Vild lokomotivjakt under amerikanska inbördeskriget

Det var i slutet av mars 1862. I Nashville, Tennessee, hade nordstatsgeneralen Ormsby Mitchel just insett att de sydstatstrupper han haft söder om sig var borta. Vart de tagit vägen var oklart, men något var i görningen längre västerut där general Grant marscherade söderut längs Tennessee-floden.

På vad som i inbördeskriget kallades västfronten – fronten väster om Appalacherna – hade kriget än så länge bestått av ett antal mindre operationer längs Mississippis bifloder. Men nu, efter nästan ett år, hade kriget fått upp farten och stora saker började hända.

Men inte för Mitchel, som än så länge fick nöja sig med att sitta med sin division och skydda Nashville, precis som de gjort de senaste månaderna.

Mitchel, som före kriget varit professor i matematik och hunnit med att ge ut USA:s första astronomiska tidskrift, började smida planer på att marschera söderut han med. Han skulle först ta det oförsvarade Huntsville och sen Chattanooga, en framstöt som skulle skära av sydstaternas viktiga järnväg mellan Atlanta och Memphis i väster.

Djärv plan mot järnvägen

Att ta Huntsville skulle inte vara något problem, då den lilla staden inte hade något som helst naturligt försvar. Chattanooga var däremot en hårdare nöt, omgivet av berg och flodkrökar. Dessutom gick Western & Atlantic-järnvägen söderut från staden och gjorde det lätt att frakta upp förstärkningar från Atlanta.

Att ge sig på Chattanooga med bara en division var ett ganska vågat företag, men Mitchel hade ett ess i ärmen i form av James J Andrews, en före detta sånglärare och smugglare som numera försörjde sig som spion.

FÅ MILITÄR HISTORIAS NYHETSBREV – VARJE VECKA!

Andrews hade tänkt ut en djärv plan för att skära av järnvägen och på så sätt isolera Chattanooga. Man skulle helt sonika stjäla ett tåg i trakten av Atlanta – tjugotalet mil in på sydstaternas territorium – och sedan åka längs banan och ställa till så mycket skada som möjligt på rälsen, bränna broar och blockera tunnlar. Man skulle sedan köra rakt igenom Chattanooga och ånga Mitchels framryckande trupper till mötes.

Mitchel gillade den djärva planen och beslutade att Andrews och tjugotre andra frivilliga, de flesta soldater från Ohio, skulle genomföra räden.

Den 7 april sattes Andrews plan i verket. Han och hans män begav sig av mot Marietta, Western & Atlantic-järnvägens depå, 15 mil söder om Chattanooga. De var civilklädda och tog sig fram i små grupper.

Samma dag, nästan tjugo mil västerut, anföll Grant general Johnstons sydstatare vid Shiloh nära Tennesseefloden. Det var andra dagen av strider vid Shiloh och totalt skulle 23 000 man dödas och såras där, dubbelt så många som under hela det år kriget hittills pågått.

Shiloh var det då blodigaste slaget i den amerikanska historien och i både nord och syd var man chockade. Kriget hade plötsligt visat sig vara så oerhört mycket brutalare än vad man trott.

Med hela inbördeskriget i ett tillfälligt chocktillstånd var Mitchels lilla operation perfekt timad. Den 11 april erövrade hans division Huntsville utan att skjuta ett skott. Samma morgon hade Andrews män samlats i Marietta. Regnet öste ner och man beslöt att skjuta upp tågkapningen till nästa dag.

22 mil lång sträcka

Western & Atlantic-järnvägen som Andrews skulle förstöra var byggd på 1840-talet. Den löpte över 22 mil, från en station som bara några år tidigare fått namnet Atlanta, över Appalacherna till Chattanooga.

Vid Chetoogeta-berget hade man sprängt en 475 meter lång tunnel för järnvägen, en mycket avancerad operation på sin tid. Järnvägen var på många sätt en av söderns viktigaste och de närmaste åren skulle hårda strider rasa längs den, och både Marietta och Atlanta brännas ner.

På morgonen den tolfte skred Andrews till verket. Då saknades fyra av hans män. Senare skulle det visa sig att två av dem försovit sig och två tagits till fånga. De båda morgontrötta soldaterna hakade på en kolonn av sydstatssoldater och tog sig till Huntsville.

Att operera bakom fiendens linjer i ett land där alla pratade samma språk och ingen hade några identitetshandlingar var på många sätt ganska enkelt. Den största faran för Andrews män var faktiskt att bli tagna för desertörer och antingen hängda på fläcken eller kommenderade till straffarbete.

Kopplade loss passagerarvagnarna

Andrews och hans män hoppade på morgontåget till Chattanooga. En dryg mil norrut stannade tåget till i kåkstaden Big Shanty där Andrews tänkte slå till. Big Shanty hade nämligen ingen telegrafstation som man kunde slå larm ifrån. Det var däremot en plats där tåg brukade stanna för att låta folk kliva av och äta; restaurangvagnen var ännu inte uppfunnen.

Medan passagerare och besättning åt frukost i det gröna kopplade nordstatarna loss passagerarvagnarna från lokomotivet The General, ett 22-tons lok byggt i New Jersey 1855. Vid sex på morgonen släppte Andrews på bromsen och tuffade iväg norrut mot Chattanooga, med ett lok, en tender (vagn för bränsle och vatten) och tre tomma godsvagnar. Kuppen hade lyckats.

I Big Shanty var det tågets konduktör William Fuller som snabbast återfick fattningen. Han och två andra män satte efter The General. Först springande och sedan på en dressin.

Det kan låta konstigt att Fuller kunde förfölja The General med en handdriven dressin, men även utan last var det svårt att få upp ett lok som detta i mer än 35 kilometer i timmen. I bergen söder om Chattanooga gick det ännu långsammare, och dessutom behövde Andrews hela tiden stanna till för att kunna utföra sina sabotage.

The General passerade Little Shanty. Tanken var att Andrews skulle passa på att sända falska meddelanden via telegrafen, men han upptäckte tidigt att han var förföljd och vågade inte stanna länge nog.

Han gjorde också tappra försök att blockera rälsen, både för att få hejd på den envise Fuller och för att det faktiskt var operationens stora syfte. Men att fort verkligen förstöra räls är svårt. Tricket är att sätta eld på syllarna och på så vis skapa nog hetta att kröka skenorna, men ett ihållande duggregn gjorde det svårt att få fart på elden och man insåg snart att man borde haft med sig dynamit för att exempelvis spränga ner sten på rälsen i den djupa Allatoona–ravinen.

Lokomotiv tog upp jakten

Efter 25 kilometer passerade The General Emerson vid Allatoonasjön. Fuller anlände en stund senare och kommenderade ut lokomotivet Yonah som stod på ett stickspår. Nu var jakten igång på allvar. Fuller och hans kumpaner plockade också upp soldater från ett läger man körde förbi.

I Kingston, två mil senare, hade under tiden The General tvingats stanna. Man var tvungen att vänta på ett mötande tåg där dubbelspår tillät ett möte. Eftersom Andrews rivit ner telegraftrådarna kom tåget från Chattanooga till sist rullande utan att ha en aning om att männen som vinkade från The General var nordstatare.

The General hade knappt hunnit lämna Kingston förrän Fuller nådde fram. Han övergav Yonah till förmån för det snabbare lokomotivet William R Smith, och fortsatte jakten.

Åtta kilometer senare, strax innan Adairsville, tvingades Fuller att stanna. Andrews män hade lyckats förstöra en lång sträcka av rälsen. Men Fuller gav inte upp så lätt.

Han sprang tre kilometer till nästa station där han fann lokomotivet Texas. Andrews hade mött Texas som var på väg norrifrån och övertalat lokföraren att köra åt sidan och släppa fram The General. Fuller tog resolut befälet över Texas och beordrade full fart bakåt.

Texas kom att backa fem mil, genom Resaca och Dalton. Hela tiden i hasorna på The General. Andrews försökte sätta eld på en bro över floden Oostanaula, men avbröts när Fuller dök upp.

Han lyckades inte heller göra någon skada på Chetoogeta-tunneln, men satte eld på en godsvagn och lämnade den inne i tunneln. Men när tågtjuvarna stannade till i Ringgold hann de knappt börja fylla på ved och vatten förrän Texas närmade sig och de var tvungna att fly igen.

Vid ettiden fick The General slut på bränsle några kilometer norr om Ringgold. Det var knappt tre mil kvar till Chattanooga. Andrews och hans mannar flydde till skogs. Snart kom Fuller backande med Texas och soldater började söka efter kaparna. Fram mot kvällen var hela Andrews avdelning infångad. Räden var över.

Kaparna hängdes

I Huntsville hade samtidigt Mitchel bestämt sig för att vara nöjd med att ha erövrat staden. Hans styrkor var verkligen i minsta laget, han hade ingen aning om läget kring Chattanooga och han hade inte hört något från Andrews.

När läget sedermera klarnade skapade nyheten om räden en sensation, trots att den egentligen inte lett till någonting annat än några försenade tåg. Dramat blev än mer laddat sedan åtta av de tillfångatagna tågkaparna, däribland Andrews, hängts som spioner.

Samtliga kapare – utom den civile Andrews – hedrades med nordstaternas nyinstiftade Medal of Honor. Menige J W Parrot, som lyckades rymma och ta sig tillbaka till de egna, blev den förste att över huvud taget få motta medaljen. Ingen av de som stridit vid Shiloh belönades på det viset.

Kanske romantiserade man Andrews räd för att man efter slaktandet vid Shiloh längtade tillbaka till ett enklare krig som kunde avgöras med djärvhet och äventyrliga kupper. Det har blivit en myt, men till skillnad från många andra myter om samma tid är denna sann. Den har också filmats två gånger, först av Buster Keaton och sedan Walt Disney.

Mitchel blev befordrad till generalmajor för erövringen av Huntsville. Han dog i gula febern samma år. Hundra år senare fick han en krater på Mars uppkallad efter sig samtidigt som Huntsville blev känt som ”raketstaden” där man byggde raketer åt NASA.

Konduktören Fuller fortsatte att jobba vid järnvägen till sin död 1905. 1950 fick hans son motta en medalj som tack för faderns insatser.

The General pensionerades 1891. Hon står numera utställd på järnvägsmuseet i Kennesaw, det nya namnet på Big Shanty.

Publicerad i Militär Historia 12/2011