Geronimo var apachernas siste ledare och gav inte upp sin kamp förrän 1886.

© Library of Congress

Geronimo – den siste indiankrigaren

Under hela USA:s historia hade landets militär bekämpat den nord-amerikanska urbefolkningen. På 1880-talet var de flesta av indianfolken kuvade, men apachen Geronimo vägrade fortfarande att ge upp.

1 augusti 2020 av Björn Lundberg

I slutet av augusti 1886 red apachekrigaren Geronimo in i Skeleton Canyon, en liten sänka i gränstrakten mellan Arizona och New Mexico i sydvästra USA. Med ett följe av 18 krigare och 20 kvinnor och barn rörde sig den ärrade krigaren utmed den torrlagda flodbädden i det karga landskapet.

Geronimo hade levt i mer än 60 år i dessa trakter. Han var van vid den stekande solen och de kalla nätterna uppe i bergen. I åratal hade han kämpat mot de vita och stulit deras boskap. Som en vålnad hade han hållit sig undan de trupper som USA och Mexiko sänt ut för att tvinga hans folk till underkastelse.

Geronimos kapitulation

Men nu var striden slut och Geronimo rörde sig för sista gången i dessa trakter som en fri människa. Kriget var förlorat. Han var trött och hans anhängare ännu tröttare. I den västra änden av Skeleton Canyon skulle han möta brigadgeneral Nelson Miles från USA:s armé för att överlämna sig själv till myndigheterna. 

Själva kapitulationen skedde under högtidliga former. En sten placerades på marken och de närvarande svor att aldrig svika den överenskommelse de ingått. Geronimo litade visserligen inte på de vita, men den här gången kunde han inte göra så mycket annat än att tro på deras löften. De sa att han skulle sändas som krigsfånge långt bort, till Florida, men efter några år skulle han få möjlighet att återvända med sin familj till ett reservat i närheten.

När ceremonin var överstökad eskorterades Geronimos följe till arméposteringen Fort Bowie och därefter vidare med järnväg österut, först till Texas och sedan vidare mot det avlägsna Florida. Men Geronimo hade blivit lurad – han skulle aldrig få se sina gamla hemtrakter igen.

Döptes till "Den som gäspar"

Geronimo föddes 18 mil längre norrut, i en dalgång där Gilafloden viker av söderut från Mogollonbergen. I dag ligger platsen i New Mexico, men vid denna tid tillhörde området formellt Mexiko. Året han föddes var med stor sannolikhet 1823. Vad hans mor egentligen hette är inte känt, men hennes mexikanska namn var Juana. Hans far hette Tasli-shim, »Den galne». Paret döpte sin son till Goyaałé, »Den som gäspar».

Apacherna befann sig under långa perioder i krig med både USA:s och Mexikos arméer. 

© Smithsonian Institution

Geronimo har gått till historien som den mest kände av apachernas fruktade krigare. Men apache var egentligen ett samlingsnamn för flera kulturellt besläktade folkgrupper som bebodde det som i dag är nordvästra Mexiko och sydvästra USA. De talade visserligen samma språk, men de kallade aldrig sig själva för just apacher.

Geronimo tillhörde chiricahuafolket

Geronimo tillhörde stammen chiricahua, som i sin tur bestod av fyra grupper eller klaner. Geronimos hette bedonkohe. Chiricahuafolket beskrev sig som nde eller néndé, som kort och gott betydde »människorna». 

Goyaałés barndom var typisk för hans folk. Genom historier och legender berättade föräldrarna om hur världen skapats. Det var en tillvaro full av ritualer och religiösa levnadsregler. I apachernas värld var människor, djur och naturens krafter sammanlänkade. Men mest av allt var barndomen en tid för lek. Tillsammans med vännerna lekte han kurragömma och krig, och lärde sig skjuta med pil och båge. 

Så småningom fick de också lära sig att arbeta. De skördade bönor och majs i små odlingar, och i skogarna plockade de bär och nötter. Tvärtemot vad många säkert tror var dessa trakter inte något renodlat ökenlandskap. Kring Gilafloden och Mogollonbergen växte träd och buskar, gräs och många andra växter.

Apacherna omringade

Djurlivet var också rikt. På de öppna slätterna levde buffel och prärievarg, i skogarna hjortar, kaniner och kalkon. Redan i tioårsåldern fick den unge Geronimo lära sig jaga. Krig, räder och överraskningsanfall var också en del av livet som chiricahua. Apachefolken hade inte fler än ungefär 8 000 medlemmar och var omringade av fientligt inställda grannar. Mest våldsamma var konflikterna med de vita nybyggarna som under 1800-talet trängde allt djupare in i dessa trakter, men även relationerna till comancher och navajoindianer var ofta fientliga.

Geronimos stora förebild var den trettio år äldre hövdingen Mangas Coloradas, som också tillhörde bedonkohe. Han var en reslig karl, längre och kraftigare än andra apacher, med ett grundmurat rykte som tapper stridsman efter många blodiga uppgörelser med mexikaner. Under tonåren fick Geronimo lära sig krigskonsten. En del av träningen gick ut på att följa med och stjäla boskap från mexikanska farmer.

Apacherna blev utträngda till alltmer ogästvänliga områden.

© Library of Congress

Krig mot nybyggarna 1837

Relationerna mellan apacher och mexikaner hade försämrats under lång tid. 1835 utlovade mexikanska myndigheter till och med en belöning i dollar för apacheskalper från män, kvinnor och barn. Det enda som hindrade ett fullskaligt folkmord var apachernas förmåga att undvika de vita nybyggarnas anfall. Men fred var förstås inte längre att tänka på. 1837 utbröt fullskaligt krig.

Redan som 17-åring hade Geronimo utmärkt sig som krigare och lett fyra räder på mexikanskt territorium. Han visade sig vara djärv, uthållig och målmedveten. Han var en skicklig bågskytt och hade en mästerlig förmåga att röra sig i terrängen.

Någon gång under denna tid fick den unge krigaren namnet Geronimo. Från början var det mexikaner som gav honom detta namn, som faktiskt är en italiensk variant av helgonnamnet Hieronymus. Varför han från början fick detta tillnamn är inte känt, men det fick snart fäste även inom hans eget folk.

Massaker på sovande apacher

Några händelser under dessa år lämnade djupa spår. 1846 hade ett par andra grupper av chiricahuer enats om vapenstillestånd med mexikanerna. Vid en stor festlighet i byn Galeana bjöds indianerna på whisky och många av männen drack sig redlöst berusade. Tidigt nästa morgon red en mexikansk styrka in i byn där apacherna sov och massakrerade män, kvinnor och barn. När »striden» var över hade 130 chiricahuer dött.

FÅ MILITÄR HISTORIAS NYHETSBREV – VARJE VECKA!

När den värsta chocken lagt sig var chiricahuas klaner eniga om att gå i krig för att hämnas. I november samma år anföll en stor grupp apacher Galeana. Många hjältehistorier berättades sedan om denna batalj och Geronimo var en av dem som hade utmärkt sig i striden.

Kriget blev en del av Geronimos vardag, men det fanns annat också. Så snart han blev vuxen gifte han sig med Alope, en ung kvinna från samma stam. Något bröllop firades inte, men paret flyttade till en egen hydda, en wickiup, täckt av buffelskinn. Tillsammans fick de tre barn.

Geronimo (till höger) och hans apachekrigare.

© Library of Congress

Geronimos familj mördades

Hämnd föder hämnd, och de följande åren avlöste attackerna från apacher och vita nybyggare varandra. Tyvärr avslöjar källorna inte mycket om vad Geronimo gjorde under dessa år och de historier han i slutet av livet berättade innehöll både motsägelser och överdrifter. Vad som står klart är ändå att våldsamheterna drabbade honom och hans egen familj på värsta tänkbara sätt. I samband med att han var ute på ett fredligt ärende till en närliggande by år 1858 anfölls familjens läger nämligen av mexikanska soldater.

När Geronimo återvände till sitt hem på kvällen fann han sin mor, hustru och sina tre barn mördade. »Jag hade förlorat allt», berättade han senare. »När helst jag kom att tänka på de lyckliga dagar som varit brann mitt hjärta av en vilja att utkräva hämnd mot Mexiko.»

Geronimo gav sig ut i öknen för att sörja och fick då en uppenbarelse. En röst talade till honom och berättade att han skulle bli osårbar för gevärskulor. Efter detta samlade han ett par hundra anhängare och inledde en storskalig hämndaktion. Om han fick tag på soldaterna som mördat hans familj vet vi dock inte.

Vid denna tid flyttades gränserna mellan USA och Mexiko. Genom krig och framförhandlade avtal blev området där i dag delstaterna Kalifornien, Arizona och New Mexico ligger under åren 1848–53 en del av USA. Utan att själva ha blivit tillfrågade fick apacherna veta att de vita bedrivit kohandel med deras hemtrakter.

Guld på chiricahuas mark

De första engelsktalande lycksökarna hade kommit till dessa trakter innan Geronimo föddes, men nu blev de fler till antalet. Varken Mangas Coloradas eller Geronimo avskydde USA:s medborgare lika intensivt som de avskydde mexikanerna. Men år 1860 hittades guld i trakterna av Pinos Altos, mitt i chiricahuas hemland. Snart invaderades området av vita lycksökare med hackor i handen och pistoler vid höften. 

Geronimo hade vid denna tid hunnit fylla 37 år. Han var en ärrad veteran och en av Mangas Coloradas mest betrodda krigare. Dessutom hade han ett nära samarbete med sin svärfar, chiricahuahövdingen Cochise.

Apacherna övergick till gerillakrigföring efter att de lidit svåra förluster.

© Bridgeman/Ritzau Scanpix

Nytt krig mot nybyggarna

År 1861 hade Mangas och Cochise fått nog av amerikanerna. De slöt ett förbund och anföll nybyggarna närhelst de kom åt. I början anföll de byar och andra bevakade posteringar med större skaror krigare, men efter att ha lidit svåra förluster övergick de mer och mer till gerillakrigföring. 

I januari 1863 gick Mangas med på att förhandla med amerikanerna. Det visade sig dock vara en fälla. Den sjuttioårige hövdingen togs till fånga och fördes till ett närliggande fort, där han torterades och sköts till döds.

Den mest ryktbare av alla apachernas ledare hade avrättats och bitterheten bland hans anhängare var obeskrivlig. Geronimo och hans krigare fortsatte att röra sig över stora ytor och hämnades på amerikanska soldater så fort de fick tillfälle. Med tiden insåg Cochise likväl att de vita bara blev fler och fler och att kriget i det långa loppet var förlorat. 1871 slöt han därför fred med de amerikanska myndigheterna och flyttade med sitt folk till ett nyupprättat reservat.

Förlyttades till reservat

Men det dröjde inte många år innan USA svek sitt avtal och tvångsförflyttade apacherna till ett nytt reservat. Då hade Geronimo, som var besviken över Cochises fredsavtal, redan lämnat reservatet för en osäker tillvaro i gränstrakterna mellan USA och Mexiko. 1877 greps han i ett annat indianreservat, Ojo Caliente, och fördes i bojor till det nya reservatet San Carlos.

Livet i reservaten var främmande för apacherna. De var vana att röra sig över stora landområden, men var nu förpassade till ett liv som bofasta. Istället för att leva av det som naturen hade att erbjuda tvingades de sitta passiva och vänta på myndigheternas matransoner. Sjukdomar skördade många människoliv, liksom alkoholen. Dessutom låg San Carlos-reservatet i ett ogästvänligt ökenlandskap.

Redan året därpå rymde Geronimo tillsammans med sin nya familj – tre fruar och två barn – till Mexiko. De kommande åren liknade en katt-och-råtta-lek mellan honom och den amerikanska militären.

Medicinman och militär ledare

Många tänker nog på Geronimo som apachehövding. Så beskrevs han ofta i böcker och tidningar. Men hövding i traditionell mening var han aldrig. Geronimo var medicinman, men med åren fick han en allt viktigare roll även som militär ledare.

Med falska löften övertalade Nelson Miles (vänstra bilden) till slut Geronimo (högra bilden) att ge upp.

© NARA & New York Public Library

I amerikanska tidningar beskrevs Geronimo som en blodtörstig mördare, som lurpassade i bergen för att slakta oskyldiga nybyggare. Tidningarna publicerade ibland helt påhittade historier för att sälja ännu fler lösnummer.

George Crooks jakt på Geronimo

Den som fick i uppdrag att leda jakten på Geronimo blev den 54-årige generalen George Crook, som hade en grundlig erfarenhet av liknande uppdrag. Han insåg att det behövdes nytänkande för att få ett slut på kriget.

Ett av hans beslut blev att värva andra apacher som spejare i jakten på Geronimo. Med hjälp av dessa överlöpare lyckades Crook spåra honom till Sierra Madre-bergen i Mexiko. Crook försökte övertyga sin motståndare om att det var lönlöst att fortsätta kämpa mot övermakten, men i det längsta övervägde Geronimo att strida till sista blodsdroppen. Efter förhandlingar lät han sig dock övertalas att följa med tillbaka till reservatet. I tidningarna hyllades Crook som en hjälte för sin insats.

Inte heller denna gång kunde dock Geronimo finna sig i en sådan instängd tillvaro utan han rymde igen i maj 1885. Med ett följe av 35 män och ungefär hundra kvinnor sökte sig Geronimo upp i bergen. Under tio månaders tid härjade hans följeslagare i norra Mexiko och södra USA. Hur många soldater och nybyggare som dödades är inte känt, men det rapporterades om hundratals.

USA:s sista indiankrig

Vid det här laget skrev dagstidningarna, inte bara i USA utan även på andra sidan Atlanten, om den blodtörstige hövdingen som slog till när man minst anade det för att sedan försvinna igen utan att lämna spår efter sig. Dramatiken förstärktes av att detta var det sista av USA:s så kallade indiankrig. På den stora prärien i Mellanvästern hade berömda hövdingar som Sitting Bull, Crazy Horse och Little Wolf redan tvingats kapitulera. 

Apacherna var de sista som bjöd motstånd och Geronimo blev en symbolisk gestalt för denna kamp. Av några sågs han som en heroisk kämpe i kamp mot en övermäktig fiende, men de flesta amerikaner betraktade honom som en blodtörstig barbar, »den ondaste indianen någonsin».

Chiricahua-folket förflyttades till San Carlos-reservatet som kom att kallas »helvetets 40 hektar». Det var torrt, hett och ogästvänligt. På bilden köar apacher för att få mat i reservatet cirka 1899.

© K T Dodge/Library of Congress

Inte heller alla apacher hyllade honom. Han hade skaffat sig åtskilliga fiender bland andra stammar och krigströttheten spred sig i takt med att utsikterna att vinna några bestående segrar såg allt mörkare ut.

I mars 1886 lyckades general Crook än en gång lokalisera Geronimos följe i norra Mexiko och övertyga den ärrade motståndskämpen att ge upp. Innan de hunnit tillbaka över den amerikanska gränsen hade dock Geronimo och några av hans följeslagare bestämt sig för rymma på nytt.

Nelson Miles satte in alla resurser

När general Crook insåg att han blivit bortfintad lämnade han in en ansökan om att få bli omplacerad. Ny befälhavare blev istället brigadgeneral Nelson Miles, som hade en helt annan strategi. Han såg till att 5 000 man, en fjärdedel av USA:s armé, ställdes till hans förfogande i jakten på Geronimo. 

Livet på flykt blev till slut ohållbart. De mexikanska och amerikanska soldaterna som sökte honom blev allt fler och spejare lurade överallt. Även för de mest luttrade krigarna var det i stort sett omöjligt att hålla sig undan. Vid Skeleton Canyon i Arizona övertalades Geronimo återigen att överlämna sig till myndigheterna. I gengäld lovade Miles att den ärrade krigaren så småningom skulle få möjlighet att återvända till sina gamla hemtrakter.

Men löftet visade sig inte vara värt papperet det var skrivet på. Geronimo och hans följeslagare tvingades till hårt arbete. År 1894 flyttades han till Fort Sill i Oklahoma.

"Jag skulle aldrig ha kapitulerat"

En tid försökte Geronimo leva som de vita lärde. Han bedrev jordbruk och började gå i kyrkan. Myndigheterna gav honom också tillstånd att sälja fotografier av sig själv för att dryga ut inkomsterna, men han hade en benägenhet att slösa bort sina pengar på whisky och poker.

Han avled den 17 februari 1909, vid 86 års ålder, och begravdes vid Fort Sill. På sin dödsbädd ska han ha sagt: »Jag skulle aldrig ha kapitulerat. Jag skulle ha fortsatt kämpa tills jag var den siste vid liv.»

Publicerad i Militär Historia 2/2020

Kanske är du intresserad av...

Läs också