Jean Baptiste Bernadotte som fältherre

När han valdes till svensk tronföljare hade Jean Baptiste Bernadotte en makalös militär karriär bakom sig. Men relationen till hans närmaste chef, Napoleon Bonaparte, var aldrig konfliktfri. Flera gånger hamnade Bernadotte i onåd och var vid ett tillfälle nära att ställas inför krigsrätt.

jean baptiste bernadotte karl xiv johan gqN4qeXpC

Jean Baptiste Bernadotte, marskalk av Frankrike och prins av Ponte-Corvo.

Våren 1814 återvände den svenske kronprinsen Karl Johan till Sverige från kontinenten. Under ett års fälttåg hade han som befälhavare för en av de allierades huvudarméer, den Norra armén, bidragit till att hans forne överordnade och rival Napoleon Bonaparte besegrats.

Striderna hade kulminerat i det blodiga slaget vid Leipzig den 17–19 oktober. Karl Johan hade i slutet av samma år även tvingat Danmark att lämna ifrån sig Norge vilket fastställdes i freden i Kiel i januari 1814.

Borgarsonen blev Sveriges konung

På sin dödsbädd trettio år senare kunde Karl Johan konstatera att han gjort en enastående karriär. Borgarsonen från Pau hade stigit till marskalk, kronprins och slutligen, 1818, kung av Sverige. Han hade etablerat en dynasti. Men allt som hände 1809–10, då Jean Baptiste Bernadotte fick erbjudandet om att bli svensk kronprins, hade en förutsättning: hans militära karriär.

Bernadottes väg till positionen som fältmarskalk av Frankrike är inte bara berättelsen om en märklig personlig utveckling. I lika stor utsträckning handlar det om de stora och snabba samhällsförändringar som skedde under den omvälvande perioden 1789–1815. Fransmannens karriär var en del av den politiska och militära omvandlingen av Frankrike och Europa.

Jean Baptiste föddes i Pau

Jean Baptiste Bernadotte föddes som yngste sonen av fem syskon i staden Pau som ligger i sydvästra Frankrike. Hans far var advokat och tanken var att den unge Jean skulle följa i faderns fotspår.

Men Bernadotte visade måttligt intresse för advokatyrket och efter faderns död tog han i september 1780 istället värvning vid regementet Royal-la-Marine – senare 60. linjeinfanteriregementet. Regementet var inledningsvis förlagt till Korsika, men flyttades de kommande åren runt till en rad olika garnisonsorter på fastlandet.

jean baptiste bernadotte lojtnant portratt

Jean Baptiste Bernadotte som löjtnant i 36. linje­regementet.

Gynnades av franska revolutionen

Tidigt stod det klart att han hade förutsättningar för att leda. Successivt avancerade Bernadotte i graderna – i maj 1788 befordrades han till fältväbel och 1790 till adjutant. Här kunde den militära karriären ha stannat upp. Men sommaren 1789 bröt den franska revolutionen ut och i ett enda slag förändrades framtidsutsikterna för en ofrälse karriärist.

Monarkin ifrågasattes, liksom privilegiesamhället. En deklaration om människans okränkbara frihet förkunnades av det nyinrättade parlamentet. 1790 blev det plötsligt möjligt för begåvade unga militärer att passera den tidigare oöverstigliga barriären i det militära systemet mellan underofficer och officer.

För krigsmaktens del gick det på ett helt nytt sätt att engagera personer som tidigare hade varit utestängda från officersyrket. Möjligheten till avancemang blev dessutom större då många adelsofficerare tvingades bort, gick i exil eller till och med fördes till schavotten. En av de luckor som uppstod fylldes i maj 1792 när Bernadotte utnämndes till löjtnant vid det 36. linjeinfanteriregementet.

Kriget mot Österrike

Med franska revolutionen följde även utbrottet av det krig som skulle pågå nästan utan avbrott fram till 1815. I april 1792 förklarade det revolutionära Frankrike krig mot Österrike, vilket i förlängningen även innebar krig mot Preussen. Anledningen till krigsförklaringen var inte entydig men handlade om att den nya republiken kände sig hotad av omgivande monarkier och risken för kontrarevolution.

För att kunna möta hoten förklarades ”fosterlandet i fara” och tiotusentals frivilliga kallades under fanorna. Bernadotte själv avmarscherade mot krigszonen i juli 1792.

Krigets inledning blev katastrofal för fransmännen. I de första sammanstötningarna flydde de franska trupperna i panik. Samtidigt tog revolutionen ny fart i Paris. I augusti 1792 stormades kungaresidenset Tuilerierna och kungafamiljen tillfångatogs. Två preussisk-österrikiska arméer såg nu ut att kunna svepa bort revolutionen innan den hade börjat.

Undret vid Valmy

Men trots paniken och den allmänna politiska oordningen vände krigslyckan. I slaget vid Valmy den 20 september 1792 stoppades preussarna. Även om det främst var det gamla rojalistiska artilleriet som hemfört segern hade armén hållit ihop. Den franska segern framstod som ”undret vid Valmy”. Framgången kunde följas upp av ännu en seger, vid Jemappes, den 6 november.

slaget vid valmy franska revolutionskrigen

Slaget vid Valmy den 20 september 1792 blev den första stora franska segern i revolutionskrigen.

© Jean-Baptiste Mauzaisse/National Gallery

Krigföringen de närmaste åren skulle komma att karaktäriseras av ständiga svängningar mellan framgång och katastrof. 1793 inleddes med franska motgångar, samtidigt som revolutionen radikaliserades. Ludvig XVI avrättades i januari 1793 och samma sommar tog juristen Maximilien de Robspierre i spetsen för jakobinerna över makten och införde skräckväldet.

Kämpade i Rhenarmén

Bernadotte hörde 1793 till den så kallade Rhenarmén och kom då för första gången på allvar i kontakt med krigets verklighet. Att döma av hans brevväxling blev han i viss mån desillusionerad inför oordningen och fasorna. Men kanske var det här, under svåra förhållanden, som Bernadotte utvecklade sitt ledarskap.

Under en österrikisk motattack vid Rülzheim söder om Spreyer i maj 1793 lyckades han avvärja en katastrof: ”Jag kvävde en panik som kunde ha spritt sig till sex bataljoner.” Striden var bara en skärmytsling och den enda källa vi har är Bernadottes egenhändigt skrivna brev, men senare händelser skulle visa att Bernadotte hade egenskaper som definitivt skulle hjälpa honom i hans karriär.

Bernadotte avancerade till kapten i juli och i augusti till överstelöjtnant. Till denna post valdes han – en företeelse som hörde dessa tidiga revolutionsår till.

Den franska massarmén

Trots omvälvningarna hade Frankrike stora militära resurser. Genom allmän utskrivning av soldater – levée en masse – ökade tillgången på soldater. Massarmén var född. För att kunna upprätthålla arméns kvalitet formerades nya halvbrigader (demi-brigade) med en blandning av erfarna bataljoner ur den gamla armén och nya bataljoner.

Det nya systemet gav Bernadotte möjlighet att klättra i karriären. Hans bataljon ur 36. linjeinfanteriregementet gick upp i en av dessa nya halvbrigader – 71. halvbrigaden – tillsammans med två nya frivilligbataljoner och ett artillerikompani. Bernadotte utsågs till överste.

Våren 1794 ledde han sin halvbrigad in i Belgien och efter endast två veckors förberedelser ställdes den inför strid med erfarna österrikiska trupper. Resultatet blev en chock för de nya soldaterna men Bernadotte hanterade skickligt situationen.

Han började få ett rykte om sig att vara en officer som kunde knäcka myteri och undvika kollapser på slagfältet. Många personer i ledande ställning började få upp ögonen för Bernadottes förmåga att hålla tal och motivera sina soldater.

myterister franska armen napoleonkrigen 7

Tillfångatagna myterister – Bernadotte fick rykte om sig att både kunna knäcka myterier och hindra soldater från att fly.

© Jules Giradet

Slaget vid Fleureus

De intensiva striderna mot österrikarna kulminerade den 26 juni 1794 i slaget vid Fleureus. Detta blev en viktig milstolpe i Bernadottes liv. Under striden visade han prov på ledarförmåga och genomförde bland annat ett betydelsefullt flankanfall mot österrikarna i ett skede då den franska armén höll på att delas. På slagfältet utnämndes Bernadotte till brigadgeneral.

Konsekvensen av segern blev att fransmännen erövrade Österrikiska Nederländerna. Följande år, 1795, ockuperades Holland, britterna evakuerade sina trupper från kontinenten och preussarna drog sig ur kriget. Men den inrikespolitiska oron inverkade menligt på de franska arméernas effektivitet och kriget fortsatte.

Skräckväldet hade fallit i juli 1794, men den regim – direktoriet – som inrättades i kölvattnet på uppgörelsen med revolutionens mest radikala ledare blev svag. Regeringen i Paris kom att bli alltmer beroende av armén och dess högsta befäl.

Napoleons intåg

Det var i detta sammanhang som en general vid namn Napoleon Bonaparte på allvar klev in i historien. Bonaparte kom att kallas in för att upprätthålla ordningen och rensade villigt Paris gator med druvhagel.

Bernadotte kom under 1796 att delta i striderna mot österrikarna norr om Alperna. Han ingick nu i Sambre-et-Meusearmén under generalen Jean Baptiste Jourdan och fick genomlida ett fälttåg kantat av motgångar.

Samtidigt vann Bonaparte i Italien snabbt segrar med en armé som var betydligt mindre än de två som sänts över Rhen norr om Alperna. Bernadotte skulle inom kort göra bekantskap med den man som i flera avseenden skulle bli hans rival.

Första mötet med Napoleon

I januari 1797 mottog Bernadotte en order som innebar att han skulle föra två divisioner över Alperna till Lombardiet och förstärka Bonapartes armé i Italien. De båda männen träffades för första gången i slottet La Favorita norr om Mantua den 3 mars 1797.

Bernadotte uttryckte efteråt: ”Han tog väl emot mig men jag såg honom som en ung man på kanske tjugosex eller tjugosju år som ville verka femtio – och det bådar inte gott för republiken.” Om detta omdöme är en efterkonstruktion vet vi inte, men man kan konstatera att Bernadotte förutspådde Bonapartes kommande politiska ambitioner.

Bernadotte deltog som chef för 4. divisionen i avslutningen av det italienska fälttåget.

napoleon italienska kampanjen krigsfangar 1796 1797

Motståndare överlämnar sig till Napoleon under den italienska kampanjen 1796–97.

Snabbheten avgörande för Frankrike

Mycket av det som senare kom att känneteckna kejsar Napoleons krigföring syns i hur han ledde operationerna i Italien. Bonaparte lät arméns divisioner förflytta sig snabbt med spridda marschvägar och undvek i det längsta onödiga belägringar.

Genom att snabbt tränga in på djupet i fiendens område och operera mot de bakre linjerna fångade han in fiendearmén och tvingade den att antingen retirera eller leverera batalj. Som en bläckfisks armar grep den franska arméns flyglar om fienden som fångades in eller besegrades. Han kunde även genom snabba förflyttningar splittra en armé i två delar och besegra dem var för sig.

Avgörande i detta system blev hur underhållet kunde ordnas. I Italien 1796–97 förlitade sig Bonaparte på att en armé kunde försörja sig på vad omgivningen gav, bivackera i det fria och i stort sett klara sig utan tross och dessutom marschera snabbt. Viljan att alltid nå snabba resultat och verkligen i grunden krossa fienden blev tydligt under dessa år.

Freden i Compo Formio

Italienfälttåget kom att avslutas med en fred med Österrike och habsburgarna i Compo Formio 1797. Freden var en verklig triumf för Bonaparte och gav republiken den seger och det andrum den behövde. Bernadottes insatser under fälttåget var inte lika stora, men han fick goda omdömen och berömdes i den officiella rapporteringen både för övergången av floden Tagliamento och för den blodiga och kostsamma stormningen av fästningen Gradiscas.

Bernadotte kom som divisionsbefälhavare att ta del av det som många har betecknat som en period av förändring av krigföringen. Arvet från den rojalistiska franska armén var avgörande.

Artilleriet tillhörde Europas bästa. Divisionssystemet utvecklades och förfinades. Taktiskt gjorde kolonntaktiken på allvar sitt inträde. Underhållet byggde på att man hänsynslöst utnyttjade lokala tillgångar. Utsugning och plundring var en medveten strategi.

Tälten togs bort och de franska medborgarsoldaterna sov under bar himmel eller inkvarterades hos lokalbefolkningen. Som Egyptens gräshoppor rörde sig revolutionsarméerna över kontinenten.

Bernadotte blir krigsminister

Efter krigsslutet 1797 kom Bernadotte att under en kort period fungera som ambassadör i Wien. Men sommaren 1798 inledde Bonaparte ett fälttåg i Egypten och samtidigt samlades en andra koalition, bestående av Österrike, Storbritannien och Ryssland, mot Frankrike.

Mycket snart hamnade republikens arméer på defensiven. Om kriget skulle kunna vändas krävdes att man fick ordning på soldattrekryteringen och tillförseln av material till arméerna.

Den 2 juli 1799 tillträdde Bernadotte som krigsminister. Generaler som avsatts av politiska orsaker återinsattes. Massutskrivningar av den typ som genomförts 1792 såg till att leden fylldes med nya soldater. Kontantlöner betalades ut och mat, uniformer, vapen och materiel skaffades fram. Bernadotte skrev propagandistiska ”Bulletiner från armén” och höll eldande tal till trupperna.

Men nu började de styrande inom direktoriet – ogrundat – frukta att Bernadotte tillsammans med generalen Jourdan började planera för att ta makten genom en kupp. Bernadotte avskedades som krigsminister och var därför inte längre ansvarig när kriget på hösten 1799 vände i fransk favör.

Passiv under Brumairekuppen

I oktober 1799 återkom Bonaparte från Egypten och i november genomfördes den så kallade Brumairekuppen i vilken Napoleon i praktiken gjorde sig till Frankrikes härskare. Bernadotte inbjöds att delta i kuppen – men uppvaktades även av dem som ville slå tillbaka försöket.

När denna väl genomfördes 9–10 november satt Bernadotte passiv i sitt hem på rue Cisalpine 291 med sin hustru Désirée Clary som han gift sig med ett år tidigare.

Framgångarna för de allierade som ingick i koalitionen mot Frankrike tog slut i juni 1799. Genom ett nytt fälttåg i Italien och segern i slaget vid Marengo den 14 juni 1800 knäcktes återigen Frankrikes motståndare. Habsburg tvingades till ännu en fred. Krigen mot övriga allierade fortsatte på tomgång och i mars 1802 avslutades de för ett tag genom freden i Amiens.

Under denna period var Bernadotte chef för en armé i västra Frankrike med uppgift att slutligen slå ner de rojalistiska uppror som hela tiden blossade upp där. Han var även påtänkt för olika andra befäl men det blev ingenting innan freden var ett faktum.

Bernadotte blir marskalk

Fredsperioden kom att bli mycket kort. Redan 1803 förklarade Storbritannien återigen krig mot republiken därför att man inte accepterade den franska politiken i det tyska området. 1804 tog Bonaparte slutligen makten helt och införde kejsardöme.

Ett sådant krävde en ny aristokrati och elit, inte minst inom det militära. Napoleon utnämnde arton av sina främsta generaler till marskalkar – en av dessa var Jean Baptiste Bernadotte.

Inom kort skulle Bernadotte komma att delta i ett av Europas största drama – Frankrikes krig mot den tredje fientliga koalitionen, 1805–07.

napoleon bernadotte kroning

Napoleon väljs till president i Italienska republiken 1802. Jean Baptiste Bernadotte står med hatten i hand nedanför tronen, något vänster om bildens mitt.

© Nicolas André Monsiau/RMN/IBL

Bernadotte i spetsen för 1. armékåren

Napoleons planer på att invadera Storbritannien 1805 kom av sig i och med bildandet av ännu en allians av stater fientliga mot Frankrike. För att krossa de ryska och habsburgska arméer som samlats beordrade Napoleon förflyttning av den armé som stod i västra Frankrike för anfallet på Storbritannien.

Under några veckor marscherade La Grande Armée genom Frankrike och in i de habsburgska arvländerna. Bernadotte, som hade hunnit bli 42 år, skulle efter sex år åter dra i fält. Han var äldst av den franska arméns sex kårbefälhavare. Bernadotte fick befälet över den franska 1. armékåren, vars kärna bestod av ockupationstrupper från Hannover.

De franska armékårerna marscherade åtskilt längs olika marschvägar. De allierade hann inte med. Vid Ulm inringades och besegrades en habsburgsk armé den 20 oktober.

Slaget vid Austerlitz

Den 2 december utkämpades slaget vid Austerlitz, som slutligen tvingade den österrikiske kejsaren Frans att återigen begära fred. Bernadottes armékår hade anslutit till huvudarmén sent och hölls dold i reserv bakom Nicolas Jean-de-Dieu Soults armékår i centern för att locka den rysk-österrikiska armén att anfalla vad som såg ut att vara en underlägsen fransk armé. Tillsammans med kavalleriet och gardet genomförde delar av kåren de viktiga motanfallen som ledde till segern.

Napoleon var visserligen nöjd med Bernadottes insatser under slaget men det fanns en latent kritik mot marskalken. Kanske uppfattade Napoleon Bernadotte som en politisk rival. På det personliga planet fanns det även en koppling genom att Désirée under en period varit förlovad med Napoleon och Napoleons bror Joseph var gift med Désirées syster. Vad som var orsaken till motsättningen är svårt att säga.

Bernadotte fick kritik för att han varit så långsam med att föra sin armékår över Donau i fälttågets inledning. Han anklagades även för att i Austerlitzslagets slutfas ha varit senfärdig med att förfölja ryssarna. Ett drag i Bernadottes sätt att leda krig började bli allt tydligare. Han var knappast den som chansade utan ville vara säker på att inte begå misstag. Många uppfattade honom som alltför försiktig.

slaget vid austerlitz slagfaltet idag

Utsikt från Pratzenhöjden i nuvarande Tjeckien där slaget vid Austerlitz avgjordes.

© Jialiang Gao

Hertig av Pontecorvo

Som en avrundning på Napoleons triumf utnämndes Bernadotte till furste och hertig av Pontecorvo – ett litet italienskt furstendöme. Napoleon angav i ett brev till sin bror Joseph att upphöjelsen kom sig av att Josephs hustrus syster, det vill säga Bernadottes fru, skulle få en passande ställning som hertiginna. Napoleon skrev: ”… jag har i min armé generaler som har tjänat mig bättre och på vilkas tillgivenhet jag kan räkna mera.”

På Habsburgs kollaps följde att Preussen nu förklarade Frankrike krig. Den franska armén vände 1806 norrut och Bernadotte deltog som chef för 1. armékåren. Preussarna besegrades i dubbelslaget vid Jena och Auerstädt den 14 oktober 1806.

I samband med striderna uppkom en schism mellan Napoleon och Bernadotte. Vad som verkligen hände är fortfarande oklart, men Bernadotte kom att kritiseras för att han inte hann fram för att understödja Louis Nicolas Davout – en annan av Napoleons marskalkar – vid Auerstädt. Napoleon menade att han tydligt sänt en order till Bernadotte, via sin stabschef Berthier, som Bernadotte ska ha ignorerat.

Av allt att döma var Bernadotte nu mycket nära krigsrätt. Oavsett vad som var sant blottlägger incidenten det faktum att det existerade en stark konkurrens och motsättning mellan Napoleons marskalkar. Bernadotte avskydde såväl Berthier som Davout.

Seger över Preussens armé

Däremot kunde han med sin kår i någon mån revanschera sig genom att den 17 oktober besegra en preussisk styrka vid Halle och tvinga de sista resterna av den preussiska armén att kapitulera vid Lübeck den 6 november. Napoleon gav honom beröm men Bernadotte ansåg att han ändå fått färre eloger än sina marskalkskolleger Soult och Joachim Murat.

Rivaliteten mellan marskalkarna var tydlig men det går inte att säga att Bernadotte var mer avogt inställd än någon annan.

På de militära framgångarna mot Preussen följde nya strider mot ryssarna vårvintern 1807. Återigen var Bernadottes kår indragen i operationerna. Ryssarna attackerade plötsligt den franska armén som låg utspridd i vinterkvarter i Ostpreussen och Polen. Bernadottes armékår låg mitt i vägen för den ryska huvudarméns framryckning. Genom lyckliga omständigheter fick han tillräcklig förvarning för att kunna samla sin kår och slå tillbaka de starka ryska förtrupperna vid Möhrungen den 25 januari.

napoleon slaget vid wagram napoleonkrigen

Napoleon och hans stab kvällen inför de avgörande striderna vid Wagram 1809.

Efter slaget inledde Bernadotte en reträtt som Napoleon avsåg att utnyttja för att locka den ryska armén i en fälla. Men hans order hamnade i ryska händer och nådde aldrig Bernadotte som därmed var för långt bort för att delta i striderna vid Eylau – ett av Napoleonkrigens mest brutala slag. Det utkämpades den 8 februari 1807.

Bernadotte skulle invadera Sverige

I juni 1807 skadades Bernadotte av en kula i halsen och fanns därför inte med vid det avgörande slaget mot ryssarna vid Friedland den 14 juni. I de kommande förhandlingarna i Tilsit sommaren 1807 kom den ryske tsaren Alexander och Napoleon överens om en gemensam politik mot Storbritannien. Man bestämde även att Sverige och Danmark skulle tvingas att stänga sina hamnar för handel med britterna.

Hösten 1807 anföll britterna och bombarderade Köpenhamn, vilket fick till följd att Danmark ingick allians med Frankrike. Bernadotte fick ansvaret för de nordtyska områdena och kom även att vårvintern 1808 föra befäl över en dansk-fransk-spansk armé som, om det blev möjligt, skulle föras över Öresund och invadera Sverige.

Samtidigt anföll Ryssland Sverige, vilket utvecklade sig till ett krig där Sverige slutligen tvingades lämna ifrån sig sin östra riksdel Finland.

Det blev aldrig möjligt att genomföra invasionen av södra Sverige. Isen gick upp och svenska och brittiska örlogsfartyg stoppade invasionsförsöket. Dessutom deserterade de spanska trupperna när de nåddes av nyheten att Napoleon invaderat Spanien våren 1808.

Bernadotte kämpade även med att få klarhet i vad Napoleon egentligen ville med operationen mot Sverige. Kejsarens intresse var uppenbart ljummet och Bernadotte fick order som han inte riktigt förstod. Han lämnade så småningom Danmark och blev kvar som ansvarig för den franska ockupationen av Nordtyskland.

Fick befäl över sachsiska trupper

Han kände sig bortglömd och knappast uppskattad av Napoleon. Samtidigt drabbades han av sjukdom – något som kom att följa honom resten av livet. Han spottade blod och tvingades till vila.

Bernadotte fick trots allt ett nytt befäl i fält. Österrikarna startade 1809 ett nytt krig mot Napoleon i tron att denne hade fullt upp med sin erövring av Spanien. Bernadotte beordrades att ta befälet över 9. armékåren som bland annat bestod av en stor kontingent sachsiska trupper.

karl xiv johan kronprins leipzig 1813 till hast

1809 fick Bernadotte en förfrågan om att bli svensk kronprins. Med Napoleons lov antog han erbjudandet och snart vände han sig emot sitt forna hemland.

© Skokloster slott

Bernadotte åtog sig motvilligt uppgiften. Han uppfattade att han motarbetades av många av sina marskalkskollegor, liksom av kejsaren själv. Hans kår var knappas något elitförband.

Fälttåget mot Österrike 1809 inleddes med ett franskt nederlag vid Aspern i maj. För Bernadottes del föreföll relationen till Napoleon förbättras en smula och de båda träffades under ett antal dagar på slottet Schönbrunn utanför Wien i juni 1809. Bernadotte fick dessutom förstärkning till sin opålitliga kår av franska trupper, vilket han uppskattade.

Slaget vid Wagram

Det följande slaget vid Wagram den 6 juli betydde slutet för det österrikiska motståndet. Det innebar även epilogen på Napoleons förtroende för Bernadotte. Under slaget pressades de relativt oerfarna sachsarna ytterst hårt och Bernadotte retirerade från sina ställningar i den franska centern – utan ha fått order om det och, ännu värre, utan att informera Napoleon.

Bernadotte hade framfört kritik som nått kejsarens öra och mitt under den sachiska reträtten möttes de två. En häftig ordväxling uppstod med ömsesidiga beskyllningar och Bernadotte fick ta emot Napoleons ursinniga vrede. Fransmännen vann slaget och förnedrade för fjärde gången under denna krigsperiod österrikarna.

Bernadotte lämnade armén med sviktande hälsa som skäl och återvände till Paris i slutet av juli 1809. Han hann inte vila många dagar innan underrättelser om att britterna förberedde en landstigning i Holland tvingade honom att resa norrut. Uppdraget var att ta befälet över en armé i Antwerpen.

Det blev aldrig någon landstigning men Napoleon misstänkte att Bernadottes och andras agerande var ett led i en kupp i kejsarens frånvaro från Paris. Bernadotte kallades till Schönbrunn där han och Napoleon trots allt försonades. Men detta blev ändå slutet på Bernadottes karriär i fransk tjänst. Han lämnade Schönbrunn den 21 oktober 1809 för sjukledighet.

Vald till kronprins av Sverige

Nästa steg i hans liv togs när han fick besök av den svenske, franskvänlige löjtnanten Otto Mörner. Inom ett år hade det otroliga hänt – Bernadotte var vald till kronprins av Sverige med namnet Karl Johan.

Sverige hade därmed rekryterat en i allra högsta grad erfaren militär och i viss mån även förvaltningsman och diplomat. Bernadotte hade deltagit i några av historiens mest betydelsefulla händelser och hade erfarenheter som skulle vara till stor nytta för hans nya hemland.

Publicerad i Populär Historia 1/2014