Andra boerkriget: Blodig kamp mot brittiskt styre

Natten till den 27 februari 1881 tog en brittisk styrka sig upp på Majuba Hill på gränsen mellan Natal och Transvaal i dagens Sydafrika. På morgonen upptäcktes britterna av de boer som slagit läger nedanför bergknallen. När det visade sig att britterna inte gick till attack valde boerna att avancera uppför de branta slänterna.

Britterna hade varken tagit med sig artilleri eller grävt några skyttegravar. Även om de båda sidorna numerärt var ungefär jämnstarka lyckades britterna inte hålla den annalkande fienden stången. Boerna var visserligen inte professionella soldater men ändå skickliga skyttar, och britterna med sina röda vapenrockar var lätta att upptäcka i terrängen. De flydde nedför Majuba Hill medan många av dem föll offer för prickskyttar.

Avslutade första boerkriget

Slaget vid Majuba Hill var en mindre drabbning men en förnedrande förlust för britterna. Det så kallade första boerkriget slutade snart efter detta slag med vapenvila och lite senare undertecknade Storbritannien ett avtal som gav boerrepubliken Transvaal självstyre under brittisk överhöghet. Regeringen i London ville undvika ett långvarigt och kostsamt krig i en obetydlig avkrok av det brittiska imperiet.

Knappt två decennier senare skulle boerna åter bli tvungna att ta till vapen för att freda sig mot den brittiska imperialismen. Då började det som boerna själva kallade andra frihetskriget.

Boerna drog från Kapkolonin

Boer är en benämning på de holländare, tyskar och protestantiska fransmän som från mitten av 1600-talet utvandrade till Sydafrika. I början av 1800-talet tog britterna kontroll över Kapstaden, som var strategiskt viktig för handeln med Indien.

Efter att britterna förbjudit slaveri i Kapkolonin utvandrade en stor del av boerna i mitten av 1830-talet i vad som brukar kallas »den stora utvandringen», De Groote Trek på afrikaans. De grundade republiken Natal, som redan 1843 annekterades av Storbritannien. Boerna drog då vidare mot det inre av dagens Sydafrika, där de bildade republikerna Transvaal och Oranjefristaten.

Transvaal annekterades av Storbritannien 1877. Det var den brittiske kolonialministern lord Carnarvons mål att skapa en sydafrikansk konfederation bestående av de brittiska kolonierna Kapkolonin och Natal samt boerrepublikerna Oranjefristaten och Transvaal.

Missnöjet med den brittiska annekteringen ledde i slutet av 1880 till ett uppror i Transvaal som utvecklades till det korta första boerkriget. Resultatet av detta krig blev alltså att Transvaal åter fick styra över sina inre angelägenheter medan Storbritannien skötte utrikespolitiken.

Guldfyndigheter i Transvaal

Det brittiska intresset för Transvaal återuppväcktes på allvar 1886 då enorma guldfyndigheter upptäcktes i Witwatersrand vid dagens Johannesburg. Tjugo år tidigare hade diamantfyndigheter hittats i gränsområdet mellan Kapkolonin och Oranjefristaten. Guldruschen lockade tusentals till Transvaal, många av dem britter.

I ett försök att slå vakt om sitt oberoende införde Transvaals politiska ledning regler som begränsade möjligheten för dessa uitlanders (utlänningar) att få rösträtt i republikerna. Brittiska ekonomiska och politiska intressen sattes på spel. Män som Cecil Rhodes, grundare av gruvbolaget De Beers och Kapkolonins premiärminister från 1890, drömde om ett brittiskt afrikanskt imperium »från Kap till Kairo».

Cecil Rhodes och Jamesonräden

Tillsammans med likasinnade män tog Rhodes initiativ till den så kallade Jamesonräden. Under ledning av Leander Starr Jameson invaderades Transvaal i slutet av december 1895 av en styrka på 500 man. Syftet var att störta presidenten Paul Kruger och låta Transvaal gå samman med Kapkolonin. Det uppror bland uitlanders som kuppmakarna hoppats på uteblev emellertid. Jameson kapitulerade efter några få dagar och Rhodes tvingades avgå som premiärminister.

Tillsammans med bland andra Kapkolonins guvernör Alfred Milner började Rhodes dock förespråka en ny annektering av Transvaal. Hotet från britterna fick Transvaal och Oranjefristaten att sluta en militär pakt och rusta upp sina respektive försvar. 1899 bjöd Oranjefristatens president Marthinus Steyn in Milner och Kruger till en konferens i republikens huvudstad Bloemfontein. Transvaals ledare var villiga att gå med på vissa eftergifter men förhandlingarna ledde trots det inte fram till något.

Andra boerkriget börjar

I september 1899 skickade den brittiske kolonialministern Joseph Chamberlain ett ultimatum till Kruger med krav på fullständiga medborgerliga rättigheter för britter i Transvaal. Innan detta meddelande nådde Kruger skickade denne i sin tur ett ultimatum till britterna. Transvaals president insåg att krig var oundvikligt och krävde att samtliga brittiska styrkor som dragits samman längs Transvaals gräns skulle återkallas inom 48 timmar. Den 11 oktober 1899 gick ultimatumet ut och kriget var ett faktum.

Även om »Remember Majuba» blev ett stridsrop under andra boerkriget visade det sig att britterna under åren som gått glömt läxan från Majuba Hill och de andra slagen under första boerkriget. De hade otillräckligt med trupper i landet och var illa förberedda. Kruger å sin sida hade sett till att köpa toppmoderna mausergevär och kanoner från Kruppkoncernen i Tyskland. Kriget inleddes också med stora framgångar för boerna.

Boerna in på brittiskt område

Styrkor från de båda boerrepublikerna invaderade de brittiska områdena och belägrade städerna Ladysmith i Natal och Kimberley och Mafeking i norra Kapkolonin. I den sistnämnda staden organiserades försvaret av Robert Baden-Powell som några år senare skulle grunda scoutrörelsen.

Visserligen orsakade belägringarna hårda prövningar för de instängda människorna, men strategiskt var de ett misslyckande för boerna. Inte minst för att de tog styrkor i anspråk som kunde ha använts bättre på annat håll, till exempel för att fortsätta mot den viktiga hamnstaden Durban i Natal.

Boerrepublikerna hade inga reguljära arméer utan styrkorna var mer att betrakta som miliser. Det liv som dessa män normalt förde hade gjort dem till skickliga ryttare och goda skyttar, väl anpassade för rörlig krigföring. När de nu förhöll sig passiva fick fienden tid att skicka förstärkningar från andra delar av imperiet. Initiativet i striderna övergick snart till britterna.

Britternas svarta vecka

Den som inledningsvis fick det övergripande ansvaret för de brittiska styrkorna var general Redvers Buller, som bland annat utmärkt sig under zulukriget 1879. Bullers första uppgift blev att undsätta de belägrade städerna och han tvingades därför att dela upp sina styrkor.

För att kunna befria Ladysmith måste Buller korsa Tugelafloden. Han ledde personligen ett frontalangrepp i slaget vid Colenso den 15 december, men de förskansade boerna, ledda av general Louis Botha, tillfogade britterna ett svidande nederlag.

Dagarna dessförinnan hade britterna fått se sig besegrade även vid Stormberg och Magersfontein under vad som kom att kallas »svarta veckan». Om inte förr så stod det nu klart för den brittiska ledningen att detta krig inte skulle vinnas så lätt.

Regeringen i London sände iväg ytterligare förstärkningar och den sammanlagda styrkan var den största Storbritannien dittills skickat utomlands. Buller ersattes som överbefälhavare för styrkorna i Sydafrika av fältmarskalk Frederick Roberts, men förblev ansvarig för de brittiska trupperna i Natal.

Nytt försök nå Ladysmith

Drygt en månad efter slaget vid Colenso försökte Buller än en gång nå Ladysmith. Planen var att korsa Tugela ett par mil längre åt nordväst. Boerna kunde lätt följa britternas omständliga förflyttningar och positionerade sig på andra sidan floden, bland annat på Spion Kop, den högsta bergknallen i området. Britternas plan var att ta kontroll över höjden för att kunna placera artilleri där.

Natten till den 23 januari 1900 tog sig en större brittisk styrka upp på Spion Kop och de numerärt underlägsna boerna flydde. Britterna visste inte hur höjden såg ut rent topografiskt och dessutom var landskapet insvept i tjock dimma. I gryningen upptäckte de att de grävt sina skyttevärn på en lägre del av höjden. Dessutom var marken så hård och stenig att värnen inte var mer än en knapp halvmeter djupa.

Botha insåg att Spion Kop måste återtas och gav order om att höjden skulle stormas. Trots svåra förluster lyckades boerna ta kontroll över den steniga terrängen ovanför britternas grunda, svängda skyttegrav. Ett slags dödläge uppstod.

Den oväntade upplösningen

Under dagen sjönk moralen på båda sidor. Hettan var fruktansvärd och det rådde brist på vatten. Britterna överöstes av artilleriprojektiler från en närbelägen högplatå och de högsta befälen stupade. Sent på kvällen började de demoraliserade boerna dra sig tillbaka i mörkret. Ovetande om att slaget i praktiken var vunnet bestämde de utmattade britterna sig också för att överge Spion Kop. Kvar i skyttevärnet låg hundratals stupade britter i travar ovanpå varandra. På morgonen fick de förvånade boerna se två av de sina stå och vifta med sina hattar högst upp på Spion Kop.

Brittiska armén tar över

I det långa loppet kunde dock de två unga republikerna inte stå emot världens mäktigaste imperium. Den brittiska armén rullade som en ångvält över de sydafrikanska grässlätterna och visade sig för tung för boerna att få stopp på.

I februari lyckades Buller till slut befria Ladysmith, och även de andra belägrade städerna fick undsättning. Roberts intog Bloemfontein i mars, och i maj förklarade britterna att de annekterat republiken. Roberts fortsatte in i Transvaal, där Johannesburg och huvudstaden Pretoria föll i maj respektive juni. Den 75-årige Kruger flydde och slutade sina dagar i exil i Schweiz 1904.

Gerillakrigföring i Oranjefristaten

Utvecklingen borde rimligtvis ha inneburit slutet på kriget. Oranjefristatens president Steyn vägrade dock att ge upp, och geniala gerillaledare som Christiaan De Wet, Louis Botha, Jan Cristiaan Smuts och Koos de la Rey fortsatte det väpnade motståndet. Dessa rörliga styrkor tycktes omöjliga för britterna att fånga.

General Herbert Kitchener, som i november 1900 tagit över efter Roberts som överbefälhavare för styrkorna i Sydafrika, övergick till en taktik som gick ut på att svälta ut boerna och hindra deras förflyttningar. Han lät bygga omkring 8 000 befästa blockhus runtom i de två republikerna och praktiserade den »brända jordens taktik». Hus och åkrar sattes i brand och boskapen slaktades.

Koncentrationsläger för befolkningen

Civila »koncentrerades» i speciella läger som därför kom att kallas koncentrationsläger. Det var huvudsakligen kvinnor och barn som internerades, medan cirka 26.000 manliga krigsfångar skickades utomlands. De sanitära förhållandena i de överbefolkade lägren var fruktansvärda.

Uppemot 28.000 boer, majoriteten av dem barn, dog i lägren, främst till följd av sjukdomar som mässlingen, tyfoidfeber och dysenteri. Allra mest utsatta var anhöriga till män som fortsatte striderna eftersom de bara fick hälften så stora matransoner som övriga fångar.

Till slut tvingades boerna trots allt lägga ner sina vapen. Britterna hade då förlorat 22 000 man medan 9 000 stupat på boersidan. Om man räknar med de civila offren och sätter dödstalen i relation till boerrepublikernas totala befolkningsmängd var förlusterna betydligt svårare på boersidan.

Freden i Vereeniging undertecknades 31 maj 1902 och innebar att Transvaal och Oranjefristaten upphörde att existera som självständiga stater. Storbritannien hade nått målet att införliva hela det nuvarande Sydafrika under brittiska kronan. Redan 1910 blev dock landet självständigt under namnet Sydafrikanska unionen. De två första premiärministrarna var de tidigare gerillaledarna Louis Botha och Jan Christiaan Smuts.

Publicerad i Militär Historia 4/2019