Med striden mellan pansarskeppen Virginia (till vänster) och Monitor den 9 mars 1862 inleddes en ny era inom sjökrigföringen.
Målning av J O Davidson.
Den 20 april 1861, en dryg vecka efter krigsutbrottet, lurades unionstrupperna att överge Gosports örlogsvarv utanför Norfolk, Virginia. Detta var en av det amerikanska inbördeskrigets märkligaste händelser och ledde också till ett banbrytande sjöslag – historiens första mellan bepansrade skepp.
Gosports örlogsvarv var väl försvarat av nordstaternas marinkårsoldater och de bestyckade fartyg som var stationerade där. Men tack vare järnvägsägaren William Mahoney kunde sydstaterna inta örlogsvarvet utan blodsutgjutelse. Mahoney lät under mycket oväsen och larm flera tåg passera fram och tillbaka vid varvet, vilket gav intryck av att ett stort antal sydstatssoldater var i antågande. Det räckte för att skrämma upp unionssoldaterna som hade order om att inte lämna något till fienden.
Varvet och nio fartyg sattes hastigt i brand innan soldaterna drog sig tillbaka över havsviken Hampton Roads till Fort Monroe, som fortfarande hölls av unionsstyrkor. När sydstatstrupperna anlände till det övergivna varvet visade det sig att de flesta förrådsbyggnader hade klarat sig utan större skador och att torrdockan var oskadd – stubintråden hade inte antänt krutladdningen som placerats där.
Erövringen av Gosport innebar att sydstaterna fick tillgång till ett stort varv samt mängder av vapen och annan behövlig materiel. Nära 2 000 kanoner av grövre kaliber beslagtogs och placerades på fartyg och fort utefter hela kustlinjen.
Dagen innan Gosportsincidenten hade nordstaternas president Abraham Lincoln proklamerat att konfederationen (sydstaterna) skulle isoleras genom en sjöblockad. Den skulle hindra sydstaterna från att exportera sina varor, framförallt bomull, men även stoppa införseln av vapen, ammunition och andra förnödenheter.
Unionens flotta uppgick till 90 fartyg, men hälften var äldre segelfartyg med ringa stridsvärde som inte direkt kunde sättas in i aktiv tjänst. Flottan utökades i snabb takt och i slutet av året bestod den av 160 fartyg, vilket fortfarande var otillräckligt med tanke på den 5 700 kilometer långa kustremsa som skulle bevakas. Antalet blockadbrytare ökade kontinuerligt och enligt uppskattningar kapades eller sänkte nordstaterna endast ett av tio fartyg under det första krigsåret.
Sydstaternas flotta bestod inledningsvis endast av ett tiotal fartyg. Bristen på skeppsvarv, maskiner, hantverkare och material gjorde att skeppsbyggandet framförallt inriktades på mindre fartyg. President Jefferson Davies utfärdade även kaparbrev för privata fartyg som attackerade nordstaternas handels- och örlogsflotta. Erövringen av Gosports örlogsvarv var ett välkommet tillskott i konfederationens ansträngningar att bygga upp sin flotta.
Ett av de fartyg som brändes vid Gosportvarvet av de retirerande unionstrupperna var USS (United States Ship) Merrimac, den första av sex moderna ångfregatter som beställts och byggts till USA:s flotta 1854–55. Det som utmärkte fregatter jämfört med de ofta lika långa linjeskeppen var att de var snabbare och vanligen förde alla sina kanoner på ett batteridäck. Merrimac hade satts i brand och sänkts på grunt vatten men var bara nedbränd till vattenlinjen, så stora delar av hennes skrov var fortfarande intakt.
Sydstaternas marinminister var på jakt efter ett pansarklätt fartyg som kunde ta upp striden med unionsflottan, men det fanns inte resurser att bygga ett sådant skepp. När resterna av Merrimac återfanns, med skrovet och stora delar av maskineriet intakt, utarbetade kommendörkapten John M Brooke inom kort ritningar över hur fartyget kunde byggas om. Detta var inte det första pansarklädda fartyget utan förebilder fanns på annat håll. I Frankrike hade redan La Gloire sjösatts 1859 och i England sjösattes Warrior året efter.
Den 30 maj var Merrimac bärgad och placerad i torrdocka. Arbetet inleddes direkt med att avlägsna allt som var bränt och förstört ombord. I juli fattades det formella beslutet att bygga om fartyget. Skrovet gjordes lägre och det nya övre däcket förstärktes med tjock järnplåt. På däck byggdes en nästan 50 meter lång kasematt för att skydda kanonerna och manskapet ombord.
I förstäven monterades en ramm, vilket var väldigt ovanligt för denna tid. Vapnet med antika anor hade kommit ur bruk allteftersom segelfartyg med kanoner blev vanliga och striderna allt oftare utkämpades på distans. Kanoner kunde effektivt sänka ett träfartyg på avstånd och var därmed mer verkningsfulla än en ramm. Men med pansarskeppens inträde fick rammen ett uppsving och fler följde i den ombyggda Merrimacs spår.
Den 17 februari 1862 döptes det bepansrade kasemattfartyget om till CSS (Confederate State Ship) Virginia och sattes i aktiv tjänst. Endast kasematten var synlig, påminnande om taket till ett hus. Konstruktionen gjorde emellertid fartyget tungt och svårmanövrerat. Ett annat problem var att motorerna var i dåligt skick och mekaniker fick ha dem under ständig uppsikt. Med en toppfart om sex knop tog det nästan 45 minuter för Virginia att göra en full cirkel.
Kommendör Buchanan, en ansedd veteran från USA:s flotta, var angelägen att testa sitt nya flaggskepp Virginia i strid. Klockan 11 på förmiddagen den 8 mars lämnade fartyget varvet tillsammans med kanonbåtarna Raleigh och Beaufort. Virginia var inte helt iordningställd utan det fanns fortfarande flera arbetare ombord. De tre fartygen satte kurs norrut mot nordstaternas blockadstyrka. På redden i Hampton Roads mot James River väntade en välbestyckad nordstatsflotta bestående av fyra fregatter, en korvett och flera mindre fartyg.
Omkring klockan 12 upptäckte besättningen ombord på nordstaternas Cumberland de tre fartyg som närmade sig söderifrån. Genast gavs signal för klart skepp. Manskapet intog sina drabbningsplatser och gjorde skeppet redo för strid. Ombord på nordstatsfregatten Congress upptäcktes fienden något senare och besättningen gjorde sig också klar för drabbning.
Virginia hade valt ut korvetten Cumberland som sitt första anfallsmål, och när fartygen var ungefär 1 500 meter ifrån varandra inledde pansarfartyget sin eldgivning. Cumberland besvarade elden omedelbart och fick understöd av några kanonbåtar samt ett batteri på land. När Virginia passerade Congress avfyrade båda fartygen varsin bredsida.
Virginia kunde tack vare pansaret helskinnad fortsätta rakt mot Cumberland och ramma henne under vattenytan i fören, samtidigt som man avlossade en salva. Den sjunkande Cumberland besvarade elden, men slutet var ofrånkomligt och hon gick till botten tillsammans med 121 sjömän.
Även Virginia fick skador i drabbningen trots att de flesta projektiler bara studsade av henne. Två kanoner träffades i mynningen vilket gjorde dem oanvändbara. Dessutom gick rammen nästan helt av, vilket var lyckosamt för annars hade hon kunnat bli neddragen av Cumberland.
Efter bredsidan från Virginia, som orsakat stora skador ombord, blev Congress ansatt av de båda kanonbåtarna Raleigh och Beaufort. Befälhavaren på Congress, löjtnant Joseph B Smith, bevittnade sänkningen av Cumberland och ville till varje pris undvika samma öde, och bestämde att sätta fartyget på grund. Samtidigt hade Virginia sakta börjat vändas i det grunda vattnet, under ständig beskjutning från land. Medan fartyget mödosamt svängde lyckades hon sänka en skonare, borda en annan och spränga ett transportfartyg. Dessutom hade kustbatterierna beskjutits och flera pjäser slagits ut.
Kommendör Franklin Buchanan i maj 1861.
Kasematten på däcket (överbyggnaden) var nästan 50 meter lång. Den var byggd av ett 60 centimeter tjockt lager av ek och furu och förstärkt med två lager 5 centimeter tjocka järnplattor lagda omlott i 36 graders lutning. Övriga däcket hade förstärkts med 10 centimeter järnplåt.
Beväpningen utgjordes av två 178 millimeters och två 160 millimeters mynningsladdade kanoner samt sex 229 millimeters slätborrade Dahlgrenkanoner (svenskättade konteramiralen John Dahlgren var berömd kanonkonstruktör och chef för Nordstaternas marina materielverk). Utöver besättningen fanns omkring 50 marinsoldater ombord.
Monitors befälhavare John L Worden befordrades 1872 till amiral.
Det knappt 40 meter långa skrovet var nedsänkt i linje med vattennivån. Det skyddades av ett 15 meter längre överbyggt däck som var förstärkt med 12,5 centimeter tjock järnplåt. På detta sätt skyddades de båda propellrarna och rodret effektivt.
Det roterbara kanontornet var cirka 6 meter i diameter och placerat i mitten av fartyget. Tornet var förstärkt med åtta lager järnplåt, totalt 20 centimeter, och en ytterligare på insidan om 2,5 centimeter. I tornet, som vreds med ångkraft, var två 280 millimeters slätborrade Dahlgrenkanoner placerade parallellt. På däck fanns även en förstärkt styrhytt i fören och en nedtagbar skorsten.
Besättningen ombord på Congress såg hur Virginia mödosamt rörde sig bortåt och stämde upp i ett trefaldigt hurrarop då de trodde att fiendefartyget var på väg därifrån. De hade dock tagit ut segern i förskott. Virginia kom snart emot dem igen och placerade sig i attackposition 150 meter från det strandsatta skeppets akter. Där inledde hon en intensiv eldgivning samtidigt som de två sydstatshjulångarna Patrick Henry och Jamestown samt kanonbåten Teaser närmade sig från James River.
Efter att ha blivit beskjuten i en nästan en timme hade Congress få möjligheter att besvara elden och då löjtnant Smith dödats beordrade ställföreträdande befälhavare ombord att den vita flaggan skulle hissas. Kanonbåtarna Beaufort och Raleigh lade sig vid sidan av Congress och började ta ombord sårade, samtidigt som kapitulationsförhandlingar inleddes.
Trots den vita flaggan blev kanonbåtarna beskjutna från land. Flera officerare och besättningsmän dödades eller skadades vilket gjorde kommendör Buchanan rasande. Han gick upp på kasemattens tak och började skjuta med gevär mot land, men träffades själv i låret av en prickskytt och togs ner under däck igen. Han gav då order om att Congress skulle brännas, men efter några salvor med glödgade kulor lämnade Virginia den brinnande fregatten åt sitt öde. Hon hade nämligen ett annat mål i sikte – den grundstötta ångfregatten Minnesota.
När sydstaterna anföll fregatterna Cumberland och Congress hade ångfregatten Minnesota skyndat till deras hjälp. Hon gick dock på grund ett par kilometer från Newport News och satt ohjälpligt fast i leran. Där kunde besättningen bara se på när Virginia och hjulångarna Jamestown och Patrick Henry närmade sig.
Det grunda vattnet gjorde att Virginia fick hålla sig på 1 500 meters avstånd och eldgivningen blev i stort sett utan effekt. De båda hjulångarna kom närmare än så och kunde tillfoga Minnesota stora förluster ombord.
Vid sju började det skymma och Virginia drog sig tillbaka. Pansarskeppet hade klarat den första dagen med endast mindre skador på pansaret, två förstörda kanoner, trasig ramm och genomsållad skorsten. Förlusterna bestod av två döda och åtta skadade, däribland kommendör Buchanan.
Stämningen ombord var emellertid bra och man väntade med tillförsikt på den följande dagen. Vid midnatt exploderade den brinnande Congress när elden nådde krutförrådet. Samtidigt försökte Minnesota förgäves komma loss från lerbanken med hjälp av bogserbåtar.
Efter midnatt dök en underligt formad farkost upp vid sidan av Minnesota. Det var den nya pansarbåten USS Monitor som efter en stormig överfart anlänt från örlogsvarvet i New York.
Fartyget Monitor, som betyder ordningsman eller övervakare, var av sin konstruktör John Ericsson tänkt att vara just det, en havets ordningsman. Namnet var riktat mot sydstaterna men även Storbritannien, som tidigare avfärdat Ericssons idéer och vid tiden var sympatiskt inställd till konfederationen. Många av blockadbrytarna ägdes av engelska bolag och fördes ofta av manskap och befäl som fått tjänstledigt från Royal Navy.
Under sommaren 1861 hade nordstaterna fått kännedom om att sydstaterna inlett arbetet med att bygga ett bepansrat fartyg på resterna av fregatten Merrimac. Detta fick kongressen att i augusti besluta att konstruera tre pansarfartyg. Uppdraget gick till järnvägsmannen Cornelius Scranton Bushnell och en grupp industrimän. Bushnell ville få Ericssons synpunkter på ett av de två först beslutade fartygen och ordnade ett möte.
När de träffades fick han även ta del av Ericssons tankar kring bepansrade fartyg och se en modell av ett mycket annorlunda fartyg. Bushnell blev imponerad och skyndade till Washington med ritningarna till det. Kommittén som beslutade i ärendet var till en början väldigt skeptiska till fartygets sjöduglighet men efter garantier om återköp beslutades den 4 oktober 1861 att Ericssons fartyg kunde byggas.
Fartygets konstruktion var banbrytande med flera innovativa detaljer. Skrovet var nedsänkt i linje med vattennivån och skyddades av ett femton meter längre överbyggt däck förstärkt med tjock järnplåt. På detta sätt fick även de båda propellrarna och rodret effektivt skydd. I mitten på däcket fanns ett runt roterbart kanontorn som drevs med ångkraft. Det var förstärkt med åtta lager järnplåt och ett ytterligare lager på insidan.
Skadorna på Monitor efter striden var begränsade till bucklor i pansaret. Konstruktören John Ericsson står som nummer tre från höger.
Både Monitor och Virginia var därmed väl skyddade från fientlig eld. Ser man till eldstyrkan hos de båda fartygen fanns det avgörande skillnader: medan Virginia hade tio kanoner, varav sex var slätborrade 230 millimeters Dahlgrenkanoner, hade Monitor endast två, men de var bland de grövsta som fanns att uppbringa vid den tiden, 280 millimeters slätborrade Dahlgren.
Även om Virginia hade fler kanoner var dessa placerade runt hela fartyget och kunde inte på samma sätt som Monitors grövre artilleri, placerade i ett rörligt torn, fixera eldgivningen och utnyttja motståndarens svaga punkter. Tornkonstruktionen skulle emellertid uppvisa en del problem under den kommande drabbningen.
Det var besvärligt att få tornet att svänga och när det väl sattes i rörelse var det svårt att stoppa. Det gick inte heller att avfyra kanonerna framåt på grund av risken att träffa den egna styrhytten och det begränsade synfältet gjorde det ibland svårt att se var fienden befann sig.
Monitor hade något högre toppfart (8-9 knop jämfört med 6 knop) och den större Virginia gick betydligt djupare och var svårare att manövrera än sin mindre opponent, speciellt i de grunda farvattnen kring Hampton Roads. Att Virginias motor dessutom hade blivit utdömd av nordstatssidan och skulle bytas ut förbättrade inte förhållandet. Det fanns hela tiden fartygsmaskinister ombord som arbetade hårt för att förhindra totalt motorhaveri.
Monitor sjösattes i Brooklyn den 30 januari 1862 efter endast 120 dagars byggtid. Befälhavare ombord blev löjtnant John L Worden. På grund av ett fel på styrsystemet kunde inte Monitor komma iväg för att förena sig med blockadstyrkan vid Hampton Roads förrän den 8 mars. Det dåliga vädret den dagen gjorde att hon fick bogseras till Virginias kust dit man anlände på kvällen. Fartyget fick genast order att bege sig mot Newport News och beskydda Minnesota.
I gryningen den 9 mars lämnade Virginia tillsammans med övriga fartyg ankringsplatsen vid Sewell’s Point. Under natten hade hastiga reparationsarbeten utförts ombord och befälet hade övertagits av löjtnant Catesby ap Roger Jones, som tidigare tjänstgjort som Virginias sekond.
Jones skulle visa sig vara lika aggressiv som sin föregångare, kommendör Buchanan, och när Virginia upptäckte att Minnesota fortfarande satt fast i leran sattes därför kursen direkt mot henne. När fartygen var omkring 1 500 meter från varandra öppnade Minnesota eld med sina akterkanoner, vilken besvarades av Virginia.
På avstånd fanns även de båda hjulångarna Patrick Henry och Jamestown som båda riktade in sin eld mot den grundstötta ångfregatten. Under tiden hade Monitor blivit beordrad att ge sig in i striden och lägga sig mellan de båda fartygen.
Monitor lade sig genast längs med Virginia, svängde tornet och öppnade eld med båda kanonerna. Eldgivningen besvarades med flera bredsidor och Virginias kulor ”orsakade lika lite skador på Monitor som om det varit ett barn som kastat småsten”, enligt befälhavaren på Minnesota. Virginia riktade även eld mot Minnesota och fick in flera svåra träffar. Också omkringliggande nordstatsfartyg attackerades och bogserbåten Dragons gick under när hennes ångpanna träffades och exploderade.
Ombord på Virginia ansåg besättningen att striden gick bra och hurraropen ljöd flera gånger inuti kasematten. Minnesota träffade Virginia med omkring femtio projektiler men ingen orsakade någon större skada på fartygets tjocka pansar. Ett ankare, livbåtar och flaggstängerna sköts dock bort, vilket fick till följd att flaggan istället sattes på skorstenen. Den minskade tyngden innebar emellertid att Virginia lättade något och blev liggande högre i vattnet och blottade därigenom den sämre skyddade kölen.
Den svenske uppfinnaren John Ericsson.
John Ericsson (1803–89) lämnade Sverige som 23-åring och bosatte sig i England där han arbetade med olika typer av ångpannor för lok och brandsprutor. Fartygspropellrar hade testats sedan 1810-talet, men utan större framgång. När John Ericsson tog patent på en konstruktion med två motroterande propellrar 1836 tog utvecklingen ett kliv framåt. Året efter utrustades en liten ångbåt med denna innovation och vid provturen på Themsen förundrades åskådarna av den lilla båten som framfördes utan synliga drivmedel som segel eller skovelhjul. Konstruktionen demonstrerades därefter för brittiska amiralitetet som emellertid var artigt ointresserat.
Av vänner fick han höra att han förmodligen skulle lyckas bättre i USA och 1839 lämnade han England. Ericsson fick snart möjlighet att montera dubbla propellrar i ångkorvetten USS Princeton som i en tävling 1843 besegrade hjulångaren Great Western. Den skepticism som tidigare funnits var därmed som bortblåst och propellern fick sitt definitiva genombrott. Princeton var ett toppmodernt fartyg med
en mängd nymodigheter ombord, däribland en av flottans i särklass största pjäser, Ericssons 305-millimeterskanon (12 tum) Oregon.
Ericsson skissade under 1850-talet på ett nytt sorts örlogsfartyg, men det var först 1861 han fick respons på sina idéer och nordstaterna byggde Monitor efter hans ritningar.
Under sina senare år arbetade han bland annat med att utveckla torpeder och en maskin som kunde ta tillvara solenergin.
Efter en stund lyckades Monitor återigen placera sig mellan de båda skeppen och fortsatte sin eldgivning från nära håll. Virginia försökte då ändra position men körde fast i det grunda vattnet. Efter femton minuter under ständig beskjutning lyckades hon ta sig loss och lade kursen söderut mot Norfolk.
Plötsligt svängde Virginia och försökte ramma den mindre Monitor. Eftersom rammen var borta gled Virginia endast upp och rev sönder sin förstäv mot Monitors kanter. Monitor svarade med att styra mot Virginias akter och försökte ramponera rodret utan framgång. Eldstriden pågick under tiden med oförminskad styrka. En av granaterna mot Monitor träffade styrhyttens titthål när kapten Worden stod där. Han skadade båda ögonen och tvingades lämna över befälet till sin sekond.
En av de tjocka träbalkarna som förstärkte insidan knäcktes också under den våldsamma beskjutningen och det gick hål på översidan. Monitors kanontorn stod däremot emot bombardemanget, men vid tre tillfällen knockades besättningsmän som stod nära innerväggen vid träffar direkt utanför, något som konstruktören Ericsson varnat för.
Efter några bredsidor från Virginia vände Monitor tillbaks mot Fort Monroe för att fylla på det sinande ammunitionsförrådet. På Minnesota lämpades all onödig last och kanonerna över bord för att göra fartyget lättare. Först efter midnatt kom fartyget loss på allvar och kunde ta sig till en skyddad ankringsplats vid Fort Monroe.
Vid ankomsten till örlogsvarvet placerades Virginia i docka för reparation. Förutom mindre skador var förstäven förstörd och det läckte in vatten. Förlusterna uppgick till två döda och nitton sårade, ingen hade dock skadats under striden med Monitor.
Båda sidor ansåg sig som segrare men den måste nog betraktas som oavgjord. Kommendör Buchanan och Virginia hade emellertid orsakat så stor skada att USA:s flotta inte skulle drabbas av motsvarande förluster förrän det japanska anfallet på Pearl Harbor 1941.
Ryktet om striden vid Hampton Roads spred sig snabbt över världen och kom att påverka både fartygskonstruktion och sjötaktik. Rammen som vapen fick en renässans efter Virginias uppmärksammade sänkning av Cumberland och många fartyg utrustades därefter med en. Detta var en konsekvens av att fartygsartilleriet under en kort period inte hade någon effekt mot fartygens pansarskydd.
Med bättre fartygskanoner blev rammen som vapen åter omodern. Monitor blev snart en beteckning för en ny klass av fartyg. Nordstatsflottan ansåg att fartygstypen var väl lämpad för kustnära strid samt uppför floder, och utrustades med ytterligare ett femtiotal monitorer i olika storlek under inbördeskriget. Vissa blev även försedda med två kanontorn.
Monitorer uppvisade goda egenskaper i lugnt vatten men hade ringa stridsvärde på öppet hav. Trots detta återfanns fartygstypen i flera länders flottor in på nästa sekel. Under 1900-talets första decennium gick världens flottor över till dreadnoughtfartyg som var större, snabbare och utrustade med kraftigare skydd och beväpning. Arvet från Ericsson återfanns emellertid även på dessa fartyg då alla var bestyckade med svårt artilleri placerat i vridbara kanontorn.
Både Monitor och Virginia deltog i fler operationer men de skulle aldrig strida mot varandra igen. Den 10 maj 1862 återtog unionssoldater Norfolk och Gosports örlogsvarv och då Virginia inte längre hade någon hemmahamn valde dess kommendör att dagen efter förstöra fartyget. Monitor gick under i en storm på nyårsafton samma år.
Händelserna på redden i Hampton Roads visade med all önskvärd tydlighet pansarskeppens överlägsenhet mot träfartyg och gjorde med ens all världens flottor ålderdomliga.
Publicerad i Militär Historia 4/2011
