Sjuårskriget – det allra första världskriget

1. Henrik – den felfrie befälhavaren

Sjuårskrigets obestridliga huvudperson var kung Fredrik den store av Preussen (1712–86), som gått till historien som en stor excentriker och en av 1700-talets mest framgångsrika härförare. Men hans egen bror Henrik (1726–1802) stod honom inte långt efter i vare sig egensinne eller i talang för krigföring.

Som prins av huset Hohenzollern hade Henrik inte behövt sätta sin fot på ett slagfält om han inte hade velat. Han var inte heller direkt stöpt i den preussiska härförarens vanliga form: han var kortvuxen, boklärd och homosexuell, en läggning han knappt ens försökte dölja.

Prins Henrik valde dock att delta i kriget och blev med tiden en av få som Fredrik hade förtroende nog för att ge befäl över självständiga häravdelningar.

Som general var han försiktig med ett bra öga för terrängen, så skicklig att hans store broder, som knappast var känd för att strö beröm omkring sig, en gång kallade honom »den felfria befälhavaren». Henrik firade sin största triumf vid Freiberg 1762, när han i krigets sista stora slag besegrade en numerärt överlägsen fiende i en stark försvarsställning.

Efterhand som kriget tunnade ut skaran av preussiska generaler steg Henrik fram som en av få som vågade kritisera den stora krigarkungens beslut.

Fysiskt mod hade han också i mängd, vilket han bland annat visade under slaget vid Prag 1757. Där föll det sig vid ett tillfälle att ett regemente musketörer tvekade inför att vada över en bäck.

Den lille prinsen dök oförskräckt i för att visa mannarna att bäcken visst var vadbar, var-efter prins och soldater stormade ett fientligt batteri.

2. Vapnen: oval haubits och elefanter

Soldaternas beväpning var densamma som den hade varit i över ett halvt sekel i europeisk krigföring. Fotfolket utrustades med flintlåsmusköt med bajonett. Räfflade bössor, som tog lång tid att ladda, bars bara av fåtaliga jägarförband.

Kavalleriets främsta vapen var svärd eller sabel, vanligen kompletterat med en pistol eller två samt karbin. Lansar användes bara av kosacker och enstaka specialförband. Vissa arméer utrustade sina tyngsta kavallerister (kyrassiärer) med bröstharnesk, men till största delen hade man vid den här tiden övergett kroppspansar i Europa.

Lättare kanoner delades ut på infanterienheterna som understödsvapen, så kallat regementsartilleri, medan tyngre kanoner och haubitsar tillhörde fältartilleriet. Den enda egentliga vapentekniska nyheten i kriget var uppfunna av den ryske generalen Pjotr Sjuvalov, haubitsar med ett ovalt lopp för att kunna skjuta kartesch med större verkan.

De togs fram i stort hemlighetsmakeri, men Shuvalovs »hemliga haubitsar» visade sig vara allt annat än ett undervapen, de var långsamma att ladda och knappast effektivare än vanliga haubitsar.

Det märkligaste »vapensystemet» i kriget var stridselefanter som användes av Siraj-ud-daulas av Bengalen. Vid slaget vid Plassey 1757 i Indien visade det sig dock att stridselefantens bäst-före-datum hade gått ut i ett krig som dominerades av västerländska eldvapen.

3. Fanor, fälttecken och standar

De flesta reguljära förband i Europa bar under sjuårskriget någon form av fälttecken, som i strid vanligen samlades i mitten av varje bataljon eller skvadron, där de bidrog till stridens visuella prakt. De hade vidare den praktiska funktionen att vara riktmärken för mannarna, men de var också fokus för soldaternas lojalitet mot sitt förband och sin härskare.

Sedan framväxten av den europeiska regementsorganisationen under 1500-talet bar varje kompani sitt eget fälttecken. Kompanierna i ett infanteriregemente hade fanor. Kyrassiärer, dragoner och andra »tunga» ryttare hade standar. Lätta ryttare som husarer och lätta infanterister som jägare tilldelades fälttecken i vissa arméer, inte i andra.

I varje förband bar vanligen det kompani som hade översten som formell chef och därmed också hade högst rang en så kallad livfana eller -standar. Den var vit (en kunglig färg) medan övriga kompaniers fanor eller standar gick i en annan färg.

Den moderna nationalismen hade ännu inte uppkommit, alla större och många mindre stater var multietniska: arméerna tillhörde snarare kungen än riket, och därför pryddes fanor och standar främst med kungamaktens symboler, som namnchiffer eller riksvapnet.

4. Sverige utmanade Preussen

Sverige stod till en början utanför kriget. Detta var frihetstid, hattarna satt i regeringen och de fick snart habsburgska propåer om att gå med i kriget mot Preussen. Det såg ut att bli huggsexa om kung Fredriks rike, som stod mot en till synes övermäktig kombination av fiender. Som regeringen såg det gällde det att hålla sig framme.

I akt och mening att återerövra områden i Pommern som avträtts från Sverige 1720 förklarade hattarna Preussen krig den 13 september 1757. De högt ställda förhoppningarna kom mycket snart på skam.

För det första var den svenska armén dåligt tränad, bristfälligt utrustad och illa ledd, svagheter som det tog åratal att åtgärda samtidigt som kriget rasade vidare och statskulden steg. För det andra visade sig Preussen vara allt annat än en munsbit; riket hade urstarka krigsfinanser, Europas bästa armé och leddes av en Fredrik den store i högform.

Den svenska krigsinsatsen blev inte mycket mer än en serie belägringar, stormningar, räder och småstrider i och kring Pommern – därav krigets svenska namn (pommerska kriget) – som trots ett stort pris i blod och guld för Sverige inte hade någon större påverkan på kriget som helhet. Fem år in i kriget hade Sverige till slut lyckats skapa en fältduglig armé under bra officerare, samtidigt som Preussen stod på ruinens brant.

Då dog Elisabeth den stora (Peter den stores dotter). Hennes efterträdare som älskade allt som var preussiskt slöt en plötslig fred med Preussen, vilket tvingade Sverige att följa efter. Fred slöts utan landavträdelser. Hade kejsarinnan av Ryssland levt ett år till hade hattarna högst troligt kunnat bärga hem vad de hade börjat kriget för.

Publicerad i Militär Historia 7/2018

5. Uniformsprakten blomstrade

Under sjuårskriget blomstrade uniformsprakten i Europa som aldrig förr: rockar, byxor och västar prunkade i alla regnbågens färger – och några till, från mörkaste svart till skiraste rosa. Detta var rokokons pråliga tidevarv; enhetsuniform tillhörde framtiden.

Gardister, grenadjärer, musketerare, fysiljärer, fältjägare och andra fotsoldater liksom olika slags ryttare – gendarmer, kyrassiärer, hästgrenadjärer, dragoner, »lätta ryttare» (»chevaulegers» som de kallades på tyska), hästjägare, husarer, bosniaker, ulaner, tartarer och allt vad de hette – hade i de flesta arméer sitt eget stuk på uniformen, från huvudbonader till skodon.

Även om till exempel alla kung Fredriks reguljära fotsoldater hade mörkblå rock så bar varje regemente en unik kombination av krage, uppslag, skört, väst och så vidare som gjorde att den som hade pluggat in uniformstablåerna i ett ögonkast kunde avgöra exakt vilket av kungens 59 regementen en given soldat tillhörde.

På samma sätt hade Preussens alla tretton kyrassiärregementen (vita rockar, utom ett med gula) och tolv dragonregementen (babyblå) unika uniformssärdrag.

Pråligast av alla var tidens krigiska modefluga, husarerna. Kung Fredriks nio husarregementen bar dolmor, pelisser, charivader och sabeltaskor i olika kombinationer av brunt, gult, kanariegrönt, mörkblått, mörkgrönt, svart, klarrött och vitt, allt pyntat med snören och knappar i silver eller guld. Som om detta inte var nog bar olika milisförband och tillfälligt uppsatta fritrupper sina egna uniformer.

Till och med soldaternas frisyrer reglerades noggrant. Kung Fredrik krävde att hans soldater skulle pudra sitt hår, med lockar i tinningarna och långa, trendiga hårpiskor – statligt löshår tillhandahölls till krigare som hade för lite naturligt hår. För elitsoldater som grenadjärer och husarer var en krigisk mustasch påbjuden i reglementet. Locktång, puder och mustaschvax fördes med i fält i denna fåfänga men färgstarka tidsålder.

6. Indianer lejdes för gerillakrig

Frankrikes och Storbritanniens koloniala strävanden i Nordamerika ledde redan 1754 till att det så kallade fransk-indianska kriget bröt ut i ett slags tjuvstart till det större krig som följde. På en väldig och glest befolkad krigsskådeplats kom bägge sidor att förlita sig på lokala miliser – och indianer.

Indianerna var utmärkta skogsmän, vana vid att förflytta sig och strida i oländig terräng, skickliga spejare och bra på att ligga i försåt. Med europeiska ögon saknade de dock disciplin: de var alltför benägna att byta sida efter krigets växlingar och de hade ingen smak för öppna fältslag av europeisk modell.

Framförallt britterna kände också en stor ovilja mot att använda indianer i kriget mot europeiska soldater och inbyggare. Fransmännen var mer framgångsrika i att rekrytera indianer för sin sak.

Publicerad i Militär Historia 7/2018