Amerikanska inbördeskriget

Det amerikanska inbördeskriget är ett av de första moderna krig som utkämpats och tekniska innovationer togs i bruk inom de flesta områden.

Räfflade eldrör innebar längre räckvidd och högre precision för både artilleri och eldhandvapen och gav tillsammans med snabbskjutande repetergevär ökad eldkraft.

Ångfartyg med propellerdrift, sjöminor och bepansrade fartyg utrustade med kanontorn ökade slagkraften till sjöss. Tåg möjliggjorde snabba truppförflyttningar och telegrafen underlättade kommunikationen mellan de olika frontavsnitten.

De tekniska nyheterna förändrade förutsättningarna på slagfältet, vilket man länge hade svårt att inse. Ödesdigra förluster blev resultatet för dem som inte anpassade sig.

Sydstaterna bröt sig loss

Det amerikanska inbördeskriget bröt ut 1861, året efter att Abraham Lincoln valts till USA:s president. Han ville bevara unionen till varje pris, även med militära medel.

I södern befarade man att Lincoln skulle inskränka delstaternas självständighet och avskaffa slaveriet, som stod för en betydande del av arbetsinsatsen i de sydliga jordbruken.

Elva sydstater bröt sig loss ur unionen (USA) och ingick efterhand i en egen överstatlig sammanslutning, Amerikas konfedererade stater (CSA), vilket blev startskottet till inbördeskriget.

USA:s militära styrkor var vid krigsutbrottet mycket små med tanke på landets storlek och folkmängd, runt 30 miljoner invånare varav fyra miljoner var slavar.

I unionens tjänst fanns endast 10 000 soldater och sjömän och bara fyra generaler, alla överåriga och olämpliga att föra befäl i fält eller i strid. Väldigt få av de tjänstgörande officerarna hade någon reell stridserfarenhet och då bara från kriget med Mexiko femton år tidigare.

Det fanns därför ett skriande behov av att stärka militären på båda sidor, både personellt och materiellt. En hastig upprustning påbörjades, frivilliga soldater rekryterades och vapen köptes in. Nordstaterna hade ett försprång i vapentillverkningen eftersom huvuddelen av den indust­riella kraften fanns där.

Många soldater på liten yta

Det militära tänkandet hade dock inte hängt med i eldhandvapnens utveckling. Det var mindre än femtio år sedan slaget vid Waterloo och taktiken från de stora fältslagen under Napoleonkrigen var fortfarande förhärskande.

Att koncentrera många soldater på en liten yta för att kunna utöva en fungerande stridsledning och för att kunna samla den egna eldkraften utgjorde grundidén. Soldaterna förväntades ladda om stående för att sedan avge eld i salvor; nackdelen var att de täta formationerna av män var lätta mål. Att avgöra striden i fiendens närhet, gärna med bajonett var idealet.

I inledningsskedet formades två huvudoperationsområden, ett östligt runt de två huvudstäderna Washington och Richmond och ett västligt intill och längs Mississippiflodens sträckning.

Det fanns flera orsaker till att kriget blev långvarigt. Ingen av sidorna var förberedd, allt måste improviseras. Den terräng där striderna utkämpades var oftast svåröverskådlig vildmark. Slagen var vanligen en serie av sammandrabbningar allteftersom man lyckades få fram förbanden.

Ovanan att manövrera större enheter och de omfattande förlusterna bidrog till det kaos som karakteriserade slagen, särskilt i början av kriget. På båda sidor var regementet den vanligaste taktiska enheten. Full fältstyrka var 1 000 man indelade i tio kompanier, något som sällan förekom i fält.

Det första stora slaget utkämpades vid Bull Run där två oövade arméer ställdes mot varandra. I Gettysburg och Franklin stod slag där de tekniska landvinningarna på något sätt blev avgörande för taktiken på slagfältet – eller borde blivit det.

Första slaget vid Bull Run, 21 juli 1861

De båda sidornas arméer var oövade, oerfarna och oförberedda för den kommande striden. Endast ett regemente på nordsidan hade någon form av erfarenhet, medan sydsidan helt saknade förband med reell erfarenhet av strid.

Till sydsidans huvudarmé anlände i sista stund 6 000 man med tåg. Detta var en ny dimension i krigföringen. Att trupper och förråd kunde föras fram på järnväg krävde särskild planering, det gick fortare men var inte lika flexibelt som vägtransporter.

Den 20 juli var båda arméerna koncentrerade runt den lilla staden Manassas intill floden Bull Run. Båda sidor hade stora problem med att överhuvudtaget manövrera sina ovana styrkor. När de sedan råkade i strid utbröt stor förvirring.

Nordsidan drabbades värst. Efter några inledande framgångar började den retirera vilket övergick i vild flykt. Sydsidans förband kunde inte utnyttja detta utan fick nöja sig med att stå kvar som segrare. Slaget hade mer moralisk än praktisk betydelse, men båda sidor insåg att kriget varken skulle bli kort eller enkelt.

Slaget vid Gettysburg, 1–3 juli 1863

I maj 1863 beslutade sig sydstaternas ledning sig för att försöka ta initiativet och föra in kriget på nordstatsterritorium. Genom att hota den federala huvudstaden Washington hoppades syd att nordstaterna skulle gå med på en vapenvila och åtminstone tillfälligt acceptera sydstaternas suveränitet.

Sydstatstrupper trängde in i staten Maryland med nordarmén efter sig och den 1 juli möttes de två arméerna vid den lilla staden Gettysburg norr om Washington.

Slaget började som en skärmytsling och slutade i ett regelrätt fältslag som varade i hela tre dagar. När de båda arméerna var samlade var det inte mindre än 88 brigader, runt 160 000 man, inklämda på det relativt begränsade slagfältet.

Militärtekniskt var det fältartilleriet som utgjorde den största skillnaden, med klar fördel för nordsidan. Den hade en mer homogen organisation och beväpning; standardpjäserna sköt längre och hade outsinlig tillgång till ammunition.

Under slagets första dag vann sydsidan några taktiska framgångar när man besegrade två armékårer. Efter hårda strider nådde slaget på den tredje dagen en form av dödläge, men med nordarmén i fördelaktigare positioner.

Sydstatsgeneralen Robert E Lee var fortfarande övertygad om att ett avgörande kunde nås. Ett sista anfall skulle genomföras mot vad Lee uppfattade som motståndarens svaga punkt, unionsarméns center.

Vad Lee inte hade med i sina beräkningar var att unionsarmén hade 300 artilleripjäser som var och en hann skjuta cirka 30 granater innan anfallet avbröts. De 15000 soldaternas möttes alltså av inte mindre än 9 000 granater på sin 1,5 kilometer långa framryckningsväg.

Förödelsen blev total, och 6 000 soldater stupade eller sårades på en halvtimme. Det katastrofala anfallet blev känt som Pickett’s Charge, efter generalmajor George Pickett som var chef för den division som anföll mest centralt. Namnet är sedan dess för alltid förknippat med ett modigt men katastrofalt misslyckande.

De amerikanska generalerna skulle i framtiden överväga mer än en gång innan de genomförde den här typen av frontalanfall för att på Napoleonmanér med tyngdkraft försöka bryta motståndarens försvar.

Orubblig beslutsamhet och järnvilja kunde helt enkelt inte besegra väl samordnad eldkraft längre. Artilleriet var för effektivt, snabbskjutande och träffsäkert. De taktiska tankarna om att försöka utmanövrera motståndaren i stället för att genomföra det frontala anfallet växte sig allt starkare.

Slaget vid Franklin, 30 november 1864

När William Sherman genomförde nordstaternas March to the Sea från staden Atlanta till Atlantkusten kontrade syd genom att skicka en mindre armé på 27 000 man under general John Hood in på djupet bakom nords linjer med syfte att skära av underhållet och avleda Shermans uppmärksamhet. Målsättningen var att nå knutpunkten Nashville.

Hoods framryckning gick snabbt och mötte först inte något organiserat motstånd. När nordsidan kontrade gjorde man det framgångsrikt med tillfälligt sammansatta förband som fördröjde sydarméns marsch, medan Shermans huvudstyrka kunde fortsätta sin framryckning mot Atlanten.

Den 30 november genomförde general John Hood sydstaternas taktiska lågvattenmärke, anfallet mot den lilla staden Franklin i Tennessee.

Hans armé var splittrad och utmattad efter sin långa marsch i högt tempo. Något artilleri fanns inte tillgängligt vid fronten. Det hela blev inte bättre av att en federal armékår under natten hade lyckats smita ut ur en uppenbar inringning. Hood blev rasande och beslutade att nordstatstrupperna i Franklin skulle besegras, även utan artilleriunderstöd.

Sydarmén anföll med full truppkoncentration mot den federala linjen under paradlika förhållanden, tvärtemot vad all erfarenhet och förnuft erbjuder. Terrängen var helt öppen och avståndet till fienden mer än två kilometer.

Nordsidan var väl förberedd, eldställningar med förbindelsevärn var utgrävda och vissa av nordtruppernas förband utrustade med moderna repetergevär. De hade mycket högre eldhastighet men även fördelen att de gick att ladda i liggande ställning medan musköten krävde att man stod upp.

Den federala eldkraften var totalt förödande. När slaget var över hade Hoods armé förlorat 7 000 man. Till de fruktansvärda förlusterna kan räknas fjorton erfarna generaler och inte mindre än femtio regementschefer. Söderns anfallskraft på det västra operationsområdet var nu för alltid bruten.

Taktiken anpassades

Inbördeskriget började alltså med taktik hämtad från Napoleonkrigen men efterhand anpassades den till de nya förutsättningarna. Bland annat utvecklades försöken att utmanövrera motståndaren istället för att möta denne frontalt, som ett svar på den ökade eldkraften.

Särskilt sydstaterna var skickliga på detta genom att ofta inta och sedan försvara viktig terräng som nordsidan genomförde resultatlösa men förlustrika anfall emot.

Som en konsekvens av den effektiva gevärs- och artillerielden minskade kavalleriets roll på slagfältet. I stället utnyttjades det till spaning och rädföretag. Genom att striderna fördes över stora ytor var dessa kavalleriräder ofta framgångsrika.

I försöken att överleva eldgivningen tog soldaterna skydd bakom vad som råkade finnas till hands. Detta utvecklades efter hand till ett embryo till skyttegravskrig (särskilt vintertid) och i slutet av kriget användes fältbefästningar ofta.

Järnvägarna innebar en ny dimension i krigföringen, både avseende truppförflyttningar och underhåll. Därmed följde också att själva järnvägslinjerna blev viktiga som mål för räder samtidigt som man tvingades avdela resurser för att skydda sina egna järnvägslinjer.

Trots överlägsna resurser, både befolkningsmässigt och industriellt tog det nordstaterna fyra år, till den 10 maj 1865, att besegra sydstaterna. Båda sidor ansträngde sig till det yttersta. Inledningsvis var de militära resurserna ytterst begränsade.

När kriget var över fanns inte mindre än en och en halv miljon soldater under vapen och det fanns över tusen generaler där huvuddelen hade beprövad erfarenhet av strid. De amerikanska ”amatörarméerna” hade lärt sig att föra krig. Men priset hade blivit oerhört. 600 000 soldater stupade och flera miljoner sårades.

Europa drog inte lärdom

I Europa visade de stora militärmakterna som Frankrike, Österrike och Preussen ett ganska svalt intresse. Trots att det fanns många lärdomar att dra valde europeiska militärer arrogant att bortse från dem.

En av Preussens stora militära profiler, Helmuth von Moltke d ä var kategorisk i sin syn på inbördeskriget: ”Det finns varken tid att studera eller något att lära av stora beväpnade horder som slumpmässigt stöter samman.”

Europa fick lära sig genom en egen mycket kostsam process: tiotusentals soldater skulle stupa under tysk-franska kriget (1870–71) och miljontals under första världskriget.

Detta till stor del för att generalerna vägrade acceptera den snabba militärtekniska utvecklingen och dess betydande inverkan på slagfältets utformning – lärdomar man kunde dragit om man ägnat det amerikanska inbördeskriget mer uppmärksamhet.

Publicerad i Militär Historia 9/2010