Döbelns viljestyrka sporrade mannarna

Gensvaret uteblev även denna gång, och soldaten släpptes med varningen att von Döbeln personligen skulle sabla ned näste man som försökte fly.

Striden fortsatte och trots sitt numerära underläge kom de finska bondpojkarna att slå tillbaka mer än ett ryskt stormningsförsök. Med en något förnöjdare uppsyn fortsatte von Döbeln att frenetiskt elda på manskapet. När granater på nytt började fara genom luften, utstötte han lakoniskt: »Huka er icke!» Det kan inte beskrivas som något annat än en ödets ironi att han bara någon sekund senare slogs omkull av en rysk kula som träffade honom rakt i pannan.

Episoden vid Porrassalmi säger mycket om Georg Carl von Döbelns karaktär. Han hade formats i den franska armén och under åren 1781–84 stridit mot britterna i Indien. Många upplevde von Döbeln som klippt och skuren för krigets verklighet, omvittnat modig och kvicktänkt i stridens hetta. Likafullt hade vägen till officersyrket inte varit spikrak.

Georg Carl von Döbeln var född 1758 i Västergötland – närmare bestämt på gården Stora Torpa i vad som idag är Falköpings kommun – som andra barnet i en skara på tre. Pappan dog redan när Georg Carl var åtta år gammal och relationen till den man som modern kom att gifta om sig med blev allt annat än friktionsfri. Möjligen för husfridens skull sändes den unge von Döbeln, mot sin vilja, för att läsa till präst vid Tuns skola nära Lidköping. Men han vantrivdes, prästyrket lockade inte. Efter tre terminer lyckades han övertyga sin mor och styvfar att istället få gå en utbildning till sjöofficer i Karlskrona.

von Döbelns fallenhet för det militära

I det militära fann von Döbeln sitt gebit och examinerades med utmärkta vitsord. Därefter gick resan snabbt till Frankrike och det indiska äventyret.

Starten på Gustav III:s krig mot Ryssland 1788 gick som en appell genom Europa, som kallade hem officerare på utlandstjänst. När von Döbeln anlände till krigsskådeplatsen i Finland förfärades han dock av skillnaden mellan de rutinerade franska soldater han dittills tjänstgjort med och de finska bondpojkar han nu skulle kommendera. Så här låter det i hans egen berättelse om fälttåget 1789:

»Man säger och försäkrar att truppen flytt; jag tror det. Finska soldaten är mer benägen härtill än någon annan, i synnerhet då den saknar fermété (fasthet) och rådighet hos dess anförare. Nation är kall, dess köld förbyts i pultroneri, emedan den känner intet krigsäran; [...] den är rovaktig och mera djur än något av naturens skapade ting.«

Efter slaget vid Porrassalmi, när von Döbelns panna förbundits av fältskären och han hamnat på militärsjukhus i S:t Michel var kriget över för hans del. Trupperna drog sig så småningom tillbaka och S:t Michel hamnade i ryska händer. Dessförinnan gjorde von Döbeln ett försök att ta sig därifrån, men fann redan när han satte ena foten på golvet att benen inte bar honom.

Han såg inget på höger öga och huvudet värkte. Omtöcknad stönade von Döbeln fram en order till en dräng att hämta hans pistoler, hellre skjuta sig för pannan än hamna i kosackernas klor. De senare var ökända för sin hårda behandling av krigsfångar. Men drängen stammade bara fram någon ursäkt om att en präst tagit pistolerna och sprang därifrån.

Kapitulerade

von Döbeln blev liggande, med sabeln i ett krampaktigt grepp mot bröstet. Så öppnades dörren och en rysk livkosack klev in. Genast räckte von Döbeln fram sin sabel som tecken på kapitulation, liksom sin klocka; den senare var tänkt som en muta. Någon brysk behandling från kosackernas sida blev det inte, och von Döbeln släpptes snart ur fångenskapen mot löfte om att inte delta mer i krigshandlingarna.

Tillbaka i Stockholm, med en nyemottagen majorsgrad, försökte von Döbeln skaffa sig tjänst vid något svenskt regemente. Det visade sig vara lättare sagt än gjort, och först år 1793 blev han placerad vid Västgöta-Dals regemente. Därmed uppgick von Döbeln i det svenska indelningsverket, vilket innebar att han tilldelades ett officersboställe på Önne i Dalsland.

År 1796 blev han överstelöjtnant vid Skaraborgs regemente, vilket byttes mot Nylandsbrigaden i Finland år 1805. Det var här von Döbeln befann sig när finska kriget bröt ut i februari 1808.

I juli 1807 hade kejsar Napoleon av Frankrike och tsar Alexander I av Ryssland slutit den så kallade Tilsitalliansen. I den ingick att Ryssland skulle förklara krig mot Sverige om inte landet gick med i Napoleons kontinentala handelsblockad mot Storbritannien.

Sverige, som var allierat med Storbritannien, vägrade och fann sin östra riksdel invaderad utan föregående krigsförklaring i februari 1808. Arméns förutsättningar var om möjligt ännu sämre än under Gustav III:s krig 20 år tidigare och fälttågets första månader kom att präglas av ständiga reträtter norrut, ett desperat försök att vinna tid.

Stor seger vid Lappo

I mitten av april 1808 ledde Georg Carl von Döbeln en eftertrupp som skyddade trossen bakom general Carl Johan Adlercreutz och 2 000 man. Vid Siikajoki kyrkby, drygt tre mil söder om Uleåborg, hann ryssarna ifatt. Men efter att von Döbelns trupper fördröjt dem och Adlercreutz organiserat ett motanfall som drev fienden på flykten kunde den svenska sidan notera sin första framgång under kriget.

Under våren pressade sig den svenska armén sakta söderut igen. Några månader efter Siikajoki, i mitten av juli, vann Adlercreutz och von Döbeln en stor seger i slaget vid Lappo. Problemet var emellertid att ryssarna aldrig tillfogades något avgörande nederlag. Visst kunde man matcha dem på slagfältet, men det saknades resurser för att följa upp alla småsegrar. Och snart skulle man inte orka mer. Maten började ta slut.

Bristen på bröd tvingade fram en förnyad reträtt och initiativet i kriget återgick till den ryska sidan. Undernärda soldater blev mottagliga för sjukdomar och armén försvagades ytterligare. Den 25 augusti insjuknade von Döbeln själv i så kallad nervfeber. Omtöcknad och orkeslös fick han fortsätta reträtten nedbäddad i en bondkärra.

Åter på väg norrut identifierade de svenska generalerna vägskälet vid Jutas, utanför Nykarleby, som en särskilt riskfylld passage. Här skulle fienden kunna genskjuta dem. Man visste nämligen att den ryske befälhavaren Nikolaj Kamenskij avdelat 1 500 man för just detta ändamål. Passagen måste säkras, och det blev Björneborgs regemente, med Georg Carl von Döbeln, som förlänades uppgiften. Huvudarmén, under Carl Johan Adlercreutz, fattade posto tre mil söderut vid Oravais.

Den 13 september orkade von Döbeln sitta till häst och red för att inspektera trupperna vid Jutas, fortfarande med febern bultande innanför pannbandet. Manskapet var, liksom han själv, ingen munter syn. Det var 1 500 luggslitna karlar som skulle försvara vägknuten. De hade tagit sig dit i ilmarsch och gått sex mil på ett dygn.

Trodde det var slutet

Trötta ögon stirrade ut i tomma intet, magar värkte av hunger, vartenda uniformsplagg luktade surt och var genomvått. Ett flertal plågades av diarré, en åkomma som under fältmässiga förhållanden var direkt livsfarlig under denna tid. Många tänkte att slutet, vare sig det skulle komma av rödsot eller en rysk kula, var nära.

Vid varje kompani steg von Döbeln av sin häst och sa tröstande: »Var inte rädda, gossar, det här är en Herrens dag!» Mycket talade för att huvudarméns öde hängde på just dessa stackars trashankar till soldater. Oavsett om Adlercreutz skulle klara att slå tillbaka fienden vid Oravais skulle det ske förgäves om det ryska omfattningsförsöket vid Jutas lyckades. Försvaret måste alltså hålla.

Omkring klockan tre ekade det första skottet. Den ryska styrkan under Kosatjovskij närmade sig, men von Döbeln visste att fienden än så länge befann sig utanför effektivt skjutavstånd. Han sa åt sina soldater att hålla inne med elden: »Stå stadigt så blir de rädda!»

Så småningom infann sig ögonblicket. von Döbeln beordrade sina 18 kanoner att öppna eld med druvhagel i en salva som fällde många ryssar. Det här skulle inte bli någon försvarsstrid. Plötsligt gav han tecken åt trumslagarna att slå anfallstakt, och hans soldater höjde sina bajonetter.

Trots att de var fysiskt nedbrutna lyste kämpaglöden i deras ögon. När von Döbeln inför slaget gått runt bland dem hade de sett hur han hållit på att falla ihop under sin egen sjukdomssvaghet, men likväl stått upprätt. Ett sådant prov på viljestyrka inspirerade soldaterna. Befälhavarens beslutsamhet övertygade dem om att detta kunde gå vägen: »Är svarta bandet med, då går det nog!»

Ryssarna drevs tillbaka under det att von Döbelns manskap ömsom ryckte fram, ömsom stannade och sköt. De klev över stupade ryssar som låg kvar längs vägen, utan att själva lida nämnvärda förluster. Efter en segdragen strid drog sig Kosatjovskij tillbaka när mörkret föll. Han hade förlorat 130 döda och sårade. Björneborgarna hade inte ens förlorat en tredjedel så många.

Segeryran blev kortvarig

Segeryran efter Jutas blev emellertid kortvarig. Dagen efter kom beskedet att Adlercreutz lidit ett blodigt nederlag vid Oravais. Hans decimerade huvudarmé kunde rädda sig norrut tack vare att reträttvägen via Jutas hölls öppen. Efter Oravais var Finland i praktiken förlorat.

Finska kriget kom att fortsätta ytterligare ett år, under vilket kung Gustav IV Adolf avsattes och svenskarna slet för att rädda vad som räddas kunde. Freden som slöts den 17 september 1809, blev kostsam; Sverige förlorade för all framtid sin östra riksdel. von Döbeln befann sig i Umeå när han, den 8 oktober, mottog nyheten om att Finland nu var ryskt.

Han beslöt att samla styrkorna i staden framför dess kyrka. På ena sidan ställdes de som tillhörde regementen från svenska landskap, på andra sidan de som tillhörde de finska. De lyssnade andäktigt när von Döbeln tog till orda i det som skulle bli hans sista tal till dessa trupper. Hans egen militära karriär skulle gå vidare; han skulle strida mot Napoleon i 1813 års fälttåg och sluta sin yrkesbana som ordförande i krigshovrätten. Men aldrig skulle han uppleva ett så ödesmättat ögonblick som detta.

Marscherade åt varsitt håll

von Döbeln beklagade hur den svenska krigsmakten nu blivit av med »sitt kraftigaste stöd», ett väsensskilt omdöme från den sågning han nedtecknade 1789. Uppenbarligen hade finländarnas sätt att mäta sig med övermakten till sist gjort intryck på honom.

»Finnar! Bröder! Kunde mina ord beseglas med blodstårar från mina ögon, skulle de strömma, och varje droppe försäkra er min vördnad, min vänskap!» De var inte av blod, men när von Döbeln yttrade de slutorden rann tårarna nedför hans kinder, liksom soldaternas. Så småningom marscherade de svenska och de finska soldaterna bort från Umeå, åt varsitt håll.

Publicerad i Militär Historia 2/2020