Slaget utvecklades till en traditionell frontaltaktisk drabbning med artilleridueller följda av äntring. Återigen slutade det hela med en klar dansk seger. Två svenska linjefartyg och två kompaniskepp erövrades och ett svenskt fartyg förstördes av den egna besättningen.
Ettusen femhundra svenska sjömän togs till fånga, medan de danska förlusterna begränsades till 70 döda och sårade. Väsentligt för Niels Juels status var att slaget genomfördes utan holländsk hjälp. Slaget var en antydan om vad som skulle komma en månad senare. Med en samlad svensk flotta i Östersjön var nu allt upplagt för ett avgörande slag om den sjömilitära delen av skånska kriget.
Sjöslaget den 1 juli 1677 stod egentligen utanför Stevns, inte i Køge bukt, men det brukar gå under benämningen slaget i Køge bukt. Den danska flottan, som fortfarande inväntade förstärkningar från Holland, låg och kryssade mellan Stevns och Falsterbo. Detta gjorde man dels för att ta emot de väntade förstärkningarna, dels för att hindra svenskarna från att ta sig in i sundet. Man kan förmoda att Juel även hyste ett visst hopp om att återigen kunna ta hem en seger utan holländsk hjälp.
Svensk favör
Den svenska flottan leddes fortfarande av Henrik Horn, som hade fått instruktioner om att vid ett eventuellt slag äntra de fientliga fartygen hellre än att ge sig in i en artilleriduell. Horn förde befäl över 48 fartyg av vilka 18 var linjefartyg, medan Juel hade 38 fartyg av vilka 16 var linjefartyg. Räknat i kanoner var styrkeförhållandet 1 651 mot 1 412 i svensk favör, det vill säga relativt jämnt.
Horn låg utanför Møn när han upptäcktes av de danska styrkorna. Han beslöt att segla i riktning mot Køge bukt för att placera sig mellan Juels eskader och de väntande holländska fartygen. Vinden var sydlig, vilket var fördelaktigt för Horns plan. Den danska flottan hade inget annat val än att ta upp striden. Den svenska flottan kom först fram till Stevns, men tvingades vända österut för att inte riskera att gå på grund. Följaktligen kom Horns fartyg aldrig in i Køge bukt. Dessutom grundstötte Draken, ett av Horns fartyg, varpå han tvingades lämna efter sig fartyg som kunde försvara Draken och försöka dra loss det från grundet.
Omedelbart efter vändningen drabbade de båda flottorna, som vardera var indelade i tre eskadrar, samman i ett våldsamt slag. De tre danska eskadrarna stod under Niels Juels och bröderna Jens och Marquor Rodsteens kommando.
Juel anföll huvudflottan
Marquor Rodsteens fartyg tog upp kampen vid Draken och erövrade det svenska fartyget, medan Niels Juel och Jens Rodsteen anföll huvudflottan. Efter att ha besegrat Draken seglade Marquor Rodsteens fartyg fram till den svenska flottan och lyckades skära av en tredjedel av flottan från Horns huvudflotta. Det är denna manöver som senare har tolkats som ett genombrott i klassisk taktisk mening. Det beror emellertid sannolikt på en misstolkning av de för övrigt relativt få bevarade källorna.
Marinhistorikerna har diskuterat huruvida slaget vid Stevns var ett formaltaktiskt sjöslag eller ett frontaltaktiskt slag. Under många år betraktades slaget som linjetaktikens genombrott i Nordens sjökrigshistoria, men senare forskning har visat att det troligen rörde sig om en traditionell frontaltaktisk drabbning. Oavsett hur det ligger till med den saken står det klart att det var skånska krigets största danska sjöseger.
Slaget genomfördes dessutom helt utan holländsk hjälp, vilket fick betydelse för nationaliseringen av den danska flottan under åren efter kriget. Det omedelbara resultatet för svenskarna blev åtta förlorade fartyg och tretusen döda och sårade. Niels Juel satte stopp för den svenska huvudflottan redan innan de holländska förstärkningarna hade hunnit fram och bevarade därmed sjöherraväldet i Östersjön och Kattegat.
Flottans högsta chef
Niels Juel är ovanlig så till vida att han bemästrade att både leda en flotta operativt i strid och administrativt i fredstid. Efter skånska kriget fortsatte hans karriär till lands. Från 1683 till sin död var han i realiteten flottans högsta chef och som sådan kastade han sig över en rad viktiga uppgifter. Flottans komplex på Bremerholm hade länge fungerat otillfredsställande. Anläggningen av den konstgjorda ön Nyholm i norra delen av Köpenhamns hamn som byggarbetsplats för örlogsfartyg blev en viktig kugge för att få skeppsbyggeriet att fungera under de följande århundradena.
Det var även under hans ledning som skeppsbyggandet nationaliserades. Fram till 1670-talet var flottan beroende av inkallade holländska och engelska skeppsbyggmästare, men nu utbildades och anställdes danska officerare för att bygga fartygen.
Genom en mycket viktig men relativt ouppmärksammad administrativ reform garanterades den danska flottan 1688 en fast stab i form av tre divisioner med tio kompanier sjömän vardera. Denna organisation, som påminner om samtidens landmilitära regementen, var unik i Europa och fungerade med smärre justeringar till efter år 1800. Därmed fanns det alltid en fast kärna om minst 3 000 man till både skeppsbyggnad och fartygsbemanning.
Dubbades till riddare
Den talangfulle amiralen belönades med att dubbas till riddare av kungen. I brist på pengar gav kungen honom även jord och byggnadsmark, bland annat det vackra palatset på Kongens Nytorv i Köpenhamn, som i dag hyser Frankrikes ambassad. Niels Juel dog i mars 1697, 68 år gammal.
Han fick ett vackert eftermäle av psalmdiktaren Thomas Kingo i form av den dikt som ingår i utsmyckningen av Juels gravmonument i Holmens Kirke i Köpenhamn. Den slutar med följande koncisa karakteristik:
En man av gammal dygd och dansk uppriktighet, Av ja och nej och vad man gott och ärligt vet!
Hans själ är hos Gud, hans ben i denna grav, Hans namn i minne så länge det ännu finns vatten i hav.
Publicerad i Militär Historia 10/2010