Centralförsvaret

Krisen i det svenska försvaret tvingar ÖB att prioritera. Så var det även 1809, när ett förändrat utrikespolitiskt läge ledde fram till en ny för

Centralförsvaret

Hämtad ur Krigsfronten Moderna konflikter — 22 maj 2014 1:45 | Inga kommentarer

 

Krisen i det svenska försvaret tvingar ÖB att prioritera. Så var det även 1809, när ett förändrat utrikespolitiskt läge ledde fram till en ny försvarsprincip: centralförsvarstanken.

Text: Lars Ericson Wolke
Från Militär Historia 3/2014

När överbefälhavaren Sverker Göransson i januari förklarade att den svenska försvarsmakten bara kunde försvara landet mot ett militärt angrepp i en riktning – och att man då sannolikt skulle välja Stockholm – kom det som en överraskning för många. Än större var förmodligen chocken för ett år sedan, då samme ÖB berättade att Sverige, med nuvarande militära resurser, bara skulle kunna bjuda en angripare motstånd i en vecka. Begreppet ”enveckasförsvaret” var fött.

Även om diskussionen om försvarets snabba urholkning på flera sätt är unik var det inte första gången i historien som Sveriges försvarsledning tvingats till avvägningar mellan vad som är praktiskt genomförbart och vad som inte ens är lönt att försöka. Också under den period när svenskt försvar var som starkast – på 1950-talet – fanns självfallet begränsningar. I händelse av ett angrepp (underförstått från Sovjetunionen och dess allierade i Warszawapakten) så skulle svensk militär kunna hejda och slå tillbaka ett anfall i två riktningar (till exempel Göteborg och Skåne) och avvärja i en tredje (till exempel över landsgränsen i norr). Strategin byggde på att Sverige skulle hålla ut ”till dess hjälp anländer”. Få trodde att vi kunde klara oss helt på egen hand, utan hjälp från västmakterna.

Behovet av att snabbt ompröva tidigare strategier, av att prioritera och välja bort, har ofta varit en följd av dramatiska skiftningar i förutsättningarna. Ett exempel är den oerhört snabba nedmonteringen av det svenska försvaret från 1990-talets senare hälft och framåt. Men redan 1809, efter förlusten av Finland, stod Sverige inför liknande avvägningar. Hastigt och synnerligen olustigt hade Stockholm då blivit en gränsstad, med rysk militär baserad på Åland. I denna prekära situation föddes centralförsvarsprincipen.

Den strategiska planeringen utgick från att Sverige, med sin långa kust, inte skulle kunna hejda en rysk invasion över havet. Det var inte realistiskt att bygga kedjor av befästningar längs ostkusten och dessutom fylla dem med tillräckligt med trupp – ingen visste ju exakt var ryssarna skulle gå i land. Dessutom skulle de sannolikt komma så snabbt att Sverige inte skulle hinna mobilisera sina kustfästningar. Därför valde man att bygga sådana fästningar endast på extra viktiga platser, som inloppen till Stockholm, Karlskrona och Göteborg, på Gotland och – längre fram – även utanför Sundsvall och Luleå.

Men hur skulle Sverige hantera en fiende som hunnit landstiga redan innan ett försvar hunnit organiseras? Svaret blev: genom att förbereda ett fördröjande försvar av Stockholm och Gotland. Under tiden detta höll stånd skulle riksledningen och huvuddelen av trupperna hinna dra sig inåt landet.

Dessa tankar bildar bakgrund till idén om en centralförsvarsfästning i landets inre delar som redan 1809 väcktes av dåvarande statsrådet Baltzar von Platen. ”Göta kanals fader” spann därmed vidare på sina tidigare idéer om de centrala landsdelarnas betydelse för landets kommunikationer och försvar.

Kopplingen mellan Göta kanal och en stor fästning i det inre av landet var viktig. Vattenvägen tvärs över Sverige var nämligen en förutsättning för de snabba kommunikationer som krävdes för att föra trupper till och från den planerade centralfästningen. I ett memorial från 1809 förespråkade von Platen att ”landets stridskrafter bör vara baserade i landets inre, mest fruktbara och tätast befolkade delar”. Därmed tog diskussionen fart. Många skulle snart komma att vidareutveckla von Platens idéer.

År 1819 inleddes byggnadsarbetena på Vanäs udde vid Rödesund i norra Västergötland. För de viktigaste ritningarna svarade tre fortifikationsofficerare: Bengt Erland Franc-Sparre, Johan af Kleen och Carl Fredrik Meijer. Inspirationen kom från Tyskland och initiativtagarna föreslog att udden, som stack ut i Vättern från sjöns västra strand, med hjälp av ett mäktigt slutvärn skulle skäras av från strand till strand längs sin bas. Slutvärnet skulle stödjas av vallgravar, bastioner, kurtiner och kaponjärer. Det var ett sinnrikt system som byggde på att armén under sin reträtt in i fästningen skulle upprätta ett djupförsvar framför slutvärnet.

Efter inte mindre än 22 års arbete stod det väldiga slutvärnet med sina 680 meter färdigt. Mot fronten inåt land fanns då, 1866, inte mindre än 263 kanonportar. Hela fästningen skulle bemannas av mellan 6 000 och 8 000 soldater – resten av armén skulle dra sig undan längre söderut och västerut, men vid behov kunna gå till motoffensiv och driva angripare bort från Karlsborgs murar. Till dess detta skedde skulle fästningen kunna stå emot en belägring på egen hand.

Under hela 1800-talet fortsatte förstärkningsarbetena. Detta för att motverka eldvapenutvecklingen med ett allt kraftigare belägringsartilleri. År 1889 började man uppföra permanenta verk, delvis nersprängda i berget, på Vaberget fem kilometer väster om Karlsborg. (Namnet fick fästningen år 1832 av kung Karl XIV Johan.)

Trots nybyggnationerna blev Karlsborg aldrig det centrum i ett större fästningskomplex som det en gång var tänkt – med sidofästningar i Jönköping och Askersund. Den svaga ekonomin gjorde att de båda senare fästningarna stannade på ritbordet. Att Karlsborg tvingades stå på egna ben innebar inte bara att man fick svårare att trötta ut en förföljande angripare. Utan stöd av de två sidofästningarna skulle det dessutom bli svårare att kontrollera sjötrafiken på Vättern. Därmed riskerades Karlsborgs funktion som operationsfästning från vilken fältarmén kunde stöta mot fienden. I stället förvandlades den till en välförsvarad, men relativt passiv, förråds- och spärrfästning.

Tanken på ett centralförsvar var inte unik i det tidiga 1800-talets Europa. Tvärtom hade principen tillämpats i flera länder under Napoleonkrigen, som avslutades år 1815. Grundtanken var att försvararna skulle dra sig tillbaka till en centralt belägen fästning och därmed locka angriparen allt djupare in i landet. För varje steg skulle fienden förlora lite av sin anfallskraft, och väl framme vid fästningsmurarna – eller några annan icke befäst plats djupt inne i det försvarande landet – skulle angriparen hejdas. Därefter skulle försvararna, som nu hade fått tid att mobilisera sin fulla kraft, gå till motanfall och driva de nu utmattade fientliga trupperna ut ur landet.

Men en sådan försvarsprincip innebar samtidigt att man medvetet släppte in fienden i det inre av landet, med allt vad det innebar av umbäranden för den egna befolkningen. Kanske riskerade man även ockupation.

År 1812 hade dessa tankar drivits till sin ytterlighet under Rysslands försvar mot Napoleons invasion. Resultatet blev förvisso en katastrof för fransmännen, vars jättearmé gick under – men till priset av ett förhärjat Ryssland och svåra lidanden för den ryska civilbefolkningen.

I Sverige planerade befälhavarna i och för sig aldrig för den brända jordens taktik, men det diskuterades heller aldrig vad centralförsvarsprincipen kunde få för konsekvenser för civilbefolkningen, eller för den retirerande arméns stridsmoral.

Sekreteraren i den kommitté som 1819 tillsattes för att utreda centralförsvarstanken, överstelöjtnant Johan Petter Lefrén, formulerade sina tankar på ett klart sätt:

”Fördelarna med försvarskrig i de inre delarna av eget land vilar på det enkla axiomet, att krigs­operationernas kraft avtager då operationslinjen tilltager. Den försvarande bör inledningsvis välja motståndarens transporter till mål för sina operationer och sorgfälligt undvika alla avgörande bataljer till dess fienden hunnit fördjupa sig långt in i landet och hans armé försvagats.”

Alltsedan centralförsvarstanken lanserats av von Platen hade diskussionens vågor gått höga om huvudstadens försvar. För många, militära likväl som civila debattörer, var det otänkbart att utan strid lämna Stockholm åt en angripare. Därför inleddes i anslutning till Krimkriget på 1850-talet befästningsarbeten även runt huvudstaden – samtidigt som man hela tiden fortsatte att bygga på Karlsborg. Här började en urholkning av själva grundprincipen för centralförsvaret.

Det finns forskare som hävdat att centralförsvarstanken inte enbart var knuten till Karlsborg, utan att till exempel Frösö skans var tänkt att fylla en liknande funktion som centralförsvarspunkt för försvaret av mellersta Norrland i händelse av en rysk landstigning i trakten av Sundsvall. På motsvarande sätt utsågs Boden vid sekelskiftet 1900 till en centralförsvarsanläggning för övre Norrland. År 1894 hade nämligen järnvägen nått så långt norrut att större truppförband kunde föras upp till Boden. Samtidigt lade ryssarna räls längs finska kusten till Uleåborg och vidare norrut. Med järnvägarna öppnades ytterligare en potentiell front mellan Sverige och Ryssland. Karlsborg skulle med detta synsätt inte vara centralförsvarsfästning för hela landet, men väl för de södra och centrala delarna där en stor del av befolkningen bodde.

För Stockholm – som genom Fredrikshamnsfreden 1809 hade blivit gränsstad till det ryska imperiet – innebar de förändrade strategiska förutsättningarna att man åter började satsa på att rusta upp den gamla fästningen vid Vaxholm. År 1833 började rivningen av de gamla befästningsmurarna, men det var först 1850–51 som Vasatornet från 1500-talets mitt bröts ned. År 1863 stod den nya fästningen klar, bestyckad med 150 kanoner. Några år senare fick den sällskap av den nybyggda fästningsanläggningen Oscar Fredriksborg.

Runt sekelskiftet 1900 började man bygga två stora befästningslinjer, en norr och en söder om Stockholm. Så tunnades centralförsvarstanken ut bit för bit. I 90 år arbetade man vidare på Karlsborg, alltmedan själva grundidén bakom fästningens tillkomst mer och mer förflyktigades. Karlsborg degraderades från att vara den stora fästningen till att bli en av många. Snart var Boden den i särklass största. Utvecklingen bekräftades under 1900-talets omfattande utbyggnad av det fasta kustartilleriet längs Sveriges kuster och ute i havsbandet. Därmed hade försvarsplaneringen gjort helt om från centralförsvarets förespråkare i början av 1800-talet.

Idag är Karlsborgs fästning både en militärhistorisk sevärdhet och en av försvarets viktigaste utbildningsplatser. Det mäktiga slutvärnet och kyrkan med riksdagens plenisal vittnar om en försvarsidé som aldrig kom att fullföljas helt och fullt, utan snart landade i en (typisk svensk?) kompromiss.

Lars Ericson Wolke är professor i militärhistoria vid Försvarshögskolan och författare.

BOKTIPS ★ Karlsborgsliv – episoder ur en fästnings och dess invånares vardag i gångna tider (1995) av Lars Ericson (Wolke) och Björn Lippold.

 
 
 

Kanske är du intresserad av...

Läs också