Karl XII:s största triumf

I flera dagar hade regnet öst ner över den svenska armén. Soldaterna led svårt i det usla vädret som förvandlat vägar och åkrar till leriga träsk. Sjukdomar härjade bland trupperna, bristen på tält var stor och varken manskap eller hästar hade fått något att äta på tre dagar.

När armén gått i nattläger den 19 november år 1700 sköts dubbel svensk lösen och raketer lyste upp natthimmeln. Överste Henning Rudolf Horn och hans garnison skulle veta att hjälpen var nära. De svenska trupperna befann sig mindre än en och en halv mil ifrån det belägrade Narva.

Efter en tjugoårig fredsperiod hade den svenska stormakten på nytt dragits in i ett krig. Tre revanschlystna stater, Danmark, Sachsen-Polen och Ryssland, hade i hemlighet ingått ett anfallsförbund i syfte att ta tillbaka de landområden som förlorats till Sverige under 1500- och 1600-talens krig.

Sachsiska trupper i Livland

I mars år 1700 nåddes Karl XII av budet att sachsiska trupper gått in i Livland utan föregående krigsförklaring och att Riga belägrats. Två veckor senare stod det klart att den danska armén gått till anfall mot Schleswig-Holstein och utmanat den med Sverige förbundne holstein-gottorpske hertigen. Det stora nordiska kriget hade därmed tagit sin början.

I den svenska krigsledningen diskuterades hur man skulle agera, eller snarare, i vilken ordning fienderna skulle bekämpas. Vissa menade att försvaret av Livland borde prioriteras medan majoriteten ansåg att man borde ta sig an Danmark först.

Redan före krigsutbrottet uppfattades Danmark som det allvarligaste hotet mot den svenska dominansen i Östersjöområdet. Därför beslutade militärledningen att uppmärksamheten inledningsvis skulle riktas söderut. Den svenska krigsplan som utarbetades gick ut på att först besegra Danmark för att därefter kunna kraftsamla i öster.

Man räknade med att fästningarna i Estland och Livland skulle kunna hålla stånd till dess hjälptrupperna nådde fram.

Armén mobiliseras

En febril aktivitet utbröt i riket. Den indelta armén, som var välövad och välutrustad, mobiliserades. Omkring 10 000 man förlades vid gränsen mot Norge för att kunna möta ett eventuellt danskt anfall från väster. Uppskattningsvis 16 000 man marscherade söderut, redo att gå i strid med danskarna. I Karlskrona rustades flottan för krig.

Fälttåget mot Danmark blev kort och framgångsrikt. I slutet av juli landsteg svenska trupper på Själland där de endast mötte svagt motstånd. Förstärkningar i form av kavalleri och artilleri fördes över Öresund och armén förberedde sig för att gå mot Köpenhamn.

Den danske kungen Fredrik IV insåg att det klokaste han kunde göra var att sluta fred. Den 13 augusti var det danska fälttåget över och i slutet av månaden skeppades de svenska trupperna tillbaka till Skåne.

Det var nu dags för den svenska krigsledningen att rikta blicken österut där situationen förvärrades avsevärt. Riga var under belägring och i september inringades den estniska staden Narva av den ryske tsarens trupper.

Karl XII tog emot beskedet om den ryska krigsförklaringen i Karlshamn, där den svenska armén samlats för att skeppas över till den nya krigsskådeplatsen i öster. Operationen var inte helt riskfri. Höststormar kunde göra det omöjligt att frakta soldater, hästar och utrustning över havet.

Flottan löper ut

Den 1 oktober löpte den svenska flottan ut från hamnen i Karlshamn. Transportfartygen eskorterades av fartyg ur den svenska örlogsflottan. Hela operationen omgärdades av ett stort hemlighetsmakeri och ordern där landstigningshamnen angavs fick inte öppnas förrän fartygen befann sig till havs.

Det visade sig att målet var Pernau och väl där skulle krigsledningen besluta om man skulle tåga mot ryssarna eller sachsarna först.

I Pernau visade det sig att sachsarna avbrutit belägringen av Riga och gått i vinterkvarter i Kurland. Narva var emellertid hotat och det stod klart att garnisonen inte skulle kunna hålla stånd länge till. Man beslutade därför att den svenska armén skulle marschera mot tsar Peter och ryssarna vid Narva.

Att genomföra ett så stort upplagt fälttåg så pass sent på året var förenat med stora risker. Stormar och svårt väder gjorde att man inte kunde räkna med förstärkningar från stormaktens olika delar. Regn och fuktig väderlek förvandlade vägarna till leriga stigar och försvårade såväl truppförflyttningar som anskaffning av proviant.

Detta till trots avtågade den svenska armén under ledning av den svenske kungen och generallöjtnanten Carl Gustaf Rehnskiöld från Pernau den 16 oktober.

Närmar sig Narva

Det var 11 000 svenska soldater som anträdde en marsch som skulle visa sig bli besvärlig. Vägarna var dåliga, matförråden otillräckliga och soldaternas utrustning lämnade en del övrigt att önska. Sjukdomar härjade och hos en del av mannarna började modet att dala. Marschvägen kantades av kors som påminde om dem som dukat under i den svåra hungersnöden några år tidigare.

Ju närmare trupperna kom Narva, desto tydligare blev spåren av krigets härjningar. Efter att ha omringat Narva hade ryssarna skickat ut truppenheter för att proviantera. De svenskar och tyskar man träffat på hade man fängslat.

Bönderna slog man regelmässigt ihjäl och allt ätbart förde man med sig. Kvinnor togs till det ryska lägret där de utnyttjades sexuellt och tvingades utföra olika hushållssysslor.

Överallt såg de svenska soldaterna brända byar och gårdar och de flyktingar man mötte berättade skräckhistorier om ryssarnas härjningar. Efter övergången av floden Purtz påträffades de obegravda liken efter de svenska soldater som stupat i en sammandrabbning med ryska trupper några veckor tidigare.

Oro i ryska lägret

I det ryska lägret vid Narva ledde beskedet om att den svenska armén var i antågande till oro. Man diskuterade möjligheten att sända en mindre styrka mot svenskarna men beslöt att avvakta.

De ryska trupperna var väl förskansade bakom en två och en halv meter hög vall där inte mindre än 140 artilleripjäser grupperats. Vallen hade dessutom förstärkts med vattengravar och spanska ryttare. Det var 33 000 ryska soldater som väntade på den svenska hären.

I gryningen den 17 november sändes generalmajor Georg Johan Maidel och en ryttarstyrka på 400 man ut på ett spaningsuppdrag. Ryska trupper fanns hela tiden i närheten och svenskarna förflyttade sig därför på tre kolonner för att omedelbart kunna gå i strid om så skulle krävas.

Sent på eftermiddagen stötte de svenska ryttarna på en dubbelt så stor rysk kavalleristyrka under ledning av Boris Sjeremetiev vid Pyhäjoggi. Svenskarna gick till anfall och de ryska trupperna, som fått order om att inte inlåta sig i strid med svenskarna, vek undan.

Tsar Peter lämnar Narva

Sjeremetiev rapporterade till den ryske tsaren att han varit indragen i en mindre strid med en svensk styrka. Tsaren kallade till ett krigsråd där bland andra generalfältmarskalk Feodor Golovin och hertig Charles Eugene de Croy ingick.

Tsar Peter meddelade att han skyndsamt måste lämna Narva och bege sig till Moskva i ett viktigt ärende. Golovin skulle göra tsaren sällskap och befälet över armén lämnades över till de Croy som förgäves försökte tacka nej till uppdraget.

"Ett lortläger"

Samtidigt kom den svenska armén fram till Sillamägi där man slog läger på de leriga åkrarna. Regnet öste ner och det blåste hårt.

Registratorn vid fältkansliet, Casten Feif, beskrev platsen som ”ett lortläger, vars make jag tror aldrig ha varit. Alla måste stå där under bar himmel med lorten upp till knäna”. Nästa kväll var trupperna nära Narva och soldaterna hörde hur den omringade garnisonens kanoner besvarade deras dubbla svenska lösen.

Under natten tog sig svenska soldater fram till den ryska försvarslinjen för att rekognoscera. Skisser färdigställdes och anfallsplaner gjordes upp. Att agera snabbt och inte låta någon tid gå till spillo var av största betydelse.

Ryssarna väntade sig inte ett överraskningsanfall och antog att svenskarna skulle ägna ett par dagar åt att invänta förstärkningar och befästa sitt läger. Men bristen på mat och det allmänna tillståndet i den svenska hären gjorde att anfallet inte kunde skjutas upp.

Den anfallsplan som utarbetades var enkel och byggde på principen om kraftsamling. Att storma de ryska ställningarna på bred front var inte att tänka på. Istället skulle man försöka sig på att göra inbrytningar på två ställen.

Artilleriet inleder beskjutningen

Vid sextiden på morgonen den 20 november satte sig den svenska armén i rörelse. På förmiddagen, omkring klockan tio, nådde styrkorna Hermansberget där artilleriet gick i ställning och inledde beskjutningen av de ryska trupperna som besvarade elden.

Ryssarna misstänkte att ett svenskt anfall var omedelbart förestående och ställde upp i slagordning. På avstånd såg de hur de svenska trupperna manövrerade genom att låta infanteriet och kavalleriet byta platser. Det svenska manövrerandet pågick fram till klockan ett på eftermiddagen.

Under kraftig eldgivning från det ryska artilleriet ställde svenskarna upp i anfallsordning. Två anfallskolonner sattes samman av infanteri medan kavalleriet avdelades för att skydda flankerna. Ryttarna skulle även förhindra utbrytningar och flyktförsök.

Soldaterna var medtagna av bristen på mat där de stod och inväntade anfallsorden. Två raketer skickades upp för att meddela Narvas befälhavare att anfallet var nära förestående.

Snön börjar falla

Klockan två på eftermiddagen gavs anfallsorden och med stridsropet ”Med Guds hjälp” och i skydd av eldgivning från artilleriet började svenskarna röra sig framåt. Soldaterna möttes av en intensiv eld från det ryska artilleriet. Samtidigt som det svenska anfallet inleddes tornade mörka moln upp sig och det började snöa.

Snön, som var uppblandad med hagel, låg mot de ryska ställningarna. Det gjorde det svårt för försvararna att upptäcka de anfallande svenskarna innan de var tätt inpå dem. Att sikta var i stort sett omöjligt och elden missade därför sitt mål.

När det svenska infanteriet befann sig omkring 30 meter från ryssarna avfyrade de sina musköter. Effekten av eldchocken var fruktansvärd. Ögonvittnen berättar att de ryska soldaterna föll på samma sätt som gräs faller för en lie.

Svenskarna trängde sig in i de ryska försvarsverken och med värjor och bajonetter kastade de undan de spanska ryttarna och tog sig över graven framför vallen. Ryssarna sköt mot de anfallande soldaterna och många stupade. Kraften i det svenska anfallet var emellertid så stark att försvararna inte kunde stå emot. Svenskarna tog sig in i befästningarna och våldsamma närstrider utbröt.

Nu inleddes en upprullning av den ryska grupperingens mitt och högerflygel och ryssarnas front splittrades i tre delar. Inne i det ryska lägret drog svenskarna till vänster och kom på så sätt att driva högerflygeln framför sig.

I tusental pressades de ryska försvararna mot Kampersholmsbron, en flottbro över Narvafloden. I kaoset rasade bron samman och många ryska soldater hamnade i det iskalla vattnet där de drunknade. När mitten och högerflygeln krossats av de svenska anfallarna såg de Croy ingen annan utväg än att ge upp.

Vagnborg fortsätter strida

Han kapitulerade till den svenske översten Magnus Stenbock. Trots detta var den svenska segern ännu inte vunnen. Spillror av den ryska högerflygeln kämpade fortfarande i en vagnborg borta vid den raserade bron och vänsterflygeln var ännu intakt. Inte förrän vid åttatiden på kvällen kapitulerade ryssarna i vagnborgen.

Under natten uppstod oordning i de svenska leden. De utsvultna soldaterna kunde inte avhålla sig från att plundra det ryska lägret och här fann man mat och brännvin i rikliga mängder. Det hela urartade i ett veritabelt fylleslag där svenska soldater i fyllan och villan råkade skjuta på varandra med flera döda som följd.

Ett ögonvittne berättar att det var svårt att finna en enda nykter man bland svenskarna. Med tanke på att den ryska vänsterflygeln ännu var obesegrad kunde de svenska truppernas fylleri fått ödesdigra konsekvenser.

900 stupade svenskar

De obesegrade ryska enheterna gav emellertid upp självmant och omkring klockan två på natten nåddes Karl XII av budskapet att ryssarna kapitulerat och att slaget därmed var vunnet. De svenska förlusterna uppgick till knappt 900 stupade och 1 200 sårade. Hur många ryssar som dödades i slaget är osäkert men de ryska förlusterna brukar uppskattas till mellan 6 000 och 18 000 man.

Då det ljusnade över slagfältet blev omfattningen av förödelsen tydlig. Sprängda och sönderhuggna soldatkroppar låg överallt tillsammans med hästlik, vapen, tält och annan utrustning. En del sårade låg kvar på platsen för striden och deras plågade skrik blandades med ljudet från döende hästar vars hovar fortfarande sparkade i marken.

Runt omkring drog människor fram i jakt på byte. Plundringen av det ryska lägret hade ägt rum redan under natten och nu stod de sårade och döda på tur. Man drog sig inte ens för att dra kläderna av de stupades kroppar. Först efter flera timmar lyckades arméledningen sätta stopp för plundringen.

Svenskarna hade inte möjlighet att hålla samtliga ryssar som kapitulerat som krigsfångar. Officerarna, som kunde användas vid fångutväxling eller frisläppas för pengar, hamnade i fångenskap medan de meniga soldaterna tilläts ge sig av.

Rysk defilering

Det svenska infanteriet och kavalleriet ställde upp och bildade en lång allé, genom vilken de besegrade ryssarna tvingades marschera. Först gick den ryska högerflygeln som stridit i vagnborgen. Soldaterna fick behålla sina vapen som en gest för att de kämpat tappert.

Sedan kom den vänstra flygeln marscherande med mössorna i hand och utan vapen. Samtliga soldater tilläts föra med sig proviant. Den ryska defileringen förbi de svenska trupperna varade i flera timmar.

Det svenska krigsbytet efter slaget blev rikt. I detta ingick 145 helt nya kanoner, 28 mörsare, fyra haubitsar och stora mängder ammunition. Inte mindre än 151 fanor och 20 kavalleristandar ingick i bytet.

Fanor och standar hade stor symbolisk betydelse. Det var antalet erövrade dylika som avgjorde hur stor en seger var. Dessutom kunde svenskarna lägga beslag på stora mängder musköter, pikar, värjor och andra vapen samt proviant. I det ryska lägret fann man även dyrbarheter som serviser, guld, silver, koppar, juveler, påkostade klädesplagg och annat.

Det svenska framgångsreceptet

Vad var det som låg bakom den svenska segern? Hur kunde 11 000 svenska soldater besegra 33 000 ryska?

En viktig förklaring står att finna i den karolinska arméns kvalitativa överlägsenhet. De svenska trupperna var vältränade och samövade. Såväl taktiskt som ledningsmässigt hade man ett försprång framför ryssarna. Tsar Peters armé vid Narva hade ännu en bit kvar till den gängse europeiska standarden.

Dessutom spelade det svenska mobiliseringssystemet och den svenska flottans styrka och transportkapacitet viktiga roller. Även gränsfästningarnas förmåga att stå emot de fientliga angreppen tills hjälp hann fram var av betydelse. Med svagare befästningar hade utgången av anfallen blivit en annan.

Den 22 november kunde Karl XII rida in i Narva i spetsen för sina drabanter. I kyrkan föll den svenske kungen på knä och tackade Gud för den svenska segern. Tre dagar senare sköts salut från samtliga kanoner i fästningsstaden. I kyrkorna ägde tacksägelser rum och befolkningen stämde upp i psalmen ”Te Deum laudeamus”, Gud vi prisar dig.

Vid mitten av december lämnade de svenska trupperna Narva och i Lais gick armén i vinterkvarter. Platsen var vald med omsorg. Den låg nära vägarna till Reval, Narva och Dorpat och området hade varit förskonat från ryska härjningar, vilket gjorde det möjligt att få fram proviant och andra förnödenheter i tillräcklig mängd.

Härifrån kunde man också hålla ett vakande öga mot gränsen ifall ryssarna skulle komma tillbaka. Karl XII inrättade sitt högkvarter på slottet medan soldaterna slog sig ner i byarna i närheten.

Sjukdomar härjar lägret

I samband med vintervilan började sjukdomarna att härja bland de utmattade soldaterna. Försvagade av matbrist var de extra mottagliga för dessa fältlägrens gissel. De flesta soldater som mötte döden i fält dukade under för sjukdomar snarare än stupade för fiendens kulor.

Av tio döda soldater dog en i strid, tre av skador och olyckor och sex i sjukdomar av olika slag. I vinterkvarteren omkring Lais skördade fläcktyfus och dysenteri talrika offer.

Vid juletid år 1700 var det första krigsåret snart till ända. De svenska vapnen hade varit framgångsrika men kriget var ännu inte över. Den ryske tsaren var långt ifrån besegrad liksom August II av Sachsen-Polen.

I det svenska högkvarteret lade man upp planerna inför sommarens fälttåg. Man beslutade att August var den som skulle besegras först. Med den polske kungen ur vägen skulle svenskarna sedan kunna tåga mot tsar Peter i öster.

Det skulle emellertid dröja ända till 1707 innan den marschen kunde anträdas, en marsch som skulle komma att få en avgörande betydelse för krigets utgång.

Publicerad i Militär Historia 8/2012