Oliver Cromwell och hans New Model Army efter slaget vid Dunbar 1650.
England skakades under åren 1642–51 av tre blodiga inbördeskrig, ibland ihågkomna som en sammanhängande konflikt, ibland som en revolution. Den direkt utlösande faktorn var den kraftmätning mellan kungamakt och parlament som karaktäriserat utvecklingen i England under seklets första decennier.
På djupet var det emellertid även en kamp om religiösa värderingar, sociala förhållanden och ekonomiska intressen som grumlades samman i ett enda kaotiskt händelseförlopp.
Såväl en konsekvens av som en drivkraft i utvecklingen blev den Nya mönsterarmén – The New Model Army – som under ledning av dess upphovsman Oliver Cromwell kom att utöva ett avgörande inflytande på det historiska förloppet.
Den engelske kungen Karl I Stuart hade på 1630-talet i likhet med många andra europeiska furstar diktatoriska ambitioner. Men till skillnad från dem saknade han resurser; monarkin var fattig och hade inte våldsmonopol.
När kungen försökte ta kontroll över den presbyterianska kyrkan i Skottland 1639 fann han sig intrasslad i kostsamma krig mot skotska motståndsmän. Kungamaktens svaghet kom i öppen dager och Karl fann sig nödgad att för första gången på elva år sammankalla parlamentet i London. För att få hjälp till kriget tvingades han gå med på begränsningar av kungamakten och klyftan mellan kungen och parlamentet ökade.
När uppror bröt ut på Irland 1641 vände sig Karl återigen till parlamentet med vädjan om finansiella medel att stävja oroligheterna med. Parlamentet ville dock inte rusta en armé åt kungen av rädsla för att den skulle användas mot dem istället för att avsegla till Irland. Karl försökte men misslyckades med att arrestera dess hätskaste motståndare och insåg att hans sak var förlorad.
FÅ MILITÄR HISTORIAS NYHETSBREV – VARJE VECKA!
Han lämnade huvudstaden i januari 1642 och begav sig norrut för att samla anhängare där. Samtidigt beslutade parlamentet att försätta London och riket i militär beredskap. Inbördeskriget var ett faktum.
Karl I (med blått band) i krigsråd inför slaget vid Edgehill 1642.
Vid denna tidpunkt hade England ingen stående armé. Väpnade styrkor uppbådades istället vid behov från län och grevskap i enlighet med det milisväsende som funnits sedan medeltiden. Soldatyrket var illa ansett och milismännen rekryterades därför av tradition från samhällets absoluta bottenskikt, ibland direkt ur fängelserna.
Vid krigsutbrottet var många av dessa soldater ”gamla förruttnade legokarlar” utan stridserfarenhet eller militär träning. Rekrytering genom utskrivning var tabu i England och varken rojalister eller parlamentarister vågade uppbåda krigsfolk genom tvång i rädsla för att stöta sig med den breda allmänheten. Kärnan i uppbåden, vid sidan av de tvivelaktiga milisförbanden, kom därför att bli volontärer, samt i viss utsträckning även regelrätta värvningar.
Någon enhetlig arméorganisation existerade inte heller på någon av de stridande sidorna, utan kårer och regementen uppbådades regionalt och hamnade beroende på upphovsmännens lojalitet på den ena eller andra sidan i kriget. På parlamentssidan ledde detta till att man istället för en armé hade flera självständiga kårer utan något formellt överbefäl.
Ändå hoppades bägge sidor på ett snabbt avgörande av kriget, och efter inledande manövrer tågade arméerna mot Midlands i centrala England där en första konfrontation skulle ske.
Den 23 oktober 1642 drabbade härarna samman vid Edgehill i Warwickshire och utgången, närmast att betrakta som oavgjord, blev en stor besvikelse för bägge sidor. Parlamentaristerna, som förts av earlen av Essex, retirerade tillbaka till London för att förstärka armén medan rojalisterna, under befäl av kungens brorson prins Rupert, efter en kort offensiv söderut tågade tillbaka till Oxford.
För bägge parter stod det klart att kriget skulle bli både längre och kostsammare än vad man ursprungligen räknat med.
Edgehill ledde dessutom till en allvarlig splittring i de parlamentaristiska leden mellan dem, oftast från överhuset, som önskade att kriget skulle få kungen att gå med på en kompromissfred, och dem, främst representerade av underhuset, som önskade tvinga kungen till en fullkomlig underkastelse. Militärledningen anklagades för att alltför obeslutsamt sträva efter seger i kriget.
Från att ha levt sina första 40 år relativt anonymt steg Oliver Cromwell snabbt genom samhällshierarkin och styrde 1653–58 England som militärdiktator.
En av de hårdaste kritikerna på den parlamentaristiska sidan var Oliver Cromwell, som hittills spelat en relativt undanskymd roll i händelserna. Han var godsägare och jordbrukare från Huntingdon nära Cambridge och var känd för sin strikta puritanska världsuppfattning. Vid krigsutbrottet var han 43 år gammal och hade ännu inte åstadkommit något iögonfallande politiskt viktigt.
Cromwell var emellertid en principfast visionär som, när han väl tagit ställning för en sak, frenetiskt engagerade sig för att genomdriva den till varje pris. Till parlamentssidan hade han kort efter Edgehill anslutit i spetsen för ett kompani om drygt 60 ryttare, fast besluten att förändra den loja kurs som kriget hade tagit.
Utan rädsla grep han raskt pennan och författade flera kritiska skrivelser till armékolleger där han öppet kritiserade ledningen för krigsstrategisk passivitet och sättet armén var organiserad på. Parlamentets soldater var gamla, omotiverade och odisciplinerade.
”Vi behöver troende män”, förklarade han, och underströk betydelsen av att ge knektarna ett verkligt motiv till att slåss. Ingen skulle strida för parlamentets generaler på samma sätt som rojalisterna slogs för sin kung, menade han.
Han varnade också för att parlamentets ledare skulle stirra sig blinda på det faktum att de hade tillgång till långt fler och bättre resurser än kungen och därför invagga sig själva i en falsk säkerhet. Rojalisterna skulle kunna segra i kriget endast på övertygelsen om att de slogs för en rättfärdig sak. Själv tänkte Cromwell bevisa att även parlamentets trupper skulle kunna slåss med en sådan tillförsikt.
Under 1643 expanderade Cromwell på egen hand sin styrka till omkring 2 000 man. Han förkastade alla formella organisationsformer och valde att gå sin egen väg. Soldaterna handplockades utifrån sina politiska och religösa övertygelser snarare än militär bakgrund eller duglighet.
”Ett fåtal ärliga män är bättre än antal”, skrev Cromwell i ett brev, och menade sig hellre leda bönder som tagit till vapen av en anledning snarare än yrkesfolk som stred för att de måste. Fördelen med fattigt folk, resonerade han, var att de hade mer att vinna på en seger än de hade att förlora.
I slaget vid Marston Moor 2 juli 1644 vann Cromwell för första gången en stor seger över prins Rupert, som senare gav Cromwell smeknamnet Old Ironside.
Hans attityd stack i ögonen på samtida som tog det hierarkiska ståndssamhället i försvar. Earlen av Manchester, både Cromwells överbefälhavare och antagonist, beskrev sarkastiskt hans soldater som oprofessionella och män utan egendom eller status: ”vanliga män, fattiga och av simpel härkomst som endast han [Cromwell] skulle kalla gudfruktiga och värdefulla”.
Eftersom merit gick före börd i Cromwells regemente hette det om officerarna att de var ”sådana som lastat gödselkärror såväl innan de blev ryttmästare som efteråt”, enligt många en opassande yrkesgrupp att hämta militära ledare ifrån.
”Jag har hellre en man i enkel rock som vet vad han slåss för än vad ni kallar gentlemän och inte är något annat”, försvarade Cromwell sig med. ”När man väljer rättskaffens och gudfruktiga kompanichefer kommer andra redliga män att följa dem.” Själv var Cromwell omåttligt stolt över sin trupp och skröt om den i sin korrespondens.
För tjänst i Cromwells förband krävdes dock vissa strängt hållna karaktärsegenskaper. Inga svordomar eller förolämpningar tolererades och den som drack sig berusad eller förgrep sig på civilbefolkningen bestraffades hårt.
Rättrådighet, gudfruktan och disciplin var moraliska principer som undantagslöst och konsekvent krävdes av männen i leden. Krigiska färdigheter värderades inte lika högt som andliga egenskaper och med sin tro skulle kavalleristen skapa en inre rustning starkare än någon hjälm eller bröstplåt.
Ryttarna gjorde inget anmärkningsvärt visuellt intryck på omvärlden. Klädda i enkla kyller (en knapplös rock) av skinn, stålhjälm med hummerstjärt, bröstharnesk och pansarhandskar, och befriade från all den färgglada och plymförsedda rekvisita som kännetecknade det rojalistiska rytteriets chevalierer.
Utrustningen kom sedermera att bli något av ett kännetecken för Cromwells mönsterregemente och i sin stränga enkelhet en avspegling av den samhällsideologi de representerade.
Ryktet om Cromwells märkliga regemente började snabbt spridas i England. Under det jämviktsläge i operationerna som inträffade 1643 utmärkte truppen sig i striderna vid Winceby och Gainsborough.
När Cromwell, som utsetts till generallöjtnant för sina förtjänster, dessutom ledde sina ryttare till en avgörande insats i slaget vid Marston Moor den 2 juli 1644 var det få som längre kostade på sig att håna de fria bönder, hantverkare och butiksbiträden som beslutsamt huggit sig fram genom rojalisternas beridna veteraner.
Personlig utrustning av den typ som Cromwells soldater bar.
Till och med fiendesidans generaler tvingades erkänna den kämparanda och disciplin som Cromwells mannar fäktat med. Enligt traditionen var det efter detta slag som prins Rupert – som kommenderat den rojalistiska armén – i ett brev kallade Cromwell för Old Ironside (”gamle järnsida”), ett smeknamn som snart kom att gälla hela regementet.
Precis som Cromwell hoppats hade järnsidorna skapat förhoppning om att kriget kunde vinnas med tillräcklig beslutsamhet. Krigströttheten var utbredd i landet och parlamentet pressades att få till ett avgörande. Earlarna av Essex och Manchester pekades ut som ovilliga eller inkompetenta att föra kriget till ett önskvärt slut, och under vintern 1644–1645 avsattes de, med Cromwells medverkan, från sina befäl.
Sedan fattades beslut om att reformera den parlamentariska arméorganisationen och grunden lades för det som kom att bli The New Model Army – den Nya mönsterarmén. Förebilden för omdanandet var järnsidorna.
Mönsterarmén skulle inte bara bli ett slagkraftigt redskap att segra på slagfälten med utan också en effektivisering av resursmobilisering och försörjning. Att parlamentet sedan början av kriget haft överlägsna tillgångar i jämförelse med kungen – vare sig det handlade om kapital, krigsskepp eller kanoner – hade inte avspeglats i krigshändelserna hittills.
På så sätt blev Mönsterarmén också ett program och system för hur armén skulle rekryteras, försörjas och utrustas efter standardiserade mått och professionella riktlinjer.
Strategiskt hämtades mycket inspiration från den kontinentala krigskonstens lärdomar, framför allt ur Gustav II Adolfs och svenskarnas krigföring i trettioåriga kriget. Bland annat studerades den militära skriftserien Swedish Intelligencer, utgiven 1632–33, och officerare som stått i svensk tjänst hyrdes in att författa reglementen och öva trupperna.
Cromwell sägs ha varit särskilt intresserad av den svenska krigskonstens ständiga framgångar mot numerär överlägsenhet och kommit fram till att den berodde på en orubblig tro på offensivens fördelar. Snabba anfall med blanka vapen och orubbligt mod var det framgångskoncept han själv helst efterliknade. Gustav Adolf var också ett andligt föredöme.
Vid Naseby 14 juni 1645 krossade Cromwells armé de sista av Karl I:s styrkor och det första inbördeskriget var vunnet inom ett år.
Genom skapandet av Mönsterarmén moderniserades den engelska krigsmakten. Den snabba militära utveckling som pågått sedan femtio år tillbaka på kontinenten fick nu sin implementering i England. Ändå dröjde det innan reformerna fick genomslag, inte sällan på grund av byråkratiskt motstånd.
Många i parlamentet hoppades fortfarande att kungen skulle finna sig nödgad till förlikning, vilket skulle undvika en alltför förödande konflikt och dämpa de sociala rörelser som vaknat och vuxit sig starkare under krigsåren, och som många fruktade att Mönsterarmén var ett utslag av.
På andra sidan stod män av lägre social rang, ofta radikala i sina politiska och religiösa övertygelser, som villkorslöst ämnade påtvinga kungen sin vilja, eller kanske göra sig av med honom.
Stora förhoppningar knöts till Mönsterarmén som stod färdig våren 1645. Överbefäl var den beprövade Thomas Fairfax, som sägs ha varit Cromwells läromästare; flygelchefer var Oliver Cromwell och Henry Ireton som undatagits från den nya bestämmelsen att inga parlamentariker själva fick föra befäl i armén.
Den var ännu endast en av flera parlamantariska arméer och sammanstrålade på sommaren med en skotsk armé under Alexander Leslie, som tidigare tjänat under svenskarna i trettioåriga kriget. Härarna mötte den rojalistiska under prins Rupert vid Naseby den 14 juni 1645 och vann där en förkrossande seger.
Trots att rojalisterna inledningsvis sett ut att segra lyckades Cromwells flygel genom en serie kavallerianfall vända nederlaget i triumf. Genom stenhård disciplin kunde det parlamentaristiska kavalleriet, till skillnad från det rojalistiska, snabbt omgruppera efter sina anfall och återigen sättas in i striden där de behövdes.
Naseby blev det militära avgörande som så länge efterlängtats och rojalisterna kunde inte återhämta sig från nederlaget. En efter en föll kungens stödjepunkter, bland annat Oxford i april 1646, och kort därefter överlämnade sig Karl självmant till Leslies skotska armé.
Med kungen i fångenskap förnyades motsättningarna mellan de konservativa krafter i parlamentet som ville se en kompromisslösning med monarkin och de progressiva krafter som manifesterades i Mönsterarmén.
Stämningen i armén hade tidigt blivit grogrund för flera radikala politiska och religiösa rörelser, bland dem levellers (”utjämnare”) som på dagordningen hade en närmast socialistisk samhällsvision.
Bland annat berodde detta på att det rådde åsiktsfrihet i Mönsterarmén vilket hade medfört att leden fyllts av politiska agitatorer och radikala predikanter. Det var ingen slump att flera av de mest fritänkande visionärerna samtidigt var fältpräster i Cromwells regementen.
En allmänt spridd åsikt var att kungen borde ställas till svars för sina handlingar och inte var undantagen världslig lag. Gud, förklarade flera fältpräster, hade ingen särskild respekt för enskilda personer, inte ens kungar, utan ingrep för att rädda de rättrådiga och fattiga från tyranni och orättvisor. Troligen delade Cromwell denna uppfattning, även om han från början hörde till dem som ville förhandla med kungen.
Reformer i arméorganisationen hade medfört en slags social kullkastning där ämbetsmän av hög börd ersatts av driftiga administratörer ur samhällets borgerliga skikt. De var företagare och affärsmän med kunskap och erfarenhet att effektivisera traditionella och tröga byråkratier.
Mönsterarméns finansiella problem hade delvis lösts genom konfiskering av rojalistiska egendomar som sålts för att kunna betala ut soldaternas löner. Många högättade magnater, även inom de egna leden, hade sett på denna metod som upprörande och samhällsomvälvande. Mönsterarmén hade därför blivit föremål både för förakt och avund.
Många insåg de militära förtjänster som armén inneburit, men ville inte kännas vid den revolutionära rörelse som bar upp den. Flera parlamentariker hade börjat frukta konsekvenserna av att det enkla folket genom Mönsterarmén blivit Englands farligaste maktinstrument.
Den 18 februari 1647 beslöt parlamentet att upplösa Mönsterarmén. Beslutet skapade kraftfulla reaktioner i synnerhet som soldaterna skulle avdankas utan betalning av kvarstående löner.
Regementena utsåg själva politiska representanter, agitatorer, som skulle driva deras krav på ”rättvisa och frihet”. Flera ledande levellers ställde sig i spetsen för protesterna och de flesta officerare slöt upp bakom sina män.
Parlamentet, som uppfattade det hela som ett myteri, skickade militärer att stävja oordningen. Men när de flesta av dem tog parti för soldaterna blev det uppenbart vilken maktfaktor Mönsterarmén hade blivit. Hotfullt drog den sig närmare London.
Det engelska parlamentet kunde inte upplösas utan ledamöternas godkännande. Detta tog Cromwell inte hänsyn till 1648 när han med Mönsterarméns hjälp tog över parlamentet.
I juni 1647 hade Mönsterarméns soldater voterat om att ta den tillfångatagne kungen under sin direkta bevakning. Uppdraget gavs åt en kornett – den lägsta officersgraden i kavalleriet – vid namn George Joyce. När kungen frågat Joyce med vilken auktoritet han skulle bli förflyttad pekade denne helt sonika på de meniga knektarna i eskorten.
Detta var en händelse utan tidigare motstycke och med väldiga sociala implikationer: armén gör som armén vill, och armén ansåg sig representera det vanliga folket.
Cromwell hade härmed ställts inför ett svårt beslut: parlamentet eller armén?
Av rädsla för att förlora inflytandet i armén tog han, inte helt oväntat, ställning för armén. Om Mönsterarmén tidigare varit beroende av Cromwell hade han nu blivit beroende av den.
Ironiskt nog innebar arméns agerande att den nu vände sig till kungen för att få stöd mot parlamentet. Cromwell drev själv förhandlingarna – i parlamentets namn – med stor iver.
Kungen, som dock hade helt egna planer, passade på att utnyttja motsättningen mellan parlamentet och armén för sina egna intressen. Medan han köpte sig tid genom förhandlingar uppbådade han nytt stöd i Skottland och på Irland, och flydde i november till Isle of Wight varifrån han hoppades kunna inleda en ny kamp för sin sak.
Rädslan för Cromwell och Mönsterarméns ”kätterska demokrati” orsakade i början av 1648 revolter i Kent, Essex och Wales – bland annat anförda av tidigare parlamentarister – och i parlamentet önskade många att kungen skulle kunna komma dem till räddning från den krigsmakt som de själva skapat i kampen mot honom.
Resningarna slogs effektivt ner och på sommaren tågade Cromwell i spetsen för sina män norrut för att möta en skotsk armé som invaderat England till stöd för kung Karl. I augusti slogs skottarna i grunden vid Preston och rojalisternas sak var därmed än en gång förlorad.
Återigen hade Mönsterarmén visat sin slagkraft och effektivitet. Arméns soldater intog London och i december avlägsnade soldater under befäl av överste Thomas Pride alla motståndare ur parlamentet.
Det så kallade ”rumpparlamentet”, bestående endast av arméanhängare, genomdrev kort därefter beslut om att föra Karl inför rätta för högförräderi.
Oliver Cromwell och kistan med Karl I:s lik.
Cromwell, som tidigare motsatt sig denna tanke, drev nu hårdnackat igenom åtalet och domen mot kungen. Rättegången började den 20 januari 1649 och tio dagar senare avrättades kungen genom halshuggning. Två månader senare avskaffades monarkin formellt i England.
För Cromwell, som var arméns chef och Englands mäktigaste person, var handlingen ett utslag av den gudomliga försynen. Han utsågs till riksföreståndare i den nya republiken. Därmed hade kunglig absolutism ersatts av militär diktatur.
England var fortfarande splittrat och Mönsterarmén kom att spela en fortsatt viktig militär och politisk roll i de upprensningsaktioner som genomfördes på Irland och i Skottland efter krigen mot kungen.
Mönsterarméns irländska kampanjer 1649–52, delvis under Cromwells eget befäl, blev mycket blodiga. Massakern av den katolska garnisonen i Drogheda, som intogs 1649, kastade en mörk skugga över Cromwells styre långt efter hans död.
Kriget i Skottland 1650–51 brukar betecknas som ett tredje inbördeskrig, då skottarna utropat den avrättade kungens son, Karl II, till kung. Mönsterarmén slog skottarna vid Dunbar, Inverkeithing och Worcester och fortsatte att vara den obesegrade krigsmaskin som den skapats för.
När rumpparlamentet ämnade upplösa Mönsterarmén 1653 grep militärerna återigen makten. De förklarade parlamentet omyndigt och utropade ett engelskt protektorat under Cromwell.
England var utåt sett en kraftfull nation och Cromwell saknade inte ambitioner att driva en hårdhänt engelsk utrikespolitik där Mönsterarmén kom att figurera som en fruktad maktfaktor.
Samtidigt hade arméns ursprungliga ideal vid det här laget gått om intet. Av de frihetsvurmande boskapsfösare och skomakargesäller som anslutit till järnsidorna av ideologiska skäl under inbördeskrigets första år hade nu blivit professionella yrkessoldater i tjänst under just den form av diktatur som de ursprungligen svurit att bekämpa.
När Cromwell avled i september 1658 upplöstes enigheten inom armén snabbt och olika fraktioner ställdes mot varandra. När den skotska delen av armén under George Monck tågat till London och utropat Karl II till kung, upphörde Mönsterarméns politiska dominans fullständigt.
Armén avdankades 1660 mot utbetalning av löner och kungen genomdrev därefter en odramatisk restauration av monarkins och parlamentets ursprungliga maktdelning.
Som en symboliskt viktig, men i moderna ögon makaber, handling blev Cromwells balsamerade kropp uppgrävd och postumt avrättad genom hängning och halshuggning 1661. Hans huvud sattes på en påle till allmän beskådan ända tills det blåste ner en stormig morgon 1684.
Publicerad i Militär Historia 8/2010
