Fredrik den store gick alltid till anfall

"Andra länder har en armé – i Preussen är det en armé som har ett land.” Så lät det när Fredrik II 1740 tog över Preussens krona. Han ärvde en starkt centraliserad statsapparat där krigskommissariatet var det viktigaste ämbetsverket, armén bestod av 83.000 man och ansågs vara Europas mest välövade. Samtidigt var Preussen en utvecklad, merkantilistiskt inriktad och frisinnad rättsstat.

Fredrik II var en bildad person; vidsynt, liberal och musikalisk. Han umgicks med filosofen Voltaire, men kunde också vara ofattbart grym. Han fördömde helhjärtat kriget och ansåg det vara fel att gjuta soldatens blod om inte övertygande anledning fanns, samtidigt som han förde anfallskrig av politiskt mycket tveksamma skäl, endast för att utveckla Preussens makt. Fredrik II författade själv ett antal militära verk där han beskrev sin uppfattning om både strategi och taktik, och hans tankegångar är därför väl dokumenterade.

Sjuårskriget mot Österrike

Fredrik II grep omedelbart efter trontillträdet chansen att utvidga Preussen och stärka sin position genom att invadera Schlesien i samband med den österrikiske kejsaren Karl VI:s död. Kriget pågick till 1748 och när freden slöts hade Fredrik tillskansat sig hela Schlesien.

Fredsperioden blev inte lång. Kejsarinnan Maria Teresia samlade en koalition av stormakter för att återta Schlesien, men Fredrik förekom henne genom att anfalla Sachsen 1756. Det blev starten för sjuårskriget.

När det inleddes hade Fredrik utökat sin armé till nära 145.000 man rekryterade dels genom ett slags värnpliktssystem, dels genom värvning. Vid krigets slut hade truppernas storlek ökat till nära 200.000 man, trots att Preussen förlorat inte mindre än 180.000 i döda och sårade samt 63.000 tillfångatagna enbart till Österrike. Ett preussiskt regemente förlorade sammanlagt 4.500 man, vilket innebär att det blivit utplånat tre gånger om.

Den preussiska drillen

En av förklaringarna till de höga förlusterna var att Fredrik var en av historiens mest anfallsglada fältherrar. Han försökte alltid gå offensivt till väga och hotade med att ”låta avskeda varje officer som väntar på att bli anfallen, istället för att själv gå till attack”. Han ansåg att ”hela slagkraften hos våra soldater ligger i anfallet”.

Den preussiska drillen, det ständiga övandet som fick soldaterna att uppträda som robotar på slagfältet, har det skrivits mycket om. Drillen, som var hård och brutal, var dock bara ett medel för att uppnå ett bestämt syfte, nämligen att uppnå största möjliga rörlighet och snabbhet vid eldgivning.

Infanteriet snabbare än fienden

I början av sin karriär litade Fredrik mer på bajonettens anfallskraft än på kulan, men han ändrade sig. Han skrev själv att ”en preussisk bataljon är ett rörligt batteri. Snabbheten vid omladdningen är sådan att den kan skjuta tre gånger när fienden skjuter en salva. Det ger oss ett övertag med tre mot ett.”

Det preussiska infanteriet hade tidigare manövrerat i fyra led men Fredrik minskade dem till tre. På så sätt blev bataljonerna mer lättmanövrerade utan att eldkraften minskades på något avgörande sätt. På grund av den ökade bristen på soldater under de senare krigsåren, blev man tvungen att minska formationen till två led.

Fredriks strävan efter överlägsenhet i eldkraft ledde till att han utvecklade det lättrörliga hästanspända artilleriet. Han var även en anhängare till haubitsen som kunde beskjuta mål utom synhåll. Den österrikiska taktiken gick nämligen ofta ut på att dölja sina egna grupperingar bakom höjdsträckningar.

Fredrik utnyttjade själv terrängens fördelar skickligt, till exempel för dolda förflyttningar med överlägsen snabbhet mot fiendens rygg och flanker. Den inövade snabbheten skulle också användas för omgruppering och anfall innan fienden hann ändra front.

Den sneda slagordningen

Därmed bildades den sneda slagordning som han blivit berömd för och beskrev på följande sätt:

Man drar tillbaka ena flygeln, bort från fienden, och stärker den andra som ska anfalla. Med den senare slår man till i flanken på en av fiendens flyglar. En armé på 100 000 man tagen i flanken kan på mycket kort tid besegras av 30 000. Fördelarna med detta arrangemang är:

1. En liten styrka kan angripa en mycket större
2. Man anfaller fienden på en vital punkt
3. Om man blir slagen har man endast förbrukat en mindre del av sin armé och har kvar de övriga två tredjedelarna som är utvilade och raska och som kan täcka reträtten.

Kavalleriet förbättrades

Under första schlesiska kriget (1740–42) visade det sig snabbt att det preussiska kavalleriet inte höll måttet. Framför allt var det för långsamt och ridskickligheten för dålig. Fredrik gjorde stora ansträngningar att modernisera kavalleriet och sände ut en strid ström av order och instruktioner. Större snabbhet i rörelserna övades och en ny taktik utvecklades. Kavalleriet skulle sättas in mot fiendens flanker och rygg, spaningsverksamheten underströks och förbud mot att använda eldhandvapen infördes.

Efter österrikiskt mönster infördes lätt kavalleri – husarer. På kort tid blev det preussiska kavalleriet en välövad organisation under framgångsrika generaler som Seydlitz och Zeiten. Till skillnad från vad som var fallet vid infanteriet, lyckades Seydlitz utbilda sina soldater utan hjälp av kroppsstraff. Vid infanteriet kom piskan ofta till användning, medan den avskaffades nästan helt vid kavalleriet.

Ett truppslag som däremot inte utvecklades särskilt mycket var det lätta infanteriet. Fredrik tycks inte ha insett nyttan med soldater som stred i öppna formationer. Någon särskild taktik för sådana förband fanns knappast, men utvecklades efter Fredriks död.

Underhåll och kåranda

Fredrik var noggrann med att understryka att det var fiendens armé som måste vara det huvudsakliga objektet för de egna truppernas uppmärksamhet. Städer och fästningar var av mindre betydelse så länge som fienden fortfarande disponerade obesegrade trupper i fält. Underhållstjänsten var dock grundläggande. ”Vid uppsättandet av en armé bör man först tänka på att ordna matfrågan”, ansåg han.

En annan viktig faktor var kårandan. Soldaterna skulle vara övertygade om att ”vi är bättre än de”. Drill och disciplin var ett viktigt medel för att uppnå detta men det krävdes också uppmuntran, omhändertagande och inte minst segrar. En pålitlig och erfaren underofficerskår byggdes upp av veteraner som befordrades ur soldaternas led. Officerarnas kåranda var särskilt viktig och Fredrik prioriterade adelsmännen. De icke-adliga officerarna rensades mer eller mindre ut, 1786 var de bara 700 i en kår som totalt räknade 7 000 officerare.

Slaget vid Leuthen taktisk triumf

I nästan alla slag var Fredrik underlägsen i antal; under sjuårskriget stod nästan hela Europa i vapen mot honom. När han, som vid Kolin 1757, angrep en överlägsen styrka i en stark ställning, kunde han inte göra det omöjliga. Men segrarna vid Rossbach och Leuthen samma år visade att hans metoder var riktiga och båda blev stora taktiska triumfer.

Napoleon ansåg att Leuthen var ett mästerstycke av ”rörlighet, manöver och beslutsamhet” och att bara detta slag ensamt var nog för att göra Fredrik odödlig. Trots att slaget var en stor taktisk framgång och att Breslau erövrades fem dagar senare blev det dock inte strategiskt avgörande.

Kriget varade i ytterligare fem år och Preussen måste kämpa mot en större övermakt än någonsin. Ryssarna ockuperade till och med Berlin en tid 1759, men Fredrik lyckades avvärja ett nederlag genom sitt mod och segrarna vid Zorndorf 1758, Liegnitz 1760 och Torgau 1760.

Ryssland bytte sida 1762 och i freden i Hubertsburg följande år behöll Preussen Schlesien, en av de största varaktiga erövringarna som någonsin gjorts i Europa.

Fredrik den stores fältherrekonst

Grunddragen i Fredrik den stores fältherrekonst var alltså vilja till offensiv, att anfalla först och därmed dominera slagfältet. Medlet var det drillade, lättmanövrerade infanteriet med hög eldhastighet och det offensiva kavalleriet. Bägge truppslagen stöddes av ett väl samordnat artilleri.

Taktiken gick ut på anfall mot fiendens flank och rygg, bland annat med hjälp av den sneda slagordningen. Allting stöddes av en väl fungerande underhållstjänst, en beslutsam ordergivning och befälhavare som var väl insatta i fältherrens tankesätt och avsikter. Inte minst var kårandan och självförtroendet väl utvecklat bland såväl officerare som soldater.

Uppbyggt kring kungen

Problemet med den preussiska staten och armén var att de var uppbyggda kring Fredrik II:s mycket starka person. Brorsonen som efterträdde honom var inte mannen att axla bördan och det var heller inte brorsonens efterträdare. Den preussiska armén stelnade i sin formalism och besegrades av Napoleon 1806. Men det är en helt annan historia.

Det finns en rik flora av historier och anekdoter kring ”Der Alte Fritz”. En av dem berättar att kungen natten före ett slag hade beordrat vad vi idag skulle ha kallat ljud- och ljusdisciplin. Likväl ser han ett tänt ljus i ett tält och undersöker saken. Han hittar en officer och frågar honom vad han gör. Officeren svarar att han skriver brev till sin fru. ”Bra”, säger kungen, ”då kan ni tillägga att ni blir skjuten i gryningen!”

Publicerad i Militär Historia 7/2010