Abukir 1798 – Slaget vid Nilen

Precis som så ofta förut i den månghundraåriga tvekampen mellan britter och fransmän var det Royal Navy, Storbritanniens flotta, som var sitt lands främsta försvarslinje. Den relativt sett lilla brittiska armén kunde sända iväg expeditionskårer till främmande land, men den var aldrig tillräckligt stark för att åstadkomma ett avgörande.

Flottan var däremot sitt lands kraftfullaste svärd, det som kunde utdela dödliga hugg mot fienden och dessutom, inte minst, var flottan främsta försvarslinjen för de brittiska hemmaöarna. Så hade det varit när den spanska armadan gick under år 1588 och så var det fortfarande tvåhundra år senare.

Bröt upp fiendens slaglinje

Vid tre tillfällen slogs delar av de förenade fransk-spansk-nederländska flottorna ut: i juni 1794 besegrades en fransk eskader, vid Cap S:t Vincent 1797 förintades halva den spanska flottan, och i december samma år besegrades också en nederländsk eskader.

Vid samtliga dessa tre tillfällen gick den brittiska taktiken ut på att genom en överraskande attack bryta fiendens slaglinje, orsaka förvirring hos denne och ytterst förhindra hans möjligheter att föra en samlad strid. Att bryta upp den fientliga slaglinjen innebar också att man berövade fienden hans förmåga att fly i samlad tropp, och därmed skapades ytterst möjligheter att förinta stora delar av den fientliga styrkan. Så skedde också vid samtliga dessa tre tillfällen.

Men det fanns en brittisk amiral som inte nöjde sig med att bryta fiendens linje – vilket förvisso var svårt nog – utan siktade längre i sin strävan att tillfoga motståndaren ett förödande slag. Det var Horatio Nelson.

I ett Storbritannien som närmast svämmar över av krigshjältar från otaliga konflikter är Lord Nelson den mest upphöjde av dem alla. Beundrad och hyllad redan i sin samtid fick han närmast helgon­status när hans sista stora seger, den vid Trafalgar 1805, vanns bland annat till priset av hans eget liv.

Nelson började i flottan som tolvåring

Nelson föddes 1758 i en prästfamilj i Norfolk och inledde redan som tolvåring sin tjänst i Royal Navy. I nära nog två decennier, fram till 1787, tjänstgjorde han främst på fartyg som opererade i Västindien.

Sedan han 1787 gift sig med Frances Nisbet hade han en form av halvtidsanställning ända fram till 1793, då revolutionskrigen mot det republikanska Frankrike krävde en allt större insats från brittisk sida.

Skadades under belägringen av Calvi

År 1793 fick Nelson befälet över 64-kanonersskeppet Agamemnon och med henne deltog han med allt större framgång i den brittiska flottans sjötåg i Medelhavet. Men det höll på att sluta illa redan från början. Under 1794 års anfall mot Korsika skadades Nelson så svårt under belägringen av Calvi att han blev blind på sitt ena öga.

Han hämtade sig dock och ledde 1795–97 en egen, självständigt opererande eskader. Med den spelade han en viktig roll i den stora segern över den franska flottan vid Cap S:t Vincent i februari 1797; det var det första rejäla klivet på vägen mot Nelsons berömmelse. Han dubbades och utnämndes till konteramiral.

Men redan senare samma år inträffade nästa katastrof. När han ledde ett överraskningsanfall mot hamnen i Santa Cruz på Teneriffa sårades Nelson igen och nu förlorade han sin högerarm. Trots den svåra skadan hämtade han sig tillräckligt för att i april 1798 återinträda i tjänst. Hans första uppdrag blev att i maj samma år ta över befälet över en eskader som skötte blockaden av den franska Medelhavsflottan i Toulon. Därmed var vägen mot Abukir öppen.

Koncentrerade sin slagkraft

Nelson är en av få historiska hjältar vars tillskrivna bragder i livet i stora drag accepteras även av moderna, källkritiska historiker. Förklaringen är hans helt banbrytande och avgörande sätt att leda sina styrkor i strid. Kärnan i Nelsons sjöstridstaktik var att han ville få optimala möjligheter att koncentrera sina egna styrkor, att vinna lokal överlägsenhet som den (egentligen land-) militära termen lyder. Därför nöjde han sig inte med att bryta fiendens linje, utan strävade också efter att ”dubbla” attacken mot fienden, genom att låta genombrytningen följas av ett anfall från båda sidor av den fientliga styrkan.

Därmed skapades verkligen möjligheter att förinta fiendens hela styrka. Resultatet visade sig också i form av exempellösa framgångar för Nelsons styrkor, inte bara vid Abukir, utan också vid Köpenhamn 1801 och vid Trafalgar 1805.

Det har sagts att Nelson besatt en närmast intuitiv förståelse för sjökrigets fundamenta; att han var havets motsvarighet till geniet Napoleon i landkriget. Indirekt fick han en mycket stor betydelse för senare generationers sjöofficerare: när den amerikanske sjökrigsteoretikern Alfred Thayer Mahan år 1890 skrev ett banbrytande arbete om sjömaktens inflytande på historien, så var det till stor del Nelsons operationer och taktiska lösningar som fick bilda grunden för hans resonemang.

"Command and control"

Men för att kunna genomföra en sådan taktik krävdes väl övade och motiverade besättningar, liksom fartygschefer som förstod vartåt den högste chefen strävade och handlade i enlighet med dennes vilja. Nelson behövde helt enkelt ha vad man i militära sammanhang brukar kalla command and control, det vill säga en förmåga att kunna föra ett effektivt befäl över sina fartyg och inte minst samordna deras rörelser före och under striden.

Detta var kanske det besvärligaste, eftersom det i allmänhet var ytterst svårt att rätt läsa av läget, nå ut med order och därmed samordna fartygens insatser när striden väl hade brutit ut. Detta gällde i än högre grad om man använde en så avancerad taktik som Nelson, och fartygen opererade på båda sidor om fienden. Det hade varit enklare (men förvisso inte enkelt) att föra det högsta befälet om man hade behållit den egna skyttelinjen och på traditionellt sätt växlat artillerield med fiendens slaglinje.

Sjömännen lojala med Nelson

Hemligheten med Nelsons framgångar var att han hade väl motiverade och samtrimmade styrkor under sitt befäl. Hans sjömän behandlades bättre än i flottan i gemen och hälsoläget i hans eskader var påtagligt bättre än i andra brittiska enheter. Inte minst vikten av att besättningarna fick bra mat, som citroner och lök, bevakades av Nelson. I gengäld fick han en lojalitet från sina underlydande som få brittiska amiraler. Talande är att när stora myterier bröt ut i den brittiska flottan år 1797, så var Nelsons underlydande sjömän bland de få som höll sig lugna och lojala med sin chef.

Men Nelson lade sig också vinn om att hela tiden hålla sina underlydande fartygschefer uppdaterade på hur han såg på det operativa och taktiska läget. Vartåt syftade man med operationen och hur skulle de taktiska problemen lösas?

Ofta samlades fartygscheferna på amiralsskeppet för genomgångar, och det var möten som ibland utvecklades till sjötaktiska seminarier. Flaggkaptenen Edward Berry beskrev sin chefs arbetsmetod: ”Det fanns inte en möjlig position som fienden kunde förväntas inta, dag- eller natte­tid, som han inte kalkylerade med” och sedan resonerade med sina fartygschefer om. Därmed förvandlades Nelsons eskader till ett väloljat maskineri; den sannolikt effektivaste delen av den brittiska flottan.

Fransk styrkeuppbyggnad i Toulon

Så, i mars och april 1798, nåddes amiralitetet i London av rapporter om en massiv fransk styrkeuppbyggnad i Toulon. Fartyg byggdes, reparerades och koncentrerades till örlogshamnen, medan arméförband om kanske så många som 80 000 man var samlade i området. Fransmännen förberedde en offensiv operation, så mycket stod klart för alla betraktare. Men i vilken riktning skulle den iscensättas och när skulle det ske? De var de två stora frågorna.

Marinchefen Spencer och krigsministern Dundas oroade sig för att först den franska Atlanthamnen i Brest och sedan Irland var målet. Det var en ganska rimlig tanke och det stora irländska upproret 1798 stöddes faktiskt av en misslyckad fransk landstigning på ön. Andra underrättelserapporter talade om helt andra mål för den kommande franska expeditionen: Neapel, Egypten eller Levanten (främst det som i dag är den libanesiska kusten).

Det blev Nelsons uppgift att ta reda på fakta och om möjligt sätta stopp för de franska planerna. Den 1 maj 1798 anlände han till farvattnen utanför Cadiz och en vecka senare seglade han in i Medelhavet med en spaningsstyrka om tre linjeskepp. När hans lilla flotta nådde farvattnen utanför Toulon kunde man konstatera att det där fanns 19 franska linjeskepp, av vilka minst 15 stycken var redo att segla iväg. Men nordvästliga vindar drev de engelska fartygen söderut, till en punkt i höjd med Sardiniens sydvästra udde, innan de kunde återvända norrut.

Nelsons jakt på Napoleon

När engelsmännen återkom till Toulon var hamnen tom! Napoleon Bonaparte och fransmännen var borta. Nu började jakten. Nelsons fartyg seglade först norr om Korsika in mellan Elba och den italienska kusten innan de strök söderut längs Italiens västkust, förbi Neapel och genom Messinasundet mellan Sicilien och det italienska fastlandet. Sedan gick färden mot sydost och den 28 juni nådde de brittiska fartygen farvattnen utanför Alexandria.

Ingenstans fanns spår av fransmännen. Nelson beord­rade att man skulle segla norrut mot det turkiska fastlandet, via Rhodos sydkust, stryka tätt intill södra Kreta och sedan tillbaka till Sicilien. Den 19–25 juli befann man sig på nytt i farvattnen i närheten av Messinasundet, innan kursen sattes mot södra Grekland. Sedan girade fartygen söderut, passerade åter södra Kreta och nådde Alexandria för andra gången. Då såg man äntligen fienden, efter två månaders fruktlöst letande i Medelhavet. Fransmännen hade börjat landstiga i Egypten.

Napoleon besegrade mamlukerna

Bonaparte hade lämnat Toulon den 19 maj med 36 000 soldater på 13 örlogsfartyg och 288 transportfartyg av olika slag. Ett första stopp gjordes den 10 juli på Malta som erövrades från sina herrar Malteserorden och därefter fortsatte man till Egypten.

Den 1 juli anlände den franska styrkan till Alexandria. Egypten styrdes av mamlukerna som ett turkiskt lydrike. Alexandria erövrades snabbt och försvararna under mamluk­härskaren Ibrahim Bey gjorde sig beredda att fly in i Sinai och vidare mot Syrien.

Men mamlukernas militäre chef, Murad Bey, ville slåss och planerade att hejda den franska marschen söderut, från Alexandria till Kairo. Vid Embabeh, norr om pyramiderna på Nilens vänstra strand, gjorde man sig redo att möta fransmännen. Trots en våldsam stridsinsats förmådde mamlukerna intet mot fransmännens moderna eldhandvapen och artilleri. Den egyptiska armén kollapsade under trycket av svåra förluster. Napoleon var i praktiken herre över Egypten och hans förluster var endast runt 300 man. Det var i det läget som Nelsons fartyg uppenbarade sig utanför Alexandria.

Nelson går till anfall

Amiral François-Paul Bruey hade ankrat i Abukir­bukten med sina 13 linjeskepp och fyra fregatter. De franska fartygen låg för ankar längs en nära tre kilometer lång linje nära en av Nilens mynningar i Abukirbukten. Därför kallas också slaget ibland i brittisk litteratur för The Battle of the Nile.

Även sedan Bruey insett att britterna hade kommit till platsen så kände han sig uppenbarligen ganska säker i sin position. Han förutsatte att Nelson aldrig skulle inleda en strid när det bara var någon timme kvar till att nattmörkret skulle falla. Men det skulle visa sig vara alldeles fel.

På eftermiddagen den 1 augusti gick Nelson till angrepp med sina 13 fartyg. Han nyttjade samma taktik som tidigare gett honom sådana framgångar, nämligen att försöka utsätta fienden för eldgivning från två håll samtidigt. Fyra brittiska linjeskepp seglade in mellan den franska styrkan och strandlinjen, medan Nelson med sitt flaggskepp Vanguard i täten ledde anfallet på sjösidan om de franska fartygen.

Bruey kände sig trygg i sin position bland sandbankar som kunde vara farliga för den som navigerade fel och artilleri utplacerat på en angränsande holme. Men Nelson lyckades med en kringgående rörelse komma undan den samlade eldgivningen från franska fartyg och landbaserat artilleri när han manövrerade för att komma i position för anfallet.

Brittiskt övertag i striden

De båda brittiska styrkorna seglade i kolonn, ett efter ett, längs med den franska linjen och utsatte successivt varje franskt fartyg för dubbel eldgivning. Endast ett fartyg, Culloden, fastnade på ett sandrev, resten kunde delta i anfallet. Bruey var tvungen att vänta till samtliga brittiska fartyg hade passerat innan hans sammanpressade flotta kunde lätta ankar och börja försöka formera någon form av stridsposition.

Någon samlad försvarslinje var dock inte längre möjlig för fransmännen, utan varje fartyg fick på egen hand försöka inta en så fördelaktig stridsposition som möjligt inför den fortsatta kampen. Det var dock en hopplös uppgift. Mörkret lade sig men striden fortsatte. Det hela kunde bara sluta på ett sätt. Av de 13 franska fartygen lyckades britterna förstöra eller erövra 11, inklusive Brueys amiralsskepp, den jättelika, 124 kanoner stora L’Orient.

L'Orient exploderar

L’Orient angreps av 74-kanonersskeppet Bellerophon. En första bredsida från fransmannen höll på att svepa bort det brittiska fartyget från havets yta. Men Bellerophon höll ut trots enorma förluster; hon var svårt sönderskjuten och samtliga officerare stupade eller skadades. Bellerophon hade lyckats sätta L’Orient i brand och när de två brittiska fartygen Alexander och Swiftsure började beskjuta det franska amiralsfartyget så var det ett svårt sårat lejon som blev mer och mer skadat. Vid tiotiden på kvällen var branden på L’Orient utom kontroll och så, med ett enormt vrålande läte, exploderade hon. Amiral Bruey stupade själv i kampen på L’Orient.

Nelson blev baron av Nilen

Segern var överväldigande och hade i ett slag förintat nästan hela den franska flottan i området. En omedelbar effekt var att den franska Orientenarmén i Egypten helt plötsligt var isolerad från hemlandet. De i militära sammanhang så viktiga förbindelselinjerna över havet (sealines-of-communications, SLOC), mellan hemlandet och den utsända expeditionskåren hade slitits sönder. Det var helt logiskt att Nelson efter segern vid Abukir utnämndes till Baron of the Nile.

Det franska nederlaget vid Abukir var totalt. Förutom skeppen uppgick förlusterna till 1700 döda, 600 skadade och 3000 tillfångatagna. På brittisk sida dog 218 man och 677 sårades.

Fransmännen på frammarsch

Men den franska flottans undergång vid Abukir innebar inte att det franska väldet i Egypten var över. Nelson själv yttrade den 3 augusti, dagen efter segern, att man nu bara behövde ”skrapa bort” Bona­partes armé och det var inget fransmännen kunde göra åt saken. Men det blev snart tydligt att det närmast förhöll sig tvärtom.

Turkiet hade förklarat Frankrike krig i februari 1799 och fransmännens Orientarmé på 13 000 man under ledning av Napoleon och den skicklige Kléber gick till offensiv för att erövra det turkiskstyrda Syrien. Fransmännen ryckte via Gaza in i Palestina och stormade den 7 maj den turkiska garnisonen i Jaffa.

Brittiskt eldunderstöd till turkarna

Den 18 mars nådde fransmännen Acre och inledde omgående en belägring. Det turkiska försvaret leddes av Ahmed Pascha som hade eldunderstöd från två brittiska örlogsfartyg ute på redden. Efter en månads belägring anlände en turkisk undsättningsstyrka från Damaskus. Kléber lyckades dock besegra dem vid Mount Tabor den 18 april. Själva Acre höll dock ut och när en uppblossande pestepidemi började härja i de franska leden valde Napoleon den 20 maj att dra sig tillbaka till Egypten. Kvar lämnade man 2 200 döda, varav 1 000 pestoffer.

Nu blev Egypten, från 1798, centrum för Napoleons ansträngningar att bryta upp det brittiska imperiet. Han tog, utan framgång, kontakt med Persien och brittiskfientliga grupper i Indien, främst sultanen Tippo Sahib i Mysore. I själva Egyptens närhet, vid Jeddah och Mocka på den arabiska halvön, lade brittiska örlogsfartyg beslag på olika fartyg så att de inte skulle kunna användas av fransmännen för marina operationer i Röda havet.

Napoleon lämnar Egypten

Så blev Napoleons storstilade planer inte mer än just planer och en alltmer kritisk situation i Europa gjorde att han den 24 augusti 1799 lämnade Alexandria på två fregatter.

Följande år, 1800, besegrade Klébers trupper en förenad turkisk-egyptisk armé vid Heliopolis. Men den 14 juni 1800 mördades den franske befälhavaren av vid ett attentat. Det var dock först den 21 mars 1801 som den franska armén under general Menou besegrades av en brittisk-turkisk styrka vid Alexandria och i augusti kapitulerade återstoden av den franska Orientarmén. Det franska Egyptenäventyret var över, tre år efter slaget vid Abukir.

Brittiska flottans begränsade resurser

Även efter segern vid Abukir fanns det en gräns för vad den brittiska flottan i Medelhavet kunde åstadkomma. Kraven var många och resurserna ytterst begränsade. Nelson själv beskrev ett år senare hur de 41 fartygen i hans eskader fördelats på tre utanför Alexandria (för att förhindra franska försök att föra fram förstärkningar), elva utanför det franskockuperade Malta, fem utanför Neapel, sex utanför den norditalienska kusten, medan huvudstyrkan på sexton fartyg låg utanför Gibraltar för att vid behov blockera Cadiz och Menorca. Någon kraftsamling var det aldrig tal om (möjligen förutom Gibraltarstyrkan), men Nelson hade heller inget val. Han måste försöka parera fiendens eventuella drag i flera riktningar samtidigt.

Alla dessa åtgärder räckte emellertid inte till för att förhindra ytterligare franska framgångar. År 1798 besegrades Schweiz och franska trupper utökade sitt inflytande i Italien genom att erövra Piemonte i nordväst och Neapel i söder. De brittiskvänliga regimerna flydde till Sardinien respektive Sicilien.

År 1799 fullbordades den franska ockupationen av Italien, men samma vår skapades också den andra koalitionen när Österrike och Ryssland anslöt sig till Storbritannien. Kriget i Europa tog åter fart och nu dröjde det till den brittisk-franska freden undertecknades i Amiens 1802 innan vapnen tystnade i Europa. Bara ett år senare bröt kriget åter ut och nu skulle det definitivt vara slut först efter slaget vid Waterloo 1815.

Nelson gav britterna självförtroende

Sett i detta vidare perspektiv innebar slaget vid Abukir inget direkt avgörande. Men Nelsons seger betydde mycket för det brittiska självförtroendet i en tid av till synes ändlösa motgångar och dessutom förhindrades en fransk styrkeuppbyggnad i Orienten som i förlängningen hade kunnat hota det ännu långt ifrån stabila brittiska väldet i Indien. Det senare kan onekligen sägas vara en effekt av världshistorisk betydelse.

Publicerad i Militär Historia 1/2009