Katastrofen i Kabul

Marschen fortsatte mot Kabul. I vägen för de framryckande låg den ålderdomliga men starka fästningen Ghazni, väl försvarad. Eftersom britterna lämnat belägringskanonerna i Kandahar beslöt man att försöka spränga sig igenom stadsporten. En grupp ingenjörssoldater uttogs för uppgiften, ledda av en ung löjtnant vid namn Henry Marion Durand.

I sitt tredje försök, under oavbruten eld från fiendens sida, lyckades han tända laddningen och spränga porten. Stormstyrkan strömmade in och efter hårda strider var fästningen erövrad. På eftermiddagen fladdrade Union Jack på det högsta tornet. Sjutton man ur anfallsstyrkan hade dödats, bland afghanerna var siffran över femhundra.

Innanför murarna fann erövrarna stora mängder spannmål, välkommet för en armé där underhållet ofta eftersattes. I England jublade man och John Keane upphöjdes av drottning Victoria till lord Keane of Ghazni.
Den 30 juni återupptogs marschen mot den norra och större huvudstaden Kabul.

Den afghanska gränsen

Staden nåddes utan strid – regenten Dost Muhammed hade flytt. Keane sände ut ryttarpatruller för att gripa honom, dock utan resultat. Men en dag dök Dost Muhammed upp och överlämnade sig utan strid till britterna. De förde honom till Indien, där han hölls i ett ganska humant förvar till Shujas stora förtret. Denne ville ”hänga honom som en hund”.

År 1839 gjorde även ryssarna en framstöt. Målet var khanatet Khiva, beläget ungefär halvvägs mellan ryskdominerat territorium och den afghanska gränsen. Khanen höll åtskilliga ryssar som slavar och detta var ett av de officiella skälen till rysk intervention. Det påstods också att expeditionen hade vetenskapliga syften. Men den viktigaste anledningen var säkerligen Rysslands strävan att flytta fram positionerna i det hårdföra spelet om Asiens inre.

Således organiserades en kår om drygt 5 000 man, mestadels ryskt fotfolk och kosacker, under general Vasilij Aleksejevitj Perovskijs befäl. Utgångspunkten var staden Orenburg där Perovskij var generalguvernör. Han höll tal till trupperna om den grymma khanen och inspirerade dem att komma sina fångna bröder till hjälp. ”På två månader, med Guds hjälp, skall vi vara i Khiva”, orerade han. Generalen hade valt hösten som anfallstid eftersom han fruktade den heta sommaren och bristen på vatten i ökenterrängen.

Beordrade återtåg

Början på framryckningen gick enligt plan. Men vintern kom tidigt det året och allt större snömängder gjorde marschen långsam. De 10 000 kamelerna dog i mängder på grund av foderbrist och köld. Perovskij började tvivla på möjligheterna att slutföra expeditionen. Vid slutet av januari kunde han konstatera att över tvåhundra av soldaterna var döda och det dubbla antalet sjuka. Etthundra kameler dog varje dag.

Endast halva sträckan till Khiva hade tillryggalagts. Han insåg hopplösheten i företaget och beordrade återtåg. Det var en fruktansvärd prestigeförlust för Perovskij, S:t Petersburg och hela det ryska imperiet. Generalen sökte rättfärdiga sig. Han talade till sin utmattade kår: ”Vi har förnekats tillfredsställelsen att möta fienden, men vår nästa expedition kommer att bli lyckosammare.”

Sju månader efter det att man lämnat Orenburg återkom resterna av ”Khivaarmén”. Återtåget hade varit lika förödande som framryckningen. Mer än tusen man hade gått förlorade och av de 10 000 kamelerna återstod endast 1 500. Inget skott hade avlossats, inga slavar befriats.

Än mer förödmjukande för ryssarna var britternas diplomatiska framgång strax efteråt. Löjtnanten Richmond Shakespear, endast 28 år gammal, lyckades få khanen av Khiva att frige de ryska slavarna. Han påstod att detta var enda sättet att få ryssarna att avstå från vidare attacker mot Khiva.

Shuja hade 1841, med britternas stöd, suttit på Afghanistans tron i två år. På ytan rådde lugn men under jäste det. Lord Auckland rapporterade från Indien till London: ”Det nuvarande lugnet i landet är, som jag ser det, helt mirakulöst.” Uttalandet visar vilken aningslöshet som rådde längst upp i den brittiska hierarkin.

1 november 1841

William Macnaghten, politiskt ansvarig för ockupationen, var mest intresserad av att komma från landet och ta över guvernörskapet i Bombay. Hans tilltänkte efterträdare Sir Alexander Burnes var uppenbarligen för upptagen av det ”ljuva livet” för att upptäcka varningstecknen. Ty ett ljuvt liv levdes på många håll: klimatet var behagligt, fruar och barn till officerarna flyttade dit, cricket- och steeplechasebanor anlades och garnisonslivet var föga ansträngande.

Den muslimska befolkningen stöttes av ockupanternas okänslighet för deras religion och levnadsvanor. Alkohol förekom rikligt och synen på de infödda kvinnorna var nedlåtande. Till detta kom pålagor av olika slag för att klara ockupationsmaktens underhåll och bekosta den nye härskarens dyra leverne och stora stab. Missnöjet grodde i Kabul, men Macnaghten och Burnes slog dövörat till.

Den 1 november 1841 övergick förargelsen i handling. En folksamling, som snabbt växte, närmade sig Burnes hus. Denne trodde sig kunna tala folket till rätta och efter att ha sänt bud om förstärkning av bevakningsstyrkan gick han ut på sin balkong. Men hans tal överröstades av folkmassan. Macnaghten och William Elphinstone, brittisk befälhavare efter Keane, var inte handlingens män.

Istället för att sända iväg en undsättningsstyrka från förläggningen satte sig de båda herrarna och grubblade över lämpligheten av att sätta in trupp mot en uppretad folkskara. När de väl förstod lägets allvar var det för sent. Den undsättningstrupp som sent omsider kom iväg hamnade i Shojas residens och blev stående där.

Den upphetsade folkmassan hade nu omringat såväl Burnes hus som den intilliggande förvaltningsexpeditionen där också kassan fanns. De hade också tänt eld på närliggande stallar och lyckats skjuta ned en major Broadfoot som stod intill Burnes. Den senare, jämte brodern Charles, attackerades snart av sabelbeväpnade afghaner. De höggs ned och deras kroppar misshandlades.

Detta inträffade bara några kilometer från förläggningen, där 4 500 brittiska och indiska soldater fanns omedelbart tillgängliga. Ännu närmare befann sig Shujas förstärkta vaktstyrka, vilken emellertid angreps av de upproriska och fann för gott att fly. Burnes hus och skattkammaren plundrades.

Macnaghten och den sjuklige och bekväme Elphinstone hade visat en otrolig brist på handlingskraft. Det sätt på vilket upproret bemöttes kom att karakterisera även de följande händelserna. Istället för att låta trupperna göra en räd genom staden för att bekämpa den ännu ålderdomligt beväpnade folkmassan beordrade Elphinstone dem att inrätta sig för en belägring. Detta var så mycket mer oklokt som förläggningen hade ofullbordade befästningar och låg lågt, omgiven av berg. Snart nog hade bättre utrustade afghanska enheter sällat sig till de upproriska och de omgivande bergen besattes.

Macnaghten skyllde ifrån sig

Ungefär samtidigt fanns en ny regering på plats hemma i London. Denna bestämde att den dyrbara militära närvaron i Afghanistan skulle avvecklas och makten så småningom helt övergå till Shuja och hans regering. Den afghanska armen skulle byggas upp och utbildas av brittisk militär.

Avvecklingen kom att ske blixtsnabbt och på ett annat sätt än de styrande i London hade tänkt sig. I efterhand försökte Macnaghten försvara sitt handlingssätt genom att skylla på andra. Han nämnde inget om att han faktiskt blivit förvarnad minst två gånger. Burnes var död. Det var därför bekvämt att skylla på honom.

Fumligheten fortsatte att fira triumfer. Ett motangrepp beordrat av Elphinstone urartade till ett snöpligt misslyckande. Motståndaren hade nu förvandlats till en betydligt farligare fiende som grupperat artilleri på de omgivande höjderna. Afghanerna förfogade också över gevär med långa pipor, jezails, vilka de hanterade skickligt. De fullföljde sin eld med ett anfall som tvingade tillbaka britterna. Utgrupperade detachement anfölls också, bland annat blev ett gurkharegemente helt upprivet.

Målet var att undanröja Shuja

I Muhammed Akbar, son till Dost Muhammed, hade de dessutom fått en effektiv ledare. Akbar, som befunnit sig i exil i Indien, hade som mål att undanröja Shuja, fördriva ockupationsarmén och återinsätta sin far på tronen.
Krigare från hela landet färdades till Kabul för att ansluta till honom. Revoltarmén räknade nu omkring 30 000 man fotfolk och kavalleri och flera strömmade till.

Underligt nog var det Akbar som tog initiativet till förhandlingar. Macnaghten insåg sitt underläge och gick med på stillestånd och samtal. Innan han inlät sig i sådana utverkade han dock en lägesbeskrivning från Elphinstone. Enligt denne var tillståndet för de belägrade nära nog hopplöst. Man saknade tillräckligt med såväl livsmedel som foder, man hade många sjuka och sårade och otillräckligt med trupp. Macnaghten sände iväg ett brev till Auckland vari han förklarade det hopplösa i läget. Han sköt skulden på militären.

Vid förhandlingarna yrkade Akbar på utlämnande av Shah Shuja, omedelbar avmarsch av ockupationsarmén samt återförande av Dost Mohammed till tronen. Detta ansåg sig Macnaghten inte kunna acceptera. Han kom dock med ett eget, liknande, förslag som bland annat innebar att britterna skulle få fri lejd ut ur landet. Samtidigt invecklade han sig i ett dubbelspel med andra afghanska stamledare som inte var lika glada som Akbar över att få Dost Muhammed tillbaka på tronen.

Mötte förräderi med förräderi

Sakerna tog en ny vändning när Akbar plötsligt återkom med ett nytt och betydligt mer hovsamt bud. En mötesplats bestämdes och Macnaghten red dit med några följeslagare. Akbar frågade Macnaghten om han antog budet. Svaret blev Why not? Därmed hade han beseglat sitt öde.

Akbar hade fått reda på intrigspelet och lurat till sig engelsmannen. Han hade, kan man säga, mött förräderi med förräderi.

Den brittiska delegationen greps och fördes en bit bort. Macnaghten släpades iväg och dödades senare. Det är obekant hur han dräptes, men en teori är att han sköts av Akbar personligen. Hans kropp hängdes på en påle i stadens basar, minus huvud, ben och armar. Ingen från garnisonen sändes ut för att bistå de drabbade. Elphinstone hade än en gång bevisat sin totala oduglighet.

Akbar krävde omedelbar avmarsch

Ännu fanns det dock möjlighet för den samlade styrkan i förläggningen att skapa ett gynnsamt läge för sin armé. De skulle ha kunnat utnyttja sitt artilleri och de skulle ha kunna kontakta Shuja och hans lilla armé i fästningen Bala Hissar. Men Elphinstones dåliga exempel spred sig till de underlydande. Andan blev dålig och truppens stridsduglighet försvagades. När en av de civila tjänstemännen, Eldred Pottinger, försökte tala Elphinstone till rätta fick han istället det otacksamma uppdraget att på nytt förhandla med Akbar. Hans hopplösa underhandling ledde till i det närmaste kapitulation för britterna.

Akbar krävde omedelbar avmarsch för alla utom ett antal officerare som skulle hållas kvar som gisslan. Första anhalt skulle vara Jalalabad, där en brittisk garnison var förlagd. Sedan gällde det för britterna att ta sig igenom det vanskliga Khyberpasset innan man nådde Indien och räddningen.

Den 6 januari 1842 satte sig den långa ormen av folk och lastdjur i gång. En uppgörelse hade träffats med Akbar att han skulle eskortera kolonnen med väpnade styrkor till skydd mot fientliga stammar. Snö föll. Den afghanska vintern hade gjort sitt intåg. Denna armé hade knappt tre år tidigare segervisst marscherat in i Afghanistan. Nu gjorde den under förödmjukande former en snöplig sorti.

Snart visade det sig vad Akbars löfte om skyddsstyrkor var värt. Marschkolonnen med sitt följe av tusentals civila besköts av skyttar från bergen på ömse sidor om reträttvägen. Afghanska ryttare förföljde den, red in bland de flyende och spred död och förintelse i leden. Tredje och fjärde dagen trängde man med yttersta svårighet igenom ett av afghanska krigare försvarat pass.

Förlusterna blev förfärande. Huvuddelen av både militär trupp, trossfolk och familjemedlemmar dödades. Kylan gjorde sitt till, soldaterna i sina tunna sommaruniformer var lätta att nedkämpa. Ännu en gång fann Elphinstone att han måste söka underhandla med Akbar, som syntes då och då och låtsades verka för britternas skydd. Generalen red bort till honom, men av förhandlingar blev det ingenting av. Elphinstone togs istället som gisslan och dog senare i fångenskap.

Ytterligare ett trångt pass låg nu framför den starkt decimerade skaran. Här hade afghanerna byggt hinder och de återstående militära enheterna anfölls då de försökte forcera dem. De spridda rester som kom igenom detta gatlopp bestod av en grupp ryttare, ungefär femton man stark, och fotfolk från olika förband, omkring sextio soldater. De förra nådde en by belägen ett par mil från Jalalabad.

Fullständig katastrof

Här inrättade de sig och tog emot mat av byborna. Men man hade gått i en fälla. Beväpnade afghaner dök plötsligt upp och efter en förtvivlad kamp återstod endast fem man av patrullen. De flydde, men fyra av dem upphanns och nedsablades.

Endast en man, regementsläkare William Brydon, överlevde, svårt sårad, och nådde Jalalabad. Den andra gruppen, infanteristerna, anfölls av övermäktiga styrkor.

I jämförelse med ryssarnas avbrutna marsch mot Khiva var det brittiska misslyckandet enormt mycket större. Invasionen hade slutat i en fullständig katastrof. Hela världen förundrade sig över hur det var möjligt att en modern armé förintades av, som man trodde, odisciplinerade infödingar. Svaret var naturligtvis en brittisk ledning, både civil och militär, av i det närmaste monumental oduglighet. Men också att de ”odisciplinerade infödingarna” var, eller snarare blev, en tämligen välorganiserad och enhetligt ledd afghansk armé.

Britterna gick in i Afghanistan ytterligare två gånger, men blev båda gångerna utkörda. Trots flera försök har ingen främmande makt lyckats hålla sig kvar i landet – afghanerna betraktar som regel alla inkräktare, hur god vilja dessa än må ha, som fiender. De har alltid sett religionen och friheten som de två viktigaste fundamenten i sina liv.

Publicerad i Militär Historia 5/2010