Karl XII och den svenska landstigningen i Humlebæk den 25 juli 1700.

© Det nationalhistoriske museum/Frederiksborg slot & Nationalmuseum

Karl XII:s första triumf

Med en oerfaren tonåring på tronen och landet drabbat av svält såg stormakten Sverige ut som ett lätt offer. Motståndarna gick samman och angrep riket på två fronter. Den unge Karl XII valde att försvara sig mot Danmark först.

8 december 2018 av Olle Larsson

En vinterdag, den 6 mars år 1700, var Karl XII på björnjakt i Kungsör. Här nåddes han av en kurir, kapten Johan Brask från Nylands infanteriregemente, som ridit hela vägen längs Bottniska viken. Han kunde berätta att sachsiska trupper gått in i Livland i början av februari utan föregående krigsförklaring och att Riga, den svenska stormaktens största stad, var belägrad.

Två veckor senare fick den svenske kungen underrättelser om att danska trupper gått till anfall mot Schleswig och Holstein, och därmed utmanat den med Sverige förbundne hertigen av Holstein-Gottorp. 

Det stora nordiska kriget var ett faktum. Frågan var vilken av de två fienderna svenskarna skulle ta sig an först. Valet föll på Danmark.

Karl XI dog, missväxt och Tre kronor brann

Redan några år före krigsutbrottet talade alla tecken för att olyckor och ofärd stod för dörren. I april 1697 dog Karl XI i magcancer. Under två års tid hade skördarna slagit fel med svår missväxt som följd. 

På många håll fick folket blanda agnar, halm, bark och rötter i brödet. I svältens spår följde sjukdomar och tusentals människor dog i den rödsot och fläckfeber som härjade på många platser i landet. Värst drabbades Finland, Sveriges östra rikshalva. Här dukade omkring en fjärdedel av befolkningen under för hungern och sjukdomarna. 

I maj, medan den döde kungen fortfarande stod lik på slottet Tre kronor, kom elden lös i den gamla kungaborgen. Slottet stod inte att rädda och de människor som gett sig ut på gatorna för att beskåda katastrofen kunde med egna ögon se hur de tre kronorna på tornets tak, symbolerna för riket och kungamakten, blev lågornas rov. Dessa järtecken varslade om att onda tider var i antågande.

Den svenska stormakt som drabbades av dessa katastrofer hade byggts upp genom krig under en period på omkring hundra år, i stort sett mellan 1561 och 1660. De länder som kämpat om herraväldet i Östersjöområdet var främst Sverige, Danmark, Polen och Ryssland, och de svenska landvinsterna hade skett på dessa länders bekostnad. 

Branden i slottet Tre kronor 1697.

En julklapp som smäller högt

Har du någon militärhistoriskt intresserad i din närhet? Då är en prenumeration på Militär Historia den perfekta julklappen! Det går snabbt och lätt att beställa och du bestämmer själv hur länge gåvan ska vara.

Här är julklappen som smäller högt!

Hemligt förbund mot Sverige

I slutet av 1600-talet var Sverige mäktigt, men tre hämndlystna och revanschsugna stater bidade sin tid och väntade på att tillfället skulle bli det rätta för att göra upp med den svenska stormakten. Nu, under 1600-talets sista år, verkade läget gynnsamt.

Den nye enväldige kungen Karl XII var endast femton år gammal och oerfaren samtidigt som landet plågades av missväxt och sjukdomar. Sveriges fiender förberedde sig för krig. 

I hemlighet ingick Fredrik IV i Danmark, tsar Peter (den store) i Ryssland och August II i Polen ett anfallsförbund riktat mot den svenska stormakten. Nu skulle man ta tillbaka det som förlorats under ett drygt sekel av krig.

Då nyheten om de fientliga anfallen nådde Sverige inställde sig genast frågan hur man skulle agera. Sverige stod inför ett krig på två fronter. Kanslikollegium, som hade hand om utrikespolitiken, menade att kriget i öster borde prioriteras. Situationen där var allvarlig eftersom försvaret av denna del av riket var svårt eftersatt. Om Riga, det svenska väldets största stad, föll i fiendernas händer skulle detta innebära en svår förlust för Sverige.

Karl XII såg Danmark som störst hot

Karl XII ville emellertid inte svika sin svåger, Fredrik IV av Holstein-Gottorp. Han beslutade därför att den svenska krigsinsatsen i första hand skulle riktas mot de danska trupperna i Tyskland. Även i den svenska militärledningen uppfattade man Danmark som det största hotet. Den rent geografiska närheten till Sverige bidrog till den åsikten. 

Den svenska krigsplan som tog form gick i huvudsak ut på att Danmark skulle besegras först och därefter skulle trupper föras över till Livland. Man räknade med att befästningarna i öster skulle kunna hålla stånd till dess att hjälptrupperna nådde fram. Några regementen under ledning av kavallerigeneralen Otto Vellingk skickades emellertid till Östersjöprovinserna.

Flottan rustades för krig

En febril aktivitet utbröt i riket. Svenska undersåtar som tjänstgjorde i utlandet kallades hem och den karolinska armén och flottan mobiliserades och förbereddes för krig. Samtliga överstar fick order om att alla permissioner skulle dras in. Omkring 10 000 man förlades vid gränsen mot Norge för att möta ett eventuellt danskt anfall från väster. 

Uppskattningsvis 16 000 man marscherade mot Skåne för att skeppas över till Tyskland och därifrån sättas in mot danskarna. I Karlskrona rustades flottan för krig. Den 14 april lämnade kungen huvudstaden för att ansluta till trupperna i Sydsverige.

August II (1670–1733) var kung av Polen och kurfurste av Sachsen. Han gick i förbund med Peter den store och Kristian IV för att krossa Sverige.

© Bridgeman art library/IBL

Karl XII:s första fälttåg

Kungen hade ännu inte fyllt arton år då han gav sig av från Stockholm. Ynglingen var på väg mot det krig som han så länge hade förberett sig för. Snart skulle han för första gången få leda sin armé i fält. Det var en resa som skulle föra honom till Danmark, via Baltikum och Polen, till Ryssland, Ukraina, Turkiet och Tyskland. 

Inte förrän i december 1715 skulle han åter trampa svensk jord. Han var då 33 år gammal. Den resa som anträddes på våren 1700 skulle förvandla honom från yngling till fältherre.

Det var en välövad och välutrustad armé och flotta som gjorde sig redo att gå i krig. Detta berodde inte minst på det rekryteringssystem, det militära indelningsverket, som införts med början under 1680-talet. 

Grundprincipen var att varje landskap eller län skulle ställa upp och underhålla ett regemente med 1 200 infanterister. Minst två gårdar bildade en rote och varje rote skulle rekrytera och försörja en soldat. Om soldaten stupade eller fick avsked skulle roten ställa upp en ersättare. Knekten försågs med ett torp och hade rätt till utsäde och årlig lön. Rotebönderna var även skyldiga att förse soldaten med uniform och annan utrustning.

Blågul enhetsuniform

Under Karl XI:s tid påbörjades en enhetlig uniformering av armén och den blågula uniformen blev standard. Tidigare hade de olika regementena haft egna uniformer. Officerarna bodde på särskilda boställen och hade rätt till en årlig lön. Deras gårdar låg i de socknar där deras soldater bodde. 

Kaptenerna var skyldiga att sammankalla sina kompanier till övning minst en gång i månaden. Dessutom samlades hela regementet för att öva tillsammans under två veckor varje sommar. Knektarna övades då i skjutning, marsch och förbandsexercis för att kunna manövrera på slagfältet.

Kavalleriet rekryterades genom att bönder ställde upp som rusthållare. De skulle rekrytera en ryttare och förse honom med häst och utrustning. I gengäld slapp rusthållaren betala skatt. Ryttare och häst skulle ersättas om de dog i fält. Även ryttarna hade rätt till ett torp och jord att bruka.

Båtsmanshållet för flottan

Flottan omfattades också av det ständiga knektehållet genom det så kallade roterade båtsmanshållet. Meniga soldater, båtsmän, sattes upp efter samma system som tillämpades vid infanteriet. Båtsmännen var organiserade i båtsmanskompanier i kustlandskapen och bodde på båtsmanstorp på samma villkor som arméns knektar.

1687 införde Karl XI den blå enhetsuniformen, som karolinerna ofta förknippas med. Det förekom dock ofta att uniformerna skiljde sig i både färg och modell. Från vänster: Infanterist, kavallerist och artillerist.

© Patrik Andersson

Förutom de indelta knektarna, ryttarna och båtsmännen bestod den svenska krigsmakten av värvade förband. Vissa infanteri- och kavalleriförband bestod helt av värvade soldater. Vid krigsutbrottet på våren år 1700 mobiliserade den svenska krigsmakten omkring 76 000 man och av dem var drygt hälften indelta.

Banér försvarade Tönningen

Medan den svenska armén och flottan gjorde sig redo att gå ut i krig fortsatte striderna i det tyska hertigdömet Holstein-Gottorp. Där fanns omkring 20.000 danska soldater, mot dem stod 5.000 försvarare under ledning av Johan Gabriel Banér. Trycket från de danska angriparna hade tvingat dem att dra sig tillbaka till fästningen Tönningen. 

I maj gick den svenska armén i Tyskland tillsammans med styrkor från Lüneburg in i Holstein. Det ledde emellertid inte till något avgörande. Man väntade in den svenska huvudarmén.

Den svenska krigsplanen gick ut på att skeppa över fältarmén till Holstein medan flottan vakade över transporten. För att denna operation skulle lyckas behövde svenskarna hjälp från de engelska och holländska flottorna. England och Holland hade tidigare lovat att ställa upp till den holstein-gottorpske hertigens försvar. Nu var det dags att hålla det löftet.

Danska flottan blockerade Karlskrona

Medan de svenska förberedelserna pågick hade den danska flottan redan hunnit löpa ut. Under hela maj och början av juni hindrade de danska fartygen den svenska flottan från att lämna sin bas i Karlskrona. Enda sättet för svenskarna att ta sig ut var att inlåta sig i strid med danskarna. Att besegra den danska flottan var helt nödvändigt för att den svenska krigsplanen skulle fungera.

I juni drog sig danskarna tillbaka till Öresund och i mitten på månaden seglade den svenska flottan ut. 38 linjeskepp och 8 fregatter, bestyckade med 2 700 kanoner gav sig av mot den något mindre danska flottan som låg mellan Ven och Helsingör. Samtidigt seglade en engelsk-holländsk eskader in i Öresund och ankrade vid Själlands nordsida.

Danskarna ville till varje pris förhindra att den svenska flottan förenade sig med engelsmännen och holländarna. Samtidigt ställdes den svenske amiralen Hans Wachtmeister inför ett dilemma. Hur skulle han bära sig åt för att förena sin flotta med sjömakternas? 

Stora nordiska kriget, bombningen av Köpenhamn år 1700.

Nätterna 10–11 och 16–17 juli 1700 bombarderade de svenska och engelsk-nederländska flottorna Köpenhamn. Den danska flottan låg skyddad bakom stadens befästningar, och beskjutningarna var ett försök att tvinga ut den till ett sjöslag.

© Det nationalhistoriske museum/Frederiksborg slot

Svenska flottan genom Flintrännan

Danskarna spärrade Droggen, den västra delen av farleden. Den andra, Flintrännan, farleden mellan Saltholm och den svenska kusten, ansågs vara för grund för flottans stora fartyg. Karl XII var beredd att ta risken att sätta fartygen på grund och beordrade därför Wachtmeister att föra flottan genom Flintrännan. Sent på kvällen, den 3 juli, lyckades amiralen med det riskabla företaget och på detta sätt förena de båda flottorna.

FÅ MILITÄR HISTORIAS NYHETSBREV – VARJE VECKA!

Men än var inte alla problem lösta. Det visade sig att den engelske befälhavaren sir George Rooke var strängt förbjuden att ställa sig under svenskt befäl. Den svenske amiralen kunde inte heller tänka sig att acceptera en engelsman som överbefälhavare för flottoperationerna. Lösningen blev att de båda amiralerna fick föra befäl över varsin flotta. 

Ytterligare ett problem var att de båda befälen hade olika instruktioner att följa. Rookes uppgift var att säkra freden i Östersjön medan Wachtmeister hade att ta hänsyn till den svenske kungens ambitioner att förinta den danska flottan. Överskeppningen av trupper till Tyskland krävde att den svenska flottan hade sjöherravälde.

Danska flottan till Köpenhamn

Inför hotet att behöva bekämpa två flotteskadrar drog sig den danska flottan tillbaka till Köpenhamn där den kunde skyddas av fästningens kanoner. Detta gjorde att de svenska planerna kom på skam. Så länge den danska flottan var obesegrad skulle det vara allt för farligt att sätta iland trupper i Tyskland. En stark dansk flotta skulle kunna skära av förbindelserna mellan Sverige och den tyska krigsskådeplatsen.

Istället för att krossa den danska flottan i ett avgörande sjöslag tvingades man nu göra upp en ny plan. Den nya planen gick ut på att svenskarna skulle genomföra en dubbel landstigning i Danmark. En skulle genomföras från Ystad och riktas mot Köge bukt söder om Köpenhamn, medan den andra skulle utgå från Landskrona och äga rum längre norrut. 

Kungen hade ännu inte gett upp planerna på att förstöra den danska flottan. Han tänkte sig att trupperna efter landstigningen skulle marschera mot Köpenhamn för att från landsidan gå till angrepp mot de danska fartygen. Den södra landstigningen kom aldrig att äga rum eftersom storm och svår sjö förhindrade ilastningen av kavalleri. 

På morgonen den 25 juli 1700 landsteg de svenska soldaterna vid Humlebaek på Själland och mötte de danska försvararna i en mindre drabbning. Tre dagar senare inledde den danske kungen fredsförhandlingarna i Traventhal, vilka avslutade kriget.

© Det nationalhistoriske museum/Frederiksborg slot

Landstigningen i Humlebæk

I samråd med Wachtmeister och generalmajor Carl Gustaf Rhenskiöld beslutade Karl XII att man istället skulle koncentrera landstigningen till en punkt – Humlebaek söder om Helsingör. Beslutet fattades den 14 juli. Planen hade alla förutsättningar att lyckas. Danskarna hade bara omkring 5 000 man som kunde försvara Själland eftersom kungen och huvudarmén befann sig i Tyskland.

De svenska trupperna embarkerade från Landskrona och den 24 juli kunde transportflottan löpa ut. Det regnade och blåste men tidigt följande dag kunde landstigningen ta sin början. Den 25 juli landsteg en infanteristyrka på omkring 4 000 man på den danska kusten. På den danska sidan hade man från väderkvarnar kunnat iaktta de svenska förberedelserna men trots detta var det motstånd svenskarna mötte mycket svagt. 

Köpenhamn Karl XII:s mål

Svenskarna hade lyckats lura de danska försvararna med en skenmanöver och mötte endast några kompanier ryttare och några hundra uppbådade bönder. Danskarna flydde och svenskarna kunde vada iland. De svenska förlusterna uppgick till en stupad och några sårade. De danska försvararna förlorade omkring femtio man.

I början av augusti förstärktes de svenska trupperna med omkring 10 000 man, inklusive kavalleri och artilleri. Samtidigt hade de danska försvararna dragit sig tillbaka till Köpenhamn. Karl XII:s plan var att marschera mot den danska huvudstaden så snart de svenska styrkorna var tillräckligt starka. Man vågade sig inte på en stormning av staden utan hoppades tvinga den till underkastelse genom att utsätta den för artilleribeskjutning från såväl land- som sjösidan.

Fredrik IV ingick fred med Sverige

Redan den 28 juli hade den danske kungen Fredrik IV nåtts av budet att svenskarna landstigit på Själland och att Köpenhamn var hotat. Han insåg att det klokaste han kunde göra var att försöka få slut på kriget så snart som möjligt. Operationerna i Holstein avbröts och förhandlingar inleddes på slottet Traventhal, nära Lübeck. 

Detta gjorde att den danske kungen lyckades undvika ett totalt nederlag. Holland och England hade inte något intresse av att se ett krossat Danmark. Ett starkt Danmark som en motvikt till Sverige behövdes för maktbalansen i Östersjöområdet.

Den 8 augusti avslutades förhandlingarna. Den danske kungen lovade att respektera hertigen av Holstein-Gottorps suveränitet och dessutom att betala honom ett krigsskadestånd på motsvarande 260 000 riksdaler. Danmark förband sig också att inte företa några aggressiva aktioner mot Sverige och inte heller att samarbeta med svenskarnas fiender. 

Samtidigt pågick de svenska förberedelserna för en belägring av Köpenhamn. Den svenska framryckningen var planerad till den 12 augusti.

Den danska kungen Fredrik IV (1671–1730) hoppades med kriget dels utöka Danmark söderut i Holstein, dels återvinna de skånska provinserna. 

Fredskurir till Karl XII

Dagen före avmarschen kom en dansk kurir till det svenska fältlägret. Han kunde meddela att förhandlingarna i Traventhal var avslutade och den danske kungen önskade fred, och att svenskarna skulle dra tillbaka sina trupper från danskt territorium. 

I det svenska lägret var man emellertid inställd på att fortsätta kriget. Karl XII ville fortsätta mot Köpenhamn. Kungens rådgivare, Carl Piper och Samuel Åkerhielm, uppmanade dock honom att avbryta fientligheterna. Sverige riskerade annars att uppfattas som den aggressiva parten i kriget med Danmark, vilket skulle innebära en avsevärd prestigeförlust. 

Dessutom lät den engelske amiralen meddela att han nu ansåg att han uppfyllt sin del av avtalet genom att fred slutits. Han tänkte därför ge sig av med den engelsk-holländska flottan.

I denna situation hade den svenske kungen inget annat val än att avsluta krigshandlingarna i Danmark. Han ville inte riskera att fortsätta kriget på egen hand. Om den svenska flottan besegrades av den danska skulle de svenska trupperna vara strandsatta på Själland. Dessutom var det hög tid att ta itu med situationen i Livland. Försvaret där riskerade att bryta samman om man inte förde över förstärkningar.

Danmarks styrka obruten

Den 12 augusti nåddes Karl XII av en bekräftelse att fred verkligen slutits i Traventhal och följande dag beordrade kungen att alla krigshandlingar skulle upphöra. Från ett svenskt perspektiv kunde den ingångna freden ses som en framgång. Hertigen av Holstein-Gottorp hade återfått sina rättigheter och kunde även fortsättningsvis utgöra ett potentiellt hot mot Danmark, vilket gynnade de svenska intressena. 

Danmarks Fredrik IV hade lovat att lämna anfallsförbundet mot Sverige, vilket innebar att detta försvagats avsevärt. Sjömakterna hade dock vägrat hjälpa Sverige att krossa Danmark och dess militära styrka var därmed obruten. Men tillfälligt var det danska hotet undanröjt.

Undsättningstrupper till Baltikum

I slutet av augusti skeppades de svenska trupperna tillbaka till Skåne. Under hösten skulle undsättningstrupper föras över till de baltiska områdena. Det stora nordiska kriget gick vidare. I ytterligare nio år skulle de svenska vapnen vara framgångsrika. Vändpunkten skulle komma en junidag 1709 vid den ukrainska staden Poltava. 

Den svenska fältarmén gick under och kriget hade nått sin vändpunkt. De tidigare besegrade fienderna, däribland Danmark, vädrade åter morgonluft och gick återigen in i kriget mot den svenska stormakten. 1721 var allt över. Stormakten Sverige var slagen i spillror och den svenska stormaktstiden var över. 

Publicerad i Militär Historia 1/2012

Kanske är du intresserad av...

Läs också