Karolinernas dödsmarsch

Nyårsdagen 1719, gränsfjällen mellan Norge och Sverige. Ett till synes oändligt tåg av människor och hästar ringlar sig sakta upp på kalfjället. Soldaterna går två och två i bredd, försöker behålla den marschordning som har inpräntats under år av sträng disciplin. De högsta officerarna sitter nerbäddade i slädar i tågets tät.

Vädret har än så länge varit gynnsamt, även om kylan är svår att uthärda för män i trådslitna uniformsrockar. Men på eftermiddagen när skymningen börjar sänka sig hörs ett dovt muller bland fjälltopparna, ett muller som snabbt växer i styrka samtidigt som en vägg av mörka moln drar in från nordväst. Och så kommer snöstormen. Inom loppet av några minuter virvlar den vinande snön så tät att sikten blir obefintlig och i ett slag blir kölden närmast outhärdlig.

Katastrofens inledning

»Folket blev häröver alldeles modfält, ja en del liksom grå i huvut. Ingen ved fanns här på många mil. Ansikten och händer svullnade upp av den fasliga kölden. En del av folket sjuknade och dödde strax första aftonen.»
Så beskriver en av de överlevande, fältprästen Nicolai Idman, katastrofens inledning.

Och eländet fortsätter. Det kommer att dröja flera dagar innan de sista av de sönderfrusna soldaterna lyckas ta sig till bebodda trakter. Då har tretusen man blivit kvar på fjället, offer för den våldsammaste snöstorm som lokalbefolkningen kan erinra sig.

Det kan vara rimligt att fråga sig hur det kom sig att en hel armé gick sin undergång till mötes på detta vis, utan att ett skott fälldes. Det finns många svar på frågan, men i grunden handlar det om Karl XII:s avsikt att erövra Norge från Danmark.

Efter det svåra nederlaget vid Poltava och den märkliga vistelsen som alltmer impopulär gäst hos sultanen i det osmanska riket hade kungen återvänt till Sverige och nu satsade han allt på att erövra Norge från arvfienden Danmark. Sin vana trogen behöll kungen sina avsikter för sig själv, men det finns några teorier om orsaken till planerna.

Den sannolikaste är att han ville försvaga Danmark ekonomiskt genom att lägga beslag på den värdefulla norska exporten av trä och fisk, samt att göra sig kvitt ett militärt hot i ryggen för att kunna koncentrera krafterna österut mot Ryssland.

Vinterfälttåget var väl planerat

En annan teori är att den armé som under ledning av generallöjtnant Carl Gustaf Armfeldt (1666–1736) skickades ut för att erövra Trondheim, efter fullgjort värv skulle skeppas över till England för att hjälpa tronpretendenten Jakob Edvard Stuart till makten.

På så vis skulle Sverige få en mäktig allierad i kampen mot sina övriga fiender. Sannolikheten för att kungen hyste sådana planer är inte stor, och som det skulle visa sig gick Armfeldts armé ett helt annat öde till mötes.

Paradoxalt nog var det jämtländska fälttåget omsorgsfullt planerat. Redan sommaren 1717 hade kungen låtit Armfeldt företa omfattande resor i Dalarna, Härjedalen och Jämtland för att rekognosera lämpliga anfallsvägar och platser för lagring av furage (hästfoder) och livsmedel. Kungen planerade nämligen för ett vinterfälttåg där armén skulle vara självförsörjande på alla förnödenheter och lätt kunna ta sig fram över frusen mark.

Civilbefolkningen stod för mat

Detta var något mycket ovanligt, eftersom krig i allmänhet fördes under sommarhalvåret, när en armé som ryckte fram genom fiendeland kunde låta »kriget föda sig självt» genom att tvinga civilbefolkningen att stå för mat och foder, med eller utan våld.

Nu utgick en kunglig befallning att lager för sex månaders krigföring skulle pressas fram ur en redan tämligen utarmad befolkning.

Denna otacksamma uppgift lades på krigsrådet Johan Henrik Frisenheim (död 1737), en före detta affärsman från Ingermanland som hade adlats efter att framgångsrikt ha levererat livsmedel till den finska armén. Med stor ansträngning lyckades han verkställa kungens order och se till att magasinen i Duved fylldes på, samt att stora mängder hästar och nötkreatur samlades ihop.

Det handlade alltså om en väldig kraftsamling som innebar svåra pålagor för den stackars allmoge som redan utstått en rad missväxtår under det tidiga 1700-talet. Nu fann människorna sig bli mer eller mindre barskrapade genom de »kontributioner» som avtvingades dem – ovanpå de vanliga skatterna till kronan.

För att armén skulle sörja för sig själv i fiendeland beräknades att varje man måste medföra mat för sex veckor – längre tid skulle inte fälttåget ta. I vanliga fall brukade soldaten själv få kånka på ransoner för tre till fem dagar, uppåt tio kilo. Men en sexveckorsranson vägde över sextio kilo och måste alltså transporteras på annat vis.

Problemet var att de tilltänkta marschvägarna mot Norge var i bedrövligt skick efter den våta sommaren 1718 och måste förstärkas med kavelbroar och risknippen för att bli framkomliga för människor och hästar.

Skulle erövra Trondheim

Vagnar var inte att tänka på, utan mat, dryck och foder måste bäras på hästryggen. Visserligen hade kungen själv under sin vistelse hos sultanen fått syn på fiffiga packsadlar och korgar som tillverkades i stora mängder efter turkisk förebild, men det ville också till minst fyratusen hästar för att frakta förnödenheterna, hästar som drevs i stora flockar genom halva landet för att samlas ihop i Duved inför avmarschen, som hade planerats till 4 augusti 1718.

Den jämtländska armén skulle alltså utgöra ena skänkeln på den griptång med vilken kung Karl tänkte krossa det norska motståndet efter att själv ha brutit in i landet från söder. Armén, som hade till uppgift att erövra Trondheim och säkra norra Norge, bestod huvudsakligen av soldater från Finland som hade skeppats över till Sverige efter att Ryssland erövrat deras hemland år 1714.

De finska soldaterna hade förlagts i olika delar av landet och många hade lång väg att marschera innan de kunde samlas i Duved.

Vana vid svårigheter

Ingen kan påstå att dessa soldater var utrustade för vinterkrig. I de flesta fall hade de bara sina ordinarie uniformsrockar, i ett fåtal fall kompletterade med så kallade »pajrockar», tjockare ytterplagg. Skorna, som redan hade nötts i långa marscher, var det inte heller mycket bevänt med – ofta var klackarna av näver.

Flera av förbanden utgjordes dock av härdade soldater som prövats i kungens krig och fått vänja sig vid svårigheter av skilda slag. Man kan nog föreställa sig att för veteraner som hade slagits och kamperat i Ryssland och Ukraina föreföll ett fälttåg på ett fåtal mil till Sveriges grannland Norge inte alltför avskräckande.

I början av augusti var den drygt tiotusen man starka armén marschfärdig. Dessvärre kom man inte iväg förrän den 15 augusti, nära två veckor försenade. Det betydde att soldaterna hade hunnit sätta i sig en tredjedel av sina ransoner, något som skulle göra tillvaron besvärlig längre fram. Trots detta tycks Armfeldt ha varit vid gott mod och lovade kungen brevledes att allt skulle göras »som beskaffenheten medgiver».
Och till att börja med verkade det mesta lyckas.

Genom ett djärvt och överraskande anfall erövrades två befästa norska skansar, Stene och Skånes, vilket säkrade marschvägen söderut mot Trondheim från anfall i ryggen. Än så länge hade vädret varit bra, men nu började regn och kyla att försvåra tillvaron för soldaterna och provianten var redan på upphällningen.

Generalmajor Vincents Budde var högste befälhavare över den nordliga norska armén och han hade vid det här laget insett att Armfeldts snabba framryckning mot Trondheim utgjorde ett allvarligt hot. Budde drog ihop alla sina styrkor inne i staden och såg till att vallar och palissader förstärktes inför en sannolik stormning.

Början på undergången

Men någon sådan kom aldrig. I stället för att fullfölja sin hittills framgångsrika attack beslöt Armfeldt att göra halt och invänta mer proviant. Problemet var att den skulle skickas ända från Duved och när den första foran anlände efter en vecka, hade armén redan hunnit äta upp sina sista förråd medan den låg stilla och väntade.

Under tiden hade Trondheim blivit mycket svårare att inta. Dels hade Budde förstärkt stadens försvar, dels hade vattnet i Stjördalsälven, som måste korsas för att nå staden, till följd av det oupphörliga regnet stigit till en nivå som gjorde det omöjligt att komma över utan båtar.

Redan nu, i mitten av september, började alltså den serie av omständigheter som skulle leda till arméns undergång på nyåret. På tvärs mot kungens order om snabb fram­ryckning, beslöt Armfeldt att vända och marschera norrut igen för att nå områden med mat och foder.

Armén kamperade länge i trakten av Levanger under ständiga ansträngningar att fylla på förråden. Kungens plan om den självförsörjande armén hade omintetgjorts av det allt uslare väglaget och svårigheterna för Frisenheim att få fram foror. Armfeldt hade skickat en kurir den långa vägen till Karl XII i Strömstad och denne återkom efter fyra veckor med uttryckliga order om att omedelbart angripa och erövra Trondheim.

Den 30 oktober, samma dag som svensk trupp bröt in i Norge söderifrån, satte sig åter Jämtlandsarmén i rörelse i riktning mot Trondheim. Vid det här laget tycks den ha krympt rejält på grund av sjukdom och desertering och kan ha uppgått till bara drygt femtusen man.

Budde hade haft god tid på sig att förstärka försvaret av staden och nu var frågan för Armfeldt om han skulle belägra den eller försöka sig på en stormning. Under de första dagarna i november tillverkades stormstegar och flottpråmar och allt tycktes förberett för att inta staden med storm.

Men inte heller den här gången lyckades Armfeldt ta det slutgiltiga avgörandet, utan lät armén förflytta sig än en gång och korsa Nidälven söder om staden. En manstark avdelning sändes ut och lyckades erövra kopparverket i Röros, men Trondheim fick vara i fred, tillsvidare.

Kungen skjuts

På kvällen den 30 november blev kungen skjuten i huvudet utanför Fredrikstens fästning och dog omedelbart. Det dröjde inte länge förrän hans svåger Fredrik av Hessen hade tagit initiativet och sett till att nyheten nådde Stockholm snarast möjligt, samtidigt som hans rivaler om makten, det holsteinska partiet, oskadliggjordes.

Kungens syster Ulrika Eleonora utropades till drottning redan den 6 december och den sydliga svenska invasionsstyrkan packade och gav sig iväg.

Men det skulle dröja länge innan budet om kungens död nådde den nordliga armén under Armfeldt. Det är uppenbart att den mycket bristfälliga kommunikationen mellan de olika enheterna av armén är en viktig del av förklaringen till den kommande katastrofen.

Alltjämt övertygad om att kung Karl var vid liv och krävde att hans order skulle uppfyllas, stannade Armfeldt på sin post trots att det nu rådde full vinter. Till Duved kom besked om kungens död den 19 december och Frisenheim lät genast utrusta en expedition som skulle leta reda på Armfeldt och ge honom order att återvända till Sverige. Dessvärre möttes svenskarna av ett manstarkt norskt skidlöparkompani och fick ta till flykten.
Armfeldt förblev i ovisshet om kungens öde ända till i slutet av december, och när han väl fick bekräftelse hade han hunnit förflytta sig en bra bit i sydlig riktning och befann sig nu i Haltdalen halvvägs till Röros. Frågan var vilken väg han skulle välja för marschen tillbaka till Sverige. Över Röros till Funäsdalen var en möjlighet, men risken var stor att hans väg skulle avskäras av fientliga trupper. Den väg som återstod gick genom Tydalen över fjället till Handöl, den närmaste byn på den svenska sidan.
På nyårsafton samlades armén vid de östligaste gårdarna i Tydalen. De cirka femtusen man som stod i begrepp att ge sig ut på den sex mil långa marschen över fjället var inte i särskilt god form. Deras beklädnad var som ovan har antytts i uselt skick och trots att Frisenheim gjort sitt yttersta borta i Duved hade han inte lyckats få mer än en handfull varma pälsar skickade till armén.

Dessa pälsar återkommer ständigt i hans brevväxling och det är tydligt att han – och säkerligen många andra – anade vad som skulle bli följden av att utsätta illa klädda och födda män för fjällens vedermödor. Men ingen hade nog kunnat föreställa sig hur illa det verkligen skulle gå.

Det gick en rösad led i östlig riktning över kalfjället som ledde raka vägen från Östby till Handöl. Den fungerade som ordinarie vinterled för lokalbefolkningen, som hade täta kontakter över gränsen, och sannolikt var tanken att denna led skulle följas. Ett antal norska vägvisare hade anlitats, med eller utan tvång, och när de första enheterna lämnade Östby natten till den 1 januari på det nya året 1719, var det bara att bita ihop, trotsa kylan och gå på som så många gånger förut denna vinter.

Våldsam snöstorm

Men när större delen av armén hade följt leden upp på nordsidan av Öyfjället slog vädret om. En våldsam snöstorm från nordväst förvandlade omvärlden för människor och djur till ett ogenomträngligt inferno av piskande snö och tjutande vind. Sikten blev obefintlig och alla begrepp om riktning försvann.

Förtruppen lyckades ta sig ner från fjället och slog nattläger vid Essandsjön strax före gränsen mot Sverige. Man försökte göra upp eld och i brist på bränsle slog man av sina gevärskolvar, men inget hjälpte mot den förlamande kylan.

En vindstyrka på cirka 20 meter per sekund och en lufttemperatur på minus tio gav en köldeffekt motsvarande minus 36 grader, vilket utan skydd snart blev livshotande. Sannolikt kan soldaterna ha utsatts för ännu lägre temperaturer, för nu började allt fler att helt enkelt frysa ihjäl.

Ihjälfrusna kroppar

Såhär berättar ögonvittnet Nicolai Idman: »Märkeligt war thet at när någon satte sigh ned at hwila, och lät sömnen få övertaget, blef han af kölden helt betagen styf, så han medh möda förmåtte upprätta sigh, men på intet sätt mer få sin wärma; hwartemot then som alltid orkade waka och wara uti rörelse stod sig bättre.»

Fotfolk föll i steget och blev liggande, stelfrusna ryttare föll rakt ner i snön från hästryggen, trossdrängarna som körde slädar kunde bli sittande döda på kuskbocken, täckta av ett allt tjockare islager. Arméns marschväg kantades snart av ihjälfrusna kroppar.

Stormen fortsatte också nästa dag. Nu återstod inget av arméns ursprungliga marschordning. Huvudstyrkan hade spritt ut sig och försökte komma vidare på olika vägar. Somliga, inklusive Armfeldt, övergav den rösade leden och sökte sig till floden Enan som rinner genom Handöl. Där lär man ha slagit hål på isen och för att ta reda på i vilken riktning vattnet rann så man förstod åt vilket håll räddningen låg.

Den 3 januari fortsatte förtruppen längs Enan och kom ett dygn senare äntligen fram till Handöl. Men det övervägande flertalet gick bort sig på fjället och tvingades tillbringa ytterligare flera nätter utan skydd för den rasande stormen – under ständigt stigande dödstal.

Största militära katastrofen

Av cirka femtusen man blev åtminstone tretusen kvar på fjället. Sjuhundra man avled senare av frostskador och många hundra blev odugliga till tjänst på grund av förfrysningsskador och amputationer. Det handlar om den största militära katastrofen i svensk historia – utanför slagfältet.

Följande sommar spred sig en likstank över fjället och så sent som 1742 vittnar en gränsdragningsexpedition om lämningarna efter de »oändliga bedrövliga vedermödor» som vederfarits Armfeldts karolinerarmé:
»Benrangel och dödskallar i var enbuske och så till säjandes som klappursten omkring marken.»

Publicerad i Militär Historia 12/2020