Flying artillery – beridet artilleri – användes på båda sidor under amerikanska inbördeskriget. Här ett batteri ur 2. artilleriet på nordsidan i närheten av Richmond 1862.

© Library of congress

Amerikanska inbördeskrigets specialförband

I modern bemärkelse fanns inga specialförband under amerikanska inbördeskriget. Ändå utförde en rad enheter okonventionella uppgifter både framför och bakom fiendens linjer. Här berättar vi om sju av dem.

1 december 2018 av Hugo Nordland

Zuaver ur 117. Pennsylvaniaregementet. Turbanen, som lindades över fezen, användes mestadels vid parader och uppvisningar.

© Timothy H. O’Sullivan/Buyenlarge/Getty

1. Zuaver – lätt infanteri med afrikanska rötter

De förband som under amerikanska inbördeskriget gick under namnet zuaver har en något komplicerad bakgrundshistoria. 1830 sattes ett frivilligregemente upp i franska Nordafrika bestående av frivilliga ur berberfolket. Dessa kom från den grupp av stammar som kallades zwawa av araberna, varifrån den franska benämningen zouaves (zuaver) kommer. Den franska krigsmaktens status var hög under 1800-talet vilket ledde till att andra stater hämtade idéer härifrån.

Taktiken som det lätta zuavinfanteriet använde påminner mycket om den som så småningom skulle ersätta den klassiska linjetaktiken på bred front. Istället för att långsamt marschera fram axel mot axel i täta linjer joggade eller sprang zuaverna i lösa formationer med flera meters avstånd mellan sig. När de skulle avfyra sina vapen kastade de sig på marken och sköt liggande eller stående på ett knä. Detta rörelsemönster minskade zuavernas förluster i strid.

Från 1859 började frivilliga zuavregementen dyka upp här och var i USA, främst i Nord, och 1861 utbröt närmast en epidemi av uppsättningar. Nya regementen kom så tätt att en franskspråkig tidskrift deklarerade »Il pleut des zouaves» (»det regnar zuaver»).

Zuavförbandens uniformer var designade i USA med inspiration från de nordafrikanska förebilderna: röda påsbyxor, blå vapenrock med röda detaljer och rött band runt midjan. Eftersom designen hade sitt ursprung i Nordafrika fungerade den väl i varmt klimat, vilket gjorde den bekvämare än den reguljära uniformen under somrarna.

Vid nästan varje stort fältslag under inbördeskriget deltog ett eller flera zuavförband. Ett problem var dock att de hade svårt att fylla på leden efter tunga förluster, vilket fick flera regementen att tyna bort efter hand som krigets verklighet beskattade deras antal.  

Officerarna (från vänster) Clarke, Tidball, Dennison och Pennington vid batteri A ur 2. artilleriet.

© Library of Congress

2. Flying artillery – unionens ridande artilleri

Den svenske kungen Gustav II Adolfs uppfinning från 1600-talet, det rörliga artilleriet, gjorde sitt inträde i den amerikanska armén först under kriget mot Mexiko (1846–48), i form av major Samuel Ringgolds så kallade flying artillery. Under inbördeskriget användes ridande artilleriförband av båda sidor. Nordsidan hade dock ett mångdubbelt större bestånd av pjäser och artillerister. Samtidigt hade många kompetenta artilleriofficerare valt sydsidan i konflikten.

Nordsidans Potomacarmé etablerade 1861 en hel brigad med hästdraget artilleri, som med sina fem batterier kom att göra viktiga insatser under krigets två första år. Som en konsekvens av detta ställde man upp ytterligare en rörlig artilleribrigad.

I slaget vid Gettysburg 1863 och i stort sett samtliga de större slag som Potomacarmén utkämpade därefter gjorde det flygande artilleriet betydande insatser som i vissa drabbningar blev direkt avgörande. 

En julklapp som smäller högt

Har du någon militärhistoriskt intresserad i din närhet? Då är en prenumeration på Militär Historia den perfekta julklappen! Det går snabbt och lätt att beställa och du bestämmer själv hur länge gåvan ska vara.

Här är julklappen som smäller högt!

Cherokeshövdingen Stand Watie satte upp 1. Cherokee Mounted Rifles och befordrades till general. Han blev den siste sydstatsgeneralen som kapitulerade i amerikanska inbördeskriget.

3. Cherokee Mounted Rifles

När kriget bröt ut var det flera indianhövdingar som valde att sluta upp på sydstaternas sida. En av dem var cherokesen Stand Watie, som var orolig för att indianterritoriet skulle bli en delstat under unionen och därmed förlora självstyret.

Han satte själv upp 1. Cherokee Mounted Rifles, ett lätt kavalleriförband som förkastade den konventionella anfallstaktiken. Istället använde de hästarna för snabba förflyttningar och satt sedan av för att bekämpa fienden med sina repetergevär.  

Överste John Mosby, 1865.

© Library of congress

4. Mosby's Rangers – bakom fiendens linjer

Med Partisan Ranger Act från 1862 sanktionerade de konfedererades kongress bildandet av irreguljära partisanförband på nordstatsterritorium. Året efter bildades det som skulle bli krigets mest beryktade partisanenhet: John Mosbys 43. kavalleribataljon. Med sin styrka på omkring 400 man, ledde han asymmetriska operationer bakom fiendens linjer.

Till de mer spektakulära hör den så kallade Greenbackräden då Mosbys män överföll ett tåg innehållande 170 000 dollar, som skulle betalas ut i lön till soldaterna i nordstatsgeneralen Sheridans armé. De 80 man som deltog i räden fick en andel på 2 100 dollar var, bara det en rejäl summa pengar, medan Mosby själv avstod från att ta del av bytet.

FÅ MILITÄR HISTORIAS NYHETSBREV – VARJE VECKA!

Operationer som Greenbackräden tvingade nordstatarna att fördela betydligt fler soldater som vaktmanskap på sina värdetransporter under kriget.

Mosby kom så småningom att gå under smeknamnet Grå spöket (Gray Ghost) och är den mest kände gerillakämpen under inbördeskriget. Efter kriget kom Mosby att arbeta som advokat. 

Ingenjörssoldater på Morris Island, South Carolina, 1863 vid en sap-roller, en flätad korg med trästockar inuti, som man rullade framför sig för att få skydd vid grävning.

© Library of Congress

5. Ingenjörstrupper med hacka och spade

Bland kursutbudet vid West Points militärakademi stod ingenjörskonst högt upp på agendan. Under kriget hade båda sidor ingenjörsförband, som uppförde fältarbeten i form av skyttegravar, artilleriskansar och tunnlar i samband med belägringar. Eftersom det företrädesvis var nordstatarna som genomförde belägringar under kriget var det också deras ingenjörsförband som användes flitigast.

Skyttegravarna grävdes i sicksack och ofta under beskjutning. För att få skydd under grävarbetet rullade man en så kallad saproller framför sig, ett slags stor flätad korg, fylld med trästockar. Ingenjörstrupperna kom så att kallas för sappörer (sappers).

Vid Vicksburg 1863 stod nordsidans sappörer för en avgörande insats. Efter att vid två tillfällen misslyckats med att storma staden bestämde sig generalmajor Ulysses S Grant för att ta till okonventionella metoder. Han lät sina sappörer gräva en enorm skyttegrav som arbetade sig i sicksack mot stadens försvarsverk. 300 man arbetade i skift, natt och dag, från den 23 maj.

En månad senare, när man grävt sig tillräckligt nära, började nästa fas. Från ytterkanten av skyttegraven började man nu gräva en gruvgång in under Vicksburgs försvarsverk. Efter bara några dagar hade männen nått sitt mål och packade in strax över ett ton dynamit under sydstatarnas största redutt. Den 25 juni tändes stubinen och redutten flög i luften. Trots detta lyckades sydstatarna slå tillbaka den påföljande anstormningen.

Grant valde då att upprepa proceduren på ett annat ställe i försvarslinjen, men även denna gång slogs man tillbaka. Nu hade det emellertid gått upp för kommendanten i Vicksburg att staden riskerade att fullständigt läggas i ruiner på detta sätt, varför han valde att kapitulera. 

Iron Scouts leddes av Wade Hampton som idag står staty i centrala Columbia.

6. Iron scouts – i fiendens kläder

Från 1862 bedrevs framgångsrik underrättelseinhämtning för sydstaterna av spejarförband stationerade bakom fiendens linjer.

Dessa Iron Scouts, som de kallades eftersom de vid flera tider lyckades utkämpa strider utan märkbara förluster, opererade utklädda i nordstatsuniformer, Förutom att bedriva spaning mot fiendens trupprörelser ägnade de sig bland annat åt att sabotera telegrafledningar och mörda kurirer.

Emellertid producerades inte mycket dokumentation om Iron Scouts varför de länge var bortglömda. 

Skarpskyttar siktar i eldställning bakom ett antal hökärvar.

© British Library

7. Berdan's Sharpshooters tystade kanoner

 Sommaren 1861 inkom en särskild ansökan till nordstatsarméns högkvarter. Undertecknad var den förmögne, New York-födde entreprenören Hiram Berdan. Vad han efterfrågade var att få sätta upp ett eget regemente av skarpskyttar, vilket beviljades och han fick 90 dagar på sig att samla styrkan.

Antagningen till regementet kom att ske genom inträdesprov. Varje rekryt skulle skjuta tio skott mot en måltavla på 200 yards (drygt 180 meter) avstånd. De som hade en spridning på mindre än fem tum mellan skotten skrevs in vid regementet.

Tillströmningen blev dock så stor att rekryterna räckte till hela två regementen. Dessa registrerades som 1. och 2. skarpskytteregementet och kom att utmärka sig för sina mörkgröna uniformer, som gav visst kamouflage.

Det dröjde inte länge förrän skarpskyttarna utmärkte sig i strid. I slaget vid Yorktown våren 1862 lade de sig i eldställningar med fri sikt mot sydstatarnas kanonbatterier. Sedan sköt de prick på artilleristerna, vilket tystade flera pjäser. Ett trick de även begagnade sig av var att skjuta mot de skyddande sandsäckarna som staplats vid kanonernas mynning. Detta kunde göra att det kom in sand i kanonröret vilket i vissa fall fick pjäsen att feltända vid avfyrning.

Berdan kom själv bara att leda sina regementen i ett år. Redan 1862 fick han avsked, ironiskt nog på grund av dålig syn. Men skarpskyttarna fortsatte att tjänstgöra på de flesta av den östra krigskådeplatsens slagfält.

Kriget tog emellertid ut höga avgifter i människoliv från dessa specialförband. Eftersom de i regel grupperades i framskjutna positioner hamnade skarpskyttarna ofta i korselden när huvuddrabbningen bröt loss. När krigsslutet närmade sig hade regementena förlorat över hälften av sitt ursprungliga manskap. 

Publicerad i Militär Historia 5/2018

Kanske är du intresserad av...

Läs också