Andra boerkriget, belägringen av Ladysmith 1899–1900.

Boerna hade åren före kriget köpt moderna vapen från Europa och lärde sig snabbt att utnyttja dem effektivt. Bilden är tagen vid
Bulwana Hill under belägringen av Ladysmith.

© Corbis/Scanpix

Boerkriget: Bitter kamp om Sydafrikas guld

Det brittiska imperiet marscherade ut för ett nytt kolonialkrig 1899. I stället mötte man en beslutsam gerillaarmé med toppmoderna vapen som vägrade att ge upp. När freden väl kom efter nästan tre år hade 72 000 människor mist livet.

1 mars 2010 av Anders Fager

Kapstaden grundades 1652 av Holländska Ostindiska Kompaniet och runt staden växte sakta Kapkolonin fram, befolkad av mestadels holländska och flamländska bönder. I förskingringen började nybyggarna utveckla en identitet som ”afrikaaner” eller ”boer”. De talade afrikaans, en holländsk kreoldialekt, och såg sig själva som ett utvalt folk som kämpade för att tämja det land de fått av Gud. Boerna betraktade den infödda svarta befolkningen som slavar.

1795 erövrade Storbritannien Kapkolonin. De styvnackade boerna kom snart på kant med britterna som raskt avskaffade slaveriet och envist lade sig i sina nya undersåtars angelägenheter. Med tiden fick många boer nog och under slutet av 1830-talet började de att utvandra mot nordöst i vad som kom att kallas den stora vandringen, ”Die groot trek”.
Det krigiska zulufolket stod i vägen, men hade ingen chans mot boerna som var utrustade med moderna skjutvapen. Vid Blood River 1838 dödades 3 000 zulukrigare medan tre boer sårades. (Under apartheid-tiden i Sydafrika firades dagen för blodbadet som nationaldag.) Följande år grundade boerna republiken Natal på östkusten.
Men den lilla staten plågades av ändlösa interna bråk och konflikter med britter och zuluer och annekterades till slut av Storbritannien. Längre norrut, i det mer svårtillgängliga inlandet, växte nya boerstater fram. 1854 erkände britterna Oranjefristatens självständighet och tre år senare gick tre mindre territorier norr om fristaten samman och bildade republiken Transvaal.

I början på 1860-talet hittades diamanter och guld på flera ställen i södra Afrika. Kolonister strömmade till och det gjordes stora investeringar i järnvägsbyggen. Till boernas fasa myllrade deras länder plötsligt av guldgrävare och till råga på allt försökte Kapstaden locka med dem i en sydafrikansk union där även svarta skulle ha rösträtt.
Under slutet av 1870-talet gjorde zuluriket ett sista våldsamt försök att driva bort de vita. Både britter och boer angreps, men medan Kapstaden kunde kalla på hjälp från det brittiska imperiet stod boerna ensamma. Bitterna passade på att ockupera det utmattade Transvaal, men 1881 gjorde boerna uppror ledda av sin karismatiske och djupt troende president Paul Kreuger.

Den kanske mest kände boerledaren var Louis Botha. Churchill skrev senare om honom: "Landets fader, den vise och djupsinnige statsmannen, farmaren - krigaren, vildmarkens skicklige jägare, ensamhetens lågmälde och pålitlige man."

Det korta ”första boerkriget” var inte mer än några förvirrade sammanstötningar där rödklädda brittiska soldater i prydliga led förgäves försökte strida mot väl dolda prickskyttar. Imperiet backade och lät boerna vara i fred medan man cementerade sitt grepp över resten av södra Afrika.
Men lugnet varade inte länge. 1886 hittades enorma guldfyndigheter nära Transvaals huvudstad Pretoria och på tio år förvandlade guldet Transvaal till Afrikas rikaste land. Men landet var beroende av brittiska järnvägar och hamnar. Dessutom hade guldet lockat till sig mängder av ”ouitlanders” – vita icke-boer – och när ouitlanders krävde rösträtt vägrade president Kreuger. För honom var kraven bara ytterligare en brittisk komplott för att försöka få kontroll över hans land.
Vid årsskiftet 1895–96 gjorde den brittiske statstjänstemannen Leander Starr Jamesson ett misslyckat försök att starta ett ouitlander-uppror i Transvaal. När det stod klart att ”Jamessons räd” planerats av Kapkolonins premiärminister Cecil Rhodes var skandalen ett faktum.

Ett omedelbart krig undveks, men stämningen mellan britter och boer var nu hätskare än någonsin. Britterna målade upp boerna som primitiva, giriga och odemokratiska och boerna förklarade britterna ogudaktiga och precis lika giriga. För att skydda sig bildade Transvaal och Oranjefristaten en försvarsallians och köpte in mängder av toppmoderna, tyska gevär och artilleripjäser.

Många brittiska politiker förespråkade nu ogenerat att Transvaal borde annekteras och i september 1899 kom så ett brittiskt krav på lika rättigheter för ouitlanders i Transvaal. Samtidigt började brittiska trupper att samlas i Natal och i England embarkerade en armékår med destination Kap.
Kreuger svarade den tionde oktober med att kräva att trupperna skulle dras tillbaka. Annars skulle han förklara krig. I London skrattade man åt Kreugers ultimatum. Daily Telegraph skrev: ”President Kreuger har bett om krig och krig ska han få”.

Den 11 oktober 1899 förklarade britterna krig och boerna började mobilisera. Med undantag för det välrustade ”Staatsartillerie”, fanns det ingen stående armé. Var man tog med sig sina egna vapen och hästar när männen i varje distrikt samlades för att bilda ett ”kommando”. Inom några dagar var tusentals boerkrigare på väg till fronten. De var härdade av ett hårt liv i bushen, erfarna från ändlösa strider med zulufolket och utrustade med toppmoderna vapen. Men de hade obefintlig försörjning, hade aldrig övat tillsammans och deras ledare saknade all militär träning.

Mot boerna stod brittiska armén. Den var väldrillad, välutrustad och härdad från långa krig med infödda stammar. Den kunde vänta enorma förstärkningar, lita på ett imperiums ändlösa resurser och dess befäl hade, på närmast traditionellt brittiskt vis, ingen aning om vad som väntade.
Boernas krigsplan gick ut på att snabbt ta de järnvägsknutar som britterna behövde för att angripa deras länder. Krigets första skott avfyrades den 12 oktober då två kommandon skar av inlandsjärnvägen som löpte från Kapstaden, längs Transvaals västgräns och vidare norrut. Boerna erövrade ett pansartåg och tog dess besättning till fånga.

Generalen sir Redvers Buller anlände till Kapkolonin i oktober. Han fick snart öknamnet "Reverse Buller" (bakåt) efter sina många motgångar och förluster i inledningen av kriget.

Dagen därpå, längre norrut, omringade 6 000 boer ledda av den före detta bonden Piet Cronje den lilla staden Mafeking. Mafeking försvarades av den uppfinningsrike, blivande ledaren för scoutrörelsen, överste Robert Baden-Powell och hans improviserade förskansningar räckte för skydda staden. Boerna slog sig ner för att invänta sitt artilleri och så inleddes den legendariska belägringen av Mafeking.
30 mil söderut längs inlandsjärnvägen låg Kimberley. Närmare 90 procent av världens diamanter bröts i trakterna runt staden. I mitten av oktober var även Kimberley under belägring och panik utbröt bland de brittiska guld- och diamantbolag som hittills stött tanken om ett krig med boerna.
På östfronten, åt Durban till, avancerade boerna mot järnvägsknuten Ladysmith. General White, befälhavare i Ladysmith, skickade en av sina brigader för att möta dem och den 20 oktober möttes man vid Talana Hill i krigets första större slag. Boerna drevs tillbaka, men andra kommandon gick runt den brittiska styrkan som snart tvingades retirera.

I slutet av oktober närmade sig 20 000 boer under parlamentsledamoten Louis Botha de 12 000 brittiska soldaterna i Ladysmith. Övertygad om de brittiska vapnens överlägsenhet beslöt general White att marschera ut för att slå boerhären ”i regelrätt strid”. Efter ett frontalangrepp mot toppmoderna artilleripjäser hade var tionde av Whites män stupat eller tillfångatagits och i början av november var nu även Ladysmith belägrat.
De tre belägringarna blev fokus för kriget. I de belägrade städerna klagade befolkningarna över det omänskliga i att behöva äta hästkött och att man behövde dela skyddsrum med svarta när boerna då och då besköt dem. Men några egentliga försök till stormningar gjordes inte, mycket för att boerna inte hade en aning om hur de skulle bära sig åt. Högsommarvärmen plågade dessutom boerna lika hårt som de belägrade och kommandona fick ägna mycket tid åt sin försörjning.
Men boernas ledare var ganska nöjda med att helt sonika ha de tre brittiska städerna i pant. Man försökte inte ta sig förbi Ladysmith och vidare mot hamnen Durban och man försökte inte heller invadera Kapkolonin. Man satt där och väntade på britterna.

Och brittiska förstärkningar vällde in. General Buller, chef för den välputsade brittiska hemmaarmén, tog över befälet i Kapkolonin. Han skickade en avdelning att undsätta Kimberley och en till Kap Midlands för att skydda Kapkolonin. Själv begav han sig med sin huvudstyrka mot Ladysmith. Med Buller reste en ung, kortväxt journalist vid namn Winston Churchill som tämligen omedelbart lyckades bli krigsfånge när pansartåget han åkte med körde in i ett bakhåll.

De brittiska pansartågen hamnade ofta i bakhåll och var inte särskilt effektiva mot de beridna boerna.

De följande veckornas bakslag var inte så mycket boernas förtjänst som britternas fel. Boerna var tungt beväpnade amatörer, men en sak hade de förstått: de moderna repetergevären styrde slagfältet. Den brittiska taktiken var däremot baserad på idén att ingenting militärtekniskt av vikt hänt sedan Waterloo 1815. Bra trupp stod i täta led och sköt salveld mot anstormande fiender. 80 års strider mot illa beväpnade infödda hade bara bekräftat de brittiska idéerna.

Först att råka i strid var den division under generalen Lord Methuen som Buller sänt mot Kimberley. I de första sammanstötningarna segrade brittisk numerär över boernas nybörjarmisstag, men vid Modder River den 28 november stod det klart att boerna lärde sig snabbt. Lord Methuens män fick tillbringa en dag liggande på mage i den stekande solen medan väl kamouflerade boer sköt prick på dem med mauserkarbiner och kruppkanoner. Striden kostade britterna närmare 100 döda och 400 sårade, fem gånger fler soldater än vad boerna förlorade, och visade tydligt att trupp i sluten formering inte kunde avancera mot repetergevär.

Striden vid Modder gav boerna, som nu leddes av den envise Piet Cronje, tid att förbereda en ordentlig position vid Magersfontein strax söder om Kimberley. Man grävde skyttegravar och förberedde batteriplatser. Amatörgeneralerna i boernas ledning var innovativa taktiker. Under de första två veckornas strider förändrade man sin artilleritaktik fullständigt och utvecklade mängder av nya koncept för skyttestriden. Samtidigt gjorde de brittiska officerarna ingenting.
I gryningen den 11 december anföll några av imperiets finaste regementen boerna på åsen vid Magersfontein.

Följande dag skrev menige Smith i 42. Högländarregementet: ”Varför berättade man inte för oss om larmlinorna?” Boerna hade spänt snubbeltrådar framför sina ställningar som varnade för de brittiska kolonnerna och visade när de nått bra skjutavstånd. ”Varför berättade man inte för oss om skyttegravarna?” Inte ens högländarna ur ”The Black Watch” kom i närheten av boernas linjer och efter att ha legat platta på marken i nio timmar började de fly. ”Varför marscherade vi i kolonn?” Boerna förlorade 150 man, britterna närmare 1 000, många av dem skjutna i ryggen.

Dagen innan Magersfontein hade generalen William Forbes Gatacre, som Buller skickat till Kap Midlands, fått veta att boerna tagit järnvägsstationen vid Stormberg. Gatacre beslöt att omedelbart gå till angrepp, på natten och utan vägvisare. Hans fiende hade haft en vecka på sig till förberedelser och resultatet var givet. Först morgonen efteråt insåg Gatacre att han glömt kvar en av sina bataljoner på slagfältet. Var tredje soldat i hans styrka dödades, sårades eller togs till fånga.

Tredje katastrofen samma vecka stod General Buller själv för. Trots att han fått rapporter om Magersfontein och Stormberg beslutade Buller att ett kraftfullt frontalanfall över floden Tugela var det bästa sättet att snabbt undsätta Ladysmith. Kullarna på andra sidan floden – som boerna redan lärt sig att hålla sig borta ifrån – utsattes för två dagars beskjutning medan Buller passade på att exercera sina regementen. Imperiets krigare övade rättning vänster och putsade skor medan boerna diskuterade skjutavstånd och artilleritaktik. I gryningen den 15 december anföll man och vid lunch var det över. Buller förlorade närmare 1 200 man och ett tiotal kanoner. Louis Botha förlorade mindre än 50 man.

”Den svarta veckan” utlöste panik i England och ogenerad skadeglädje i resen av Europa. Medan debatterna rasade i parlamentet togs snabbt beslut om att Buller behövde förstärkningar och att han nog inte var lämplig att leda ett riktigt krig. Runt årsskiftet 1900 befann sig 180 000 soldater i Kap eller på väg dit – den största styrka Storbritannien någonsin hade skickat till ett krig. Fältmarskalken Lord Frederick Sleigh Roberts, en av imperiets mest erfarna krigare var också på väg tillsammans med den hänsynslöse och vindögde Lord Horatio Herbert Kitchener, segraren från Omdurman.

Nyåret kom och gick. Churchills flykt ur fångenskap, via Mozambique i en järnvägsvagn full med ull, var det enda man kunde glädja sig åt hemma i England. Att armén härjades av tyfus och värmeslag var inte lika spännande som att läsa om den unge Winstons äventyr där boerna satt ett pris på hans huvud motsvarande 16 000 kronor i dagens penningvärde.

I slutet på januari var Buller redo att försöka igen. Den här gången försökte man gå runt boerna, men när britterna i skymningen den 23 januari korsade floden Tugela och gick mot bergklacken Spion Kop var Bothas kommandon redan på plats. Likväl stormade ettusen britter klippan i mörker och dimma och mötte till sin förvåning inget motstånd. Först i gryningen stod det klart att man tagit fel kulle. Snart föll det tio granater i minuten på britterna och Botha beordrade Pretoriakommandot att driva bort dem.

Britterna led stora förluster under striderna vid Spion Kop, där de försökte storma upp för höjderna mot boernas försvarsställningar.

”Vi kommer inte tillbaka”, sa kommandots befälhavare till sina män. ”Men lita på Herren.” Strax var det bevisat att också britterna kunde skjuta ner män som försökte anfalla i öppen terräng. Dagen urartade till ett segdraget ställningskrig i högsommarhetta. Både britter och boer började drypa av från striderna och Botha fick bönfalla sina krigare att hålla ut. I skymningen gav Buller order om reträtt, samtidigt som några av Bothas kommandon ansåg att de fått nog och drog sig ur. I gryningen hölls krönet på Spion Kop av endast två boerkrigare. Britterna hade förlorat ytterligare 1 500 döda och sårade och boerna närmare 400.

Dagen efter slaget fick Buller höra att hans kavalleri funnit en fri väg till Ladysmith, men inte rapporterat det. Men han gav inte upp. Knappt två veckor senare försökte han igen vid Vaal Krantz, försiktigare den här gången och med bättre planerat understöd. Men Botha lyckades även denna gång hinna först till de kritiska punkterna. Efter tre dagars skottväxling gav Buller upp och drog sig tillbaka. ”I rätt terräng är varje boerkrigare värd fyra eller fem av våra mannar” skrev Churchill hem.

Under tiden hade Lord Roberts anlänt till Kap. Han lät Buller bli kvar som chef i Natal, medan han själv tog itu med att undsätta Kimberley. Boerna hade sent omsider släpat ner en stor belägringskanon till staden som, även om den inte hade så stor verkan, spred skräck i brittiska tidningar.
Bakom de trupper som bevakade boerna vid Magersfontein samlade Roberts 40 000 man, däribland den största kavalleridivisionen i imperiets historia. Den leddes av generalen French som sedermera skulle anföra den brittiska expeditionskåren i början av första världskriget. Den 10 februari gav sig Roberts trupper av i en vid krok runt Magersfontein med Frenchs kavalleri i täten. Efter fem dagars marscherande genom den stekheta ödemarken nådde French fram till boernas ställningar vid Kimberley. Han gick genast till anfall och valde tursamt att gå mot en nästan oförsvarad del av boernas linje. På eftermiddagen den 15 februari red Frenchs dödströtta män in i Kimberley och hävde 124 dagars belägring.

Boerkommandona började nästan omedelbart att retirera från Kimberley, men Frenchs män som beordrades att förfölja dem kunde knappt få sina hästar att ta ett steg till. Marschen hade redan kostat 3 000 hästar livet och fler skulle dö medan man förföljde Piet Cronjes män österut.
Morgonen den 17 februari hann French upp boerna vid Paardeberg. Det var en märklig armé britterna såg, röran av familjer, boskap och vagnar fick den att likna en folkvandring. Frenchs lilla styrka lyckades få boerna att göra halt tills Kitchener hann i kapp med infanteri och kanoner. Boerna var fångade, men vägrade att ge upp.
Kitchener beordrade att boernas vagnborg skulle stormas och 1 200 britter dödades och sårades på några timmar. Oberörd gick Kitchener över till att bombardera lägret och efter nio dagar kapitulerade Cronje.
Över 4 000 boer togs till fånga, bara ett tusental krigare under generalen Christiaan de Wet lyckades komma undan. Kriget hade vänt.

I Natal hade även Buller gått på offensiven. Men eftersom man utvecklat en hälsosam respekt för boerna gick det långsamt, trots att man hade fyra gånger så många soldater och tio gånger så många kanoner. Kulle efter kulle på boernas flanker stormades. Så länge de brittiska anfallen var samordnade kunde inte boerna hejda dem, men den 23 februari blev generalmajor Harts irländska brigad skjuten sönder och samman när den inte fick understöd. 500 irländare dödades och Hart fick ge namn till kullen man försökt storma.
Nyheten att Kimberley blivit undsatt gjorde att moralen sviktade hos Bothas män och när Buller den 27 februari släppte loss över 10 000 soldater och mängder av artilleri på bred front kunde boerna inte stå emot. På kvällen kunde man från Ladysmith se massor av boer, vagnar och boskap i rörelse mot nordväst. Dagen därpå var 118 dagars belägring över. En av de första att rida in i staden var Winston Churchill som av ren äventyrslusta skaffat sig en oavlönad befattning i kavalleriet.

Roberts hade lyckats vända kriget till en industriell kraftmätning där varken ”Gud eller Mauser” hjälpte. När övermäktiga trupper invaderade Oranjefristaten spred sig paniken. Christiaan de Wet försökte försvara huvudstaden, men när britterna anföll den 7 mars bröt hans försvar samman. Många av krigarna hade fått nog och begav sig hemåt. Sex dagar senare föll Bloemfontein utan motstånd. I England firades segern på gatorna och när Mafeking lite senare undsattes efter 217 dagars belägring utbröt ren hysteri. Baden-Powell hyllades som hjälte.

Britterna blev kvar runt Bloemfontein i nästan en månad. Dysenteri och tyfus härjade och armén led brist på hästar. Den 11 maj tog man Kroonstadt, dit Fristatens regering flytt, och i slutet av maj annekterade Storbritannien Oranjefristaten. Christiaan de Wet och de envisaste boerkrigarna tog sin tillflykt till landsbygden.
Den 21 maj 1900 tågade britterna in i Transvaal och mötte inget motstånd. Den 5 juni gav Pretorias borgmästare upp utan strid. Åter igen var Churchill – om man får tro honom själv – en av de första in i staden. En vecka senare försökte Bothas kommandon att undsätta Pretoria, men hans soldater kunde inte heller anfalla frontalt mot försvarare med moderna vapen – och till skillnad från de brittiska förbanden så vägrade de att ens försöka.

Jämfört med brittiska armén var boerna beväpnade amatörer, men var med sin gerillataktik en svårslagen motståndare.

President Kreuger och hans regering höll fortfarande ut i Machadodorp i östra Transvaal. I slutet på augusti skickades Buller att göra slut på denna sista motståndsficka. Efter sju dagars manövrerande runt det stora röda berget vid Bergendal bröt boernas försvar samman. Den 28 augusti föll Machadodorp och Kreuger flydde till det portugisiska Mozambique. Roberts förklarade sig som segrare och lämnade landet.

Efter Machadodorps fall var det konventionella kriget över. I september annekterade Storbritannien Transvaal. Kreuger gick i exil och reste till Europa. Han rönte stor uppmärksamhet, men fick inget stöd för sin sak. Han dog i Schweiz 1904. Churchill åkte hem till Europa ungefär samtidigt och skrev två bästsäljande böcker om kriget.
Bothas mannar tog skydd i Drakensbergen och började snart föra samma gerillakrig som Christiaan de Wet redan startat i Fristaten. Redan i slutet av mars hade de Wet och hans krigare gjort sin första större aktion när de angrep Bloemfonteins vattenverk. Stadens vattenförsörjning stängdes och tyfusepidemierna och hästdöden nådde nya höjder.

Snart hade ett helt nytt krig börjat. Boernas angrepp riktade sig mot järnvägar, konvojer och förråd och britterna kontrollerade snart bara det landskap som låg inom skotthåll för deras gevär. Att de börjat ersätta sina bästa förband med miliser och andra klassens förband från samväldet, gjorde inte saken bättre. I slutet av maj 1900 dödades eller sårades nära 1 500 brittiska soldater på mindre än tio dagar.
Men under Kitcheners ledning höjde britterna insatserna. Inom kort var en kvarts miljon brittiska soldater sysselsatta med att bevaka järnväg och jaga 30 000 boerkrigare. Men de envisa attackerna mot järnvägslinjerna fortsatte och skapade mängder av problem för den brittiska armén som var helt beroende av dem. Kitchener organiserade regelrätta jakter på de Wet som rörde sig som en vålnad genom Fristaten och Transvaal, och vart han än begav sig flammade kriget upp.

Snart utvecklades nya tekniker för att möta boergerillan. Pansartåg skyddade järnvägstransporterna och längs spåren byggdes blockhus. Blockhussystemet var en typisk industriell Kitchener-lösning på hur järnvägarna skulle skyddas. Varje blockhus tog månader att bygga och kostade närmare 1 000 pund styck (cirka 600 000 kronor i dagens penningvärde). Totalt byggdes runt 8 000 blockhus som bemannades av 50 000 man. Blockhusen bands samman av ändlösa taggtrådsstängsel och hela landskapet delades in i sektioner som oavbrutet patrullerades.

Britterna genomförde också en systematisk ödeläggelse och avfolkning av landsbygden. Allt som kunde försörja gerillan brändes och åkermark och vattendrag förgiftades. Civila boer, kvinnor och barn, och även mängder av den svarta befolkningen internerades i stora inhägnade läger där de kunde hållas under uppsikt. I dessa ”koncentrationsläger” fick de familjer vars män fortfarande stred mindre matransoner än de vars män gett upp. Samtidigt deporterades mängder av vapenföra boer till andra delar av imperiet för att de inte skulle kunna ansluta sig till gerillan.

Koncentrationslägren uppmärksammades snart i Europa och skadade allvarligt Storbritanniens anseende. Hösten 1901 tvingades regeringen tillsätta en kommission, ledd av suffragetten Millicent Fawcett, för att inspektera lägren. Fawcetts rapport gjorde att en rasande Kitchener fick se lägren föras över till civil kontroll. Förhållandena i lägren förbättrades och Kitchener beslöt att man skulle upphöra med att fängsla vita civila. Enligt hans mening innebar svältande civila på landsbygden en större belastning för gerillan.

I slutet av januari 1901 hade de Wet gjort ett misslyckat försök att invadera Kapkolonin och starta ett uppror. Men boerna i Kap ville inte slåss för en förlorad sak, speciellt inte då de var brittiska undersåtar och kunde avrättas på fläcken om de samarbetade med gerillan.
Gerillan drevs längre och längre ut i Transvaals ödemarker jagad av brittiska förband. Boerna kunde hålla sig dolda, men kunde inte få något uträttat under den konstanta brittiska pressen. Situationen blev mer och mer låst och ställda inför Kitcheners skoningslöshet och ändlösa resurser tappade fler och fler boer viljan att kämpa vidare. Kvar blev en hård kärna av ”bittereinders” som vägrade att ge upp och tänkte slåss till det bittra slutet. De tillbakavisade kategoriskt de allt generösare brittiska fredsförslagen.

Den 7 mars 1902 led britterna sitt sista nederlag i bushen när ett boerkommando lyckades ta Kitcheners ställföreträdare Lord Methuen till fånga. En månad senare utkämpades krigets sista större strid vid Rooiwal i västra Transvaal. Boerna hade fått nog och accepterade de brittiska anbuden om amnesti, kompensation och begränsat självstyre. De mest hårdföra ”bittereinders” gick i exil, medan de andra lade ned sina vapen när fredsfördraget undertecknades av bland andra Kitchener, Botha och de Wet i Vereeniging den 31 maj 1902. Kriget var över. 

Publicerad i Militär Historia 3/2010

Kanske är du intresserad av...

Läs också