Trettioåriga kriget

Mullret från trummorna hörs över hela byn. Skaror av nyfikna strömmar till den öppna platsen framför värdshuset för att beskåda den lilla gruppen av grant utstyrda soldater. Ingen tar fel på deras ärende:

– Värvarna är här! Den som skriver på får penningar i handen och mat för dagen!

Det dröjer inte länge förrän flera unga män, många av dem både hungriga och äventyrslystna, trängs framför mannen som antecknar deras namn och trycker mynt i deras händer.

– Detta är er Laufgeld, ropar den av männen som har den största fjädern i sin vidbrättade hatt. Det är penningar som ni har att leva av tills ni kommer till mönstringsplatsen, och där ska ni infinna er senast om sex dagar. Annars kommer ni att arkebuseras som desertörer!

Sveriges stormaktstid

Så packar ännu en skara av nyblivna soldater sina ränslar och säger sina farväl innan de drar ut i det okända, ut i det krig som härjar stora delar av Europa i trettio år, mellan 1618 och 1648. Om de allra flesta av dem vet vi ingenting, mer än att de dog som flugor.

Mellan år 1621 och 1721, den tid som kallas Sveriges stormaktstid, beräknas var tredje vuxen svensk man ha dött i krig – 80 till 90 procent av dem i sjukdomar, svält och kyla. De svenska soldaterna tog mer sällan värvning av fri vilja. De skrevs ut till krigstjänst enligt ett system som byggde på att sockenprästerna hade till uppgift att föra bok över församlingens medlemmar och förteckna alla män som kunde komma i fråga som soldatmaterial.

Men gemensamt för alla kategorier av soldater i detta långa krig, värvade eller tvångsutskrivna, är att vi vet ytterst lite om dem som individer, hur de levde och dog, vad de tänkte, fruktade och hoppades. Med ett viktigt undantag: Peter Hagendorf. Han är den ende man ur de djupa leden som lämnat efter sig en omfattande och detaljerad dagbok, där han kartlägger sitt liv som soldat under tjugofyra år.

Genom Hagendorfs dagbok får vi en osminkad närbild av soldatens vardag, skildrad av en man som inte haft anledning att vare sig dölja eller överdriva i propagandasyfte, utan bara berättar rakt upp och ned vad han är med om.

”Spanske kungen var vår fiende”

Vem var nu denne Peter Hagendorf? Forskarna är inte helt säkra på vare sig hans geografiska eller sociala ursprung, men man har antagit att han kom från trakten av Magdeburg och att han kan ha varit son till en mjölnare, inte minst på grund av att han gärna beskriver intressanta kvarnar.

Hans berättelse börjar i Italien, där han år 1625 tillsammans med en kamrat från Tyskland tar värvning hos venetianarna i ett par omgångar. ”Spanske kungen var vår fiende”, konstaterar han lakoniskt och nämner mer i förbigående ett par strider som han varit inblandad i.

Desto mer har Hagendorf att berätta om hur man odlar mullbärsträd, vinrankor och ris på den bördiga italienska slätten. När han och kamraten fått avsked som soldater tar de sig tiggande norrut och korsar Alperna. Under färden förolyckas kamraten, men Hagendorf tar sig tillbaka till Tyskland. Han lever fortfarande av att tigga och lyckas få ihop till nya skor, men ”jag gick på värdshuset. Där var vinet så gott att jag glömde skorna.”

Vid det här laget, år 1627, beskriver han sig som ”helt nedgången” och tvingas ta värvning igen. Nu som korpral i det pappenheimska regementet, som alltså står under befäl av greve Gottfried von Pappenheim, en av de främsta fältherrarna i den katolska ligans armé, känd från äldre svenska skolböcker i historia som en svår motståndare till Gustav II Adolf.

Som korpral var Hagendorf lite högre i rang än en vanlig menig, och hade också bättre betalt. Man har beräknat de ungefärliga månadslönerna för legoknektar, och en korpral tycks ha haft tolv gulden i sold i stället för knektens sex. Som jämförelse hade en kapten 150 gulden. Men alltför ofta hände det att ingen sold alls utbetalades under långa tider, vilket i sin tur berodde på hur krigsekonomin i stort såg ut.

Under första hälften av 1600-talet dominerade de privata entreprenörerna, fältherrar som skaffade sig patent (tillstånd från en krigförande part, kejsare eller furste) att sätta upp en armékår. Man har beräknat att cirka 1 500 sådana privata krigsentreprenörer var verksamma under trettioåriga kriget. Den överlägset störste av dem var böhmaren Albrecht von Wallenstein, som i ett par omgångar var överbefälhavare för de kejserliga styrkorna.

Fyrtio regementen

Han hade vid en tidpunkt fyrtio regementen med fler än 150 000 man på sin lönelista. Innehavaren av ett patent fick nämligen oftast lägga ut kostnaden för att rekrytera och utrusta soldaterna, och blev fordringsägare hos den part vars intressen han skulle slåss för. Kejsare och kungar förde alltså krig på kredit, och gjorde sitt bästa för att förhala utbetalningarna till de riskkapitalister som ofta lånade upp pengar för att investera i sina arméer.

När krigsherrarna väl satt upp sina regementen, hade de ett effektivt redskap i sin hand för att sko sig själva genom att till exempel avkräva civilbefolkningen ”kontributioner”, samla på sig stora mängder krigsbyte eller lägga beslag på erövrade landområden och egendomar. Och naturligtvis låg det inte i någons intresse att få slut på kriget: de privata entreprenörerna ville ha maximal utdelning på investerat kapital, och de krigförande parterna, kejsare och kungar, insåg att en fred skulle bli fruktansvärt dyr för dem, eftersom den skulle innebära att deras inhyrda soldater måste avskedas – och få ut sin innestående lön.

Längst ner i denna näringskedja fanns alltså de meniga soldaterna, som oftast fick vänta mycket länge på sin sold. Pengarna till deras avlöning skulle ju passera många händer, korruption var ett vanligt fenomen, och det hände inte sällan att betalningen uteblev i månader eller till och med år. Då återstod bara ett alternativ för soldaterna att skaffa sig mat, nämligen att plundra civilbefolkningen. Något som Peter Hagendorf ofta vittnar om.

När den kejserliga armén i maj 1631 intar staden Magdeburg, såras Hagendorf svårt: ”…skjuten en gång framtill genom buken, för det andra genom bägge skuldrorna, så att kulan låg i skjortan. Alltså band fältskären mina händer på ryggen så att han kunde få in mejseln. Så fördes jag till min hydda, halvdöd.”

Mat och försörjning

Han kan alltså inte vara med om den efterlängtade plundringen av staden, som intagits ”med stormande hand”, men hans hustru begav sig in bland de brinnande husen och återvände med sängkläder, en stor kanna vin och värdefulla silverbälten. Av Hagendorfs noteringar framgår det tydligt hur viktiga kvinnorna var för soldatens försörjning och bekvämlighet.

Varje armékår åtföljdes ju av en tross, hemvist för ett stort antal civilpersoner, tjänare, köpmän, hustrur, barn och prostituerade. Ofta kunde trossen bestå av betydligt fler personer än de soldater den åtföljde, och trots att den var nödvändig för att fältlivet skulle fungera ökade den givetvis arméernas försörjningsproblem väsentligt.

En armé under trettioåriga kriget kan snarast liknas vid ett väldigt rovdjur med tusentals hungriga munnar, som drar fram genom landet och förtär allt i sin väg. Det betydde i sin tur att en viktig aspekt av krigsstrategin gick ut på att förlägga arméerna där det fanns mat och att i möjligaste mån blockera motståndaren från tillgång till försörjning.

Regelrätta fältslag var ovanliga, utkämpades kanske på sin höjd någon gång per år. De betraktades av krigsledningen som alltför farliga och ovissa för att man i onödan skulle vilja riskera sina dyrbara soldater. Peter Hagendorf har heller inte alltför många slag att berätta om. För det mesta deltar han i belägringar, stormningar och allmän ödeläggelse, som till exempel vid belägringen av staden Colmar: ”Fördärvade hela skörden runt staden för invånarna genom att skära, meja, rida ned och bränna. Där sköt de duktigt på oss med kanoner från staden. Där blev min hustru nästan skjuten eftersom hon och pojken också skar säd.”

Övervakade arméns sjuka och skadade

Peter Hagendorf var gift två gånger och sammanlagt sju av hans barn dog, oftast som mycket små. Med stor omsorg noterar han alla händelser i familjelivet, och önskar de avlidna en fröjdefull uppståndelse.

När hans andra hustru då och då blir sjuk, ser han till att hon inkvarteras längs arméns marschväg, för att sedan återvända och hämta henne när han har möjlighet. Den ende överlevande sonen månar han om och låter till och med sätta i skola. Tillsammans med den andra hustrun ägnar han sig tidvis åt oväntat civila sysslor.

För att dryga ut kassan tröskar de en hel säck med korn och råg, tillverkar en kvarn av två slipstenar, bygger en bakugn och säljer sedan bröd till sina kamrater.

För det mesta tycks Peter Hagendorf ha tjänstgjort som fotsoldat, beväpnad med musköt eller kanske pik, de vanligaste vapnen. Men ibland lyckades han skaffa sig en häst, och tjänstgjorde då bland dragonerna, det vill säga det beridna infanteriet.

Tidvis var han också kommenderad att sköta om och övervaka inkvartering av arméns sjuka och skadade. Uppenbarligen hade han goda förbindelser med stabsofficerarna, kanske på grund av sin skrivkunnighet, en färdighet som inte var allt för vanlig bland gemene man.

Fanan hölls synlig krig

Ibland talar han om sig själv som fänrik, som var en viktig och hedersam gradbeteckning. Fänrikens uppgift var nämligen att ansvara för regementets fana, som måste hållas väl synlig i strid, inte minst för att soldaterna skulle veta var deras kamrater befann sig.

Någon regelrätt uniformering var ännu inte införd, utan man försökte skilja sig från fienden genom att till exempel linda tygremsor av överenskommen färg kring hatten eller ärmen. Men med tanke på den omvittnade tjocka krutrök som utvecklades av musköter och kanoner, kunde det vara i det närmaste omöjligt att få någon överblick över slagfältet.

Fanan på sin stång var det enda som fanns att orientera sig efter, utöver ljudsignaler från trumpet och trumma. Alltså hade fänriken en nyckelroll. Om hans händer sköts av, förutsattes han bära fanan i munnen, och om han blev dödligt sårad var hans sista uppgift att vira in sig själv i fanduken för att den inte skulle falla i fiendehand.

Detta tycks aldrig ha hänt Hagendorf, som mirakulöst nog undgick att bli sårad efter att skadorna från Magdeburg läkts. Hans kortfattade beskrivning av fältskärens rotande i hans kropp med mejsel är typisk för tidens behandling av hugg- och skottskador.

De som tjänstgjorde som läkare i fält hade ofta mycket bristfällig utbildning och förlitade sig länge på smått barbariska metoder som att stoppa blödningar med kokande olja eller glödande järn, något som i allmänhet gjorde mer skada än nytta.

I brist på varje form av infektionshindrande preparat var man hänvisad till att amputera skadade lemmar för att hindra kallbrand, något som utfördes med tryckförband och alkohol som enda smärtlindring. Ingen bot fanns heller för alla de sjukdomar som tog långt fler liv än fiendens vapen.

De överbefolkade lägren var rena smitthärdarna och när sjukdomar som dysenteri eller tyfus bröt ut, kunde epidemier omöjligt hindras. Ett annat gissel var syfilis. Den frodades förstås bland de prostituerade som befolkade trossen och fick närmast rykte om sig att vara en ”yrkessjukdom” för legosoldater.

Mitt under sin krigarbana, bytte plötsligt Peter Hagendorf sida. Han hade slagits för de kejserliga ända fram till 1633. Då befann han sig i staden Straubing vid Donau, som en av de få överlevande efter att nästan hela hans regemente utplånats av svenskarna.

Slaget vid Nördlingen

Visserligen hade han det inte för illa, med bra kvarter på en vinstuga, gott om pengar och nyköpt häst. Men staden belägrades av svensk övermakt, och Hagendorfs trupp blev tvungen att ”göra ackord”, det vill säga ge sig frivilligt.

Enligt sedvänjan betydde det fritt avtåg med utrustning och vapen, men de svenska belägrarna var inte på det humöret, utan lade beslag på Hagendorfs utrustning och tvingade honom att värva sig som sergeant i svenska armén. Och nu fortsätter han som förut, med ständiga marscher, belägringar, plundring och enstaka fylleslag – den enda skillnaden är att han nu slåss mot sina forna stridskamrater, utan att det tycks bekomma honom särskilt.

I slaget vid Nördlingen, där svenskarna led ett svårt nederlag, klarar han sig oskadd, men erfarenheten ger upphov till en av de få riktigt känsloladdade kommentarerna i dagboken: ”…denna dag blev hela den svenska hären slagen, fotsoldater och rytteri.

Spanjorerna nedgjorde allt. Med förlov sagt: oh, slusk, arsel, dumskalle, fähund.” Efter slaget befann sig Hagendorf bland de fångna, och skickades utan åthävor tillbaks till sitt gamla kejserliga regemente för att sätta igång att slåss mot svenskarna igen, på vars sida han kämpat under det senaste året.

Livet i fält reglerades av en uppsättning krigsartiklar, som varje värvad soldat måste svära att åtlyda. De följde i princip samma mönster för olika arméer. Brott som desertering, myteri, ordervägran, försumlighet vid vakttjänst, feghet i strid bestraffades med döden.

Vidskepelser och amuletter

Oreglerad plundring och våldtäkt likaså, även om det kunde vara si och så med hur allvarligt olika befälhavare tog på att utmäta straff för sådant. För mindre förseelser som spel och dryckenskap väntade olika slags kroppsstraff: prygel, gatlopp eller en ritt på trähästens vassa plankrygg. Krigsartiklarna innehöll också alltid förordningar om religiös observans. I den svenska hären var till exempel deltagande i andakt obligatoriskt.

I allmänhet rådde vidare strängt förbud mot bruk av svordomar, även om det kanske inte var så lätt att se till att det efterlevdes. Hagendorf noterar torrt att sådant kan straffa sig ändå: ”Här var det ett väldigt åskväder, ändå spelade tre soldater kort under mycket elakt svärjande.

Då blev alla tre slagna av åskan. Två dog på stället…” En sådan kommentar antyder att den genomsnittlige soldaten sannolikt var ganska vidskeplig, något som också bestyrks av den flitiga men förbjudna handeln med ”vapendövande” amuletter och besvärjelser. Men Hagendorf själv tycks ha varit något av en skeptiker. I ett flamländskt kapell ser han ett ljus som ska ha brunnit dag och natt i trehundra år:

”…tro det den som vill, jag tror inte på det.”

En soldats liv

Med tanke på arméernas framfart är det inte konstigt att den bofasta bondebefolkningen kom att betrakta soldater som ärkefiender, oavsett vilken sida de kämpade för. Hagendorf vittnar flera gånger om böndernas hårdföra motstånd, och en gång råkar han illa ut själv. Ofta noterar han i dagboken var det finns gott vin, och tycks mer än gärna ha smakat grundligt.

Efter att en gång ha berusat sig ”en smula”, blir han efter regementet och överfalls, bakfull och eländig, av tre bönder, som hade ”gömt sig i häcken, de pucklade på mig duktigt och tog rock, ränsel, allt. Genom Guds nåd sprang de plötsligt iväg från mig…” Men några månader senare lyckas han få syn på en av bönderna och tar honom till profossen, den officer som ansvarade för bestraffningar. Och genom tillmötesgående från högre befäl får han tillbaks sina pengar. ”Så blev jag glad igen”, skriver han, men vi får inte veta hur det gick för bonden.

Det här är en av många episoder som visar att en soldats liv vid den här tiden måste ha utspelats i ett tillstånd av ständig osäkerhet. Från den ena dagen till den andra kunde lyckan vända en ryggen, pengarna ta slut, ett skott träffa, en sjukdom drabba. Ibland har Hagendorf gott om pengar, häst och fru, hjälppojke och goda kvarter, men lika ofta är han utblottad och svältande, helt i händerna på vad som för honom och hans kamrater måste ha tett sig som en nyckfull fru Fortuna.

Ständig katt-och råttalek

Det snart sagt enda som förblir konstant i hans tillvaro är det oändliga marscherandet. Man har räknat ut att han mellan 1625 och 1649 då dagboken upphör, tillryggalade 2500 mil på marsch, av och an, kors och tvärs över hela ”krigsteatern”, ibland till häst, men för det mesta till fots: ”Från Hungen till Allendorf, till Rabenau, till Giessen…till Wetzlar an der Lahn, tillbaka igen till Giessen och Rabenau, till Butzbach i Wetterau, till Friedberg, till Bonames…” Något som man kan utläsa av hans noteringar är att det pågick en ständig katt-och råttalek mellan de olika sidornas fältherrar, som jagade varandra genom landet för att hinna först till ännu inte utplundrade områden, eller för att inta eller undsätta belägrade städer.

Hagendorf noterar mer eller mindre i förbigående att kriget tar slut: ”Den 16 november år 1648 höll borgarna glädjefest med anledning av freden, som om det vore påsk eller pingst.” Den lätt föraktfulla tonen låter ana att han har svårt att tänka sig en tillvaro som civil, något som han har gemensamt med den oändliga mängd soldater som plötsligt får avsked, avdankas som det heter, ofta långt hemifrån och med ovissa framtidsutsikter.

Arbetslösa soldater

Mängden arbetslösa soldater, många invalidiserade och tiggande, kunde utgöra ett hot mot lag och ordning, och blev till ett problem i många europeiska länder. De militärsjukhus som med tiden inrättades, bland annat Invalides i Frankrike, kom också mycket riktigt att tas i bruk som förvaringsplats för oskadade, men överblivna och obekväma ex-soldater.

Peter Hagendorfs dagbok slutar alltså i september 1649, då hans regemente avtackas i staden Memmingen i Schwaben. Där får han ut tre månaders sold, 13 gulden per månad. Det kan jämföras med att den åsna han nyss köpt kostat nio gulden och tretton kreuzer.

Vi vet inte vad det blir av honom i fortsättningen, men enligt den allra sista noteringen är han åter på väg: ”Drog den 26 till Babenhausen, den 27 till Günzburg an der Donau, den 28 till Gundelfingen…” Kanske var hans mål att hitta en ny krigsskådeplats och åter ta värvning i det yrke där han varit verksam i tjugofyra år?

Publicerad i Militär Historia 7/2011