Den sovjetiske generalen Konstantin Rokossovskijs första år är omdebatterade. Det sägs att han föddes 21 december 1896 i Warszawa, då en del av Tsarryssland, som son till ryska föräldrar. Andra källor menar att familjen var fattig adel eller att de hade både polska och vitryska rötter.

Historien har lagts till rätta flera gånger, antingen för att måla över hans polska härkomst eller för att göra honom mer polsk. I första världskrigets början tog han som 18-åring värvning som kavallerist i tsarens armé.

Tjänstgjorde i Röda armén

När Tsarryssland rasade samman gick han med i bolsjevikpartiet, tog tjänst i Röda armén och gjorde karriär under inbördeskriget. Han stred i Ural 1921 och dekorerades med Röda fanans orden. Han förde befäl över ett kavalleriregemente i Irkutsk och var med att besegra Yttre Mongoliets diktator von Ungern-Sternberg.

Rokossovskij skickades sedan till kavallerihögskolan i Leningrad, vars elevkår på 20-talet innehöll två tredjedelar av de som skulle leda Röda armén i andra världskriget. Eleverna var inte lika traditionstyngda som i Europa, utan snarare en samling vildhjärnor och innovatörer. Det visade sig tydligt i intresset för stridsvagnen som ersättning för hästen på slagfältet.

FÅ MILITÄR HISTORIAS NYHETSBREV – VARJE VECKA!

Sovjetisk T-34 i strid vid Kurskbågen 1943

Sovjetisk T-34 i strid vid Kurskbågen 1943, där Rokossovskij ledde försvaret.

© Tass/Getty

Under »järnvägskriget» med Kina 1929–30 deltog Rokossovskij som divisions-chef. En av hans brigadchefer var Georgij Zjukov, som han beskrev som »inte tillräckligt sympatisk» och »envis».

De skulle aldrig dra jämt. Zjukov var urtypen för den nya Röda arméofficeren: snaggad skalle, tjurnacke och en enorm förmåga att trycka ner folk i skorna. Rokossovskij var artig och talades om som »lång och stilig».
(Bilden av honom som en nobel restprodukt från tsartiden har växt sig starkare på senare år, men ingen klättrade i Stalins system genom att vara ädel och charmerande.)

Rokossovskij tillhörde kretsen runt pansarpionjären Tuchatjevskij vars idéer om »operationer på djupet» diskuterades av de tyska generaler som planerade nästa europeiska krig. Medan Rokossovskij sågs som en expert på stridsvagnar, menade andra höga officerare att Röda armén inte behövde några maskiner alls.

Anklagades för spioneri

Flera var Stalins gamla vapenbröder, och Stalin och Tuchatjevskij tålde inte varandra. Trots konflikten övades det pansargenombrott, ibland med besök från Nazityskland. I juni 1937 arresterades Tuchatjevskij och anklagades för förräderi. Han avrättades och Stalin inledde utrensningen av Röda armén.

Rokossovskij arresterades i augusti och anklagades för spioneri både åt Polen och Japan och när han vägrade att skriva under bekännelser torterades han. Han skenavrättades flera gånger och hans händer återställdes aldrig efter att NKVD dragit ut hans naglar.

Han talade inte om tiden i fängelse, men hans dotter mindes att han alltid bar en revolver efteråt. Medan Rokossovskij satt i fängelse krossade Zjukov en japansk armé i »gränsincidenten» vid Chalchin-Gol.

Ont om officerare

Han använde stridsvagnar, attackflyg och omsatte så gott det gick Tuchatjevskijs idéer i praktiken. Det var ont om dugliga officerare, och svårt att uppbåda den dådkraft idéerna krävde i ett system präglat av utrensningar och blind lydnad.

Det visade sig när Röda armén marscherade in i Finland. Vinterkriget blev en förnedring som avslöjade hur inkompetent den sovjetiska officerskåren var. Till sist räddades Sovjets ära av general Timosjenko och Stalin var tvungen att bygga upp det han själv hade förstört.

I Europa hade Tyskland krossat Frankrike och Stalin insåg att ett krig med Tyskland var svårt att undvika.

Rokossovkijs medaljer

Rokossovkijs medaljer finns på Central-
museet för Ryska federationens väpnade styrkor.

I maj 1940 benådades över 4 000 officerare, inklusive Rokossovskij – utan en ursäkt eller förklaring. Själv skulle han aldrig ifrågasätta Stalin utan skyllde sin olycka på NKVD. Han befordrades till generalmajor och tre månader efter att han hade släppts ur fängelset ledde Rokossovskij en kavallerikår i ockupationen av det rumänska Bessarabien.

Därefter sattes han att leda den 9. mekaniserade kåren i Kievs militärdistrikt och gjorde sig känd för att vara besvärlig. Han klagade över att förbandet fick öva för lite (vissa stridsvagnsförare hade bara en dags utbildning) och att materielen var dålig.

Så anföll Tyskland den 22 juni 1941. De första dagarna var en katastrof för Röda armén, men på Kievfronten gick sovjetiska pansarförband till motanfall även om de var illa samordnade. De stora mekaniserade kårerna var på pappret imponerande apparater, men var omöjliga att leda.

Striderna vid Dubno-Brody

Striderna vid Dubno-Brody blev förmodligen historiens största pansarslag om man ser till antalet vagnar på slag-fältet. Rokossovskijs kår spreds ut över en enorm yta på grund av bedrövligt samband och ändlösa flygangrepp. På två veckor tog de 80 procent förluster. Till sist vägrade han att gå till nya angrepp.

Den 13 juli flögs Rokossovskij till Moskva och sattes att leda 4. armén vars befälhavare just hade vallats iväg för att avrättas. Två dagar senare föll Smolensk till tyska pansarförband och ett annat av östfrontens mindre kända stora slag inleddes.

En serie stora sovjetiska angrepp mot Smolensk kom tillsammans att sinka tyskarnas framfart mot Moskva. Röda armén lärde sig grunderna i krigföring – mitt under brinnande krig. En av lärarna var Rokossovskij, som gillade att säga att tyska armen var en maskin: »Och det går att ha sönder maskiner.»

Flydde till fots

I september fick Rokossovskij befälet över 16. armén som försvarade den västra vägen in i Moskva. Striderna blev hårda och denna gång tjänstgjorde Rokossovskij under Zjukov. De grälade om Stalins krav att man inte fick ta »ett steg tillbaka» och Rokossovskij fick fly till fots ur en av de tyska inringningarna.

Hans armé led svåra förluster, men efter striderna hyllades Rokossovskij som en av Moskvas räddare.Han var nu utan tvivel en av de viktigaste befälhavarna i Sovjetunionen.

Resten är som man säger »historia». Rokossovskij anföll och ringade in Stalingrad, krossade »kitteln» och gick vidare. Han utnämndes till generalöverste i januari 1943 och blev befälhavare över centralfronten som försvarade norra Kurskbågen mot general Models stridsvagnsanfall.

Rokossovski

Rokossovskij som befälhavare för Donfronten i närheten av Stalingrad

© Tass/Getty

Stalin tolkade det lyckade försvaret som att det skulle bli lätt att fördriva tyskarna. Han beordrade överambitiösa offensiver som man varken kunde förbereda eller genomföra. Under de förvirrade sovjetiska striderna på vårvintern 1942 sårades Rokossovskij allvarligt. När han kom tillbaka fick han befäl över Brjanskfronten.

Det var där Stalin trodde nästa tyska anfall skulle komma, men tyskarna anföll istället söderut mot Kaukasus och Stalingrad. Rokossovskij satt sysslolös många mil därifrån tills Stalin ringde upp.

Planerade motanfall

Han fick nu sitt livs uppgift. Tyskarna hade kört fast vid Stalingrad och Zjukov och Stalin planerade motanfall. Vem var mer lämpad att leda det största av det två liehuggen i tyskarnas rygg än kavalleristen Rokossovskij? Han fick leda den vidsträckta Donfronten och en enorm offensiv.

Nu skulle man inte ha bråttom bara för att Stalin hade ritat ambitiösa pilar på en karta. På många sätt var planeringen av operation Uranus vändpunkten i Röda arméns utveckling.

Det var här man lärde sig att systematiskt lägga grunden för stora framgångsrika angrepp. Man hade lärt sig att omsätta Tuchatjevskijs idéer i praktiken och Rokossovskij visade sig vara en av hans främsta lärjungar.

Sovjetiska trupper korsar floden Västra Bug

Sovjetiska trupper korsar floden Västra Bug på en pontonbro under operation Bagration, juli 1944.

© Berliner Verlag/Archive/Imageselect

Innan den tyska offensiven ens hade ebbat ut inleddes Rokossovskij motanfall som föste undan tyskarna och befriade Orjol. Han ledde sedan fronten västerut i enorma offensiver under hösten 1943. Sommaren 1944 besegrade han den tyska armégruppen Mitte i operation Bagration.

Inför operationen finns en ofta citerad berättelse om hur Stalin befallde Rokossovskij att angripa på ett ställe, medan han förklarade att han tänkte angripa på två.

Stalin bad honom tänka över sin invändning både en och två gånger, men när Rokossovskij envisades gav diktatorn med sig. Det var dramatiskt, men det finns liknande historier om alla de högre cheferna från slutet av kriget. Han hade helt enkelt blivit oumbärlig nog.

Utnämndes till polsk försvarsminister

En inte lika ofta återberättad historia är Rokossovskijs ovilja att bistå det polska upproret i Warszawa. Kanske var det hans eget beslut, eller så kom det strikta order uppifrån. Kanske var han tvungen att visa att han inte gav sina forna landsmän några favörer.

Inför den stora slutoffensiven ledde Rokossovskij 2. vitryska fronten över nedre Oder och västerut längs östersjökusten. Han mötte brittiska trupper i Wismar och skakade hand med Montgomery. Rokossovskij red även i den stora segerparaden i Moskva. Det sägs att han såg bättre ut till häst än Zjukov.

Efter kriget begravdes han i utmärkelser och fick gator uppkallade efter sig. 1949 utnämndes han till polsk försvarsminister, där han närmast personifierade det sovjetiska förtrycket, och avsattes efter att han slog ned revolten i Poznan 1956 med militär.

Publicerad i Militär Historia 1/2021