Kosackerna stoppade Napoleon

Av alla slags soldater som Napoleons arméer hade slagits mot höll han själv de ryska kosackerna bland de allra främsta. »Om jag haft dem i min egen armé», lär han ha sagt, »så hade jag kunnat genomtåga hela världen».

Napoleons beröm var välgrundat. På sommaren 1812 hade han nämligen låtit invadera Ryssland i vad som var den dittills största och bäst samordnade militäroffensiven i Europas historia. I den enorma anfallsstyrkan – som räknade över 500 000 man – ingick några av samtidens mest härdade och rutinerade trupper.

Ändå blev den stora armén så gott som tillintetgjord inom loppet av bara ett halvår, utan att ha lidit något avgörande nederlag på slagfältet.

Orsakerna bakom den enorma katastrofen var givetvis många, framför allt det obarmhärtiga ryska klimatet och problemen med att skaffa fram livsmedel i ett avbränt fiendeland. Fransmännen – som byggt sina planer på snabba militära framgångar – var dåligt förberedda på att utkämpa det hänsynslösa utnötningskrig som den ryska krigsledningen bemästrade så väl.

Kosackerna i viktig roll

Istället för att möta Napoleons trupper i bataljer på öppen mark valde ryssarna en strategi som gick ut på att trötta ut och nöta ner den franska kolossen bit för bit. Ett av de viktigaste redskapen i deras händer var just kosackerna, för vilka den här formen av krigföring var närmast idealisk.

Ordet kosack – som antagligen härrör ur turkiskans kazak och som betyder »äventyrare» eller »fri man» – har ofta blivit slentrianmässigt använt som ett samlingsnamn på de i själva verket olika slags folkstammar som i tidigmodern tid bebodde de vidsträckta stäppvidderna mellan västra Ukraina och östra Sibirien.

Dessa grupper – som i många fall levde isolerade från varandra – var ättlingar till de förhållandevis självständiga samhällen som funnits i södra Ryssland och Ukraina sedan senmedeltiden, och som ännu i slutet av 1600-talet varit att betrakta som autonoma satellitriken till det framväxande storryska tsardömet.

Eget vapenslag under tsaren

Rysslands hårdföra centraliseringspolitik under 1700-talet hade emellertid undergrävt det mesta av motståndskraft och självbestämmande hos kosackerna, som successivt omvandlats från uppstudsiga vasaller till integrerade undersåtar.

Kosackerna ägde däremot fortfarande vissa rättigheter och skattebefrielser som skilde ut dem från den stora ofria bondebefolkningen och hade också fått bevara sin militära egenart, som under hand utvecklats och förfinats till ett i det närmaste eget vapenslag i den kejserliga krigsmakten.

De gamla kosackrikena var vid tiden för Napoleonkrigen assimilerade i ett militärt förvaltningssystem bestående av en samling distrikt som vart och ett ställde upp med ett antal regementen till tsarens förfogande.

Fördelningen inbegrep ett hundratal kosackförband med en nominell totalstyrka om hisnande 100. 000 man – nästan en fjärdedel av hela den samlade ryska krigsmakten. I gengäld var enheterna sällan fulltaliga och vissa räknade aldrig mer än ett hundratal krigare när de väl drog i fält.

Donkosackerna förebild

Det största distriktet utgjordes av Donkosackerna, som historiskt sett stått den ryska kronan närmare än andra kosackstammar. Ur deras led rekryterades tsarens kosacklivgardesregementen och det var också deras organisation och uniformering som lades till mall för de övriga kosackdistriktens.

Under Napoleonkrigen hade fler och fler kosackregementen erhållit en enhetsuniform av mörkblått kläde med mestadels röda ärmuppslag och byxrevärer. Huvudbonaderna var antingen den karaktäristiska pälsmössan eller en enklare tyghätta.

Uniformerna slets dock snabbt ner och i verkligheten uppträdde kosackerna ofta i brokiga dräkter, erövrade uniformer eller stulna bondekläder som trasats sönder av det hårda fältlivet.

Många kosacker såg sig själva som delar av ett autonomt släkte, som följde egna institutionella och sociala ordningar och som var bundna av dubbla lojaliteter, både till den ryska kronan och till den egna stammen.

Att det tidigare självbestämmandet försvunnit innebar nämligen inte att de förlorat kopplingen till sin säregna historia och rebelliska identitet. Det var fortfarande vanligt att de hyste ett djupt förakt och misstroende för den ryska statsbyråkratin och dess representanter. Denna livshållning ledde ofta till osämja och trätor mellan kosackerna och de reguljära ryska arméförbanden när de tvingades samverka i fält.

Kosacker levde i klansamhälle

I det vardagliga livet levde många kosacker i början av 1800-talet fortfarande i stort som deras förfäder hade gjort i århundraden dessförinnan; i ett hierarkiskt klansamhälle centrerat kring sysslor som jakt, ridning och boskapsskötsel. I fredstider försörjde sig de flesta männen på enklare handel och hantverk eller på att utföra tjänster och dagsverken åt herrskapsfolket.

Men det var i första hand ett samhälle stöpt i och organiserat för krig. Kosackernas förflutna bestod av ofred och konflikter mot olika grannfolk som ryssar, polacker, turkar och tatarer, eller, vilket antagligen var allra vanligast, sinsemellan. Krigen hade därför kommit att sätta sin prägel på samhället och kulturen och var också en viktig del av kosackernas karaktär och självbild.

I teorin förväntades alla myndiga män i kosacksamfundet att från nittonårsåldern tjänstgöra i krig. För att få bosätta sig permanent i vissa kosackbyar var det till och med en förutsättning att ha tjänat ett antal år i fält. Krig var alltså en naturlig del av kosacklivet, som inte sällan blev drastiskt och kort, och därför övades alla pojkar från tidig ålder i ridkonst och vapenbruk.

Skickliga ryttare

På sina kortvuxna men snabbfotade hästar blev de ofta mycket skickliga ryttare som kunde ta sig fram snabbt och tyst i nästan vilken terräng som helst och som fingerfärdigt bemästrade både skjut- och närstridsvapen. De flesta kosacker fäste sig särskilt vid lansen, ett vapen som de enligt den franske gardeslansiärsöversten Antoine de Brack hanterade bättre än några andra kavallerister han mött i strid.

Samtidigt var det långt ifrån alla kosacker som omfattades av den obligatoriska krigsplikten. Besuttet herrefolk hade som regel möjlighet att köpa sig fria från krigstjänst genom att hyra in andra klanmedlemmar i sitt ställe, vilket innebar att kärnan av kosackförbandens manskap – i likhet med de flesta andra samtida arméer – utgjordes av samhällets fattigaste och mest utsatta individer.

Ofta var kostnaderna för friköp så låga att även mindre bemedlade kosacker ur samhällets medelklass hade råd att undandra sig tjänstgöringen.

Beriden gerilla

Kosackerna användes uteslutande som ett lätt kavalleri och agerade ofta tillsammans med andra lättrörliga vapengrenar, som husarer, dragoner och jägare till fots. Deras uppgift var inte sällan att operera mot fienden som ett slags beriden gerilla, där de fick möjlighet att utnyttja sina skicklighet i närstrid på ett sätt som den reguljära krigföringen inte tillät.

De var mästare på överraskningsanfall, bakhåll och annan krigslist, vilket gjorde dem hatade bland fienderna som anklagade dem för att vara fega.

Ännu i början av Napoleons invasion av Ryssland trodde många fransmän att kosackerna enkelt kunde skrämmas bort bara genom att sikta med musköterna på dem. En soldat skrev att »om man uppbådade ett regemente franska flickor så skulle de säkerligen visa större mod än dessa famösa kosacker med sina långa lansar och yviga skägg».

Bristfälliga kunskaper om kosacker

Sådana omdömen byggde emellertid mest på missuppfattningar och ryktesspridning, som okritiskt fördes vidare i leden. Många fransmän skulle inom kort få anledning att ompröva sina fördomar.

Kunskaperna om kosackerna var mycket bristfälliga utanför Ryssland och det lilla man kände till var alltså baserat på nedsättande hörsägner eller ren fiktion. Myterna och underskattningarna gällde kanske framför allt i militära framställningar där kosackerna allt som oftast beskrevs som ett slags löst sammanhållna uppbåd av vildar vars användbarhet i civiliserad strid ansågs försumbar. Att vissa kosackförband använde sig av pilbågar hörde till sådana faktorer som förringade dem i européernas ögon.

Under Napoleonkrigen hade kosackregementen visserligen deltagit i flera olika kampanjer, bland annat i Italien och Schweiz 1799, i Österrike och Tjeckien 1805 samt Ostpreussen och Polen 1806–07, men aldrig utmärkt sig på ett sätt som i grunden förändrade uppfattningarna om dem, varken bland fiender eller allierade.

Två svenska kosackregementen

Ett undantag var Sverige, där man sedan början av 1700-talet samlat många obehagliga erfarenheter av kosackerna, och där de kom att spela en framskjuten roll under såväl Gustav III:s krig 1788–90 som – framför allt – under finska kriget 1808–09.

Bland annat hade kosacktrupper utgjort spjutspetsen på den här som marscherade över Ålands hav till Grisslehamn på vårvintern 1809 och som mycket bidrog till att svenskarna accepterade Rysslands fredsvillkor och avträdde Finland. Att svenskarna delvis beundrade kosackerna framgår bland annat av att Gustav III redan 1789 lät bilda två svenska kosackregementen.

Störa fransmännens frammarsch

I och med den franska invasionen 1812 skulle kosackerna emellertid skaffa sig en helt annan uppmärksamhet än tidigare. Som ett led i strategin att besegra Napoleon med utnötnings- och gerillametoder beordrades kosackerna att till varje pris störa fransmännens frammarsch och beröva dem deras livsmedel. Det innebar att förhärja de landområden dit de franska trupperna tågade, att förstöra sädesfält, odlingar och kvarnar, sabotera vägar och ödelägga broar och passager.

Vid sidan av detta värv – som kosackerna följsamt utförde – skulle de svärma runt fransmännens kolonner och ständigt utföra småanfall mot dess för- och eftertrupper. I en generalorder instruerades kosackerna att också utföra ständiga anfall nattetid så att fransmännen berövades sin vila och sömn.

Besvärade av de ständiga anfallen tappade många franska förband till slut fattningen och utförde ogenomtänkta utbrytningsförsök. Det var precis vad kosackerna önskade. De var skickliga på att låtsasfly för att lura förföljarna i obehagliga fällor som de riggat i skogar och bergspass. Erfarna kavallerister lärde sig därför snart att inte jaga efter kosackerna, vilket också var en fördel för kosackerna i situationer då de verkligen behövde komma undan.

Lurpassade på soldater på jakt efter mat

Bristen på mat och foder var också en faktor som tidigt kom att påverka den franska härens slagkraft och stridsmoral. När ransonerna uteblev på grund av kosackernas härjningar började grupper av soldater att avvika från leden i jakt efter något att stilla den skriande hungern med. Sådana patruller var perfekta byten för kosackerna som ständigt lurpassade på sina fiender, ofta gömda i kuperade landskap eller i skogsridåernas förrädiska dunkel.

Hur många franska soldater som försvann i den här typen av räder är okänt, men redan i september hade Napoleon förargat beordrat sina generaler att skärpa straffen för soldater som olovandes gav sig iväg då hundratals av dem försvann dagligen. Sådant, tillade han, »hotar hela armén med undergång».

"Arméns ögon och öron"

Kosacktrupper användes dessutom regelbundet i olika spanings- och rekognosceringsuppdrag, och kallades av den berömda ryske fältmarskalken Aleksandr Suvorov för »arméns ögon och öron». Trots detta visade sig många kosackspejare notoriskt otillförlitliga som uppgiftslämnare, vilket bland annat berodde på att officerarna saknade militär utbildning och blick för krigföringens övergripande sammanhang.

Det hände också att kosackpatruller avvek från spaningsuppdrag för att proviantera eller brandskatta någon närbelägen by, vilket lämnade högkvarteret utan uppgifter om fiendens förehavanden.

Det var inte helt ovanligt att den militära disciplinen på det här sättet brast i vissa kosackförband, i synnerhet sådana som hade liten krigserfarenhet. Kosackerna uppskattades som regel av andra ryska soldater för sin goda vakthållning under nätterna, då de satt en ära i att aldrig låta sig överrumplas.

Men det hände ändå titt som tätt att de unnade sig någon spontan festlighet med stora stockeldar, flödande dryckesbägare och klingande musik, vilket fienden utan tvekan kunde utnyttja till sin fördel.

Under fälttåget 1812 upptäckte franska befälhavare till sin förvåning hur lätt de kunde passera obemärkta också med stora truppstyrkor genom områden som bevakades av kosacker, och i vissa franska förband formerades särskilda patruller som specialiserade sig på att nattetid smyga sig på ovarsamma kosackavdelningar och helt sonika slå ihjäl dem i bäddhalmen.

Napoleons återtåg

När Napoleon påbörjade sitt återtåg från Ryssland i oktober intensifierades kosackernas verksamheter runt de franska marschkolonnerna. För de uthungrade fransmännen blev tillvaron fruktansvärd. Inte bara nödgades de stå ut med ett allt strängare klimat och en arméorganisation i rask upplösning utan också ständiga anfall och räder från kosackerna, dag som natt.

Avdelningar som hamnade efter sina regementen blev lätta villebråd i en grym kamp om överlevnad. »Alla intilliggande stigar, både i skogarna och i det öppna, svärmade av kosacker som irriterade fienden och förstörde broarna i deras marschväg», skrev en utländsk observatör.

Regn, lera, hunger och tilltagande köld – som fick soldaternas händer att frysa fast vid muskötpiporna – bröt snabbt upp disciplinen. Även om viljan till motstånd fanns kvar bland fransmännen var det få som till slut hade möjlighet eller krafter att försvara sig mot kosackernas dödsbringande lansar.

Överlevare vittnade i efterhand om hur kosackerna likt rovdjur trängde sig in mellan regementena längs marschlinjerna och gav sig på oskyddade eftersläntrare, sjuka och civila armébetjänter. De stal dragdjur och hästar, plundrade trossvagnar och satte eld på allt de inte kunde föra med sig som byte.

Skräcken bredde snabbt ut sig i de franska leden och det kunde enligt en officerare räcka med att någon nämnde ordet »kosack» för att alla närstående nervöst skulle börja se sig om och öka gångtakten.

Spjutspets i ryska framryckningen

När de ryska kärnländerna befriats fortsatte de ryska arméerna att rycka fram genom det krigshärjade Europa. Spillrorna av Napoleons armé hade redan hunnit skrämma upp många längs marschvägarna med skildringar om »stäppens djävlar» som snart skulle anlända i deras spår.

Som spjutspets för de ryska styrkor som ingick i de allierades fälttåg i Tyskland 1813 och Frankrike 1814 besannade kosackerna också på många håll skräckberättelserna som föregått dem.

Rapporter om plundringar, mordbränder och våldtäkter var vanliga och det hände att kosacker bröt sig in i sjukstugor och lasarett för att leta efter värdesaker under bandagen på de sårade som låg där. Också de allierade som stred sida vid sida med dem kunde förargas över kosackernas skamlösa röverier och generella brist på empati för civilbefolkningens lidanden.

Samtidigt kan det inte nog understrykas att orgier i plundring och våldsamheter knappast gjorde kosackerna till särskilt unika soldater. Snarare var den typen av handlingar gängse praxis bland trupperna på alla sidor i konflikten. Faktum är att kosackerna på många håll mottogs med lättnad och nyfikenhet som befriare, till exempel i Königsberg och Berlin.

Kosackerna romantiserades

I Storbritannien blev kosackerna ett populärt ämne i dagspressen och kosackkläder i romantiserad tappning blev ett tag mode bland högreståndskvinnorna i London. En engelsman som besökte kosackerna berättade om hur gästfria och hygieniska de var: »Det finns inga andra – och då undantar jag inte ens mina egna landsmän – som är så välvårdade som kosackerna», skrev han. »Deras händer är alltid tvättade, håret fritt från löss och såväl deras tänder som deras ansiktsfärg ger ett sunt och välmående intryck».

Till och med Parisborna trängdes efter stadens kapitulation vid kosackernas läger vid Champs Élysées för att få en skymt av dessa sällsamma ockupanter.

I själva verket var många kosacker, likt soldater på alla stridande sidor, djupt utmattade och traumatiserade av sina krigsupplevelser. Framgångarna hade för dem inneburit oerhörda uppoffringar och lidanden, köld och hunger, stupade kamrater och oläkbara fysiska och psykiska sår.

Många av dem vantrivdes i ett Europa som för dem var en mycket främmande och föga inbjudande värld. Helt naturligt längtade de tillbaka hem till sina familjer, vänner och den öppna, fria stäppen.

Publicerad i Militär Historia 10/2016