Den 20 april 1861, en dryg vecka efter krigsutbrottet, lurades unionstrupperna att överge Gosports örlogsvarv utanför Norfolk, Virginia. Detta var en av det amerikanska inbördeskrigets märkligaste händelser och ledde också till ett banbrytande sjöslag – historiens första mellan bepansrade skepp.
Gosports örlogsvarv var väl försvarat av nordstaternas marinkårsoldater och de bestyckade fartyg som var stationerade där. Men tack vare järnvägsägaren William Mahoney kunde sydstaterna inta örlogsvarvet utan blodsutgjutelse. Mahoney lät under mycket oväsen och larm flera tåg passera fram och tillbaka vid varvet, vilket gav intryck av att ett stort antal sydstatssoldater var i antågande. Det räckte för att skrämma upp unionssoldaterna som hade order om att inte lämna något till fienden.
Varvet och nio fartyg sattes hastigt i brand innan soldaterna drog sig tillbaka över havsviken Hampton Roads till Fort Monroe, som fortfarande hölls av unionsstyrkor. När sydstatstrupperna anlände till det övergivna varvet visade det sig att de flesta förrådsbyggnader hade klarat sig utan större skador och att torrdockan var oskadd – stubintråden hade inte antänt krutladdningen som placerats där.
Stoppade exporterna
Erövringen av Gosport innebar att sydstaterna fick tillgång till ett stort varv samt mängder av vapen och annan behövlig materiel. Nära 2 000 kanoner av grövre kaliber beslagtogs och placerades på fartyg och fort utefter hela kustlinjen.
Dagen innan Gosportsincidenten hade nordstaternas president Abraham Lincoln proklamerat att konfederationen (sydstaterna) skulle isoleras genom en sjöblockad. Den skulle hindra sydstaterna från att exportera sina varor, framförallt bomull, men även stoppa införseln av vapen, ammunition och andra förnödenheter.
Unionens flotta uppgick till 90 fartyg, men hälften var äldre segelfartyg med ringa stridsvärde som inte direkt kunde sättas in i aktiv tjänst. Flottan utökades i snabb takt och i slutet av året bestod den av 160 fartyg, vilket fortfarande var otillräckligt med tanke på den 5 700 kilometer långa kustremsa som skulle bevakas. Antalet blockadbrytare ökade kontinuerligt och enligt uppskattningar kapades eller sänkte nordstaterna endast ett av tio fartyg under det första krigsåret.
Erövringen av Gosports örlogsvarv
Sydstaternas flotta bestod inledningsvis endast av ett tiotal fartyg. Bristen på skeppsvarv, maskiner, hantverkare och material gjorde att skeppsbyggandet framförallt inriktades på mindre fartyg. President Jefferson Davies utfärdade även kaparbrev för privata fartyg som attackerade nordstaternas handels- och örlogsflotta. Erövringen av Gosports örlogsvarv var ett välkommet tillskott i konfederationens ansträngningar att bygga upp sin flotta.
Ett av de fartyg som brändes vid Gosportvarvet av de retirerande unionstrupperna var USS (United States Ship) Merrimac, den första av sex moderna ångfregatter som beställts och byggts till USA:s flotta 1854–55. Det som utmärkte fregatter jämfört med de ofta lika långa linjeskeppen var att de var snabbare och vanligen förde alla sina kanoner på ett batteridäck. Merrimac hade satts i brand och sänkts på grunt vatten men var bara nedbränd till vattenlinjen, så stora delar av hennes skrov var fortfarande intakt.
Sydstaternas marinminister var på jakt efter ett pansarklätt fartyg som kunde ta upp striden med unionsflottan, men det fanns inte resurser att bygga ett sådant skepp. När resterna av Merrimac återfanns, med skrovet och stora delar av maskineriet intakt, utarbetade kommendörkapten John M Brooke inom kort ritningar över hur fartyget kunde byggas om. Detta var inte det första pansarklädda fartyget utan förebilder fanns på annat håll. I Frankrike hade redan La Gloire sjösatts 1859 och i England sjösattes Warrior året efter.
Förstärktes med järnplåt
Den 30 maj var Merrimac bärgad och placerad i torrdocka. Arbetet inleddes direkt med att avlägsna allt som var bränt och förstört ombord. I juli fattades det formella beslutet att bygga om fartyget. Skrovet gjordes lägre och det nya övre däcket förstärktes med tjock järnplåt. På däck byggdes en nästan 50 meter lång kasematt för att skydda kanonerna och manskapet ombord.
I förstäven monterades en ramm, vilket var väldigt ovanligt för denna tid. Vapnet med antika anor hade kommit ur bruk allteftersom segelfartyg med kanoner blev vanliga och striderna allt oftare utkämpades på distans. Kanoner kunde effektivt sänka ett träfartyg på avstånd och var därmed mer verkningsfulla än en ramm. Men med pansarskeppens inträde fick rammen ett uppsving och fler följde i den ombyggda Merrimacs spår.
Den 17 februari 1862 döptes det bepansrade kasemattfartyget om till CSS (Confederate State Ship) Virginia och sattes i aktiv tjänst. Endast kasematten var synlig, påminnande om taket till ett hus. Konstruktionen gjorde emellertid fartyget tungt och svårmanövrerat. Ett annat problem var att motorerna var i dåligt skick och mekaniker fick ha dem under ständig uppsikt. Med en toppfart om sex knop tog det nästan 45 minuter för Virginia att göra en full cirkel.
Kurs mot nordstaternas blockadstyrka
Kommendör Buchanan, en ansedd veteran från USA:s flotta, var angelägen att testa sitt nya flaggskepp Virginia i strid. Klockan 11 på förmiddagen den 8 mars lämnade fartyget varvet tillsammans med kanonbåtarna Raleigh och Beaufort. Virginia var inte helt iordningställd utan det fanns fortfarande flera arbetare ombord. De tre fartygen satte kurs norrut mot nordstaternas blockadstyrka. På redden i Hampton Roads mot James River väntade en välbestyckad nordstatsflotta bestående av fyra fregatter, en korvett och flera mindre fartyg.
Omkring klockan 12 upptäckte besättningen ombord på nordstaternas Cumberland de tre fartyg som närmade sig söderifrån. Genast gavs signal för klart skepp. Manskapet intog sina drabbningsplatser och gjorde skeppet redo för strid. Ombord på nordstatsfregatten Congress upptäcktes fienden något senare och besättningen gjorde sig också klar för drabbning.
Virginia hade valt ut korvetten Cumberland som sitt första anfallsmål, och när fartygen var ungefär 1 500 meter ifrån varandra inledde pansarfartyget sin eldgivning. Cumberland besvarade elden omedelbart och fick understöd av några kanonbåtar samt ett batteri på land. När Virginia passerade Congress avfyrade båda fartygen varsin bredsida.
Besvarade elden
Virginia kunde tack vare pansaret helskinnad fortsätta rakt mot Cumberland och ramma henne under vattenytan i fören, samtidigt som man avlossade en salva. Den sjunkande Cumberland besvarade elden, men slutet var ofrånkomligt och hon gick till botten tillsammans med 121 sjömän.
Även Virginia fick skador i drabbningen trots att de flesta projektiler bara studsade av henne. Två kanoner träffades i mynningen vilket gjorde dem oanvändbara. Dessutom gick rammen nästan helt av, vilket var lyckosamt för annars hade hon kunnat bli neddragen av Cumberland.
Efter bredsidan från Virginia, som orsakat stora skador ombord, blev Congress ansatt av de båda kanonbåtarna Raleigh och Beaufort. Befälhavaren på Congress, löjtnant Joseph B Smith, bevittnade sänkningen av Cumberland och ville till varje pris undvika samma öde, och bestämde att sätta fartyget på grund. Samtidigt hade Virginia sakta börjat vändas i det grunda vattnet, under ständig beskjutning från land. Medan fartyget mödosamt svängde lyckades hon sänka en skonare, borda en annan och spränga ett transportfartyg. Dessutom hade kustbatterierna beskjutits och flera pjäser slagits ut.