Under det sena 1600-talets dansk-svenska krig gjorde sig den danske amiralen Niels Juel (1629–97) känd som Östersjöns främste befälhavare. Målning av Jacob Coning från 1685.
Utanför Bornholm var i slutet på maj 1676 en numerärt överlägsen svensk eskader på jakt efter den danska flottan, som förgäves försökte undvika strid. De tvingades till ett två dagar långt sjöslag men lyckades, mycket tack vare den ny linjetaktiken, klara sig med minimala förluster. Bakom den nya taktiken stod Niels Juel – amiralen som skulle bli Danmarks största sjöhjälte.
Niels Juel föddes i Kristiania i Norge den 8 maj 1629. Hans familj tillhörde en av det danska rikets förnämsta och äldsta adelssläkter. Att han kom till världen i Norge berodde på att hans mor hade lämnat familjens gods i Jylland av fruktan för de härjningar som följde efter Kristian IV:s nederlag under trettioåriga kriget vid Lutter am Barenberge 1626.
Det var en tid som kännetecknades av krig och oroligheter, och det faktum att man var adlig innebar att man var tätt förknippad med krigaryrket.
Den blivande sjöhjälten växte upp på Jylland men skickades snart till Köpenhamn. Som trettonåring sattes han i tjänst som page åt prins Fredrik, som han senare – efter det att Fredrik blivit kung – kom att tjäna som amiral.
Under denna tid fick han lära sig hur man för sig vid hovet, sociala färdigheter som han senare skulle få nytta av, både vid det danska hovet och i utlandet. Han tillbringade ett år på Sorø akademi 1647–48 och fick lära sig grundläggande adliga färdigheter som ridning, fäktning, dans, befästningskonst, politik med mera.
Vid den här tiden förväntades det av en lovande ung adelsman att han efter avslutad grundutbildning skulle ge sig ut på en grand tour i Europa. Då introducerades man vid olika hov och fick tillfälle att prova på olika yrken och karriärmöjligheter. År 1650 gav sig Niels Juel ut på en sådan resa, som bland annat förde honom till Paris.
Resan fortsatte dock snart till Holland, där han gick i tjänst som adelborst (sjökadett) i den holländska flottan under det första engelsk-holländska kriget (1652–53). Ännu fanns det inte några egentliga akademier för sjökadetter, men ombord på de holländska örlogsfartygen utbildades unga adelsmän till sjöofficerare.
I den holländska flottan tjänstgjorde den unge Juel under den berömde amiralen Martin Tromp. Det står inte helt klart ombord på vilka fartyg och exakt vilken funktion han hade, men man vet att han deltog i fyra stora sjöslag mot den engelska flottan 1652–53. Dessa slag ägde rum under en period av sjökrigens historia då utvecklingen gick från en traditionell frontaltaktik till en mer regelrätt form av linjetaktik.
FÅ MILITÄR HISTORIAS NYHETSBREV – VARJE VECKA!
Frontaltaktiken, som i det närmaste var ett storskaligt krogbråk, gick ut på att flottorna seglade mot varandra i syfte att komma på äntringsavstånd efter att ha åsamkat fienden största möjliga skada med kanoneld.
Det svenska flaggskeppet Kronan exploderar under slaget vid Öland 1676. Under slaget fick Niels Juel stå tillbaka och den segrande dansk-holländska flottan leddes av den holländske amiralen Cornelis Tromp.
I krigets inledande sjöslag segrade holländarna genom att lägga sina fartyg tätt intill de engelska, rånock mot rånock, och äntra över relingen. Sedan utkämpades striden man mot man på däck. Denna kaotiska och blodiga typ av krigföring kunde genomföras med vanliga handelsfartyg, vilket holländarna hade gott om.
De engelska fartygen var både tekniskt överlägsna och bättre bestyckade, men en dålig samordning gjorde att engelsmännen inte lyckades besegra holländarna i sjöslagen vid Dungeness och Portland 1652 och 1653, som Niels Juel bör ha deltagit i. Slaget vid Portland höll rentav på att utvecklas till en katastrof för den engelska flottan.
Det följande slaget vid Gabbard i juni 1653 blev emellertid en läxa för Juel och holländarna. Vid det laget hade Royal Navy utfärdat nya stridsinstruktioner, enligt vilka kaptenerna skulle segla sina fartyg samordnat på en linje. På så vis kunde man utnyttja eldkraften på fartygens bredsidor bättre och därigenom hindra den holländska äntringstaktiken.
Slaget vid Gabbard slutade med en klar engelsk seger. Denna erfarenhet kom att prägla utvecklingen av sjökrigstaktiken under det följande århundradet, och den är viktig för förståelsen av Niels Juels senare gärningar som ledare av den danska flottan.
Efter ytterligare en engelsk seger i sjöslaget vid Scheveningen i augusti 1653 slutade det första engelsk-holländska kriget med ett fredsfördrag på engelska villkor. Niels Juel förblev emellertid i holländsk tjänst och seglade till Medelhavet under amiral Michiel de Ruyter på två expeditioner, under vilka han deltog i jakt på nordafrikanska pirater.
Han utmärkte sig och befordrades vid 26 års ålder till oberkaptajn. Ett sådant snabbt avancemang kan naturligtvis delvis tillskrivas hans fina bakgrund, men det måste också ha inneburit att han var ovanligt talangfull, vilket hans senare karriär också skulle komma att visa.
Våren 1656, när Danmark var i färd med att förbereda ett angrepp mot Sverige, kallades Niels Juel hem till Köpenhamn. I maj 1657 utnämndes han till kapten i den danska flottan och redan i juni samma år befordrades han till holmadmiral. Därmed ansvarade han för de viktiga logistiska uppgifterna på Holmen i Köpenhamn.
Flottan var väldigt sliten efter 1640- och 1650-talets krig och skulle nu byggas upp på nytt. Trots att behovet av reparationer och nybyggen var trängande kunde emellertid det svenska sändebudet år 1662 rapportera följande hem till Stockholm: ”Det är Gud hjälpe mig beklagligt att se hur dessa fartyg fördärvas och ruttnar sönder. De är gröna utvändigt och förgås.”
År 1663 trädde en ny man in i handlingarna: den norskfödde sjöofficeren Cort Sivertsen Adeler, även han utbildad i Holland. Cort Adeler hade en både dramatisk och storslagen karriär bakom sig som amiral i den venetianska flottan. Han kallades hem till Köpenhamn för att bygga upp flottan och utnämndes till riksviceamiral eller generalamirallöjtnant.
Under 1660-talet ledde Cort Adeler flottans nödvändiga återuppbyggnad med stor energi. Att han avancerade förbi Niels Juel kan dels förklaras med att han var sju år äldre, dels med att han hade större krigserfarenhet än Juel.
När det åter utbröt krig mellan Danmark och Sverige år 1675 hade danskarna en relativt nybyggd flotta som dessutom leddes av rutinerade sjöofficerare. Niels Juel och flera av de övriga officerarna hade tagit aktiv del i krigsinsatser under holländsk flagg. Deras motståndare på svensk sida, exempelvis den svenske riksamiralen Gustav Otto Stenbock och flertalet av hans amiraler (med undantag för Claas Uggla) var alla oerfarna och hade aldrig tidigare fört befäl till sjöss. De danska eskadrarna hade följaktligen ett betydligt bättre utgångsläge än de svenska.
Amiral Martin Tromp (1598–1653).
På 1600-talet var det holländska inflytandet på den danska flottan stort. Det var inte bara det att danska officerare utbildades inom den holländska flottan. Politiska allianser innebar dessutom att danska och holländska eskadrar ofta opererade tillsammans – vanligen under holländsk ledning. På 1660-talet byggdes danska örlogsfartyg efter holländsk förebild och det var den holländska flottdoktrinen som var vägledande för de eskadrar som Niels Juel ledde i strid under skånska kriget 1675–79.
Före de första större slagen förlorade danskarna emellertid sin mest erfarna officer när riksviceamiral Cort Adeler dog av sjukdom den 5 november 1675. Strax dessförinnan hade han överlämnat kommandot över den danska flottan till Niels Juel.
Trots att Niels Juel därmed var den högst rankade operativa amiralen blev det emellertid inte han som fick leda de danska eskadrarna i krig. Av alliansmässiga skäl anförtroddes ledningen av den danska flottan åt holländska amiraler, först åt Cornelis Tromp, som var känd från de holländsk-engelska krigen. Juel gav uttryck för sin besvikelse i ett brev till riksamiral Henrik Bielke, men fann sig i övrigt i sitt öde.
Den första större konfrontationen mellan den danska och den svenska flottan ägde rum vid Bornholm den 25 och 26 maj året därpå. Niels Juel och den holländske amiralen Philip van Almonde ledde en eskader om arton linjefartyg, åtta fregatter och två brännare med sammanlagt cirka 1 300 kanoner.
Utanför Bornholm mötte han den svenska huvudflottan under ledning av amiral Lorentz Creutz. Creutz flotta var betydligt större och hade avsevärt fler kanoner: hela 52 linjefartyg och fregatter samt en del mindre fartyg med totalt 2 196 kanoner.
Den danska eskadern hade fått förhållningsorder om att inte utkämpa några strider mot en överlägsen fiende, men när de svenska fartygen förföljde och började hinna ikapp Juels eskader hade man inget val. Den svenska eskadern lyckades inte utnyttja sin stora övermakt. Sent på slagets andra dag försökte rentav den danska eskadern skära av den bakre delen av den svenska linjen, som hade sackat efter. Det lyckades man dock inte med.
Slaget blev en försmak av den danska taktiska överlägsenhet som skulle komma att prägla skånska krigets maritima operationer. Trots att danskarna inte lyckades skära av den svenska linjen var detta ett viktigt element i slaget, eftersom det var första gången man i Norden medvetet försökte sig på ett genombrott i ett egentligt linjefartygsslag. Ända fram till slaget vid Helgoland 1864 var genombrottet linjefartygstaktikens bärande doktrin. De korsande fartygen kunde nämligen då beskjuta den fientliga linjen utan att elden kunde besvaras på något effektivt vis. Manövern odödliggjordes av den brittiska flottan under amiral Nelson i till exempel slaget vid Trafalgar 1805.
Bara en vecka senare ägde ännu ett viktigt och dramatiskt sjöslag rum. Denna drabbning skulle få en mer framträdande plats i Nordens sjökrigshistoria, trots att den var över nästan innan den hade hunnit börja. Från Bornholm följde Niels Juel efter de svenska fartygen in i Östersjön.
Svenskarna sökte sig till Öland för att vara närmare Stockholm, varifrån förstärkningar väntades. Den holländske amiralen Cornelis Tromp (son till Martin Tromp) hade vid det här laget anslutit sig till Niels Juel och tagit kommandot över den samlade dansk-holländska eskadern, som nu utgjordes av 42 fartyg, av vilka 25 var linjefartyg.
Den 1 juni 1676 mötte man den svenska eskadern under ledning av Lorentz Creutz på flaggskeppet Kronan. Den svenska eskadern bestod av totalt 57 fartyg, av vilka 27 var linjefartyg. Liksom vid Bornholm var den svenska flottan större än den dansk-holländska. I kanoner räknat var styrkeförhållandet 2 172 svenska mot 1 727 danska.
En feltolkning av ett signalskott från Svärdet, ett annat svenskt fartyg, blev ödesdiger för Creutz ombord på Kronan. Enligt de på förhand avtalade signalerna betydde skottet att man skulle vända om.
Clas Uggla ombord på Svärdet hade emellertid gett order om att avfyra skottet som en signal till några fartyg föröver som skulle falla tillbaka. En alltför snäv gir under alltför hård segelföring fick Kronan att kantra, varpå det började brinna under däck. Elden nådde snart fartygets krutdurk och flaggskeppet exploderade med en skarp knall.
De danska och holländska amiralerna blev till en början ytterst förbryllade, men de var inte sena att utnyttja förvirringen på de svenska fartygen. De demoraliserade svenska besättningarna bjöd endast ringa motstånd i striden som följde. Flera stora fartyg erövrades och andra grundstötte och sjönk.
Efter slaget tvingades man på svensk sida konstatera att tolv fartyg med man och allt hade gått förlorade. På dansk-holländsk sida kunde man glädja sig åt att man åtminstone för en tid var herrar över Östersjön, vilket i sin tur banade väg för den stora landstigningsoperationen på Råå utanför Helsingborg i slutet av juli.
De bristande sjömilitära kunskaperna inom den svenska flottledningen fick katastrofala följder vid både Bornholm och Öland. Redan nästa år upprepades problemet, första gången i slaget vid Møn den 1 juni 1677. Då mötte Niels Juel med elva fartyg en motsvarande svensk flottstyrka under ledning av fältmarskalk Henrik Horn, som var helt obekant med sjömilitära förhållanden och bara under protest hade tagit kommandot.
Horns flotta omfattade även eskadern från Göteborg, vilket innebar att svenskarna de facto inte längre gjorde anspråk på sjöherraväldet i Kattegatt.
Vid Køge bukt vinner den danska flottan under Niels Juel den största segern över svenskarna under skånska kriget – den här gången utan holländsk inblandning. Målning av Viggo Fauerholdt.
På 1600-talet förändrades sjöslagen från att vara äntringsstrider till att bli artilleridueller där flottorna låg på linjer. Tidens fartygsartilleri var dock relativt ineffektivt, och för att öka effekten försökte man åstadkomma så kallade dubbleringar, där den egna flottan hamnade på båda sidor om fiendens fartyg. En sådan kunde åstadkommas genom en genombrytning, där man seglade tvärs genom fiendens linje. En lyckad sådan manöver kunde bli avgörande för ett sjöslag. När den svenska flottan har vänt österut under slaget vid Køge bukt gör den danska flottan en djärv tvär gir och lyckas skära av den tredje svenska eskadern och åstadkomma lokal överlägsenhet.
Slaget utvecklades till en traditionell frontaltaktisk drabbning med artilleridueller följda av äntring. Återigen slutade det hela med en klar dansk seger. Två svenska linjefartyg och två kompaniskepp erövrades och ett svenskt fartyg förstördes av den egna besättningen.
Ettusen femhundra svenska sjömän togs till fånga, medan de danska förlusterna begränsades till 70 döda och sårade. Väsentligt för Niels Juels status var att slaget genomfördes utan holländsk hjälp. Slaget var en antydan om vad som skulle komma en månad senare. Med en samlad svensk flotta i Östersjön var nu allt upplagt för ett avgörande slag om den sjömilitära delen av skånska kriget.
Sjöslaget den 1 juli 1677 stod egentligen utanför Stevns, inte i Køge bukt, men det brukar gå under benämningen slaget i Køge bukt. Den danska flottan, som fortfarande inväntade förstärkningar från Holland, låg och kryssade mellan Stevns och Falsterbo. Detta gjorde man dels för att ta emot de väntade förstärkningarna, dels för att hindra svenskarna från att ta sig in i sundet. Man kan förmoda att Juel även hyste ett visst hopp om att återigen kunna ta hem en seger utan holländsk hjälp.
Den svenska flottan leddes fortfarande av Henrik Horn, som hade fått instruktioner om att vid ett eventuellt slag äntra de fientliga fartygen hellre än att ge sig in i en artilleriduell. Horn förde befäl över 48 fartyg av vilka 18 var linjefartyg, medan Juel hade 38 fartyg av vilka 16 var linjefartyg. Räknat i kanoner var styrkeförhållandet 1 651 mot 1 412 i svensk favör, det vill säga relativt jämnt.
Horn låg utanför Møn när han upptäcktes av de danska styrkorna. Han beslöt att segla i riktning mot Køge bukt för att placera sig mellan Juels eskader och de väntande holländska fartygen. Vinden var sydlig, vilket var fördelaktigt för Horns plan. Den danska flottan hade inget annat val än att ta upp striden. Den svenska flottan kom först fram till Stevns, men tvingades vända österut för att inte riskera att gå på grund. Följaktligen kom Horns fartyg aldrig in i Køge bukt. Dessutom grundstötte Draken, ett av Horns fartyg, varpå han tvingades lämna efter sig fartyg som kunde försvara Draken och försöka dra loss det från grundet.
Omedelbart efter vändningen drabbade de båda flottorna, som vardera var indelade i tre eskadrar, samman i ett våldsamt slag. De tre danska eskadrarna stod under Niels Juels och bröderna Jens och Marquor Rodsteens kommando.
Marquor Rodsteens fartyg tog upp kampen vid Draken och erövrade det svenska fartyget, medan Niels Juel och Jens Rodsteen anföll huvudflottan. Efter att ha besegrat Draken seglade Marquor Rodsteens fartyg fram till den svenska flottan och lyckades skära av en tredjedel av flottan från Horns huvudflotta. Det är denna manöver som senare har tolkats som ett genombrott i klassisk taktisk mening. Det beror emellertid sannolikt på en misstolkning av de för övrigt relativt få bevarade källorna.
Marinhistorikerna har diskuterat huruvida slaget vid Stevns var ett formaltaktiskt sjöslag eller ett frontaltaktiskt slag. Under många år betraktades slaget som linjetaktikens genombrott i Nordens sjökrigshistoria, men senare forskning har visat att det troligen rörde sig om en traditionell frontaltaktisk drabbning. Oavsett hur det ligger till med den saken står det klart att det var skånska krigets största danska sjöseger.
Slaget genomfördes dessutom helt utan holländsk hjälp, vilket fick betydelse för nationaliseringen av den danska flottan under åren efter kriget. Det omedelbara resultatet för svenskarna blev åtta förlorade fartyg och tretusen döda och sårade. Niels Juel satte stopp för den svenska huvudflottan redan innan de holländska förstärkningarna hade hunnit fram och bevarade därmed sjöherraväldet i Östersjön och Kattegat.
Niels Juel är ovanlig så till vida att han bemästrade att både leda en flotta operativt i strid och administrativt i fredstid. Efter skånska kriget fortsatte hans karriär till lands. Från 1683 till sin död var han i realiteten flottans högsta chef och som sådan kastade han sig över en rad viktiga uppgifter. Flottans komplex på Bremerholm hade länge fungerat otillfredsställande. Anläggningen av den konstgjorda ön Nyholm i norra delen av Köpenhamns hamn som byggarbetsplats för örlogsfartyg blev en viktig kugge för att få skeppsbyggeriet att fungera under de följande århundradena.
Det var även under hans ledning som skeppsbyggandet nationaliserades. Fram till 1670-talet var flottan beroende av inkallade holländska och engelska skeppsbyggmästare, men nu utbildades och anställdes danska officerare för att bygga fartygen.
Genom en mycket viktig men relativt ouppmärksammad administrativ reform garanterades den danska flottan 1688 en fast stab i form av tre divisioner med tio kompanier sjömän vardera. Denna organisation, som påminner om samtidens landmilitära regementen, var unik i Europa och fungerade med smärre justeringar till efter år 1800. Därmed fanns det alltid en fast kärna om minst 3 000 man till både skeppsbyggnad och fartygsbemanning.
Den talangfulle amiralen belönades med att dubbas till riddare av kungen. I brist på pengar gav kungen honom även jord och byggnadsmark, bland annat det vackra palatset på Kongens Nytorv i Köpenhamn, som i dag hyser Frankrikes ambassad. Niels Juel dog i mars 1697, 68 år gammal.
Han fick ett vackert eftermäle av psalmdiktaren Thomas Kingo i form av den dikt som ingår i utsmyckningen av Juels gravmonument i Holmens Kirke i Köpenhamn. Den slutar med följande koncisa karakteristik:
En man av gammal dygd och dansk uppriktighet, Av ja och nej och vad man gott och ärligt vet!
Hans själ är hos Gud, hans ben i denna grav, Hans namn i minne så länge det ännu finns vatten i hav.
Publicerad i Militär Historia 10/2010
