Brittiskt belägringsartilleri utanför Sevastopol. Litografi efter en av krigskorrespondenten William Simpsons målningar av striderna.

© William Simpson/Library of Congress

Krimkriget: från religionsgräl till stormaktskrig

När Ryssland utmanade det osmanska imperiet kring Svarta havet hotades den bräckliga maktbalansen i Europa. Därför blandade sig Storbritannien och Frankrike i konflikten som utvecklades till ett stormaktskrig.

22 juni 2019 av Martin Hårdstedt

Den 30 november 1853 anföll och förintade delar av den ryska Svartahavsflottan en osmansk eskader vid Sinop. Under en kort eldstrid sänktes nio osmanska fartyg och omkring 4 000 osmaner fick sätta livet till. Striden framställdes i brittisk press som en massaker och skickade en chockvåg över Europa. Händelsen kom att spela en betydelsefull roll i förspelet till den konflikt som ett halvt år senare kastade Europa in i ett stormaktskrig efter flera årtionden av fred sedan Napoleonkrigens slut.

Osmanska rikets sönderfall

Krimkrigets förhistoria är komplicerad. Osmanska riket hade under mer än hundra år varit inne i en nedgångsperiod och de europeiska stormakterna var intresserade av att få kontroll över det sönderfallande imperiet. Inte minst gällde det osmanernas europeiska besittningar på Balkan och vattenvägen genom Bosporen. Mot seklets mitt blev den ”orientaliska frågan” alltmer infekterad. Ryssland hade under århundraden försökt expandera sitt territorium på båda sidor om Svarta havet. Att Ryssland ville ta över stora delar av det osmanska territoriet var ingen hemlighet.

Nikolaj I:s offensiva utrikespolitik

Under Nikolaj I hade Ryssland inlett en offensiv utrikespolitik där utbyggnaden av flottbasen Sevastopol på Krim och även anläggandet av Bomarsund på Åland ingick. Samtidigt framstod Ryssland som ”Europas gendarm” ifråga om att försvara furstemaktens legitimitet och motverka revolution och liberala reformer. Rysslands agerande i samband med upproren i Polen 1830 och insatserna i Österrike 1848 underströk detta. Tillsammans med Preussen och Österrike utgjorde Ryssland en helig allians till försvar för det gamla reaktionära samhället.

Den främsta ideologiska motpolen var i detta avseende Storbritannien som dessutom till varje pris försökte undvika att ryssarna flyttade fram sina positioner och såg med stor oro på den ryska marina upprustningen. Vid mitten av 1800-talet hade även Frankrike under ledning av Napoleon III på allvar börjat visa en stor vilja att få större inflytande.

Den ryska storsegern i slaget vid Sinop 1853 blev start­skottet för de europeiska stormakterna England och Frankrike att blanda sig i den rysk-osmanska konflikten.

© Bridgeman/IBL Bildbyrå

Palestinafrågan upptakten till Krimkriget

Den fråga som så småningom ledde till krig bottnade i en religiös konflikt med medeltida rötter mellan ortodoxa och katoliker om tillgången till de heliga platserna i Palestina – bland annat Födelsekyrkan i Betlehem. Eftersom osmanerna kontrollerade Palestina drogs regeringen i Konstantinopel in i religionsgrälet. Ryssland ställde krav på att få inflytande över hur de kristet ortodoxa minoriteterna behandlades. Det var oacceptabelt för osmanerna och spänningen i denna diplomatiska konflikt ökade dramatiskt under några ödesdigra veckor våren 1853.

Napoleon III såg chansen att agera utrikespolitiskt och kastade sig in i det diplomatiska spelet. Inte minst såg han möjligheten att slå in en kil mellan det katolska Österrike och det ortodoxa Ryssland. Den franska flottan löpte ut från Toulon mot grekiska farvatten i en maktdemonstration. Även britterna inledde militära förberedelser för att stötta osmanerna mot det ryska hotet.

FÅ MILITÄR HISTORIAS NYHETSBREV – VARJE VECKA!

Ryssarna ställde i början på juni 1853 Osmanska riket inför en rad politiska krav. Osmanerna vägrade att foga sig och svaret blev en rysk uppmarsch i Moldavien och Valakiet på Svarta havets västra strand.

Storbritannien och Frankrike slöt upp på osmanernas sida. En fransk-brittisk hjälparmé sändes till osmanernas stöd. Landstrider mellan ryska och osmanska trupper ägde rum på Balkan och i Kaukasus. I oktober 1853 var det som i samtiden benämndes orientaliska kriget ett faktum, men ännu så länge var det bara en militär konflikt mellan Ryssland och Osmanska riket.

Ryskt flottanfall vid Sinop

Det ryska flottanfallet vid Sinop i november 1853 blev den verkliga väckarklockan för britterna. Framför sig såg britterna ett allvarligt hot mot sitt herravälde på världshaven. De ryska fartygen hade visat sig vara överlägsna inte minst därför att de var bestyckade med en ny typ av artilleri – Paixhanskanoner.

Ett kännetecken för Krimkriget blev opinionens betydelse och i den brittiska pressen förmedlades ödesmättade slutsatser. Skräckscenarier målades upp där ryska örlogsfartyg stävade ut på Nordsjön och utmanade den brittiska flottan. Britterna gick i krig för att försvara sin ställning som världens marina stormakt och tillvarata sina intressen i östra Medelhavet. Även om detta innebar att alliera sig med den traditionella fienden Frankrike och försvara muslimer.

Även Frankrike fruktade ett ryskt framträngande ut i Medelhavet på osmanernas bekostnad. Krimkriget var i första hand ett resultat av fruktan.

De tre allierade befälhavarna vid Sevastopol (från vänster): lord Raglan, Omar Pasha och marskalk Pélissier.

© Roger Fenton/Library of Congress

Blev ett stormaktskrig

När kriget väl kommit igång försökte de ansvariga framställa det som ett korståg mot det konservativa Ryssland, men kriget var föga ideologiskt. De brittiska och franska besluten handlade om klassisk maktbalanspolitik. Begränsade militära insatser skulle leda fram till förhandlingar som skapade avtal med garantier för maktbalans i östra Medelhavet.

En formell allians mellan Storbritannien, Frankrike och Osmanska riket ingicks i mars 1854. Ryssland svarade med en krigsförklaring. Den lokala konflikten mellan Ryssland och Osmanska riket hade blivit ett stormaktskrig.

Våren 1854 funderade de allierade över hur kriget mot Ryssland bäst skulle föras. Ur brittisk synvinkel var det logiskt att slå mot de ryska flottbaserna i Östersjön och på Krim. Det var med flottan och ekonomisk styrka som Ryssland skulle bekämpas. Ryska hamnar skulle sättas i blockad och handeln slås ut. Frankrike var mest för en landoffensiv i Svartahavsområdet. Britterna satsade först på att attackera de ryska marinbaserna i Östersjön. Man ville flytta kriget till huvudstaden Sankt Petersburgs utkanter och demonstrera sin marina kapacitet.

Brittisk flotta in i Östersjön

En stor expeditionsflotta, bestående av den tidens modernaste örlogsfartyg, ledd av den brittiske amiralen sir Charles Napier seglade våren 1854 in i Östersjön. I detta sammanhang uppvaktades Sveriges regering för att förmås att gå med i kriget på de allierades sida. En eventuell återerövring av Finland hägrade. Även om Oscar I var för ett deltagande höll sig Sverige utanför kriget.

Effekten av britternas flottexpedition blev begränsad. Britterna kunde inte utan att äventyra sin flotta anfalla de nya befästningarna vid Kronstadt med sina skyddade artilleriställningar och Paixhanskanoner. Det var överhuvudtaget tveksamt om örlogsfartyg av trä kunde åstadkomma så mycket ens mot äldre befästningar som Sveaborg. Istället inriktade man sig på att slå mot ryska handelsfartyg och städer längs den finska och baltiska kusten.

Slutligen beslutade britterna sig för att anfalla den relativt svaga ryska fästningen Bomarsund på Åland. I augusti 1854 landsteg en brittisk-fransk expeditionsstyrka och fästningen intogs efter några dagars strider. Ett par veckor senare sprängdes den.

Brittisk-fransk styrka mot Sevastopol

Även om Östersjöområdet fortfarande var mycket betydelsefullt ur strategisk synvinkel byttes fokus på hösten 1854 till Krimhalvön i Svarta havet.

I september landsteg en brittisk-fransk expeditionsstyrka för att inta den ryska flottbasen och fästningen Sevastopol. Landstigningen på Krim skedde norr om Sevastopol och de allierade kastade undan den ryska armén i slaget vid Alma den 20 september.

Brittiska 11. husarerna i strid med ryska artillerister och kavallerister under slaget vid Balaklava.

© Bridgeman/IBL

Trots de snabba inledande framgångarna dröjde det nästan en månad innan belägringen av Sevastopol kom igång på allvar. Staden hann sättas i beredskap och dessutom fanns en rysk armé utanför fästningen som skulle komma att utgöra ett ständigt hot mot expeditionskåren. Den 17 oktober inleddes slutligen anfallet på Sevastopol, men beskjutningen från både landsidan och havet misslyckades. Något infanterianfall följde inte. Den allierade expeditionskåren tvingades gå i vinterkvarter med tvivelaktiga underhållsfunktioner och utsatt för vintern på en öppen slätt framför fästningen under hot om ryska anfall.

Striden om Balaklava

I slutet av oktober gjorde ryssarna ett försök att eliminera britternas försörjningshamn vid Balaklava. Medan huvuddelen av de brittiska och franska stridskrafterna fanns i löpgravarna framför Sevastopol mötte en styrka på drygt 2 800 man omkring 15 000 ryssar. Britterna, stödda av osmanskt infanteri, lyckades slå tillbaka det första anfallet och brittiskt kavalleri hejdade en kavalleriframstöt. I slagets slutskede genomförde den brittiska Lätta brigaden ett vansinnigt dödsföraktande kavallerianfall mot en rysk artilleriställning. Händelsen var en militär katastrof men gavs en heroiserande skildring i den brittiska pressen. Trots det misslyckade anfallet lyckades britterna rädda sin livsviktiga försörjningshamn.

Försökte bryta belägringen av Sevastopol

I november gjorde Ryssland ett nytt försök att häva belägringen av Sevastopol. De ryska stridskrafterna i och omkring Sevastopol utgjordes efter betydande förstärkningar på hösten 1854 av omkring 107 000 man mot 71 000 allierade soldater. Återigen blev det de brittiska styrkorna som träffades av ett ryskt anfall den 5 november.

Den ryska huvudstöten sattes in mot den brittiska ställningen längs Inkermanhöjden. Britterna var inledningsvis hopplöst underlägsna, men genom att snabbt överföra franska trupper till den utsatta positionen kunde de allierade ännu en gång med knapp nöd undgå ett nederlag. Efter sex timmars intensiva strider med anfall och motanfall ebbade slaget ut.

Under striderna, på samma sätt som under hela Krimkriget, skulle de modernare franska och brittiska infanterigevären med den nya Miniéammunitionen visa sig överlägsna de ryska flintlåsmusköterna.

Trots det ryska misslyckandet var den allierade expeditionskårens situation prekär. Få trodde på en erövring av Sevastopol. Ryssarna kunde hela tiden föra in förstärkningar till staden eftersom belägringen inte var fullständig. 

Soldater och officerare ur brittiska 13. lätta dragon­regemetet efter det ödesdigra anfallet vid Balaklava. 

© Roger Fenton/Library of Congress

Kolera och dysenteri

En häftig storm drabbade den allierade flottan hårt och skapade kaos i de viktiga underhållshamnarna. Vintern 1854–55 skulle de allierade soldaterna, och då inte minst britterna, lida svårt av de vidriga sanitära förhållandena och bristerna i underhållet och sjukvården. En tredjedel eller nästan 11 000 av de brittiska soldaterna dog den vintern. Kolera och dysenteri var de främsta orsakerna till dödsfallen. Kritiken mot bristerna framfördes öppet i brittiska tidningar och utlöste regeringskris.

Det var för att ta hand om sjuka och sårade som Florence Nightingale på hösten 1854 anlände till krigsområdet och det stora sjukhuset i Scutari utanför Konstantinopel. Den sjukvårdsorganisation som så småningom byggdes upp i Scutari och på Krim stod handfallen inför förhållandena vintern 1854–55, men lärdomarna förbättrade situationen på sikt och trots allt lindrades soldaternas lidande.

Den franska armén klarade sig relativt sett bättre. Erfarenheter från krigen i Algeriet, bra hamnar i vikarna väster om Sevastopol samt tillfredsställande mathållning och sjukvård var orsakerna. Faktum var att fransmännen tillsammans med osmanerna tog det största ansvaret för att besätta löpgravarna framför Sevastopol i takt med att den brittiska armén tynade bort.

Man får inte glömma bort att alla de lidanden som den allierade arméns soldater genomgick delades av de osmanska soldaterna och även av ryssarna. Inne i Sevastopol fann dessutom civila: män, kvinnor och barn. De förhållanden de levde under kan vi knappast föreställa oss. Många ryska soldater dog på grund av de svåra sanitära förhållandena, även om misären aldrig riktigt blev som för britterna. Sjukvården var förhållandevis välorganiserad och sjuksköterskor fanns hos de ryska trupperna under hela belägringen.

Österrike vägrade gå i krig

De allierades mål var redan från krigets början begränsade och de svaga militära prestationerna gav knappast utgångspunkt för någon fördelaktig fred. För att man skulle kunna besegra Ryssland fullständigt krävdes i själva verket en aktiv militär insats av Österrike och kanske även Preussen och möjligtvis också Sverige. Det skulle visa sig helt omöjligt att få med någon av dessa stater. Trots att monarkierna i Österrike och Preussen hade en ideologisk gemenskap med Ryssland såg man samtidigt med oro på landets expansion. 

Krimkriget utspelade sig på flera fronter runt Svarta havet.

© Erik Lindholm

Fredskonferens i Wien 1855

Särskilt Österrike uppfattade de ryska planerna för Balkan som utmanande. Ett försvagat Ryssland var på så sätt fördelaktigt, men samtliga stater med gräns mot Ryssland fruktade hämnden efter ett eventuellt krig. Särskilt Österrike fortsatte under hela konflikten med sitt diplomatiska manövrerande och försökte nå fördelar utan krigsinsats. Under hela kriget pågick flera försök att genom förhandlingar nå en kompromiss då de krigförande insåg hur svårt det skulle vara att nå en total militär seger.

En del av det diplomatiska spelet var den resultatlösa konferensen i Wien i mars 1855. Trots många utspel och inviter rann förhandlingarna ut i sanden då de inblandade trots allt inte var beredda att kompromissa tillräckligt. Inte minst trodde de allierade att om de kunde erövra Sevastopol skulle det förbättra deras förhandlingsposition.

Kriget fördes inte bara i Östersjön och på Krim. Våldsamma strider utkämpades inte minst i Kaukasus mellan ryssar och osmaner. Krigshandlingar skedde även på en så avlägsen plats som Kamtjatkahalvön på Sibiriens Stillahavskust och i arktiska farvatten genomfördes en brittisk expedition mot Archangelsk.

Ekonomisk krigföring

En annan sida av kriget var den ekonomiska krigföringen. Britterna försökte tillfoga ryssarna så stora ekonomiska förluster som möjligt men det var svårare än väntat. Blockaden av rysk handel till sjöss blev halvhjärtad och delvis ineffektiv. USA kom att förhålla sig neutralt, men hade en välvillig inställning till handel med Ryssland.

I Östersjön var de brittiska anfallen på finska hamnar för att slå mot den ryska ekonomin politiskt kontraproduktiva. Finländarna visade sig lojala mot det ryska imperiet och en stor mängd varor som tillhörde brittiska köpmän förstördes i finska hamnar. Landvägen kunde britterna omöjligen stoppa införseln av varor och inte ens vapenleveranser från Belgien via Preussen till Ryssland kunde hindras. Preussen var alltför diplomatiskt betydelsefullt för att britterna skulle komma med hot och först våren 1855 stoppade preussarna handeln. Ryssland var dessutom ett jordbruksland och därigenom mindre sårbart för ekonomiska sanktioner.

Trots allt fick de brittiska åtgärderna så småningom viss effekt. Konsekvenserna var tydligast för den outvecklade ryska vapenindustrin, och den viktiga tränäringen förlorade marknadsandelar till Sverige. De ekonomiska aspekterna var en av de faktorer som slutligen tvingade Ryssland till fred. En annan var krigföringen på Krim.

Britterna använde hamnen i Balaklava för att föra in underhåll. På grund av avståndet och de dåliga vägarna byggde man en järnväg för frakten över land till trupperna vid Sevastopol, den första järnväg som byggts enbart för militära ändamål.

© Roger Fenton/Library of Congress

Järnväg från Balaklava

Våren 1855 gav nytt hopp åt de allierade. Sardinien under kung Viktor Emanuel II valde att ansluta sig, inte minst för att försöka skapa de utrikespolitiska förutsättningarna för att lösgöra delar av Norditalien från Österrike.

På Krim hade underhållet organiserats om och den smalspåriga järnväg som byggts från Balaklava upp till det brittiska lägret på slätten framför Sevastopol började fungera. Sjukvårdsinsatserna gav resultat och de nya förstärkningarna skapade förutsättningar för de allierade att börja återuppta anfallen på de ryska befästningsverken på allvar.

I slutet av februari och de kommande veckorna blossade striderna upp längs Sevastopols befästningar. Under nio dagar i början på april föll 170 000 granater över staden i ännu ett bombardemang, men inte heller denna gång skapades förutsättningarna för ett avgörande infanterianfall.

Vad som ändå sakta började tala för en allierad seger på Krim var de logistiska förutsättningarna. När sommaren närmade sig 1855 visade det sig lättare att underhålla och förstärka den allierade armén på Krim med ångfartyg sjövägen än det var att förse den ryska armén med vad den behövde via det primitiva vägnätet genom det vidsträckta Ryssland. I juni förfogade de allierade över 225 000 osmanska, italienska, brittiska och franska soldater mot den ryska garnisonen på 55 000 man och en armé utanför staden på omkring 20 000 man.

Sevastopols fall

Striden om Sevastopol intensifierades under slutet av maj. En serie mindre attacker av de allierade kröntes med framgång. De koncentrerade sina ansträngningar mot Fort Malakov – nyckelpositionen i de ryska befästningarna. Efter artilleriförberedelser gjordes ett stormningsförsök den 18 juni som slogs tillbaka. Under juli fortsatte småstriderna och beskjutningarna kring Sevastopol. Natten mellan den 15 och 16 augusti anföll den ryska armén återigen den allierade expeditionskåren för att undsätta garnisonen i Sevastopol. Slaget vid Tjernajafloden blev ett ryskt misslyckande och innebar att Sevastopol definitivt var förlorat.

Den 8 september erövrade franska soldater Fort Malakov, vilket ledde till Sevastopols fall. 

© William Simpson/Library of Congress

Den 5 september inledde de allierade det sista större bombardemanget av Sevastopol. Mer än 100 000 granater regnade ner över staden där det nu endast fanns fjorton oskadade hus. Ryssarna kunde inte längre besvara elden effektivt. Den 8 september kom avgörandet då franska soldater intog Fort Malakov efter några av de hårdaste närstriderna under hela belägringen. Ryssarna evakuerade den södra delen av Sevastopol den 9 september, vilket innebar att staden hade fallit.

Samtidigt som slutstriderna pågick framför Sevastopols murar genomförde britterna en ny kampanj i Östersjön där Sveaborg bombarderades utan större resultat.

Krigföringen mattades

Efter Sevastopols fall mattades krigföringen på Krim av och trupperna gick i vinterkvarter. Vintern 1855–56 fungerade underhållet och sjukvården bra för den brittiska armén. Istället blev det fransmännen som fick störst problem. Den ökade mängden soldater innebar stora svårigheter att klara de sanitära förhållandena och trots att underhållet med mat var bra skördade utbrott av kolera och dysenteri tiotusentals offer under vintern.

Sedan Sevastopol fallit gick luften mer eller mindre ur de krigförande. De allierade hade nått sitt mål med den begränsade insatsen på Krim men ingen sida i konflikten kunde nå en fullständig militär seger. Några politiska förutsättningar för att utöka alliansen mot Ryssland med Österrike eller Preussen fanns inte. Ur ryskt perspektiv tärde de ekonomiska sanktionerna och det var oroväckande att nu när Sevastopol hade fallit var det möjligt för de allierade att snabbt med sina ångdrivna fartyg flytta stora truppmassor till Östersjön för eventuella operationer mot Sankt Petersburg.

Freden undertecknades i Paris den 30 mars 1856.

© Edouard Dubufe / Musée d'Orsay

Misslyckande för Storbritannien

Slutsatsen blev att fred var det mest fördelaktiga för alla inblandande. Den undertecknades slutligen i Paris den 30 mars 1856. Ryssarna tvingades acceptera en reglering av sitt inflytande i Svartahavsområdet. Ur britternas synvinkel var kriget ett militärt och politiskt misslyckande som man försökte glömma genom stolthet över Lätta brigadens heroiska anfall och Florence Nightingales självuppoffringar. För Frankrike däremot blev kriget en bekräftelse på att landet återigen var att räkna med internationellt. Militärt var det den franska armén som hade vunnit de allierades segrar. För Sardinien innebar krigsdeltagandet ett steg mot ett stöd för ett enande av Norditalien under Viktor Emanuel.

Ett nederlag för Ryssland

Ryssarna uppfattade kriget som ett nederlag. Krigsutgången försvagade Rysslands ställning i det europeiska statssystemet och spädde på misstänksamheten mot Västeuropa. Landets industriella efterblivenhet hade brutalt blivit blottlagd. Österrike skulle bli alltmer diplomatiskt isolerat efter sitt trixande under konflikten. Preussen var kanske den makt som på längre sikt vann mest. Det skulle visa sig att den mäktiga grannen Rysslands försvagande gynnade preussiska maktsträvanden. För Sveriges vidkommande var den speciella klausulen i fredsfördraget om Ålands demilitarisering betydelsefull.

Krimkriget var den största militära konflikt som utkämpades i Europa mellan Napoleonkrigen och första världskriget. Kriget innebar slutet på en lång fredsperiod sedan Napoleonkrigen och Wienkongressen 1815. Förtroendet mellan stormakterna var brutet och Europa skulle de kommande årtiondena kastas in i inte mindre än fyra krig i nationalismens tecken.

Dödligare än amerikanska inbördeskriget

Förlusterna i döda på omkring 650.000 soldater var större än under det amerikanska inbördeskriget. Sjukdomarna tog flest liv trots förbättringar i militärsjukvården: till exempel 18.000 av 20.000 döda britter och 75.000 av 95.000 döda fransmän. Den nya vapentekniken hade visat sig få betydelse. Mer välutvecklat artilleri hotade örlogsfartyg av trä och de allierades mer effektiva infanterigevär hade vunnit segrar. De nya fortifikationerna hade stått emot beskjutning av örlogsfartyg. I slutänden var det ångfartygen som gjorde den stora skillnaden. Den allierade militära segern på Krim var framför allt en logistikseger.

Publicerad i Militär Historia 4/2012

Kanske är du intresserad av...

Läs också