Kvinnliga krigare, både soldater och härförare, har förekommit i alla tider. I den mån de uppmärksammas brukar de betraktas som extrema eller exotiska undantag. Men det har funnits samhällen där krigande kvinnor har hört till det normala. Det afrikanska kungariket Dahomey var ett sådant samhälle.

Dahomey formades till ett rike på 1620-talet under den förste regenten Dako. Det växte snabbt genom militär aggression. Inledningsvis kallade européerna området Fo (eller varianter på det; folket hette fon); inte förrän år 1716 kallas det Dahomey i europeiska källor. I början av 1890-talet kom området under franskt styre och blev inte självständigt förrän 1960. Landet bytte 1975 namn till Benin. Det historiska Dahomey utgjorde emellertid endast en liten del av Benin.

Behovet av krigsfångar

Dahomey låg i den del av Afrika som kom att gå under namnet Slavkusten, och riket var en viktig kugge i slavhandelsmaskineriet. Eftersom ekonomin utgick från behovet av krigsfångar att försätta i slaveri var landet helt militariserat. Dahomeykungarna anförde även andra krigsorsaker än slavjakt.

Dahomeys heder krävde att grannar som agerat förolämpande bestraffades. Fångar användes som människooffer för att blidka eller kommunicera med förfäderna. En brittisk 1800-talsbesökare kallade riket ett »litet svart Sparta».

FÅ MILITÄR HISTORIAS NYHETSBREV – VARJE VECKA!

Kvinnliga krigare tränar stridsteknik framför Dahomeys vicekung

Kvinnliga krigare tränar stridsteknik framför Dahomeys vicekung, i mitten av 1880-talet.

© Societe de Geographie Paris/Archives Charmet/Bridgeman/IBL

Kvinnokrigarna uppmärksammades tidigt av besökare. Den första som kallade dem amasoner var läkaren och slavhandlaren Archibald Dalzel, som skrev boken The History of Dahomy: An Inland Kingdom of Africa (1793). De slavar Dalzel handlade med hade fångats av Dahomeysoldater i grannområdena.

Den italienske prästen Francesco Borghero, som arbetade på den franska missionsstationen i hamnstaden Whydah (Ouidah) på 1860-talet, har lämnat en livlig redogörelse. Borghero inbjöds av kung Glele till huvudstaden Abomey och fick se ett iscensatt amasonöverfall på en befästning.

Var ett skådespel

Prästens värdar hade anlagt en två meter hög barrikad av taggiga, vässade akaciagrenar framför en anordning som föreställde ett citadell och bakom den en låtsasby. Amasonerna skulle ta sig över barrikaden och citadellet, som också var täckt med vass akacia, och inta byn. Allt var ett skådespel. Det fanns inga motståndare. Bara de vassa störarna och akacians nålliknande taggar utgjorde fara för anfallarna.

Den fascinerade Borghero återgav många detaljer, som att krigarna bar en rostfärgad tunika med ett skärp och knälånga shorts. I främsta ledet var kvinnorna beväpnade med ett rakbladsvasst vapen som påstods kunna klyva en motståndare. Längre bak hade de skjutvapen.

Tystnaden var kompakt. I bakgrunden tornade mörka ovädersmoln upp sig, vilket bidrog till att händelsen kändes nästan overklig. På given signal gav sig krigarna iväg mot befästningen, ålade utmed marken och spejade efter fiender.

Fienden övermannas

Plötsligt kastade de sig över barrikaden och ryckte vidare upp mot citadellet. Borghero jämförde soldaterna med smidiga dansöser som besteg hindret som vore det ett parkettgolv. Vid citadellet mötte de en osynlig fiende, slogs tillbaka över barrikaden, omgrupperade. Först på tredje försöket övermannades fienden. Byn intogs. De besegrade låtsasfienderna fördes till kungen för beskådan.

På Borgheros tid var de kvinnliga Dahomeykrigarna ett etablerat fenomen. Enligt traditionen var de ursprungligen inte krigare utan elefantjägare, så kallade gbeto.

Ögonvittnen har beskrivit uppvisningar av låtsas-elefantjakter, likt anfallet på låtsasbyn. Andra har vittnat om hur »Dahomeys Dianor», beväpnade med gevär, anföll elefanthjordar och fällde sina byten, en uppgift förenad med stor fara. Det var oundvikligt att några jägare dödades i mötet med elefanterna. När bytet fällts togs svansarna till kungen som bevis för hur lyckad jakten hade varit.

Dahomey karta

Dahomey låg i Västafrika inom det område som utgör dagens Benin.

Elefantjägarna hade antilophorn fästa på sina huvuden. Så ser de ut på bilder från 1860-talet, men Borghero, som såg krigarna vid samma tid, nämner inga horn. De var kanske förbehållna de soldater som även då definierades som gbeto.

Uppvisningsattiralj

Andra besökare har nämnt svansförsedda kvinnor, som med höftrörelser fått långa, leopardliknande svansar att snurra och svänga medan de har hanterat vapen i uppvisningar. Rapporter om kvinnliga svansdansare finns för både 1700- och 1800-talets räkning, men de ger inte besked om vilken roll dessa kvinnor spelade som soldater. Svansen var kanske endast en uppvisningsattiralj.

Enligt Dahomeyborna var gbeto de första kvinnokrigarna. Hur utvecklingen från jägare till soldat gick till är dock okänt, om den ens ägde rum. Andra förklaringar har anförts. Enligt en skröna ska kung Gezos (regent 1818–58) elefantjagande hustrur, sedan de prisats för sitt mod, ha sagt att en bra människojakt skulle passa dem ännu bättre, varpå bruket med kvinnliga soldater infördes. Eftersom krigarna fanns tidigare kan historien avfärdas.

De slogs hårdare och gav sig aldrig, varför deras förluster blev stora.

Enligt en annan teori hade Dahomeykungarna tre typer av hustrur: de unga nya, de äldre som fött barn eller som de tröttnat på, och de kvinnor som kungarna fått eller tagit för att använda som förlustelseobjekt åt sig själva eller gäster.

Den tredje kategorins kvinnor skulle leva i celibat när de inte användes som sexualpartner, vartill kom att de fungerade som polisstyrka. Ur denna grupp skulle de kvinnliga slavsoldaterna ha utvecklats.
Ytterligare en hypotes utgår från att samhället genomsyrades av könsdualism.

Männen räckte inte till

För varje manlig företeelse fanns en kvinnlig motsvarighet. En manlig regeringsföreträdare hade en kvinnlig följeslagare som synade hans beslut och kom ihåg sådant som hade bestämts. De kvinnliga soldaterna skulle alltså ha funnits eftersom det fanns manliga soldater. En annan förklaring är att kvinnorna behövdes eftersom riket krigade så mycket att männen inte räckte till.

Amasonen Nansica halshögg en fransk befälhavare

Amasonen Nansica halshögg en fransk befälhavare i slaget vid Cotonou 1890. Samtida illustration.

© Bridgeman/IBL

Vägen in i armén varierade. Många Dahomeysoldater var dittvingade av sina familjer. En kvinna som varit otrogen eller bara besvärlig kunde bestraffas genom att bli soldat. Kungen hade tjänstemän som samlade in lämpliga flickor. Byarna besöktes vart tredje år för inspektion, varefter flickor som kunde bli kungliga sängkamrater, krigare eller hushållsslavar valdes ut.

Eftersom det var förknippat med stor ära att ingå i hovet och vara elitsoldat överlämnades döttrar från rikets främsta familjer som gåvor till kungen. Vissa krigare var kungliga hustrur eller prinsessor, andra kungens personliga livvakter. En viktig rekryteringskälla var krigsfångar. Dessa kvinnor, som endast levde tack vare kungens välvilja, blev särskilt lojala och därmed utmärkta soldater.

Levde i celibat

Med anseendet följde regler. Soldaterna levde i celibat och tränade hårt. Européerna förklarade kvinnornas mod, hänsynslöshet och styrka med celibatet. De ansågs förneka sin kvinnlighet, vilket stärkte typiskt manliga egenskaper. Den som inte följde reglerna avrättades eller hamnade i frontlinjen.

Kungen kunde dock upphäva celibatreglerna. Det förekom exempelvis att amasoner fick i uppdrag att klä sig civilt och ge sig ut för att förföra män. En man som hade råkat bli intim med en soldat hade begått ett brott. Han fick välja mellan avrättning och armétjänst.

De fransmän som beskrev kriget framhöll kvinnosoldaternas exceptionella skicklighet.

Antalet amasoner varierade. I de första rapporterna omnämns 400 eller 600 personer. Under andra hälften av 1700-talet beräknas de till 800. Senare blev de många fler.

Vid 1800-talets mitt, då krigen var som flest, var den genomsnittliga siffran 5 000. En källa anger så många som 10 000. Som en följd av krig, krympande slavhandel och sjukdom minskade därefter antalet. När fransmännen tagit över på 1890-talet var storhetstiden över. Några hundra återstod. Av dem kunde ett femtiotal fortfarande bära vapen.

Krigen ägde rum under torrperioden, från nov-ember till april. De inleddes om uttolkningen av andarnas, förfädernas och gudomligheternas vilja talade för att det skulle gå bra. När kungen beslutat om krig skedde allmän mobilisering. Spioner försåg honom med nödvändig information.

Tog sig till Abomey

Trupperna, såväl manliga som kvinnliga, samlades på särskilda platser och tog sig till Abomey, varifrån man gemensamt tågade mot målet. Fienden skulle tas med överraskning.

På så vis togs så många fångar som möjligt. Total tystnad i leden, nattliga marscher och desinformation hörde till det normala. Anfallen inleddes innan det hade ljusnat. De yrvakna fienderna bands eller dödades om de gjorde motstånd. De avhuggna huvudena togs med hem. Byarna plundrades och brändes.

De kvinnliga krigarna var fruktade. De ansåg själva att de måste göra en bättre insats än sina manliga kolleger. De slogs hårdare och gav sig aldrig, varför deras förluster blev stora. Ögonvittnen berättar om krigare som, när deras ena arm huggits av, greppade vapnet med den andra och fortsatte slåss. Om de togs till fånga slogs de utan vapen, med tänder, händer och fötter.

Vid det andra fransk-dahomeyska kriget 1892 var krigarna chanslösa mot fransmännens överlägsna vapen. Samtida illustration ur tidningen Epinal.

Under kung Gezos tid underkuvades de svagare grannarna, men egba- och yorubafolken utgjorde ett allt större hot. Många fiender till Dahomey sökte skydd i staden Abeokuta. Detta retade Gezo, och 1851 försökte han tillintetgöra staden.

Detta var en av amasonernas största krigsinsatser, men också ett av deras största nederlag. Dahomey frångick seden att anfalla i lönndom. Soldaterna marscherade öppet mot Abeokuta, som kunde ordna försvaret i god tid. Abeokuta var en storstad med fler än 50 000 invånare och lätt att försvara på grund av naturliga förutsättningar.

Intog staden

Trots att anfallarna kan ha varit fler än 10 000, varav minst 4 000 amasoner, lyckades de inte ta staden. Av de omkring 3 000 som stupade var 2 000 kvinnor, eftersom det var dessa som bröt igenom muren och tog sig in i staden, där de blev massakrerade. 1864 gjorde Dahomey ett nytt försök att ta Abeokuta, men även detta misslyckades. Nederlagen decimerade amasontrupperna, och deras och Dahomeys glansdagar var räknade.

Krigarnas Europaturné väckte uppmärksamhet

När Dahomey erövrats av fransmännen ökade intresset för amasonerna i Europa. Det var vanligt att ta människor från Afrika till Europa på uppvisningar sedan deras länder blivit kolonier. Detta fungerade både som ett sätt att visa upp troféer i form av levande människor och som ett sätt att tjäna pengar på européers nyfikenhet inför vad de uppfattade som exotiskt.
En trupp på 150 kvinnliga och manliga krigare förevisades i Paris. Senare skulle de vidare till Bryssel och Chicago. De blev fotograferade med spjut i händerna.
Även brittiska tidningar skrev om en Dahomeytrupp, som utgjordes av 58 krigare, både kvinnor och män. Det var the sight of the season enligt London Standard. Dahomeykrigarna gjorde övningar och dansade fyra gånger per dag. Bevarade reklamblad visar att de uppträdde på Crystal Palace i London i juli, augusti och september 1893. Fotografier visar hur de slåss mot varandra, eller står uppställda med vapen i hand. Turnén fortsatte i flera månader. Under vintern hölls föreställningarna inomhus.
I oktober var truppen i Oxford, vilket väckte stor uppmärksamhet.
Människor som ville se en skymt av halvnakna Dahomeyamasoner samlades i stora skaror, vilket fick en klockhandlare att se rött. Han anmälde problemet eftersom han ansåg att hans verksamhet blev lidande. Polisen fick bevaka Dahomeykrigarna, trots att de bar heltäckande kläder. I The Newcastle Courant rapporterades den 30 december att antalet krigare var 50. Några verkar alltså ha försvunnit under turnén. Huruvida truppen återkom till Dahomey är okänt.

Uppvisning i Crystal Palace i England 1893.

Affisch för Dahomeykrigarnas show i Hamburg, 1895.

Relationen med Frankrike var först god. Ett vänskapsförbund slöts 1851. Fransmännen fick tillåtelse att missionera i Dahomey, vilket emellertid stärkte deras grepp om städer vid kusten utanför Dahomey, som alltmer började se fransmännen som ett hot. Attacker mot fransmännens närmast allierade följde. En fransk delegation år 1889 försämrade ytterligare relationerna, trots att avsikten varit den omvända.

I början av 1890 inleddes det första fransk-dahomeyska kriget. Amasonerna spelade en viktig roll. I slaget vid Cotonou den 4 mars halshögg amasonen Nansica av en fransk befälhavare. Hon dödades men blev igenkänd av en fransman som sett henne förr.

Det sista stora slaget ägde rum i april. Fred slöts i oktober, då Dahomey blev ett franskt protektorat.

Kvinnosoldaternas skicklighet

Redan 1892 blev det krig igen. Återigen förlorade Dahomey, eftersom fransmännens vapen var överlägsna. De fransmän som efteråt beskrev kriget framhöll kvinnosoldaternas exceptionella skicklighet; de uppfattades som mycket värdiga fiender. Dahomey fick en ny marionettregering, men år 1900 ställdes riket direkt under franskt styre.

När fransmännen tagit över förpassades Dahomeys mäktiga och fruktade kvinnosoldater till historien. Några gifte sig. Andra vägrade underordna sig en man. Åldrade veteraner omnämns ännu på 1930- och 1940-talen. Nawi, en Dahomeykvinna som hävdade att hon slagits mot fransmännen 1892, dog så sent som 1979, rimligtvis över 100 år gammal.

Publicerad i Militär Historia 6/2016