Vid fästningen Vertières stod 1803 det avgörande slaget mellan slav­armén och de franska soldaterna. 

© Mary Evans/IBL

Haitis slavarmé körde ut Frankrike

Med gerillataktik, hemmagjorda­ flottar och nedbrända städer lyckades Haitis slavar besegra Napoleons soldater. 1804 ut­­ropade landet sin självständighet efter tretton års kamp.

14 november 2018 av Björn Kumm

För tvåhundratjugo år sedan begick man i Haiti det oförlåtliga: dess afrikanska slavbefolkning tog franska revolutionen på allvar.

Haiti som fortfarande gick under namnet Saint--Domingue var Frankrikes rikaste koloni, producent av socker, indigo, bomull och inte minst kaffe som under det sena 1700-talet fick sitt stora genombrott i Europa.

Det beräknas att en femtedel av Frankrikes bruttonationalprodukt (BNP) härrörde från handeln med Haitis tropiska produkter. En halv miljon afrikanska slavar arbetade under svåra villkor. Deras franska ägare föredrog att bokstavligen slita ut dem och med vändande slavskepp köpa ny arbetskraft från Afrika.

Franska revolutionen väckte entusiasm

Den 14 juli 1789 stormades fängelset Bastiljen i centrala Paris, vilket blev startsignal för franska revolutionen. När nyheten nådde Haiti blev entusiasmen omedelbart stor både bland de vita slavägarna och kolonins fria mulatter.

Plantageägarna ville befria sig från Frankrikes monopol över allt som exporterades från Haiti. Mulatterna ville erkännas som fullvärdiga franska medborgare, citoyens. Båda grupperna skickade representanter till den revolutionära församlingen i Paris.

Haitis afrikanska slavar skickade inga representanter. I augusti 1791 samlades de i stället under ledning av en religiös häxmästare, en houngan vid namn Boukman, till voodooceremonier i norra delarna av Haiti och planlade sin egen revolution.

Slavrevolt på Haiti 1791

Den 21 augusti 1791 slog 12 000 afrikanska slavar till. De ägde inga skjutvapen, men de var många och de hade hackor och spadar. De hängde sina vita herrar i närmaste palm och brände deras gårdar. Upprorets sinnebild blev ett vitt barn spetsat på ett spjut.

De svarta slavarnas revolt oroade franska revolutionens ledning i Paris. Femton örlogsfartyg med sammanlagt 6 000 soldater ombord skickades över Atlanten för att kväsa slavarnas revolt och återställa ordningen. Men samtidigt blandade sig andra europeiska makter i konflikten.

Storbritannien och Spanien utmanade

Storbritanniens premiärminister William Pitt d y ville utmana det revolutionära Frankrike både i Europa och i Västindien. Inte minst ville han erövra världens rikaste koloni, Saint-Domingue/Haiti. På de karibiska öarna, främst Jamaica, blev Storbritanniens egna sockerplantager allt mindre produktiva. Ön Hispaniolas östra hälft, i dag Dominikanska republiken, kontrollerades av Spanien, och även spanska kronan ville stävja slavarnas uppror.

Toussaint Louverture ledde Haitis slavarmé i kampen mot det franska kolonialväldet.

© Everett/IBL

Franska revolutionens utsände, Leger-Félicité Sonthonax, hade i uppdrag att med sina 6 000 man slå ned Haitis/Saint Domingues alltför revolutionära slavar. Men plötsligt stod Sonthonax inför ytterligare tre fiender: Storbritannien, Spanien och dessutom de lokala slavägarna, både vita och mulatter som inte längre var Frankrike trogna. För att skydda sin egendom var slavägarna beredda att gå över på Storbritanniens sida.

Touissant Louverte slavarméns ledare

De upproriska afrikanerna hade nu en ledare, Toussaint Louverture, en frigiven slav som hade läst sin Julius Caesar. Namnet Louverture som han tagit sig betyder bokstavligen det militära ”genombrott”. Med stor skicklighet organiserade Toussaint slavarna till en kämpande armé.

För att slåss mot de landsatta franska soldaterna hade de upproriska slavarna, män och kvinnor, hittat sin egen metod. De gick inte till direkt aktion utan slöt sig samman i mindre grupper, gömde sig i kringliggande skogsdungar och såg till att inringa de franska soldaterna.

Mötte slavarna motstånd drog de sig tillbaka, men om de märkte tvekan hos de franska soldaterna anföll de från flera olika håll. De tog soldaternas musköter som slavarna själva ännu inte kunde hantera. De kastade sig över kanonerna och flög ibland själva i luften. Toussaint valde ut några hundra stridande slavar, exercerade skoningslöst med dem och gjorde dem till kärntrupper i sin armé.

Inför övermakten fattade franska revolutionens utsände Sonthonax ett radikalt beslut. I revolutionens namn upphävde han slaveriet på Haiti och frigav därmed en halv miljon potentiella allierade.

"Avskaffa hudens aristokrati"

Våren 1794 anlände till det revolutionära konventet i Paris tre representanter för revolutionens Haiti: en vit man, en mulatt och en svart. Vid det laget kontrollerades konventet av Frankrikes mest radikala revolutionärer, jakobinerna, och deras ledare Maximilien Robespierre.

Som en man reste sig det revolutionära konventet i Paris och hyllade Haitis tre representanter. Överväldigad sade talmannen: ”I Frankrike har vi besegrat bördens och religionens aristokrati. Nu gäller det att avskaffa hudens aristokrati!” Följande dag förbjöd konventet allt slaveri på fransk mark och med-delade världen att alla fransmän, oavsett hudfärg, däribland de före detta slavarna på Haiti, nu var medborgare – citoyens.

Beväpnade med jordbruksredskap genomförde 12 000 slavar ett blodigt uppror mot Haitis vita befolkning 1791. 

© Bridgeman/IBL

Napoleon ville återta Haiti

Haiti var först i världen att avskaffa hudens aristokrati. För det bestraffades landet genom långvarig isolering.

Under 1790-talet kämpade Frankrike samtidigt på många europeiska fronter. Franska revolutionens civila ledning, det så kallade direktoriet, såg en farlig konkurrent i revolutionens mest framstående militär, Napoleon Bonaparte, och skickade honom på ett långt fälttåg för att inta det avlägsna Egypten. Men när Bonaparte återvände, gjorde han statskupp och lät kröna sig till kejsare. Nu ville också han återta kontrollen av Frankrikes rikaste egendom, Haiti.

Förgrymmad såg Napoleon en uppstudsig svart konkurrent i Haitis ledare Toussaint Louverture som vid det laget hade ockuperat också den spanska östra delen av ön Hispaniola. Napoleon sände marskalken Charles Leclerc, i spetsen för 25 000 franska soldater för att, som Napoleon uttryckte det, ”riva uniformsepåletterna av negrerna”. Leclerc hade aktivt hjälpt Napoleon att ta makten i Brumairekuppen 1799, och var dessutom gift med hans syster.

Leclerc intog Cap Français

I februari 1802 anlände Leclerc med en flotta på 74 skepp till norra Haiti och hamnstaden Cap Français som försvarades av Toussaints andreman Henri Christophe. Några sjöstrider med brittiska flottan som svartsjukt bevakade tillfarten till Karibien tycks inte ha förekommit. 

Leclerc ville landsätta sina trupper. Men om de gick i land, hotade Henri Christophe med att bränna staden – vilket han också gjorde.

Leclercs trupper intog ett ödelagt Cap Français. I stad efter stad upprepades mönstret. Men mot de franska trupperna som trots allt var mer professionella och hade tyngre vapen bröts efter hand slavarnas motstånd, och efter ytterligare nederlag bestämde sig Toussaint Louverture och hans närmaste män för att förhandla. 

Leclerc lät då gripa Toussaint och deportera honom till Frankrike där han efter en kall vinter 1802–03, sjuk, frysande och nedbruten, dog i ett fängelse i Jurabergen.

Ville återinföra slaveriet

Napoleons utsände Leclerc trodde att han i och med Toussaints gripande hade lyckats pacificera Haiti. Däri bedrog han sig. När Leclerc gick till verket för att avväpna sina motståndare, de frigivna slavarna, insåg Toussaints efterlämnade trupper att Frankrikes och Napoleons avsikt var att återinföra slaveriet.

Ett varnande exempel var den franska grannön Guadéloupe där Napoleons utsända trupper slagit till och dödat åtminstone 10 000 afrikanska slavar.

Napoleon Bonaparte.

Dessalines tog över slavarmén

I november 1802 utsågs Jean-Jaques Dessalines till Toussaints efterträdare som befälhavare för de före detta slavarnas armé. Till skillnad från Toussaint Louverture, som velat göra Haiti till en kopia av Frankrike, hade Dessalines ingen som helst ambition att framstå som civiliserad enligt fransk modell. Symboliskt slet Dessalines bort det vita fältet ur Frankrikes röd-blå-vita trikolor och inledde kriget på nytt.

De fortsatta striderna mellan franska trupper och den haitiska slavarmén blev mycket blodiga. Napoleon skickade ytterligare 15 000 man och hoppades på ett avgörande. Men i maj 1803 förklarade Storbritannien krig mot Frankrike, och krigslyckan vände på nytt. 

Nu var det Dessalines som kunde räkna med brittiskt stöd i form av vapen och ammunition, medan de franska trupperna på Haiti tvingades kämpa utan fortsatt understöd från Frankrike.

Bland många officerare inom slavarmén utmärkte sig François Capois, också kallad Capois-la-Mort (Capois-Döden, efter sina dödsföraktande bedrifter). När Haitis grannö Tortuga skulle intas, lät Capois-la-Mort inte avskräcka sig bara för att slavarmén saknade krigsfartyg. 

Han lät bygga en flotte som hölls ihop av lianer från näraliggande skogar. 150 man tog sig över inte bara en utan två gånger innan de slutgiltigt slogs tillbaka och de som inte hunnit återvända till fastlandet dödades.

Avgörande slaget vid Vertières

François Capois överlevde och kom att utmärka sig också i det sista och avgörande slaget som stod vid fästningen Vertières utanför Cap Français den 18 november 1803. Då hade de flesta av Frankrikes stödjepunkter intagits av slavarmén. Napoleons utsände Leclerc hade avlidit i gula febern. 

Ursinniga strider pågick under kvällen och natten, tills slutligen ett väldigt oväder gav Leclercs efterträdare, den franske marskalken Donatien Rochambeau, en möjlighet att evakuera fästningen utan upptäckt. 

Följande dag sände Rochambeau bud till Dessalines att han var beredd att kapitulera. Han lät också sända en häst till François Capois som hade fått sin egen skjuten under sig av en kanonkula från det franska artilleriet. På det viset ville Rochambeau uttrycka sin beundran för Capois som han kallade ”den svarte Akilles”. En och en halv månad senare utropade Dessalines den fria staten Haiti.

Vid fästningen Vertières stod 1803 det avgörande slaget mellan slav­armén och de franska soldaterna. 

Haiti självständigt 1804

Haitis upproriska slavar fick god hjälp av gula febern. Napoleon förlorade 24 000 man, däribland sina bästa trupper och sin svåger Leclerc som avled i sjukdomen. Slutligen lämnade de franska trupperna den upproriska kolonin. Den 1 januari 1804 utropades det fria Haiti, den andra självständiga staten efter USA på amerikanska kontinenten. Namnet var de utrotade taino-indianernas benämning på vad de kallade ”landet med de höga bergen”.

Haiti är världens första och enda stat som har sitt ursprung i ett slavuppror. En ledande latinamerikansk revolutionär, Simon Bolivar, fick upprepade gånger hjälp av de haitiska ledarna. I Haiti kunde han tidvis gömma sig, där kunde han skaffa båtar och vapen, och där utlovades han stöd när han slog till mot Nya Grenada, det spanska imperiets utpost i Centralamerika.

 Haitis motkrav var att latinamerikanerna under frihetskampen skulle upphäva slaveriet i de länder de befriade. Men det kravet uppfyllde varken Bolivar eller de övriga – vita – latinamerikanska frihetskämparna.

Inte heller i USA fick Haiti något stöd. När Thomas Jefferson, själv slavägare, år 1801 blev USA:s tredje president svarade han positivt på Napoleons begäran om amerikansk hjälp att krossa slavupproret på Haiti, och som Jefferson sade, ”svälta ut Toussaint”.

USA-bojkott av Haiti

Men när Toussaint gripits och deporterats, blev kampen på Haiti betydligt blodigare. År 1805 inledde Dessalines en brutal massaker på Haitis återstående franska bosättare, vilket skrämde den amerikanske presidenten som inledde total bojkott av Haiti av rädsla för att dess revolution skulle sprida sig till USA. Först när sydstaterna och därmed den slavägande delen av USA höll på att förlora inbördeskriget sextio år senare, öppnade den amerikanske presidenten Abraham Lincoln diplomatiska relationer med Haiti.

År 1825, över 20 år efter slavarméns seger, gick Frankrike med på att erkänna det självständiga Haiti – men på villkor att den nya staten skulle betala ett jättelikt skadestånd. Det räckte inte med att Haitis franska godsägare utvunnit fabulösa rikedomar genom oavlönat slavarbete. För att betala skadeståndet tvangs Haiti skuldsätta sig hos franska banker. Lån med ockerräntor kom att undergräva Haitis ekonomi i mer än hundra år.

Publicerad i Militär Historia 1/2012

Kanske är du intresserad av...

Läs också