Bushwhackers 1861–65
Till det amerikanska inbördeskrigets smutsiga sidor hör de ofta brutala gerillastrider som utkämpades i både norr och söder. Oftast var det civilbefolkningen som blev mest lidande när bushwhackers drog fram.
Bushwhackers från Missouri rider till anfall med dragna vapen.
Det nordamerikanska inbördeskriget (1861–65) förknippas vanligen med blodiga avgöranden mellan stora arméer på krutröksklädda slagfält. Blåa mot gråa i dramatisk kamp under piskande stjärnbanér. Men vid sidan av de stora fältslagen såg krigets ansikte mycket annorlunda ut, inte minst i de omstridda gränsområden där konflikten istället ofta tog form av stundtals besinningslösa gerillastrider, och där linjerna mellan militärt och civilt, politiskt och privat var mycket otydliga.
I Arkansas, Georgia, Kansas, Kentucky, Tennessee, Virginia och till och med i Kalifornien opererade olika gerillagrupper vars aktioner kom att få stor inverkan på krigets utveckling. De blodigaste händelserna utspelades däremot i Missouri, där inbördeskriget blev en utvidgad fortsättning på tidigare motsättningar mellan unionister och sydstatssympatisörer såväl inom själva delstaten som över dess gränser.
Rörde sig kring svårtillgängliga platser
Här kunde irreguljära stridsenheter agera förhållandevis säkert i utkanten av de stora krigshändelserna och röra sig i svårtillgängliga skogs- och landsbygdstrakter dit centralmakternas inflytande hade svårt att nå.
Redan i samtiden omnämndes dessa gerillakrigare något svepande och nedsättande som bush-whackers – skogsmän – vilket var ett ord som i folkmun vanligen var förknippat med laglöshet och stråtröveri. Med tanke på gerillakrigets ickekonventionella natur är detta i och för sig inte särskilt märkligt, men det bör samtidigt påpekas att krigföringen inte kan beskrivas som enhetlig.
I själva verket bestod gerillatrupperna av allt ifrån lätta spaningsförband och hemliga infiltratörer direkt underställda arméledningarna, till icke-uniformerade band av spontant hoprafsade våghalsar utan formellt kommando.
Bushwhackers ur Quantrill’s Raiders genomför en massaker på befolkningen i Lawrence, Kansas, den 21 augusti 1863. Staden plundras och bränns som en hämndaktion för anfallet på Osceola, Missouri, av unionslojala jayhawkers 1861.
Vad de alla hade gemensamt var att de var del av ett utnötningskrig som inte var riktat mot reguljära arméstyrkor utan mot underhållssystem, kommunikationslinjer och understödsbaser. För det mesta handlade det om bakhåll mot fiendepatruller och eftersläntrare, anfall mot trossvagnståg och livsmedelsmagasin, sabotage mot vägar, tågräls och telegrafledningar, men ibland även plundringsräder mot städer och byar, härjningar av sädesfält och odlingar och angrepp mot civila – i extremfall även oskyddade kvinnor och barn. Avsikten var att bryta ner fiendens stridsförmåga och att sprida skräck och förvirring bakom frontlinjerna.
De flesta bushwhackers som deltog i kriget var lojala mot sydstatsregeringen, men epitetet kunde användas med samma negativa associationer även på unionssidans hårdföra partisaner. För många civilister och militärer var det nämligen oväsentligt vilken sida gerillamännen sade sig strida för eftersom deras taktik och uppträdande av dem ansågs förkastligt och olagligt.
23 september 1861
En av krigets första större gerillaaktioner ägde rum den 23 september 1861, då krigarsenatorn och slavmotståndaren James H. Lane i spetsen för ett tusental unionstrogna milissoldater från Kansas – så kallade jayhawkers – plundrade och brände staden Osceola i Missouri i ryggen på en framryckande konfedererad arméstyrka.
Missnöjesyttringarna och protesterna som hördes från bägge sidor efter denna och andra liknande händelser var symptomatiska för de röster som ansåg gerillakriget ociviliserat och skamligt. Andra varnade för att den här typen av okontrollerade handlingar ofelbart skulle igångsätta en godtycklig spiral av blinda våldshandlingar som varken drevs av eller skulle kunna gynna något av de stridande parternas politiska eller militära intressen.
Likväl valde statsmän och generaler regelbundet att se mellan fingrarna med alla former av illdåd som på ett eller annat sätt kunde upplevas som fördelaktiga i stunden.
»Bloody Bill» Anderson ledde en av de mest brutala gerillorna under kriget.
Faktum är att ledningarna såväl i norr som söder varken hade resurserna eller viljan att stävja gerillakriget när det väl kommit igång. Många på sydsidan trodde faktiskt till och med att det kunde vara ett effektivt sätt att bemöta den numerärt och resursmässigt överlägsna motståndaren.
Anfallen fördröjde nämligen inte bara unionstruppernas framryckningar utan tvingade dem också att avdela betydande truppstyrkor från frontavsnitten till de bakre linjerna.
Särskilda paramilitära stridsgrupper
I april 1862 utfärdade den konfedererade kongressen den så kallade Partisan Ranger Act, som gav regeringen befogenhet att uppsätta särskilda paramilitära stridsgrupper för sådana ändamål. Förordningen var också ett försök att ta kontroll över de irreguljära stridskrafterna genom att sätta vissa riktlinjer för gerillamännens beteende i fält.
Avsikten var att bryta ner fiendens stridsförmåga och att sprida skräck och förvirring.
Bestämmelsen gav upphov till ett flertal framgångsrika partisanregementen – namnkunnigast bland dem McNeill’s Rangers och Mosby’s Raiders, som inte bara gjorde sig berömda för sitt goda uppförande utan också för sin lysande förmåga att utföra oväntade överrumplingsanfall långt inne i nordstaternas militära försörjningsapparat.
I synnerhet översten John S. Mosby blev på grund av sin fräckhet och gentlemannamässighet snabbt ett tacksamt ämne för söderns propagandamaskineri. Exempelvis gav nyheten om att Mosby – som populärt kallades för »den gråa gasten» – lyckats kidnappa några höga unionsofficerare ur deras sängar mitt i natten upphov till många kryddade hjältehistorier. Även i nordstatspressen kunde sådana aktioner omtalas med erkännsam beundran.
Besöktes av gerillamän
Vid sidan av ett fåtal sådana spektakulära undantagshändelser bjöd gerillakriget i övrigt på mycket få skämtbara nyheter. I februari 1863 kunde pressen exempelvis ha rapporterat om makarna Obidiah och Nancy Leavitt – handelsbodsägare i Shannon County i östra Missouri – som en dag fick besök av tre gerillamän som fått för sig att paret samarbetade med unionssidan.
Männen bröt sig in i huset, sköt kallblodigt ihjäl Obidiah inför hustrun och rånade därefter familjen på värdesaker och hästar – samt den mördades hatt och skor.
Det till synes meningslösa dådet var bara en av hundratals liknande händelser som ägde rum i delstaten under kriget och som följde en egen logik av våldshandlingar och vedergällningsaktioner där de övergripande krigsmotiven grumlats med gamla privata fejder och motsättningar.
De flesta av dem förblev okända för sin samtid och är fortfarande förhållandevis förträngda delar av krigets annars så välkända ramberättelser.
Jesse James, en av Vilda västerns mest kända brottslingar, började sin karriär som bushwhacker. Foto från 1864.
Från bushwhacker till bandit
En av den amerikanska historiens mest ökända brottslingar är Jesse James, som efter en spektakulär karriär som bankrånare och våldsman i den så kallade James-Younger-ligan sköts till döds av sin kumpan Bob Ford 1882. Som 16-åring hade James anslutit till »Bloody Bill» Anderssons gerillatrupp – där hans äldre bror Frank redan ingick – och deltog bland annat i Centralia-massakern 1864. Hans liv i laglöshet och kriminalitet efter kriget har beskrivits som en fortsättning på tillvaron som bushwhacker och mycket av uppståndelsen kring honom berodde på hans rykte som ikonisk rebellpartisan.
Unionssidans hårdhänta repressalier – som på motsvarande sätt tenderade att slå blint mot civilbefolkningen i gerillamännens hemtrakter – resulterade också i att strömmen av rekryter till och det allmänna stödet för partisangrupperna ökade i dessa områden.
Exempelvis lades staden Nevada i västra Missouri i aska i maj 1863 sedan ett par unionstrogna milismän blivit mördade där några dagar tidigare, och ögonvittnen berättade att invånarna bara hade fått tjugo minuter på sig att samla ihop sina tillhörigheter innan deras hus stacks i brand.
William Clarke Quantrill
I augusti angrep sydstatstrogna gerillamän under ledning av den ökände William Clarke Quantrill i gengäld staden Lawrence i Kansas, vilket resulterade i en grym massaker på över 160 av stadens manliga invånare – även barn och åldringar.
Händelsen orsakade i sin tur en kraftig motreaktion i den så kallade »elfte generalordern» som innebar en brutal tvångsevakuering av tusentals invånare i västra Missouri i syfte att frånta gerillan dess misstänkta understödsplatser nära gränsen. Alla civila – skyldiga eller ej – som stannade kvar skulle betraktas och behandlas som partisaner vilket inte sällan innebar en oförhandlingsbar enkelbiljett till närmaste galge.
De federala myndigheterna nöjde sig inte heller med att flytta folk ur sina hem utan konfiskerade dessutom deras sädeslager och varuförråd. Trupperna lyckades dessutom i förbifarten åstadkomma en vådeld som ödelade stora delar av området som därefter kom att kallas »det avbrända distriktet». I samband med operationen vittnade många av de drabbade om hänsynslöst övervåld och till och
med tortyr.
Henrys repetergevär, kaliber .44 var ett populärt vapen på båda sidor i inbördeskriget.
För många bushwhackers fanns det inget annat krig än detta, och det måste för de flesta av dem ha framstått som fullkomligt främmande att ta värvning i den reguljära armén för att möta fienden på något avlägset slagfält.
Många hade helt enkelt gripit till vapnen därför att de trodde att försvaret av deras familj och hembygd krävde det, eller – vilket tycks ha varit det allra viktigaste – för att ta hämnd för begångna oförrätter.
Intensiteten och grymheterna ökade också successivt under krigets slutskede 1864–65.
Bland Quantrills mannar fanns det många som hade drabbats hårt personligen av unionssidans repressalier. I ett försök att komma åt de notoriskt svårfångade gerillamännen hade ett antal kvinnor som misstänktes för samröre med rebellerna tagits tillfånga, varav några avled i och med att den byggnad de satt fängslade i kollapsade.
Bland dem fanns en syster till den sällsynt omilde William »Bloody Bill» Andersson – redan före kriget en känd rånare och boskapstjuv – som i ett slags privat vendetta ledde en mindre styrka klädda i stulna unionsuniformer till staden Centralia i september 1864, där de förutom att råna stadens banker även kapade ett tåg och avrättade ett tjugotal unionssoldater på väg till permission.
I den efterföljande jakten lyckades Andersson och hans män fånga en truppstyrka om ungefär 150 man i ett blodigt bakhåll där ingen skonades. När kropparna senare hittades visade det sig att många av dem hade blivit skalperade.
Kady Brownell, en av flera kvinnliga bushwhackers.
Att kroppar stympades och vanställdes på det här viset var för övrigt inte helt ovanligt i dessa förbittrade strider. Det hände att patruller av unionssoldater hittades skjutna och lemlästade, ibland med öronen avskurna och ansiktena söndertrasade. I ovanligare fall hade inälvor och könsorgan avlägsnats.
Enligt historikern Michael Fellman var det ett slags rituell förnedring i syfte att sprida skräck och att fullständigt avhumanisera motståndaren.
Rabiata korsfararpredikanter
Skoningslösheten återfanns visserligen också på nordsidan där rebellerna av vissa rabiata korsfararpredikanter beskrevs som del i ett »kätterskt uppror». Många unionister uppmanades att dra i strid på religiösa grunder och utkämpa ett heligt utrotningskrig där skogar och byar skulle »avlusas» från sydstatsanhängare, inte sällan med facklan i ena handen och hängsnaran i den andra.
Många soldater – liksom deras familjer på hemmafronten – trodde också att kriget var del i en gudomligt sanktionerad straffkampanj mot ogudaktiga avfällingar.
Konfedererade gerillastyrkor drabbar samman med federala trupper vid Licking Bridge i Cynthiana, Kentucky.
Intensiteten och grymheterna ökade också successivt under krigets slutskede 1864–65 då båda sidor blev alltmer desperata. Trots att det vid det här laget stod klart att södern skulle falla fortsatte kriget ändå hårdnackat vidare, och en av anledningarna till att kampen blev så utdragen var just det allt mer uppskruvade gerillakriget. För att få bukt med denna svårslagna fiende inledde flera unionsgeneraler veritabla ödeläggelsekampanjer
i vissa områden.
Känd är bland annat Phil Sheridans förödelse i Shenandohadalen hösten 1864 där »ladugårdar, kornbodar, kvarnar och boskapshjordar» blev militära måltavlor. Som statsbildning var inte sydstaterna kapabla att utkämpa ett sådant totalt krig och tvingades till slut att kapitulera. Men många gerillaförband fortsatte att strida även långt efter att freden var sluten, och enskilda bushwhackers fortsatte att leva i laglöshet och kriminalitet resten av sina vanligtvis våldsamma och korta liv.
Publicerad i Militär Historia 8/2016
