Heihachiro Togo
Amiralen Heihachiro Togo vann sin ryktbarhet genom att i stort sett utradera den ryska Östersjöflottan i slaget vid Tsushima 1905. Han var en tystlåten och principfast ledare och hyllades som Japans svar på Nelson.
Som femtonåring deltog Heihachiro Togo i sin första sjöstrid. Fyrtio år senare ledde han den japanska flottan till en förkrossande seger i det rysk-japanska kriget 1905.
I mitten av 1800-talet var Japan ännu ett feodalt, inåtvänt och med europeiska mått ålderdomligt land. Då började de påtvingade kontakterna med västerlandet och inte minst demonstrationerna av moderna flottors betydelse för maritima nationer att göra intryck. Processen var långvarig och fundamental.
Styrelseskicket ändrades så att Japan blev en sammanhållen stat i modern mening, en industriell revolution inleddes och hela den nationella självbilden med Japan och japanerna som gudarnas utvalda land och folk rubbades. Under många år dröjde det gamla kvar och samexisterade med nymodigheterna på gott och ont.
Första gången samurajättlingen Heihachiro Togo fick lukta krutrök var som femtonåring 1863. Han ingick då i försvaret av havsbukten och staden Kagoshima, som hotades av en brittisk flottstyrka sedan en brittisk medborgare blivit dödad av en feodalherres livvakter. I en beskrivning från den tiden är den unge Togo skrudad i en halvlång rustning av bambu och metall, vid midjan bär han samurajens kort- och långsvärd och på ryggen har han ett luntlåsgevär med teknik från början av 1600-talet.
Hjälplöshet och förödmjukelse
Sedan förhandlingar om skadestånd inte lett någon vart tillämpade britterna sin kanonbåtsdiplomati och besköt staden, som brann ner. Det japanska försvaret med fort och kanonslupar var bestyckat med framladdningskanoner och mörsare – somliga av dem sköt rundkulor av sten – och kunde inte avvärja anfallet. Den egna hjälplösheten och förödmjukelsen inför moderna västerländska fartyg och vapen gjorde ett djupt intryck på den unge Togo.
Västerländska flottstyrkor kunde under denna tid obehindrat röra sig i de japanska farvattnen, utöva påtryckningar eller demonstrera sin makt genom ett bombardemang. Behovet av en japansk flotta för att hejda förödmjukelser som den vid Kagoshima var stort. Togos feodalherre var mottaglig för nya intryck och tog initiativ till en lokal flotta.
Äldre örlogsfartyg kunde köpas från utlandet, men den marina uppbyggnaden bromsades av att det nautiska kunnandet var begränsat till vad fiskarbefolkningen i sina små fartyg lärt sig om havet omkring Japan.
Togo såg detta nya fält som en stor och fascinerande utmaning och lyckades 1868 vinna inträde i sin feodalherres lilla flotta. Som artillerist på en bestyckad hjulångare deltog han sedan i flera skärmytslingar till sjöss och landstigningsoperationer under det pågående japanska inbördeskriget.
Moderniserade rekryteringen av sjöofficerare
När detta var över enrollerade Togo sig i den nationella japanska flotta som höll på att byggas upp. Klokt nog insåg japanerna att det inte bara handlade om att lämna hjulångarna och framladdningskanonerna bakom sig utan också om att modernisera utbildningen och rekryteringen av sjöofficerare. En del av denna process var att ta till sig kompetensen i utländska flottor.
Förutom att bygga upp skolor med europeiska lärare sändes unga kadetter och officerare till bland annat Storbritannien för att där genomgå sjömilitär utbildning. Togo blev 1871 – efter ett års språkstudier – uttagen till en tvåårig utbildning i den brittiska flottans regi, förlagd till skolskeppet Worcester där han gick ut som kurstvåa.
Därefter fortsatte han med ytterligare studier i språk och matematik, innan han kommenderades att följa byggandet av ett krigsfartyg som Japan beställt från ett brittiskt varv. Totalt var Togo borta sju år från sitt hemland, som under den tiden inlett en intensiv moderniserings- och industrialiseringsprocess.
Heihachiro Togo bemöttes med skepsis
Utlandsutbildningen innebar ingen automatisk gräddfil till befordran. Togo och hans kamrater bemöttes med skepsis och viss avundsjuka. Hans fortsatta karriär var ordinär och i tjänsteomdömen beskrivs han som ”intelligent men inte briljant, pålitlig och kompetent”. Vad som efterhand började vinna respekt var Togos målmedvetenhet. Alla uppgifter som ålades honom, stora som små, utfördes snabbt och till punkt och pricka.
Dessa egenskaper kom väl till pass när han utnämndes till sekond på några mindre fartyg – befattningar som passade hans behärskning, outtröttlighet och detaljkunnande perfekt. Ett karaktärsdrag som vi i dag skulle kalla ”full i fan” kom emellertid till uttryck när Togo – i fartygschefens frånvaro – saluterade ett besökande brittiskt örlogsfartyg med för få skott.
När dess chef klagade lät han skjuta ytterligare salutskott, vilket resulterade i en ny irriterad signal från besökaren. ”Vänligen addera antalet skott så kommer Ni att finna att summan är korrekt”, blev Togos svar, och han vägrade efterkomma en order om en ny, fullständig salut.
Amiral Togo på kommandobryggan på sitt flaggskepp Mikasa under slaget vid Tsushima.
Möjligen genom kejserligt inflytande slapp Togo en officiell reprimand för sin ordervägran och utnämndes i stället till chef på ett obetydligt fartyg på 125 ton, som efter ett drygt år dock byttes till ett betydligt större. Under det fransk-kinesiska kriget 1884–85 kommenderades han att med sitt fartyg observera strider både till sjöss och till lands.
Sommaren 1886 hade Togo just befordrats till kommendör och fått befälet över en nybyggd pansarkryssare när hans karriär föreföll få ett abrupt slut. Han drabbades av svår reumatism som mer eller mindre band honom vid sjuksängen de närmaste tre åren. När smärtorna så medgav läste han stora mängder politisk och militär facklitteratur och fick tid att reflektera över kraven på en sjöofficer.
Togo blev övertygad om att diplomatiska talanger var väl så viktiga för en fartygschef som teknisk kompetens. Åsikten bör ses i ljuset av att dåtidens kommunikationsteknik tvingade en fartygschef till självständiga beslut. Inte nog med att radion ännu inte var uppfunnen, samband med telegrafi kunde bara ske från stationer i land och förutsatte att ett fungerande kabelnät var utbyggt.
Lastfartyg sjönk
Hans hälsa förbättrades gradvis så att han våren 1890 kunde återinträda i tjänst som stabschef för en örlogsbas för att sedan bli chef på den nya pansarkryssaren Naniwa.
Inför det japansk-kinesiska kriget var Togo i juli 1894 fortfarande chef på Naniwa. Innan krig ännu hade förklarats lät han visitera ett brittiskt lastfartyg, som befanns vara chartrat av den kinesiska marinen och lastat med trupper och materiel på väg till den förväntade krigsskådeplatsen i Korea.
Inför utsikten att bli förda till japansk hamn gjorde kineserna ombord myteri. Då de därefter vägrade att åtlyda kommandon från Naniwa lät Togo öppna eld. Lastfartyget började sjunka, dock inte fortare än att den brittiska besättningen kunde räddas. Kineserna lämnades i livbåtarna att klara sig bäst de kunde.
Befordrades till konteramiral
Incidenten höll först på att leda till en diplomatisk kris mellan Japan och Storbritannien, men snart medgav man från brittisk sida att Togos agerande varit förenligt med gällande internationell rätt. Togos namn spreds i detta sammanhang över världen. Naniwa deltog senare i det avgörande sjöslaget i september 1894, liksom i den efterföljande ockupationen av Formosa (nuvarande Taiwan). Kort därefter befordrades Togo till konteramiral.
Under de följande åtta åren hade han bland annat ansvaret för den högre sjömilitära utbildningen i Japan. År 1903 utnämndes han till chef för den operativa flottan. Några år tidigare hade Togo under det kinesiska boxarupproret fått tillfälle att se hur olika länders armé- och marinkårsförband uppträdde under besvärliga förhållanden, vilket intryck deras krigsfartyg gjorde och inte minst hur höga chefer agerade i olika sammanhang. Av särskilt intresse var de ryska styrkorna och cheferna, vilka inte imponerade på den japanske amiralen.
Som femtonåring deltog Heihachiro Togo i sin första sjöstrid. Fyrtio år senare ledde han den japanska flottan till en förkrossande seger i det rysk-japanska kriget 1905. Bild: Mary Evans/IBL.
Mikasa byggdes i Storbritannien och togs i bruk 1902 som ett av sex toppmoderna japanska slagskepp. Vid Tsushima var hon bestyckad med 4 stycken 30 cm kanoner. En vecka efter krigsslutet med Ryssland 1905 sjönk hon i hamn efter en olycka, men kunde efter tre år tas i tjänst igen.
Togos rykte som sjökrigare bygger främst på hans ledning av de japanska flottstyrkorna under det rysk-japanska kriget 1904–05. Konflikten berodde på den ryska strävan att etablera sig vid Stilla havet med bättre betingelser än det under många månader infrusna Vladivostok erbjöd, samtidigt som Japan ville bevara Korea som ett lydland.
Krigshotet hade tilltagit under lång tid och bland annat präglats av en rysk marin uppbyggnad i Fjärran östern, koncentrerad till fästningen och marinbasen Port Arthur. Vid krigets början var de ryska och japanska flottstyrkorna i området i stort sett numerärt jämspelta. Ryssland hade emellertid möjlighet att överföra väsentliga delar av sin Östersjöflotta till konfliktområdet och därmed uppnå ett klart övertag. En sådan omgruppering runt halva jordklotet skulle dock ta åtskilliga månader att organisera och genomföra.
Det gällde därför för Japan att först tillintetgöra de ryska sjöstridskrafterna i Fjärran östern och erövra Port Arthur för att sedan vara berett att möta Östersjöflottan. Viktigt var också att förhindra att de ryska styrkorna i Port Arthur och Vladivostok förenades och att så långt möjligt bevara den japanska flottan intakt fram till den avgörande kraftmätningen.
Blockerade Port Arthur
Redan den 9 februari 1904, innan krig hade förklarats, anföll Togo i spetsen för sin eskader den dåligt förberedda ryska flottan i och utanför Port Arthur. Angreppet inleddes under efternatten genom att jagar- och torpedbåtsförband i skydd av mörkret smög sig in bland de ryska fartygen och avlossade sina torpeder. Förvirringen blev stor, främst på den ryska sidan. Under förmiddagen gick sedan Togos stridslinje om sex slagskepp till angrepp mot den fortfarande desorganiserade fienden; en strid där även Port Arthurs kanoner deltog.
Detta anfall följdes sedan upp av kryssare och lättare fartyg senare under dagen. Trots intensiv beskjutning från båda sidor vållades inga avgörande förluster, även om den ryska sidan förlorade några fartyg. Notabelt är hur ineffektiva de gammalmodiga japanska torpederna var.
Togo beslöt nu att fortsätta kriget genom att blockera Port Arthur och hålla uppe trycket mot fienden genom räder. Samtidigt landsattes arméförband på den koreanska kusten i öster för att rycka in i Manchuriet och successivt innesluta Port Arthur från landsidan.
Därefter organiserades två försök att stänga inne den ryska flottan genom att sänka blockskepp i hamninloppet. I stridsplanen för båda företagen framgår tydligt vilken omsorg Togo lade på att ge blockfartygens besättningar bästa möjliga chans att komma levande från sitt farliga uppdrag. Medan deras fartyg sjönk skulle de gå i livbåtar – under rysk kanon- och kulspruteeld – och försöka ta sig utåt havet där japanska lätta fartyg väntade. Blockeringsförsöken genomfördes under ogynnsam väderlek, ett av dem i en vinterstorm, och lyckades bara delvis.
Lade ut ett minfält
Den ryska flottans ledning på platsen hade varit mycket obeslutsam. Därför ersattes den med en etablerad sjöhjälte, viceamiralen Stepan Makarov. Han inledde omgående spaningssvep med mindre styrkor utanför Port Arthur, men undvek att ge sig in i strid under ogynnsamma förhållanden. Togos spaningsenheter registrerade det mönster som snart framträdde för de ryska operationerna.
Med detta som underlag utformade japanerna en plan för en minfälla, där de ryska fartygen skulle lockas gå till sjöss i sina invanda områden som minerats av japanerna i förväg. Ett minfält lades ut nattetid utan att företaget observerades av ryssarna, som heller inte bedrev någon systematisk preventiv minsvepning i området.
Genom att söka strid med ett mindre ryskt förband lockade Togo ut en större rysk styrka ur Port Arthurs hamn. Den bestod bland annat av två slagskepp och leddes av amiral Makarov själv. Under de manövrer som följde gick båda de ryska skeppen in i det utlagda japanska minfältet och utlöste flera minor.
Det ryska flaggskeppet sjönk på ett fåtal minuter med stor mansspillan, inklusive amiralen själv. Örlogsfartyg var vid denna tid mycket sårbara för undervattensskador och skulle så förbli långt in i första världskriget. Händelsen var ett mycket svårt slag för ryssarna – man förlorade inte bara en viktig del av sin stridskapacitet utan även sin mest kompetenta amiral.
Ryska Östersjöflottan
Ytterligare ett blockeringsförsök, nu med hela tolv fartyg, utfördes i början på maj 1904. Även om det rönte större framgång än de tidigare försöken kunde ryssarna röja en led bland de sänkta blockfartygen. Efter ett större ryskt utbrytningsförsök – som så när lett till ett sjöslag och den ryska eskaderns förintelse – begränsades sjökriget till en japansk blockad av såväl Vladivostok som Port Arthur. Under tiden kämpade de japanska landstridskrafterna steg för steg sig fram genom den hårdnackat försvarade befästningsgördel som omgav Port Arthur.
Först under de sista månaderna 1904 kunde japanskt belägringsartilleri börja beskjuta de återstående fartygen i Port Arthurs hamn och sänka dem ett efter ett. När denna process var avslutad gällde det för Togo att så snart som möjligt återställa sin av blockadtjänsten åtgångna flotta i stridsdugligt skick. Det stora provet – att möta den ryska Östersjöflottan – stundade! För japanerna blev det lyckligtvis en lång väntan, fylld av förberedelser.
Den ryska Östersjöflottans förflyttning runt nästan halva jordklotet tillhör sjökrigshistoriens episka händelser. Den innebar emellertid påfrestningar som allvarligt nedsatte dess stridsförmåga när det avgörande mötet med japanerna nalkades. Det var inte bara fartygsskroven, maskineriet och instrumenten ombord som farit illa under den långa resan utan möjlighet till dockning och reparationer. Lika illa var att resan både utsatt besättningarna för månaders vistelse i heta fartyg i tropiska farvatten och uteslutit alla former av systematisk utbildning.
Slaget vid Tsushima
Den japanska flottan hade däremot under flera månader kunnat höja sin materiella och personella status. Även om de båda flottorna på pappret såg tämligen likvärdiga ut hade japanerna ett klart försteg i att vara samtränade, ha väl underhållna fartyg och utvilade besättningar med hög utbildningsnivå och stridsmoral.
Den 27 maj 1905 stod det avgörande slaget vid Tsushima. Togo manövrerade ut den ryska flottan och utsatte den för en förödande eld genom att på optimalt skotthåll och med vinden i ryggen två gånger ”korsa ryssarnas T”, det vill säga kunna beskjuta dem med fulla bredsidor utan att ryssarna kunde skjuta tillbaka med mer än förliga kanontornet på fartygskolonnernas tätfartyg.
Den ryska flottan skingrades i förvirring och ett antal av dess fartyg sänktes under slagets första timmar. Mörkrets inbrott förhindrade den ryska flottans totala utplåning.
Togos sista befattning var som marinchef åren 1905–09. Under dessa år moderniserades den japanska flottan.
Togo förblev sitt vanliga orubbliga jag under slaget, inte minst genom att avvisa uppmaningar att leda striden från flaggskeppet Mikasas bepansrade stridsledningstorn. Det gjorde ingen skillnad att splitter från en rysk 30-centimetersgranat sårade femton man omkring honom.
Under de följande dagarna kunde den japanska flottan jaga i fatt nästa alla återstående fartyg ur den ryska eskadern. Endast två jagare och ett depåfartyg nådde Vladivostok. De övriga sänktes, erövrades eller sökte skydd i neutral hamn. Slaget vid Tsushima representerar därför den mest kompletta sjömilitära seger historien känner.
Från nästan alla stora historiska sjöslag har inte oväsentliga delar av förlorarens styrkor ändå lyckats undkomma – från slaget vid Trafalgar 1805 återvände till exempel nästan hälften av de deltagande franska och spanska fartygen. Just segerns fullständighet kom att utgöra grunden för amiral Togos stora anseende även internationellt. Bland de utmärkelser han erhöll från främmande länder var kanske den mest anmärkningsvärda den brittiska ”Order of Merit”, normalt förbehållen särskilt förtjänta samväldesmedborgare.
Segern var Togos förtjänst
Togos rykte som sjöhjälte efter Tsushima är befogat. Han bedömde korrekt att ryssarna skulle försöka skicka förstärkningar till Stilla havet och utnyttjade tiden till förberedelser. Genom valet av bas i Korea hamnade han i ett idealiskt läge rakt i vägen för ryssarna.
Till skillnad från den ryske amiralen som inte delgav sina underlydande chefer sin stridsplan såg Togo till att hans chefer var väl insatta i den japanska stridsplanen. Sammantaget var den japanska segern till stor del Togos förtjänst.
Togos slutbefattning i aktiv tjänst blev marinchefsskapet 1905–09. Uppdraget var ingen sinekur – det gällde att ställa om flottan från krigs- till fredsfot och samtidigt modernisera den för att hålla jämna steg med utvecklingen i Europa.
Vid kröningen av den brittiske kung George V i juni 1911 deltog en japansk delegation med amiral Togo i spetsen. Det blev ett tillfälle för honom att återknyta kontakterna från sin tid i landet fyrtio år tidigare. Vid en skolmiddag för gamla elever ombord på HMS Worcester höll Togo ett av sina mycket sällsynta tal.
Japans högsta militära utmärkelser
Han hade redan före avresan erhållit en personlig inbjudan från den amerikanske presidenten Howard Taft att besöka USA och fortsatte sin resa dit ett par månader senare. Vid audiensen hos presidenten tog han sig för att putsa bort rost på det samuraijsvärd denne tidigare erhållit som gåva av den japanske kejsaren. Togos vänliga men återhållsamma och tystlåtna väsen vann stor respekt och – med massmedias hjälp – popularitet.
Som pensionär engagerades Togo av kejsaren personligen för att övervaka kronprinsen Hirohitos utbildning.
I motsats till vad man kanske kunde tro fick denna inte alls någon överdrivet militär prägel. Denna personliga tjänst åt kejsaren och hans familj bidrog säkert till att Togo adlades och dekorerades med Japans högsta civila och militära utmärkelser. Några dagar före sin död upphöjdes också den gamle amiralen till rang och värdighet av markis.
Efter att det sista året långsamt ha tynat bort avled amiral Heihachiro Togo 1934 i sitt åttiosjunde levnadsår. Hans sista ord lär ha varit: ”Mina tankar går till min kejsare … och till rosor.”
Publicerad i Militär Historia 9/2010