Garibaldi enade Italien

Den italienska halvön var dominerad av Frankrike under 1800-talets första år. Napoleon hade invaderat den norra delen 1796. Med invasionen anlände den nya tiden till ett av Europas mest stillastående bakvatten – inklusive ett frö till vad som skulle bli Italiens enande, nämligen franska revolutionens ideal om folkens rätt till självbestämmande.

Det var ett frö som överlevde trots att fransmännen kördes ut 1815 och det gamla myllret av småstater återuppstod. Den nyväckta italienska patriotismen hade kommit för att stanna.

Garibaldi gick med i Mazzinis rörelse

För en ung sjöman vid namn Giuseppe Garibaldi skedde mötet med dessa krafter 1833 när han kom i kontakt med en medlem av Giovane Italia, ett underjordiskt parti grundat av den genuesiske juristen Giuseppe Mazzini, av eftervärlden ofta sedd som det italienska enandets andlige fader. Den unge sjömannen hade snart gått med i rörelsen och svurit den trohet.

Giuseppe Garibaldi var född 1807 som fransk medborgare i dagens Nice och hade spenderat nästan tio år som sjöman på skepp i Medelhavet och på Svarta havet. Men mötet med Mazzinis rörelse skulle komma att förändra hans liv.

Den första operationen Garibaldi deltog i var att försöka infiltrera den piemontesiska flottan och ta makten i Piemonte. Med dolda intentioner tog han värvning i flottan, men planen avslöjades snabbt av polisen och Garibaldi dömdes till döden i sin frånvaro för sin roll i konspirationen. Nu väntade landsflykt.

Överste i Uruguays flotta

Hösten 1835 gick Garibaldi ombord på en båt mot Sydamerika. Runt nyår anlände han till Rio de Janeiro och anslöt sig till den grupp av exilitalienska patrioter som redan fanns där.

Det var i Sydamerika som myten om Garibaldis mod, list och ledaregenskaper tog fart. Han drogs först in i försvaret av Rio Grande-republiken, en utbrytarstat från Brasilien, och därefter i Uruguays befrielsekrig mot Argentina. I december 1839 var hans vildvuxna skara av flottister för första gången inblandad i strid – och segrade. Snart hade Garibaldi avancerat till överste i den uruguayanska flottan.

Röda skjortor för italienska legionen

Inom försvaret av Montevideo grundade Garibaldi 1841 en italiensk legion, Legione Italiana. På ett lager i Montevideo hittade han ett parti röda skjortor som egentligen var avsedda för arbetare i de stora argentinska slakterierna men som nu istället blev den italienska legionens improviserade uniform. Rödskjortorna skulle komma att bli en symbol för Garibaldis styrkor.

Det var vid den här tiden som legionen och dess ledare på allvar började bli kända i Italien: patriotiska krafter på hemmaplan såg till att trycka upp och sprida tacket som regeringen i Montevideo riktat till Garibaldi inom landet.

Frihetskrig i Italien, upplopp i Rom

Det skulle dröja till 1848 innan Garibaldi återvände till Italien. Det land han återsåg stod i brand. Det första frihetskriget, mellan ett flertal italienska stater och kejsardömet Österrike, hade brutit ut och Garibaldi kastade sig snabbt in i handlingen. Inledningsvis erbjöd han sina tjänster till Piemontes kung, Carlo Alberto, som slogs mot österrikiska trupper i Norditalien, men det blev bara kortvarigt.

I Rom hade nämligen upplopp brutit ut och påven drivits från staden i fruktan för sitt liv. Mazzini och Garibaldi skyndade dit och inledde ett frenetiskt arbete med att befästa staden i väntan på ett hotande anfall från stormakten Frankrike, som stöttade påvens sak.

Runt 10 000 frivilliga ur stadens befolkning mönstrades och när de franska anfallen inleddes i maj 1849 underskattade fransmännens befälhavare, general Oudinot, inledningsvis styrkan i motståndet. Garibaldis soldater lyckades med en överraskande bajonettstormning få motståndarna att retirera. Kvar på sluttningarna söder om Vatikanen låg 500 döda franska soldater. Men i ett förnyat anfall i slutet av juni kämpades motståndet ner, stadsmurarna bröts igenom och Garibaldi tvingades fly staden tillsammans med runt 4 000 frivilliga.

Garibaldis roll i Italiens långa kamp för självständighet var dock långt ifrån över. Under de kommande tjugo åren grep den karismatiske befälhavaren gång på gång in i händelseförloppet. Men först väntade en tid av landsflykt, då Garibaldi var eftersökt för sin roll i händelserna i Rom. Efter några år i handelsflottan, på fartyg mellan New York och Sydamerika, kom han 1855 tillbaka till Italien.

Stred för Piemonte

I staten Piemonte – med Turin som huvudstad – pågick under dessa år ett intensivt politiskt spel kring en kommande italiensk stat. Politikern Camillo Cavour ville låna galjonsfiguren Garibaldis rykte och anseende inför ett kommande krig mot Österrike-Ungern. Garibaldi hämtades med ångbåt på Caprera och fick än en gång i uppgift att leda en kår av frivilliga alpjägare, som med betydande framgång opererade i Alperna sommaren 1859.

Kriget mot Österrike medförde inga större framgångar för Piemonte och freden gjordes, förnedrande nog, upp över huvudet på italienarna av Napoleon III och Franz Josef I. För den glödande patrioten Garibaldi kom fredsavtalet som en kalldusch – särskilt som Piemonte, i utbyte mot att få expandera söderut i Italien, avtalat att Garibaldis födelsestad Nice (Nizza) skulle tillfalla Frankrike.

Garibaldi befriade Sicilien

Det var nu som Garibaldi genomförde sitt livs djärvaste satsning: tillsammans med runt 1 000 man begav han sig söderut till Sicilien. Där pågick redan uppror mot det styrande kungahuset i Neapel, som vid den här tiden var ett eget land. Till dem anslöt sig Garibaldis soldater. Segern kom snabbt. Förbluffande nog lade de napolitanska trupperna, som var många gånger fler, snart ner sina vapen. Garibaldi hade befriat Sicilien!

De fortsatte mot Neapel, landets största stad. Där hade det styrande borbonska kungahuset redan lämnat staden och Garibaldi togs emot som en befriare. Bara några dagar senare avancerade piemontesiska styrkor ner i Marche, Umbrien och Kyrkostaten. Dessutom lyckades Garibaldi besegra resterna av den napolitanska armén i slaget vid Volturno.

Italien enat – utom Rom

Nu var drömmen om ett enat Italien nära. 27 januari 1861 hölls allmänna val och den 14 mars 1861 antog parlamentet i Turin den lag som skapade kungariket Italien. En sak saknades dock: själva staden Rom. Där styrde fortfarande påven, och han beskyddades av franska trupper. Italien vågade inte angripa, av rädsla för att stöta sig med Frankrike.

Det var dock inget som bekymrade Garibaldi, vars stridsrop sedan 1848 varit »Roma o morte», »Rom eller döden». Aktivismen gjorde honom till slut till fiende med Italiens konservativa regering, och en tid satt han i fängelse. När Garibaldi iscensatte en Romexpedition från Kalabrien tvingades staten möta nationalhjälten med militär styrka och i slaget vid Aspromonte skadades han i ena foten av ett gevärsskott.

1867 samlade Garibaldi åter ett par tusen frivilliga i Florens. Nu gick rykten om att Italiens kung Viktor Emanuel II gett honom klartecken att erövra Rom, men när garibaldianerna väl hade avancerat in på Kyrkostatens territorium vägrade Italien att skicka förstärkningar. Istället ingrep fransmännen och den 3 november besegrades Garibaldis styrkor i ett mindre slag vid Mentana.

Fransmännen drar sig tillbaka

Rom skulle förstås bli italienskt till slut. När det skedde var det dock inte främst italienarnas förtjänst, utan ytterst Preussens. Förlusterna i det fransk-tyska kriget 1870–1871 tvingade nämligen Napoleon III att hämta hem sin garnison från Rom, som alltså låg öppet och oskyddat.

Ändå tvekade kungen och regeringen. Här spelade dock hotet från den oberäknelige Garibaldi en roll: om han nu skulle ta tillfället i akt och erövra Rom för Italien hade det blivit ytterligt pinsamt för både kungahuset och Italiens regering. Alltså begav sig den italienska armén i rörelse söderut, och den 20 september 1870 bröts Roms murar ner. I en kort och föga blodig strid besegrades påvens legosoldater – och hela Italien var, för första gången sedan romarrikets dagar, en enad nation.

Giuseppe Garibaldi var nu 57 år gammal, en nationalhjälte som rönte nästan religiös dyrkan. Han använde sin plats i parlamentet för att verka för sina hjärtefrågor, bland annat stärkt djurskydd.

Hur bra var befälhavaren Garibaldi?

Omdömena om Garibaldi som militär ledare har inte alltid varit entydigt positiva. Kvaliteten på de arméer hans styrkor mötte var skiftande. Samtidigt är det otvetydigt så att karisma, personlighet och omutlighet hade en starkt motiverande verkan på de mestadels frivilliga som anslöt sig till hans olika styrkor. Garibaldis rödskjortor var ofta djupt övertygade om att de stred för en stor och god sak: fosterlandet. Många av de frivilliga var också högutbildade – det vimlade av jurister, läkare och studenter bland soldaterna. Garibaldi var med andra ord inte bara militär, utan även en idol, hjälte och politiker.

Under kampanjerna i Italien hade också Garibaldi stora taktiska fördelar. Lokalbefolkningens stöd var enormt, vilket betydde god tillgång till mat och logi. Hans relativt små enheter var dessutom både rörligare och mer oförutsägbara än arméer med traditionell – och ofta inbördes oense – befälsstruktur.

Isolerade sig på ö

Sina sista år tillbringade Garibaldi i självvald isolering på sin gård på Caprera, en ö norr om Sardinien. Någon förmögenhet hade han inte skrapat ihop och inte heller sålde de självbiografiska böcker han skrev särskilt bra. Däremot lyckades han inleda ett nytt förhållande – med sina döttrars sjuttonåriga barnflicka – och få ytterligare tre barn. Detta var bara en i raden av alla kvinnoaffärer i hans liv.

Den 2 juni 1882, ett par veckor före sin 75-årsdag, avled nationalhjälten stilla i sitt hem.

Publicerad i Militär Historia 5/2019