Miniékulan ökade dödligheten på slagfältet

Under nästan 200 år var musköten standardbeväpning på slagfältet. Den hade kort effektiv räckvidd och en god skytt kunde i bästa fall lyckas avfyra tre skott i minuten, varav inget hade särskilt stor chans att träffa bortom 60 meters avstånd. Under de sista åren av muskötens epok ökade dock dess dödlighet markant på grund av en liten uppfinning.

Redan under det tidiga 1800-talet började man experimentera med räfflade musköter. Problemet var dock att hitta en kula som passade. Det var mycket besvärligt att via mynningen trycka ned en kula som krokade i pipans räfflor.

John Norton och blåsrören

Under 1830-talet tjänstgjorde den brittiske kaptenen John Norton i Indien. Här fick han se hur vissa lokala stammar använde blåsrör med pilar vars bas tillverkades av märgen från trädstammar, den mjukaste delen av ett träd. Mjukheten gjorde att pilen expanderade när skytten blåste. Därmed slöts tomrummet mellan pil och blåsrör vilket ökade lufttrycket och därmed räckvidden.

Tekniken inspirerade Norton att 1832 tillverka en prototypkula som så småningom förfinades av fransmannen Claude-Étienne Minié, som också fått ge namn åt kulan.

Miniékula i mjukt bly

Miniékulan var gjuten i mjukt bly, koniskt formad och hade en urgröpt botten, där krutexplosionen vid avfyrning skulle få kulan att expandera på sidorna och ta tag i muskötpipans räfflor. När detta skedde började kulan rotera runt sin egen axel, vilket ökade både precision och räckvidd, samtidigt som den slöt tätare mot loppet vilket gav ett högre tryck från krutgaserna som slungade iväg kulan med större kraft.

Enligt bedömare gjorde principen räfflade musköter effektiva på avsevärt längre avstånd, upp till 365 meter. Frågan är dock om Minié förutsett alla konsekvenser av sin produkt. Det var inte bara träffsäkerheten och det effektiva verkansavståndet som ökade, utan även dödligheten.

Dödligare träffar

De gamla slätborrade musköternas rundkulor hade en tendens att vandra efter att den slagit in i köttet på en motståndare. Ofta vek de av åt sidorna när de slog emot skelettet och blev kvar i den träffades kropp.

De skador som miniékulan orsakade var av ett annat slag. Den koniska formen och den ökade utgångshastigheten gav en högre genomslagskraft. Istället för att vandra slog miniékulan igenom och krossade benet och fortsatte inte sällan rakt igenom motståndaren. Att bli träffad av den nya sortens kula var mycket allvarligare och de inre skador som den orsakade ledde oftare till att lemmar behövde amputeras. Orsakandet av inre blödningar gjorde även träffar i bålen långt dödligare än tidigare.

Användes först i Krimkriget

Miniékulan användes för första gången i strid under Krimkriget (1853–56) då den brittiska armén köpte Miniés patent för 20 000 pund. I och med detta fick man en stor fördel gentemot de ryska motståndarnas huvudsakligen slätborrade beväpning.

Det var dock under amerikanska inbördeskriget som miniékulans destruktiva potential verkligen visade sig. Av de 385 000 nordstatare och 288 000 sydstatare som dog eller sårades i kriget hade 90 procent träffats av musköter, varav de flesta var räfflade.

Under krigsåren 1861–65 belamrade dessa män sjukstugorna där fältläkare ofta stod handfallna inför skottskador som därmed blev dödliga. Detta gav fältkirurgerna ett tämligen dåligt rykte under kriget och det skulle dröja årtionden innan fältsjukvården utvecklats till en sådan nivå att det kompenserade för den ökade eldkraft som miniékulan fört med sig.

Bakladdade konkurrerade ut räfflade

Vid det laget var storhetstiden förbi för den räfflade musköten. Konkurrensen från de bakladdade gevär, som hade den betydande fördelen att kunna laddas
i liggande ställning, blev snabbt för stor under 1860-talet.

Publicerad i Militär Historia 10/2016