Marskalk Ney – Napoleons favoritgeneral

Han kallades »den tappraste av de tappra» och är tvåhundra år efter sin död en av de mest kända av Napoleons marskalkar. På porträtten ser vi en högrest, rödlätt karl med hög panna. På dramatiska målningar leder han anfall mot död och ära och vevar inspirerande med sitt svärd. På en bild ligger han död – avrättad av sina egna. Vem var han?

Michel Ney föddes den 10 januari 1769 i Sarrelouis i Saarland. Hans far var tunnbindare. Familjen var välbeställd nog att skicka sin andre son till skola i Paris och unge Ney kom att arbeta en tid som notarie innan han arton år gammal tog värvning i ett husarregemente. Han blev snart känd som en skicklig ryttare och fäktmästare och gjorde karriär som underofficer.

Detta var under Ludvig XVI:s regering, när borgarsöner inte kunde räkna med att bli officerare i kavalleriet. Men den franska revolutionen ändrade på detta.

Räddade republiken vid Valmy

Neys regemente tjänstgjorde i Nordarmén och var med och »räddade republiken» vid Valmy. Ney blev snart officer och ledde kavalleri på den så kallade Rhenfronten – en del av revolutionskrigen som i efterhand marginaliserats av både Napoleon och kulten kring honom.

Ney blev brigadgeneral i augusti 1796, 27 år gammal och tjänstgjorde under en av Rhenarméernas verkliga stjärnor: Jean Baptiste Bernadotte. I mars 1799 tog Ney staden Mannheim i en djärv och oblodig kupp som skulle ha blivit legendarisk om den skett under Napoleons befäl.

Ney utnämndes till divisionsgeneral – det sägs att han, precis som många andra av den franska arméns slagskämpar, inte ville bli befordrad och kanske var det så. De var män av folket som helst ägnade fritiden åt att hänga med sina grenadjärer. Och i Neys fall, att spela flöjt.

Segrade i slaget vid Hohenlinden

Den 3 december 1800 avgjordes revolutionskrigen när general Moreau besegrade ärkehertig Johan vid Hohenlinden utanför München. Ney ledde en infanteridivision i Moreaus armé och få människor i historien har varit lika lämpade för det jobbet.

Tillsammans med den lika okände Emmanuel de Grouchys division krossade Ney den österrikiska centern. Det är en närmast kosmisk ironi att Ney och Grouchy femton år senare skulle leda varsin halva av den franska armén till katastrof vid Waterloo och få skulden för allt som hände.

Hohenlinden cementerade Neys rykte som hårdför, stridslysten och tapper. Han ledde från täten
i en era där »i täten» innebar att man rent konkret stod framför sin trupp. En hård strid kunde kosta samtliga ett regementes högre officerare livet och under 1799 blev Ney sårad fem gånger på fem månader. Med tiden skulle avskjutningen av dugliga officerare bli ett problem för den franska armén.

Ney lysande som divisionschef

Ney var en befälhavare som kunde få ett regemente att utan tvekan springa mot laddade kanoner. Soldaterna kallade honom Le Rougeaud – »rödtoppen» – och han var mer känd som modig och populär än som en verkligt duglig chef.

Han var hetsig och lynnig, sidor som blev värre med åren. Napoleon skulle sedermera beskriva Ney som »dum» och »utmärkt att leda 10.000 män, men mer än så och han är på djupt vatten». Troligen visste Ney om det själv. Han var en lysande divisionschef (en division var i bästa fall 10.000 man stark), men rörde till saker om han hade för många förband att hålla ordning på.

Efter Hohenlinden tillbringade Ney ett par år i Schweiz. Han kom tillbaka till Paris 1802 och gifte sig med Aglaé Auguié, en före detta hovdam till Marie Antoinette.

Tunnbindarsonen Ney hade slagit i taket socialt, äktenskapet tycks ha varit lyckligt och paret fick fyra söner. Som alla andra av revolutionens soldater var han lite vilsen i finrummen, men tycks inte ha varit lika lysten på titlar och guld som många av sina kollegor.

En av Napoleons marskalkar

I maj 1804 blev Ney en av den nyblivne kejsaren Napoleons marskalkar – en ny titel motsvarande generallöjtnant. Rhenarméernas marskalkar var Moreau och Bernadotte, och den stenhårde och briljante Davout. Ney åkte snarast med som »folkets val», en populär kille som det var bra att befordra så att alla kände att vem som helst i Napoleons armé hade »marskalkstaven i ryggsäcken».

Napoleons Grande Armée tränades i Boulogne till en av de mest kompetenta arméerna i historien. 1805 var den fem gånger så stor som en armé under revolutionskrigen.

När Napoleon 1805 angrep Österrike var Ney med som chef för 6. armékåren, en befattning utanför hans bekvämlighetszon (en armékår bestod av två–fyra divisioner). Men han fungerade väl i det rörliga och röriga kriget Napoleon skapat och anföll heroiskt när helst det fanns något att anfalla. Det var han som vid Elchingen slog igen dörrarna bakom ärkehertig Johan och tvingade fram kapitulationen vid Ulm.

Ney ledde 6. armékåren i slaget vid Jena

År 1806 ledde han sin kår vid Jena där Napoleon krossade halva den preussiska armén. Några mil bort slog Davouts kår ensam den andra halvan. Under kejsardömets första år var de vältränade och välledda franska förbanden för starka för sina motståndare, som hörde hemma
i 1700-talet.

Än så länge hade Ney gjort bra ifrån sig som kårchef, men under vintern 1806-07 var det hans aggressiva jakt på mat och foder som utlöste vinterkampanjen i Ostpreussen. Denna ledde i sin tur fram till den fasansfulla holmgången vid Eylau. Där fick Davouts kår reda upp situationen när den anföll genom snöstorm »lik mjölk». Eylau var den första åderlåtningen av den Stora Armén.

Ney visade sig återigen vara en djävul på att anfalla när Napoleon i juni 1807 krossade den ryska armén vid Friedland. Men den verkliga triumfen vid Friedland stod marskalk Lannes för, som lockade in den ryska armén i en fälla med en briljant fördröjningsstrid.

Vid det här laget var det förmodligen uppenbart för Napoleon att det var skillnad på folk och folk och att vissa av hans marskalkar, som Davout, Bernadotte, Lannes och Massena klarade av att leda självständiga flyglar och arméer. Men kejsaren hade samtidigt svårt för att lita på den som inte regelbundet bedyrade sin lojalitet.

Napoleon belönade Neys lojalitet

Lannes och Davout var dumlojala, Bernadotte och Massena självständiga – och besvärliga. Kanske var det bättre att ersätta dem med mer devota och lydiga kämpar, hur konstiga saker dessa än hittade på? Detta förklarar hur figurer som Ney, Murat och Oudinot (historiens kanske mest skottskadade människa) tog över uppdragen att leda Napoleons flyglar från betydligt mer kapabla befäl.

Ney adlades 1808 till hertig av Echlingen och i september kommenderades han till Spanien, där han snart fick stifta bekantskap med fenomenet gerilla. Han stred som kårchef vid Corunna och tillbringade år 1809 som befälhavare i det avlägsna Galicien där han plågades lika mycket av spanjorer som av samarbetssvårigheter med sina kollegor.

Spanien nötte ner den stora armén och utan Napoleon i närheten råkade hans marskalkar lätt i bråk och ifrågasatte varandras auktoritet. Ney var inget undantag. Hans stabsofficerare fick hindra honom från att dra svärd mot marskalk Soult.

Soult, som tidvis var Neys chef i Spanien, var en annan av de officerare som Napoleon geniförklarat, men som på egen hand visade sig i rådvillaste laget.

I ständiga gräl med Massena

1810 underställdes Ney Massena, som fått order att erövra Portugal och få slut på kriget. Ney tog fästningarna Ciudad Rodrigo och Almeida, men grälade oavbutet med Massena som inte bara var en av erans skickligaste generaler utan också en storstilad girigbuk och snuskhummer.

Invasionen av Portugal ledde fram till det hopplösa slaget vid Bussaco där Massena försökte forcera den fästningslinje den brittiska »järnhertigen» Wellington uppfört för att skydda Lissabon. Ney skyddade det franska återtåget och hans kår lärde britterna att de borde visa respekt för honom.

Hade Ney stupat i Spanien, eller om han som den äldre Massena ledsnat och pensionerat sig, så hade han blivit en av dessa heroer Napoleon satt och grät över på Sankt Helena. Men världshistorien hade mer på lager för honom.

Ney kårchef i fälttåget mot Ryssland

Napoleon hade 1812 bestämt sig för att invadera Ryssland och en gång för alla besegra tsar Alexander. Ney fick befäl över 3. kåren och skötte sitt medan Napoleon bråkade med sina flygelchefer, de levande motsatserna Davout och Murat. Ney sårades vid Smolensk och stred vid Valutina.

Slaget vid Borodino

Så kom dagen för det stora slaget vid Borodino, tio mil från Moskva, den 7 september. Borodino var den tidigmoderna tidens dittills näst största slag (Wagram 1809 var större) och ett av de mest klantigt skötta blodbaden i historien. Både Napoleon och Kutusov lät slaktandet pågå och lämnade över befälet till sina underhuggare.

I Napoleons fall innebar detta Davout (som började dagen med att få hjärnskakning när en granat slog ner bredvid honom), hans svåger Murat, och Michel Ney.

De bägge senare hade precis fått nya, tjusiga, paraduniformer levererade och vad kunde man göra i sådana annat än att anfalla ryska redutter? Någon har räknat ut att dödandet vid Borodino motsvarar en fullastad jumbojet soldater var sjunde minut. I fjorton timmar. Det dödades runt fem gånger så många människor som under D-dagen, eller ungefär 70 000 personer.

Ney befann sig hela dagen mitt i denna virvel av död. Ständigt ledande nya anfall, ständigt främst. Fransmännen vann en meningslös seger. Sedermera skulle Ney adlas till »Prinsen av Moskowa», en tom titel som även hans söner fick bära. Napoleon tog Moskva och satt där en månad medan staden brann och hans armé svalt.

Återtåget från Moskva

Sedan inledde han återtåget, besegrad av svälten. Davouts kår var inledningsvis arriärgarde, men blev avskuren. Ney ingrep, räddade Davout och fick ta över rollen som eftertrupp. Ney var i sitt rätta element. Han stred med musköt i handen och bevisade om och om igen att han var en lysade chef för några tusen. Hans kår ringades in, men Ney ledde attacker för att bryta sig ut. De misslyckades och en rysk budbärare krävde att de skulle kapitulera.

»En fransk marskalk ger aldrig upp», svarade Ney enligt legenderna. Alla de storslagna berättelserna om Napoleonkrigen skrevs under det tämligen pryda 1800-talet – värt att beakta när franska generaler låter som homeriska hjältar. I verkliga livet hade de ett mer färgstarkt språk.

Murat drog igång historiens kanske största kavallerianfall med ordern »i riktning mitt rövhål, framåt!» och det är svårt att tro att Ney svarade något som inte anspelade på den ryske befälhavarens mammas heder. Han lär hur som helst trampat runt bland sin trupp och svurit fasansfulla eder över Napoleon. »Den horungen har övergivit oss», röt han. »Vi är knullade.»

När natten kom lät Ney tända stora eldar för att sedan smyga iväg i mörkret. Man korsade Dnepr där isen bara nästan bar. Ney räddade en soldat som föll i vattnet från att drunkna. »Den som tar sig igenom det här spektaklet», morrade Ney, »har kulor som hänger i kättingar.»

"Ney är tapprast av de tappra"

Några dagar senare lyckades Ney och hans krympande skara kämpar hitta tillbaka till huvudstyrkan. Napoleon var inte sen att hylla honom: »Den franska armén är full av tappra män. Men Ney är tapprast av de tappra.» Ney, som vid det här laget borde vara redo för ett nervsammanbrott, tog åter rollen som ledare för eftertruppen. Han stred vid den mardrömslika övergången av Berezina.

En historia som ofta berättas är hur han plockar upp kastade musköter en efter en och skjuter mot fienden. Det berättas inte lika ofta hur han hugger efter flyende fransmän. När armén stapplade in i Polen var Ney »den siste fransmannen på rysk jord». Han var smutsig och skäggig och proklamerade: »Jag är den Stora Arméns eftertrupp. Jag är marskalk Ney.» En legend var född.

Michel Ney fick två månader ledigt. Vi vet inte hur han mådde eller vad han gjorde för att lätta på trycket. Kanske spelade han flöjt, kanske söp han eller bar sig åt. I efterhand har det aldrig talats om sammanbrott eller alkoholproblem i Napoleons armé – man liksom stod över sådant. Men helt klart är att någon som Ney, som varit i krig i över tjugo år, måste ha påverkats av det.

Sjätte koalitionskriget

På vårkanten 1813 var Ney tillbaka som chef för 3. kåren i Sachsen. Under fälttåget skulle Napoleons oförmåga att välja kompetenta flygelchefer visa sig katastrofal, och en av dem som klampade runt i för stora skor var Ney.

Men vid Lützen i maj var han i sitt rätta element där han med en dåres envishet kämpade mot alltfler ryska och preussiska förband tills Napoleon kom till undsättning. Kriget var en slakt där allt större och illa ledda klumpar infanteri ställdes mot allt mer artilleri. Anfall upplöstes i »moln av trasor och kroppsdelar», som någon skrev.

Under resten av året gick det utför. Ney förde flygelbefäl vid Bautzen men lyckades inte slå igen den fälla Napoleon planerat. Efter vapenstilleståndet stred han vid Dresden och blev, som arméchef, besegrad av sin gamla chef Bernadotte, nu svensk kronprins, vid Dennewitz.

Bernadotte besegrade även Oudinot, en annan av Napoleons favoritmedelmåttor. Men Napoleon insisterade på att låta Ney och Oudinot kämpa vidare. Hans goda chefer hade lämnat honom eller satt på märkliga uppdrag långt från händelsernas centrum.

Förlorade slaget vid Leipzig

Vid jätteslaget vid Leipzig drevs allt till sin spets. Ney ledde sin armé i täten för en division i taget mot preussaren Blücher som var en lika envis slagskämpe som han själv. Men Blücher hade en stabschef som ledde hela hans armé medan Blücher själv hejade på. Skillnaden var förödande. Ney lämnade Leipzig simmande, tillsammans med sin häst.

På nyåret kom kriget till Frankrike. Ney ledde det Unga gardet – Napoleons klubba – genom hårda strider. De franska förbanden hade mist sin taktiska överlägsenhet och de allierade var flerfaldigt starkare. Dessutom hade man räknat ut hur Napoleon skulle hållas kort.

Varje flink manöver från kejsaren möttes av murar av kanoner som massakrerade de illa ledda franska rekryterna. När Napoleon satte av efter den österrikiska arméns förbindelselinjer struntade man helt sonika i honom och gick mot Paris.

Ney ledde marskalkarnas revolt

Paris föll sedan delar av garnisonen kapitulerat. Ney ledde det som kom att kallas »marskalkarnas revolt» i Fontainebleau. Napoleon ville till varje pris undsätta Paris, men Ney, Oudinot och flera andra insåg att kampen var över och pressade honom att abdikera till förmån för sin son.

»Armén ska lyda mig», lär Napoleon ha protesterat. »Armén lyder sina befäl», svarade Ney. Napoleon fick gå i exil till Elba. Att Ney satte Frankrike framför kejsaren uppskattades inte av de »bonapartister» som såg Napoleon som källan till de senaste 20 årens välstånd (och ändlösa krig, men de drabbade först nu Frankrike).

När kungariket återupprättades under Ludvig XVIII ställde Ney sig till förfogande. Han fick nya titlar och en hög tjänst i armén. Men han var missnöjd med hur han behandlades av den gamla adeln som nu kom fram ur sina gömställen.

Och många av hans kollegor från de långa krigen såg honom som en förrädare. De var missnöjda med freden – 11 000 franska officerare gick på halv lön och odlade en dolkstötslegend. Man skyllde på fega politiker och öste hat över män som gett upp Paris utan att slåss till sista man.

Ney gick över till Napoleon

Så kom Napoleon tillbaka från Elba och inledde år 1815 sin marsch mot Paris. Ney lovade morskt Ludvig XVIII att föra den forne kejsaren till Paris i en järnbur. Ney tycks först ha varit oroad över risken för ett inbördeskrig, men när han såg den entusiasm Napoleon inspirerade till veknade han. När han fick ett brev där Napoleon lovade att ta emot honom som den hjälte han var så smälte Neys krigarhjärta.

Den 18 mars mötte han Napoleon i Auxerre för att förena sig med honom. Scenen var rörande och full av symbolik. Den återvändande kejsaren förlät de som förrått honom bara de förenade sig med honom. Och Ney blev förrädare för andra gången.

Slaget vid Waterloo

Nu var det bråttom – en brittisk och preussisk armé höll på att samlas i Belgien. Den 11 juni fick Ney besked att han behövdes, den 14 var han framme vid armén, den 15 utnämndes han till flygelchef och den 16 var han i strid.

Ytterligare två dagar senare stod han med brutet svärd på slagfältet vid Waterloo och skrek att han skulle visa alla »hur en fransk marskalk dör». Allt medan Napoleon slank i väg sedan han insett att hans andra flygel, under Neys gamla kollega Grouchy, aldrig skulle dyka upp.

Det skulle vara intressant att veta hur många timmar Ney sov under de sista fyra dagarna av sin karriär. Hur många av sina underlydande han kände eller ens hann hälsa på innan allt var över. Han var fyrtiosex år. Och sliten. Han var hetsig och överdramatisk. Vid Quatre Bras två dagar före Waterloo hördes han säga att han önskade ett en kula skulle döda honom.

Ney och Grouchy blev syndabockar

Napoleons beundrare skulle efteråt skylla alla misstag under de där dagarna på Ney och Grouchy. Att deras herre och mästare varit slö och oinspirerad var inte lika viktigt. Vid Waterloo ville Napoleon dessutom bara hålla Wellington sysselsatt tills Grouchy dök upp.

Ney fick anfalla som han ville mot en av de mest minutiösa experterna på försvarsstrid någonsin. Han ledde våg efter våg av infanteri och kavalleri mot ett allt mer mörbultat försvar, men det fanns ingen riktig plan. Det kom ingen dödsstöt eller överväldigande anfall. Till sist sökte nog Ney döden, men som någon sa: döden ville inte ha honom. Fem hästar dog under Ney, men Ney tappade bara sin hatt.

Ney greps när Napoleon abdikerade

I röran efter slaget lämnade Ney armén och tog sig tillbaka till Paris. Napoleon abdikerade igen medan Davout, som var krigsminister, räddade vad som räddas kunde och förhandlade fram en amnesti för dem som valt Napoleons sida. Ney arresterades trots detta den 3 augusti och åtalades för förräderi. Han vägrade flera gånger att fly, trots att han gavs möjlighet.

En militär domstol vågade varken döma eller frikänna honom. En ny domstol installerades, denna gång mer civil och rojalistisk. Neys försvarare försökte ogiltigförklara anklagelserna med att Ney var tysk, då hans hemstad nu tillhörde Preussen. Men Ney förklarade att han inte ville vara något annat än fransman.

Advokaten försökte med att åtalet mot Ney var i strid mot den amnesti som Davout utverkat, men detta ogillades. Någon behövde offras och det fick bli den tappraste av de tappra.

Avrättades i Jardin du Luxembourg

Ney förklarades skyldig och dömdes till döden den 6 december. Han avrättades följande dag i Jardin du Luxembourg. Han vägrade ha ögonbindel och gav själv order till soldaterna att »sikta rakt på hans hjärta». Han protesterade mot sin dom: »Jag har slagits för Frankrike i hundra slag. Aldrig mot henne. Soldater! Eld!»

Ney begravdes på Père Lachaisekyrkogården. Det gick sedermera historier om att hans död på något vis var en bluff. En fransk veteran som påstod sig heta Peter Stuart Ney uppenbarade sig i North Carolina 1818 och berättade efter ett stillsamt liv som lärare att han var DEN Ney. På kyrkogården i Paris har kroppen grävts upp två gånger i försök att bevisa att historien var sann. Det har inte lyckats.

Publicerad i Militär Historia 4/2015