.

För det andra reformerades lantförsvaret i och med att riksdagen 1682 beslutade om att ersätta det gamla utskrivningssystemet från Gustav II Adolfs dagar med det nya indelningsverket, vars stomme utgjordes av rotar med bondgårdar som satte upp och utrustade soldater till armén och båtsmän till flottan, ofta försedda med små torp och en markplätt att bruka. 

Krigsmaktens rekrytering övergick från tvångsutskrivna till frivilliga soldater samtidigt som hela försvaret genomsyrades av en naturaekonomi där behovet blev allt mindre av kontanta medel. Det blev billigare men mera oflexibelt för staten.

För det tredje byggdes de militära baserna ut i det nya Sydsverige. De gamla Helsingborg och Malmö övergavs till betydande del till förmån för Kristianstad och, framför allt, Landskrona, som steg fram som den viktigaste fästningsstaden. Men det största militära projektet av dem alla var en helt ny stad och militärbas – Karlskrona.

Ombasering av flottan

Kriget under 1670-talet hade visat på nackdelarna med en basering av den svenska flottan till Stockholm, långt från huvudfienden Danmark och med uppenbara risker att fartygen frös inne stränga vintrar. 

Redan på hösten 1678, under pågående krig, diskuterades problemet vid ett möte med den svenska ledningen i Nybro. Då vanns uppenbarligen Karl XI för tanken på en ombasering av hela den svenska flottan till Blekinge, även om man till en början tycks ha haft Karlshamn (det tidigare danska Bodekull) i tankarna. 

Fördelen med en basering av flottan till Blekinge var också att man därmed kom närmare det svenska Pommern och de viktiga sjöförbindelserna dit.

Redan vintern 1678–79 baserades flottan tillfälligt söderut, nämligen i Kalmar, men följande vinter förlades den till Lyckeby i Blekinge. 

Vid ett besök där utfärdade Karl XI den 5 december 1679 den avgörande skrivelsen som befallde att en ny stad och örlogsbas skulle byggas på Vämö och Hästö. Till beslutet bidrog också närheten till viktiga ekskogar i Blekinge och Småland, men också i det svenska Pommern. 

Snart visade sig dock Trossö vara bättre och 1681 inleddes byggnadsarbeten där, medan ett provisoriskt örlogsvarv byggdes på Vämö.

Arbetena gick fort och på Trossö med Lindholmen växte staden och örlogsbasen snabbt upp. Redan 1683 kunde flottan ta sin nya bas i besittning och 1684 flyttades varvsverksamheten in från Vämö till den nya staden.

Trots de omfattande byggnadsarbetena var inte frågan om flottans basering helt avgjord. Så sent som 1682 återupptogs en del arbeten på den gamla örlogsbasen på Skeppsholmen i Stockholm, och samtidigt började Karl XI alltmer luta åt att Kalmar nog ändå var bäst som ny örlogsbas. 

Marinledningen med amiral Hans Wachtmeister i spetsen fick kämpa hårt för att övertyga kungen om vikten av att stå fast vid Karlskrona. Först 1688 tycks kungen slutgiltigt ha accepterat vad han själv hade bestämt 1679. Nu kunde därmed också befästningsarbetena runt Karlskrona ta fart.

Allt togs med från Stockholm

Byggandet av staden Karlskrona var i sig en oerhörd prestation som visar på den svenska stormaktens organisatoriska förmåga. 

Allt som kunde röras flyttades från basen och varvet på Skeppsholmen i Stockholm: fartyg, kranar, verktyg och allehanda lösa inventarier. Även block och metallskivor bröts bort från den stora mastkranen och sändes iväg, medan själva kranen fick stå kvar, utlämnad till fukt och röta. Ja, till och med förtöjningsringarna skruvades upp ur berget för att återanvändas. 

På Vämö och sedan Trossö växte det upp kompass- och skomakareverkstad, grovsmedja och klensmedja samt minst fyrtio olika förrådshus och lika många hus för skeppstimmermännen. På vattnet guppade snart ett tiotal timmerflottar. 

År 1696 tillkom den 300 meter långa repslagarbanan på Lindholmen, än i dag norra Europas längsta byggnad i trä. Inte bara Stockholm fick lämna ifrån sig materiel, utan från Kalmar, Västervik, Riga och andra varv sändes materiel av alla de slag till den nya staden.

All denna materiella verksamhet är förvisso imponerande, men de mera mänskliga aspekterna på Karlskronas tillkomst var nog så viktiga. 

Borgare från andra blekingska städer beordrades att flytta och åren 1681–82 fördes nära 1 100 båtsmän från det finska Österbotten till Blekinge; med familjer talar vi om kanske tretusen människor som tvångsförflyttades till Blekinge för att ge flottan en stabil personalförsörjning på plats nära Karlskrona.

Vid sidan av floden av båtsmän gick också strömmar av yrkesfolk till den nya staden och varvet: självfallet huvuddelen av arbetskraften på Skeppsholmen i Stockholm, men också timmermän från Pedersöre och Kronoby i Österbotten, 1683 kom 110 timmermän från Göteborg, Hisingen, Orust och Askim, följda av andra timmermän från Halland samt en rad specialhantverkare från många mindre varv i det svenska riket.

Den viktigaste av de olika befattningshavarna var skeppsbyggmästaren. Vid Skeppsholmsvarvet hade de båda engelsmännen Francis Sheldon (1666–72) och Robert Turner (1673–79) tjänstgjort. 

Båda var, tillsammans med kollegan Thomas Day, verksamma i Sverige ända från 1659, och alla tre var synliga bevis på det allt större engelska inflytandet på svensk varvsindustri. Orsakerna var dels Englands marina makt och politiska närmande till Sverige, dels de engelska skeppsbyggarnas tekniska framsteg.

Robert Turner kunde inleda sin verksamhet i Karlskrona (egentligen på Vämö) redan hösten 1680, dit han anlände från Stockholm. När Turner avled 1686 ersattes han av Francis John Sheldon, äldre son till Francis Sheldon. 

Den unge engelsmannen hade då i tre år varit verksam som mästerknekt, det vill säga skeppsbyggmästarens närmaste man i Karlskrona och utsågs 26 år ung till skeppsbyggmästare på det nya varvet. Det var framför allt denne unge Sheldon som skulle komma att förknippas med skapandet av den nya karolinska flottan.

Linjeskepp först färdigt

Det första fartyg som sjösattes i Karlskrona, närmare bestämt på Vämö, var linjeskeppet Blekinge (70 kanoner), som kom i sjön redan 1682. Ytterligare två linjeskepp sjösattes där, därefter följde en omfattande produktion på det slutliga varvet på Trossö. 

Vid sidan av denna nyproduktion skedde, inte minst de första åren av 1680-talet, en omfattande reparationsverksamhet för att avhjälpa krigsårens skador på fartygen.

Även om förvånansvärt mycket byggdes under 1680-talet så var det på 1690-talet som den stora produktionen kom igång. Under 1600-talets sista årtionde sjösattes hela 26 fartyg. 

Höjdpunkten nåddes den 8 september 1698 då inte mindre än tre av det årets fem nyproducerade fartyg löpte av stapeln samma dag. Inför ögonen på illustra besökare med den unge Karl XII och hertig Fredrik av Holstein i täten sjösattes skeppen Fredericus (40 kanoner) och Fredrika Amalia (60 kanoner) samt den lilla snaubriggen Mjöhunden (6 kanoner).

Bara några månader senare, i maj 1699, sjösattes ytterligare ett linjeskepp samt två fregatter, samtliga avsedda för tjänstgöring på västkusten. 

När­varande vid den sjösättningen var bland andra den polske ministern i Stockholm. Det var onekligen ett rejält försök till styrkeuppvisning inför företrädaren för en Östersjöstat som nästan helt saknade egna sjöstridskrafter. Men uppenbarligen förfelade uppvisningen sitt syfte, eftersom det förenade Sachsen-Polen aktivt deltog i den stora koalitionens angrepp på Sverige mindre än ett år senare.

Kronan i denna växande marina juvel var amiralsskeppet Konung Karl. Historien om detta skepp tog sin början på sommaren 1692 då Karl XI befann sig på inspektionsresa i Småland och den 8 augusti befann han sig på inspektion i Karlskrona. 

Vid en middag hos amiralen Hans Wachtmeister tycks frågan om ett nytt amiralsskepp ha kommit upp, för redan två veckor senare skriver Wachtmeister till kungen om ”ett nytt skepp” bestyckat med 100 kanoner. 

En kunglig order kom att så snart det fanns ledig plats på stapelbädden skulle arbetet inledas på ett nytt skepp av ”största sorten”. Det nya fartyget skulle bli ”det förnämsta och considerablaste” i kungens flotta.

Ekvirke införskaffades från det svenska Pommern, bland annat för att kungen ville spara skogarna i Södra Möre för nödfall i krigstid, och i maj 1693 anlände den första virkestransporten från Tyskland till Karlskrona. Arbetet kunde börja.

Under 1693 och 1694 pågick arbetet på det nya amiralsskeppet, som bit för bit växte fram på stapelbädden. 

Den 30 september 1694 befallde Karl XI att skeppet skulle döpas till Konung Karl. Namnvalet ledde till en formlig namnbytescirkus inom flottan. Det fanns nämligen redan ett skepp med namnet Konung Karl (sjösatt 1683), som nu döptes om till Drottning Hedvig Eleonora, varefter ytterligare nio fartyg fick byta namn, för att rangordningen i såväl storlek som namn skulle kunna följas.

Den 6 oktober 1694 löpte så Konung Karl av stapeln alltmedan skeppen Sverige och Göta avfyrade vardera tolv stycken 24-pundiga kanoner ”till glädje”. 

Under december levererades barlasten i form av hela 38 000 kanonkulor och sedan gick man över till att arbeta på fartygets utsmyckning. Det tog sin tid och ännu 1699 pågick en del utrustningsarbeten. 

Men vid krigsutbrottet 1700 var Konung Karl färdig att leda flottan i sjötåget mot Danmark. Då var hon utrustad med 108 kanoner och flottans i särklass största fartyg. 

Uppdragsgivaren själv, Karl XI, fick aldrig uppleva sitt färdiga fartyg, han avled på våren 1697. Men i gengäld kom Konung Karl att tjänstgöra länge i flottan. Hon deltog både i krigen 1700–21 och 1741–43 och höggs upp först år 1771, efter nästan åttio års tjänst.

Skeppsbyggmästare Sheldon

Ansvarig för huvuddelen av denna intensiva nyproduktion var Charles Sheldon, som tagit över som skeppsbyggmästare i Karlskrona sedan företrädaren, hans äldre bror Francis John avlidit redan vid 32 års ålder. Då hade den 27-årige Charles redan hunnit tjänstgöra på hovjaktvarvet i Stockholm och på Kalmarvarvet. 

Han kastades omgående in i den av Karl XI beordrade marina upprustningen. Av det ett drygt sextiotal fartyg av alla storlekar som Sheldon var med om att föra fram till sjösättning och senare fullbordan, fanns allt från galärer och jakter till det ståtliga amiralsskeppet Konung Karl. 

Under sin verksamhet fram till år 1709 var det Sheldon som med sina ritningar eller bestick var den drivande kraften bakom varvets produktion. Hans första sjösatta fartyg löpte av stapeln redan 1693, nämligen linjeskeppet Södermanland (56 kanoner). Hon rönte dock ett dystert öde, då hon erövrades av danskarna år 1715.

Karlskronaflottan seglar ut

Den flotta som seglade ut den 16 juni år 1700 för att möta den danska i det nu utbrutna stora nordiska kriget, var till en betydande del en skapelse av Karlskronavarvet. 

Av de största fartygen i flottan, linjeskeppen, var nästan alla byggda på Karlskrona och hela arton av dem under 1690-talet. Av de lite mindre fartygen, fregatterna, var något fler byggda före Karlskronas tillkomst, vilket visar att flottledningen under 1600-talets båda sista decennier hade prioriterat byggandet av de största skeppen. 

Flottans vid krigsutbrottet äldsta större fartyg, linjeskeppet Hercules (62 kanoner), var byggt i Wismar redan 1650 men sedan ombyggt 1689–92 så hon fick en utökad bestyckning. Det var således en Karlskronaflotta som seglade ut för att möta den danska.

Flottan som löpte ut från Karlskrona räknade 38 linjeskepp och 8 fregatter med tillsammans 2 720 kanoner och 15 000 mans besättning. Den stora marina upprustningen under Karl XI:s regering och verksamheten i Karlskrona hade lett till att Sverige hade fått Östersjöns starkaste flotta – bara hotad av den danska – och dessutom också den modernaste.

Under ledning av amiralgeneral Hans Wachtmeister ombord på Konung Karl stävade fartygen in i Öresund för att delta och skydda den planerade invasionen av Själland. 

De svenska landstigningsförbanden lyckades också gå iland och etablera ett brohuvud vid Humlebaek, mellan Köpenhamn och Helsingör, och därmed var den danska huvudstaden direkt hotad. Danmark gav upp och slöt fred med Sverige. Först nio år senare skulle danskarna återkomma i kriget.

Strategiskt innebar stora nordiska kriget att flottan verksamt bidrog till att förhindra att de danska revanschtankarna kunde realiseras. 

Men vid krigsslutet 1721 hade hela idén från 1680, med att bygga Karlskrona och flytta flottans bas och varv dit, delvis blivit passerad av utvecklingen. 

Den danske arvfienden fanns förvisso kvar med sin huvudbas i Köpenhamn, men under krigsåren hade Ryssland erövrat Nevamynningen och 1703 börjat bygga sin blivande huvudstad Sankt Petersburg. I anslutning till den byggdes örlogsbasen Kronstadt där en allt starkare rysk Östersjöflotta blev baserad.

I förhållande till hotet från öster låg Karlskrona delvis fel, och redan 1715 öppnades åter den stängda örlogsbasen på Skeppsholmen för att härbärgera sjöstridskrafter riktade mot det ryska hotet. Senare under 1700-talet kompletterades Stockholmsbasen med ytterligare baser i Åbo och på Sveaborg.

Hållbara fartyg

Det stora nordiska krigets två decennier av sjökrig slet ned den svenska flottan oerhört och Karlskrona förmådde inte underhålla än mindre bygga nya fartyg i den takt som flottans flytande materiel förbrukades. 

Men det som hade byggts var av synnerligen god kvalitet, väl jämförbart med den danska flottans fartyg och oändligt mycket hållbarare än den unga ryska flottans hastverk till nyproduktioner. 

Därför kunde flera fartyg inte bara överleva kriget utan efter freden 1721 fortsätta i flottans tjänst i många år ännu. Under kriget mot Ryssland 1741–43 var huvuddelen av fartygen byggda före eller under stora nordiska kriget. 

Det förkrigstida linjeskepp som användes längst var Fredrika Amalia (64 kanoner) som sjösattes redan 1698 (då som Östergötland) och efter en ombyggnad 1746–47 fortsatte i tjänst ända till år 1776. Hon sjösattes till Karl XI:s flotta och avslutade sin tjänstgöring under Gustav III, ett svårslagbart rekord, som visar på kvaliteten i den karolinska flotta som byggdes i det nygrundade Karlskrona.