Under det sena 1800-talet var den svenska vapenutvecklingen inne i en expansiv fas. Tidiga handmanövrerade kulsprutor tillverkades för export i tusental vid Palmcrantz & Co på Kungsholmen och Bofors kanontillverkning i Karlskoga utgjorde grunden till den moderna svenska försvarsindustrin.

Ett mindre känt exempel under perioden var experimenten med raketer för krigsbruk. Mitt i den här verksamheten stod en svensk ingenjör. Wilhelm Theodor Unge föddes i Stockholm 1845 och avancerade i sin militära karriär till överstelöjtnant vid Upplands regemente.

Patentet på telemetern

Maskiningenjörsexamen 1866 lade fundamentet till den avancerade provverksamheten med tidiga raketkonstruktioner i form av lufttorpeder några årtionden senare. Under 1880-talet nådde han den första uppfinningsframgången genom patentet på telemetern – en avståndsmätare som i sin senare modell antogs av det svenska fältartilleriet 1895.

FÅ MILITÄR HISTORIAS NYHETSBREV – VARJE VECKA!

Med instrumentet möjliggjordes mätavståndet till ett synligt mål på upp till 25 kilometer.

Wilhelm Unge

Wilhelm Unge var officer vid Upplands regemente och räknas till de tidiga raket-
pionjärerna.

© Armémuseum

Bristen på ekonomiska medel har ofta varit en utmaning för uppfinnare med dyra experimentella verksamheter. Så blev inte fallet för Wilhelm Unge. Alfred Nobel såg tidigt potentialen och bidrog med kapital för att provskjutningarna skulle kunna genomföras.

Kontraktet med Nobel 1891 ledde fram till grundandet av Unges bolag Mars AB året därpå. Företagets huvudkontor låg vid Östermalmsgatan 67, ett område som idag inhyser bland annat Engelbrektskyrkan.

Inspirerades av Gustaf de Laval

Sammanlagt bidrog Alfred Nobel fram till sin död 1896 med omkring 75 000 kronor till Unges verksamhet, vilket var en stor summa med den tidens mått. Unge inspirerades i sina första lufttorpedstester av ytterligare en berömd svensk uppfinnare – Gustaf de Laval och hans ångturbiner.

Mot slutet av 1890-talet hade han även lockat med sig de Laval i bolagsstyrelsen.

Telemeter

Telemeter – en avståndsmätare enligt Wilhelm Unges konstruktion från 1876.

© Armémuseum

Den brittiske konstruktören William Hale hade byggt vidare på det tidiga 1800-talets krutdrivna Congreveraketer som bestod av kraftiga järnrör med konisk spets. Utifrån Hales modifieringar tog Unge ett nytt steg i utvecklingen. Ett av problemen var att lufttorpederna riskerade att explodera inuti eldröret.

De brisanta sprängämnena var stötkänsliga och kunde därmed skada både personer intill skjutplatsen och själva kanonen i sig i det kritiska avfyringsögonblicket. Problemet försökte han avvärja i sitt första större lufttorpedsförsök som kom att bli en säregen konstruktion.

Roterande eldrör

Unges nya försöksvapen patenterades 1893 och bestod av en mindre lufttorpedkanon med 6 cm kaliber. Målet var att få torpeden att i hög hastighet rotera runt sin egen axel i luften för att skapa en stabil projektilbana och därmed träffa avlägsna mål. Torpeden hade två »stag» som löst hakades i botten på eldröret för att underlätta rotationen.

Det ovanliga med kanonen var att hela eldröret med torpeden inuti sattes i rotation genom ett intrikat system drivet av en turbinmotor. Vatten pumpades först in manuellt i en behållare där det byggdes upp ett inre tryck av den luft som samtidigt komprimerades.

Två ventiler öppnades och vattnet forsade genom två rör in mot en vattenturbin som med hjälp av skovlar fick turbinen och i sin tur hela eldröret att rotera.

Vattnet återanvänds

Vid en viss rotationshastighet sattes en elektrisk tändning igång och torpeden sköts iväg, varpå den med sin egen drivladdning uppnådde en hastighet av 50–70 meter i sekunden. Vattnet som hade strömmat igenom konstruktionen samlades upp i ett tråg under kanonlavetten och kunde på nytt återanvändas.

Oberoendet av en yttre kraftkälla var viktigt i och med att vapnet anpassades för användning på avlägsna platser i framtida krig.

Raket med 6 centimeters kaliber till lufttorpedkanon

Raket med 6 centimeters kaliber till lufttorpedkanon enligt Unges patent från 1893.

© Armémuseum

Snart övergavs principen med det roterande eldröret eftersom rotationshastigheten inte blev tillräckligt hög. Istället konstruerades en betydligt större avfyringsramp avsedd för kraftigare lufttorpeder med 10, 20 och 30 centimeters kaliber.

I början användes vanligt krut som drivmedel, men tack vare samarbetet med Nobel genomfördes experiment med den mer stabila ballistiten, eller »Nobelkrutet», som uppfanns 1887. Ballistit var inte fulländat som drivmedel varför Unge experimenterade fram en blandning i olika procentsatser bestående av salpeter, svavel och kol.

Det visade sig vara svårt att få stabilitet i projektilbanan och efter sekelskiftet utvecklade han en balansring gjord av koppar eller mässing som fästes på torpeden.

Väckte intresse utomlands

Vid det här laget väcktes intresset utomlands för Unges lufttorpeder. Han innehade patent på balansringen i USA och de flesta västeuropeiska länder åren omkring 1905. Stabiliteten förbättrades nu avsevärt vilket ledde till att den största lufttorpeden med 30 cm kaliber kunde nå hela 7 kilometer. Den hade en totalvikt på 710 kilo och var över 7 meter lång med en laddning på 58 kilo som exploderade vid nedslaget.

De många föremålen i Armémuseums och Tekniska museets samlingar vittnar om den banbrytande verksamheten.

avståndsmätare

Unges avståndsmätare antogs av det svenska fältartilleriet 1895 och användes på skjutfälten.

© Armémuseum

Provverksamheten som försiggick inne på Östermalm var långt ifrån riskfri, vilket visade sig en augustikväll 1899. En tidningsrubrik om händelsen löd: »En torped från Mars. Slog ned i Roslagsträsk.» Visserligen var intresset stort för den röda planeten men tidningen syftade skämtsamt på Unges bolag Mars AB på Östermalmsgatan.

Med det nya elektriska tändningssystemets hjälp var det meningen att den oladdade torpeden bara skulle hamna 15 meter framför kanonens mynning. Istället flög den av misstag över 75 meter och landade en bra bit utanför anläggningen i ett område som då kallades för Roslagsträsk. Fyra anställda fick i all hast ge sig ut för att leta efter den försvunna torpeden och sökandet pågick förgäves i närmare en timme.

Testerna fortsatte i Marma

Vad de inte visste var att den hade iakttagits av några förvånade stadsvandrare i höjd med Odengatan där torpeden studsat mot marken och rullat nedför en bergssluttning. Iakttagarna plockade upp det drygt halvmeterlånga föremålet som de tog med sig till polisen.

Några repressalier blev det däremot inte för Unge och hans bolag annat än att han fick avstå med att testa sina elektriska tändsystem intill stadsbebyggelsen. De fortsatta experimenten skedde därefter vid artilleriets skjutfält vid Marma tre mil söder om Gävle där den huvudsakliga torpedskjutverksamheten tidigare hade pågått.

prototyp av Unges lufttorpedkanon vars eldrör sattes i rotation med turbiner.

Här en prototyp av Unges lufttorpedkanon vars eldrör sattes i rotation med turbiner. Under lavetten samlade ett tråg upp vattnet som strömmade genom konstruktionen.

© Armémuseum

Den svenska Arméförvaltningens artilleridepartement följde experimenten med visst intresse men menade att lufttorpederna bara kunde användas under vissa förhållanden och ansågs alltför osäkra att användas inom krigsmakten. Trots Unges vädjan om upprättelse i en skrivelse till krigsministern förändrades inte det bristande svenska intresset.

Kruppkoncernen var en av de stora internationella kanontillverkarna vid tiden och 1908 köpte bolaget upp Unges åtta olika patent. Kanske kunde lufttorpederna få ett genombrott utomlands? Nya tester genomfördes vid det gigantiska tyska skjutfältet i Meppen.

Lufttorped utan sprängkammare

Resultatet levde däremot inte upp till förväntningarna och inom två år verkade allt ha runnit ut i sanden. Själv misstänkte Unge att Krupp medvetet lagt ned verksamheten bara för att slippa en utmanande konkurrent.
Trots bakslag öppnades nya möjligheter i och med att Wilhelm Unge utvecklade konceptet med en fredligare variant utformad som livräddningsraket.

Den bestod av en mindre lufttorped utan sprängkammare fäst vid en lina avsedd att skjutas från en mindre ramp till eller från fartyg i sjönöd. Försök med goda resultat i Storbritannien åren 1908 och 1909 ledde till brittiska inköp liksom försäljning till Indien, Grekland och Australien.

Efter en innehållsrik karriär och ett tämligen långt liv dog Wilhelm Unge 1915 och några år senare försattes bolaget Mars AB i konkurs. Hans namn föll i glömska även om Unge uppmärksammades ibland i smalare vetenskapliga artiklar.

International Space Hall of Fame

I ett sammanhang lyftes hans gärning fram som särskilt betydelsefull. 1977 blev han tillsammans med de amerikanska astronauterna John Glenn och Michael Collins invald i International Space Hall of Fame vid New Mexico Museum of Space History.

Han delar listan som ensam svensk med berömdheter som Galileo Galilei och Jurij Gagarin. Anledningen till uppmärksamheten i USA över sextio år efter sin död var enligt motiveringen den tidiga raketutvecklingen som företogs i samma anda som ryssen Konstantin Tsiolkovskij och amerikanen Robert Goddard. Själv höll Unge fast vid att kalla sina mer jordnära skapelser för lufttorpeder.

Publicerad i Militär Historia 11/2020