Louis Nolan – syndabocken vid Balaklava
I efterhand är han mest känd för hur stiligt han dog. Louis Nolan var den förste att falla när ”de tappra sexhundra” red in i dödens dal vid Balaklava. Han blev 36 år gammal.
Louis Nolan ledde de 600 tappra vid Balaklava.
På en romantisk målning rider han, redan död, bort från fienden. Med bakåtlutat huvud och slutna ögon. Det ser ut som om han solar. I verkligheten var hans bröstkorg öppnad av ett splitter och hans ansikte och bröst brända svarta av krevaden som dödat honom.
Louis Nolan föddes i Kanada 1818 som son till en engelsk infanterikapten. Nolans far lämnade snart armén och det är oklart hur familjen försörjde sig. Men 1829 slog de sig ner i Milano som vid den här tiden tillhörde Österrike. Nolans far fick tjänst som brittisk konsul och ordnade sin son en tjänst i den österrikiska armén.
Fjorton år gammal blev Nolan kadett vid 10. husarregementet. Man var överens om att han inte bara var elegant, utan ”en ryttare och fäktare utan motstycke”, som det skulle stå i hans dödsruna. Vi vet däremot inte om han någonsin fäktades på liv och död.
Drottning Viktorias husarer
1838 for den tjugoårige Nolan till London för att beskåda drottning Viktorias kröning och året därpå anslöt han sig till hennes 15. husarregemente. Det var baserat i Indien och de närmaste åren kom Nolan att pendla fram och tillbaka mellan Madras och Kent. 1844 utnämndes han till regementets ridmästare med ansvar för träningen av dess hästar.
Louis Nolan är en svårfångad figur. Han är bildad, ambitiös och charmerande. Kanske homosexuell, kanske väl ärelysten, kanske en besserwisser. Han är beskäftig medelklass som tycker och tänker, talar halvdussinet språk och har en ”nära vän” som också är officer.
Han gör karriär som kavalleriexpert i en era där kavalleriet hade drivits bort från slagfältet. Slagen vid Wagram 1809 och Leipzig 1813 hade visat att slagfältskavalleriet mest var ett fruktansvärt dyrt och blodigt instrument för att hålla artillerister sysselsatta.
Ryskt artilleri kunde beskjuta lätta brigaden från tre sidor när den anföll.
Krimkriget bryter ut
Nolan pratade om lättare utrustning och smidigare formationer. Taktikanpassning, som man skulle säga i dag. Men de högadliga i arméledningen ville inte acceptera världen som den var. Tonen mot Nolan var ibland överseende och ibland nedlåtande. När han predikade vänlighet mot hästar så fick han hållas, när han däremot menade på att husarernas operettaktiga uniformer var synnerligen opraktiska för spaning så slog man dövörat till.
1852 red Nolan i hertigen av Wellingtons begravningsprocession. Hjälten från Napoleonkrigen var död och armén han lett vid Waterloo ägnade sig åt parader. Så bröt Krimkriget ut.
I juli 1854 kom Nolan fram till krigsskådeplatsen och insåg hur mycket Wellingtons armé förfallit. Han hade inte alltid vett att hålla tyst.
De tappra sexhundra
Historien om den lätta brigadens anfall vid Balaklava den 25 oktober 1854 – the Charge of the Light Brigade – skulle varit bortglömd utan Tennysons dikt till det vettlösa självuppoffrandets ära.
De tappra sexhundra lydde och dog utan att ifrågasätta och Nolans roll i dramat var att rida med ordern om anfallet. En order som Nolan av allt att döma förstod. Och som han inte tvekade att förtydliga för den lätt hysteriske Lord Cardigan på ett ”respektlöst vis”. Men Cardigan gav order om anfall och hans brigad satte iväg. I fel riktning, rakt in i dödens dal. Med ”kanoner till höger om dem, kanoner till vänster om dem”.
Nolan red skrikande och pekande tvärs framför skvadronerna. Kanske försökte han få dem att svänga åt rätt håll när en granat slog ned framför hans häst.
När hans brigad skjutits sönder och samman skyllde Cardigan det hela på den beskäftige Nolan. Samtliga inblandade lorder skrev upprörda inlagor och redogörelser. Men Nolan hade ingen talan. Hans kropp var redan begravd i ett dike.
Publicerad i Militär Historia 9/2012