Sherman – den brutale generalen

Tidigt på morgonen den 15 november 1864 ledde nordstatsgeneralen William Tecumseh Sherman sin armé ut ur den amerikanska delstaten Georgias huvudstad Atlanta. När de kom till en höjd, på vilken de fyra månader tidigare hade utkämpat ett av flera hårda slag om staden, stannade de och såg sig om. Svart rök steg upp mot himlen från Atlantas ruiner.

Bränderna i Atlanta var inte ett resultat av stridshandlingar. Staden erövrades redan i september, då sydstatsarmén efter fyra månaders belägring gav upp försvaret och överlät staden och dess befolkning åt fienden.

Sherman hade sagt åt civilbefolkningen att lämna Atlanta, men nu skulle han själv bege sig vidare mot nya slag och ville inte riskera att sydstaterna återigen tog stadens viktiga fabriker och järnvägslinjer i bruk.

Dessutom ville han straffa Atlantaborna. Han hade lovat att han kunde få befolkningen i Georgia att gråta, ett löfte som han nu infriade. Det var bara med nöd och näppe – tack vare en lokal prästs böner – som stadens kyrkor och sjukhus skonades. Bortsett från det fanns det inget utrymme för barmhärtighet. Ett helt samhälle krossades och lades i aska.

Ökade krigets brutalitet

Tillsammans med den kommande presidenten Ulysses Grant var Sherman en av de generaler som slutligen vann amerikanska inbördeskriget åt nordstaterna. Därmed kunde han ta åt sig en stor del av äran för slaveriets avskaffande i USA.

Det var emellertid inte genom eftergivenhet de lyckades. Framgångarna grundades på det faktum att de ökade krigets brutalitet.

Nordstaterna kom snett in i kriget från början. Deras generaler led ett förödmjukande nederlag utanför huvudstaden Washington och efter det drog man sig för att använda sin numerärt överlägsna armé offensivt, vilket innebar att ett dödläge uppstod. President Abraham Lincoln var frustrerad.

Lösningen kom i väster, långt från Washingtons bonade golv. Där fanns generaler som Grant och Sherman, som var av ett helt annat skrot och korn. De tillhörde inte huvudstadens inre krets, de var konsekventa och saknade antingen viljan eller förmågan – eller båda delar – att hålla på den militära etiketten.

Grant och Sherman

De två männen var ett aningen udda kamratpar. Grant hade klarat sig dåligt i det civila livet där han i princip tvingats leva på familjens nåd och även börjat missbruka alkohol.

Vad beträffar Sherman visar ett antal samtida fotografier en allvarlig men distingerad man, medan andra visar honom i uniform med brysk min, genomträngande blick och stripigt hår. Sherman var själv inne på att vare sig han eller Grant alla gånger var i psykisk balans.

En gång när hans överordnade utsattes för kritik sa han, efter vad som påstås med plötsligt påkommande nervositet: ”Grant är en stor general. Jag känner honom väl. Han hjälpte mig när jag var galen (crazy) och jag hjälpte honom när han var full.”

De vann emellertid sina slag. På västfronten, i de nyare, glesbefolkade delstaterna där Grant och Sherman fick sina genombrott, var målet för nordstaterna att ta kontroll över Mississippifloden och på så vis skära av sydstaternas östra delar från de västra.

Sherman fick västfronten

Det lyckades man med i juli 1863. Ytterligare några segrar under månaderna som följde räckte för att president Lincoln skulle utnämna Grant till överbefälhavare för unionens styrkor. I och med det lämnade Grant västfronten.

Han överlät ansvaret för denna del av armén åt Sherman, som fick i uppgift att rikta blicken österut och plöja rakt genom fiendens kärnland, den djupa södern.

Om Sherman någonsin hade gjort sig några illusioner om ett ridderligt krig förlorade han dem utan tvivel nu. Han såg det som sin uppgift att krossa de upproriska sydstaterna – och då inte bara armén, utan också civilbefolkningen, som försåg armén med mat och vapen.

På försommaren 1864 kom han till Atlanta, vars förödelse senare gjordes världsberömd i romanen Borta med vinden. Sherman hade inget som helst medlidande med stadens invånare. Enligt honom låg de som de hade bäddat.

”Om befolkningen i Georgia beklagar sig över min brutala krigföring svarar jag att krig är krig och ingen popularitetsjakt”, sa Sherman.

Marschen mot havet

Efter det fortsatte Sherman sin berömda och beryktade marsch. Längs vägen förhärjade hans armé ett tio mil brett bälte i riktning mot Atlantkusten. Hus brändes ner, odlingsmark förstördes och järnvägar slets upp, varefter skenorna värmdes och böjdes runt träd.

Odyssén slutade inte förrän i kuststaden Savannah, från vilken Sherman telegraferade följande meddelande till Lincoln: ”Herr president, jag ger er staden Savannah i julklapp.”

Det var – så klart – inte någon ödeläggelse som ägde rum med strikt militär disciplin. Soldaterna plundrade också för sin egen vinnings skull. Dessa övergrepp mot civilbefolkningen lämnade på det hela taget utrymme för allsköns tvivelaktiga typer.

Ny forskning har dock visat att historierna om Shermans brutalitet har varit överdrivna. Bland annat finns det ingen dokumentation som bevisar att nordstatssoldaterna skulle ha gjort sig skyldiga till omfattande våldtäkter.

I samtiden försäkrade emellertid en soldat att det åtminstone inte var många vita kvinnor som våldtogs. Underförstått: Svarta kvinnor våldtogs även av Shermans soldater, som ju faktiskt kom för att befria dem.

Fortsatte norrut

Från Savannah kämpade sig Sherman norrut genom South Carolina. Vid det laget sjöng sydstaterna på sista versen. De stred visserligen fortfarande så gott de kunde, men i själva verket var det en slakt som ägde rum. Brutaliteten var ännu värre än under marschen genom Georgia.

South Carolina var inbördeskrigets utgångspunkt, delstaten som först av alla trädde ut ur unionen och som därmed inledde det som Nordstaterna såg som ett uppror. Följaktligen lade man inte fingrarna emellan när det kom till invånarna i South Carolina under striderna i krigets slutskede.

Columbia brann ner

Den 17 februari 1865 intogs South Carolinas huvudstad Columbia och redan dagen efter stod staden i brand. Det är ovisst om det var en olycka till följd av stridshandlingar, men man kan inte klandra stadens invånare för att de betraktade bränderna som ännu ett utslag av Shermans uttryckliga avsikt att knäcka inte bara fiendens armé och produktionsapparat, utan också moralen och stoltheten.

Soldaterna fortsatte vidare norrut genom North Carolina. Man drog ner på brutaliteten och ökade tempot, så att Sherman i Virginia kunde ansluta sig till Grant, som kom från andra hållet.

I många stycken var Shermans operationer en föregångare till 1900-talets totala krig. Dessa kännetecknades bland annat av att civilbefolkningen drabbades av direkta stridshandlingar. Shermans soldater eldade upp sydstaternas hus – senare sköttes detta av bombpiloter.

Fick behålla hästar och vapen

Vid sydstaternas kapitulation visade emellertid både Grant och Sherman storsinthet mot den besegrade fienden. Grant lät de besegrade sydstatssoldaterna behålla sina hästar, så att de kunde återvända hem och så sina åkrar. Sherman gick ännu längre när han lät sin direkta motparts soldater behålla sina vapen, så att de kunde hjälpa till att återställa ordningen i samhället.

Sherman deltog personligen i det första arbetet med att bygga upp samhället igen. Kriget hade gjort sydstaterna utarmade och det fanns mängder av flyktingar och frigivna slavar. Sherman delade ut exproprierad mark från tidigare egendomar till cirka 40 000 före detta slavar och flyktingar.

Kriget hade medfört att hållningar radikaliserats, och från nordstaterna hördes kritik mot att Sherman inte gjorde tillräckligt för de svarta, som kriget till syvende och sist handlade om. En svart baptistpräst beskrev emellertid senare hur man under kriget varit oändligt tacksamma mot Sherman, som närmast betraktades som ett Guds sändebud.

Prästen undvek diplomatiskt nog att närmare gå in på vilket intryck Sherman gjorde när man slutligen träffade honom. Men han beskrev att generalen vid sitt uppträdande framträdde som ”en vän och en gentleman” och konstaterade att han förmodligen inte visade krigsministern större hövlighet än han visade de frigivna slavarna.

Publicerad i Militär Historia 7/2013