Napoleon: Banbrytande ledning

Napoleon Bonaparte (1769–1821) föddes på Korsika samma år som ön blev fransk, hans modersmål var därför italienska. Som tioåring skickades Napoleon till fastlandet för militärutbildning. År 1784 kom han till krigsskolan i Paris och utnämndes året därpå till underlöjtnant vid artilleriet.

Napoleon fick stor nytta av sin militära begåvning under den franska revolutionen, vilket banade väg för hans kometliknande karriär. Han blev general 1793, chef för inrikesarmén 1795 och efter att ha slagit ner ett rojalistiskt uppror i Paris chef för den franska armén i Italien 1796. Det följande fälttåget var framgångsrikt och etablerade honom som Frankrikes ”starke man”.

Utropade sig till kejsare

År 1799 genomförde han en militärkupp som gjorde honom till förste konsul (av tre). Efter ytterligare segrar mot Österrike blev han förste konsul på livstid 1802 och lät efter en folkomröstning utropa sig till fransk kejsare 1804.

Med sina ambitioner och sin intellektuella kapacitet dominerade Napoleon sin samtid som ingen annan. Han arbetade nästan alltid, ibland flera dygn i sträck. Han slet ut sina adjutanter och sekreterare, själv klarade han sig med små korta stunder av vila och sov aldrig mer än fyra timmar per dygn. Napoleon hade en oerhörd förmåga att koncentrera sig och snabbt byta fokus.

Han hade ett närmast fotografiskt minne och imponerande detaljkunskap. När en av arméns sju armékårer kommit på villovägar under uppmarschen mot Österrike 1805 kom Napoleon ihåg var förbandet skulle vara dygn för dygn fortare än de förbluffade stabsofficerarna hann slå upp detaljerna i den skrivna marschordern.

Han utövade en närmast hypnotisk makt över människor han mötte. Napoleon var väl medveten om sin förmåga och utnyttjade den systematiskt. Ofta var en genomträngande blick från hans gråa ögon nog för att han skulle bli åtlydd.

En fransk general vittnade om att: ”jag fruktade varken Gud eller djävulen men jag kunde skälva som ett barn när jag träffade honom.” Napoleons förmåga att aldrig glömma ett ansikte fick gamla soldater att känna sig speciella när kejsaren kände igen dem.

Detaljkunskap

När det gällde militära förhållanden hade Napoleon kännedom ner till minsta detalj. Han kunde skryta med att han som artillerist visste hur man gjorde krut, göt eldrören, tillverkade lavetterna och sköt med kanonerna. Somligt kunde han däremot inte; som landkrabba förstod han sig inte på sjökriget. Ofta överlät han taktiska beslut åt sina underlydande chefer, vilket för det mesta var en klok prioritering.

Napoleons råd till en fransk general 1804 hur man blir en framgångsrik fältherre sammanfattar väl hans egen roll: ”Förmågan att kraftsamla, ett aktivt och rörligt uppträdande och viljan att avgöra. Döden betyder ingenting men att leva besegrad är att dö varje dag.”

Allmän värnplikt

Flera nya faktorer utmärkte den franska armé som Napoleon formades i och förändrade. Genom att införa allmän värnplikt – levée en masse – 1793 när den nya republiken hotades av yttre fiender kunde Frankrike mobilisera större styrkor än sina motståndare. Storleken på de arméer som Frankrikes fiender mobiliserade begränsades däremot mera av disponibla krigskassor.

Den numerära överlägsenhet som detta medförde innebar att franska generaler kunde kosta på sig att slåss oftare och mera offensivt, förlusterna kunde man ersätta.

Detta förändrades efterhand som krigsåren gick. Samtidigt som Frankrikes fiender ständigt ökade i antal blev de franska förlusterna allt mera kännbara. Till sist hann nyutbildningen inte ersätta de ständigt ökande förlusterna och då minskade kvalitén i den franska armén.

Kolonntaktik

På den taktiska nivån utvecklade fransmännen kolonntaktik, lätt infanteri och artilleri. Genom att frångå lineärtaktiken och återinföra de djupgrupperade kolonnerna uppnåddes flera fördelar. Kolonnerna lämpade sig för en offensiv taktik och kunde lättare bryta igenom motståndarnas linjer. Samtidigt medgav kolonnerna ett högre tempo, även med mindre tränade soldater, och de var lättare att manövrera, till och med i besvärlig terräng.

På slagfälten spelade artilleriet ofta en avgörande roll och orsakade också de största förlusterna. Det redan utmärkta franska artilleriet vidareutvecklades av Napoleon, själv i grunden artillerist. Både den taktiska rörligheten och den tekniska eldhastigheten förbättrades.

En ofta tillämpad taktik var att kraftsamla artilleriet i ett grande batterie för att på någon avgörande plats koncentrera elden och skjuta en bräsch i motståndarnas linjer.

Kraftsamlat kavalleri

Kavalleriet utnyttjades på flera olika sätt. Mellan fältslagen användes det till spaning och för att skydda egna förband mot fientlig spaning. På slagfälten var den bästa taktiken att kraftsamlat anfalla fientligt infanteri sedan detta decimerats av förluster. Kavalleri var särskilt effektivt vid förföljning.

Så småningom kopierades denna kavalleritaktik av Napoleons motståndare samtidigt som det franska kavalleriets kvalité sjönk på grund av ihållande förluster.

Samordning i fokus

Det gällde att samordna de tre olika truppslagen på stridsfältet. Sattes kavalleriet in för tidigt, innan fienden var reducerad, uteblev ofta effekten. Artilleribeskjutning som inte följdes upp med anfall ledde inte till något avgörande. Infanteri som uppträdde ensamt utan stöd av de två andra truppslagen hade svårt att hävda sig om fienden kunde samordna sina olika truppslag.

Samordning krävde kommunikation, som var bristfällig med rapportryttare om inte chefen själv gav order. Den klassiska krigskonstens största problem var ledning och länge var det fransmännen som klarade detta bäst.

Napoleon utvecklade nya och överlägsna koncept avseende ledning och organisation. Redan före revolutionen var den franska armén indelad i divisioner (en infanteridivision bestod av cirka 8.000 man och ett antal artilleribatterier). När armén blev större behövdes en ny indelning.

Införde armékårer

År 1800 började divisionerna sättas samman i armékårer på order av Napoleon. I en armékår ingick normalt två till fyra infanteridivisioner, en brigad eller en division med kavalleri och kårartilleriförband, sammanlagt 20.000–30.000 man.

Denna omorganisation visade sig synnerligen effektiv. Varje armékår var en liten ”egen armé” som kunde lösa självständiga uppgifter då den var sammansatt av infanteri, kavalleri och artilleri.

Ofta opererade kårerna av framkomlighets- och underhållsskäl på knappt en dagsmarschs avstånd ifrån varandra. Genom att kårerna var ungefär jämnstarka, och därför utbytbara, kunde de lätt överta varandras uppgifter. Detta hände ofta och innebar en ökad flexibilitet.

Kårernas exakta sammansättning ändrades ofta, både på grund av nya uppgifter och för att hålla fienden i ovisshet. Genom armékårernas storlek och styrka riskerade man inte att överlägsna fientliga förband skulle hinna nedkämpa en ensam kår innan hjälp hann fram.

En kår kunde även i svåra lägen klara sig en dag eller två vilket var tillräckligt för att hinna omgruppera andra kårer till aktuellt område som förstärkning.

Delegerat beslutsfattande

I det gamla lineära systemet var officerarnas främsta uppgift att få soldaterna att slåss efter att först ha grupperat dem på rätt plats. Högre befäl hade i praktiken begränsade möjligheter att påverka striden när den väl satt igång.

Den nya franska ledningsindelningen förändrade detta. Franska befälhavare kunde koncentrera sig på sin egen ledningsnivå. Som högste chef behövde Napoleon inte reglera detaljer. Efter att ha lagt upp övergripande planer och fått igång verksamheten kunde han följa upp läget och ägna sig åt viktiga förändringar.

Hur hans order skulle verkställas överlät han åt kårcheferna. Dessa kunde i sin tur delegera mycket ner till sina underlydande divisionschefer. Detta medförde att den franska armén kunde operera snabbare än sina motståndare.

Förändrade krigföringen

Med den nya indelningen i armékårer förändrades krigföringen. Av ledningsskäl hade man tidigare varit tvingade att koncentrera sina förband i en huvudstyrka. Nu kunde de självständiga kårerna spridas ut. Samtidigt innebar den nya ledningsnivån i kombination med kolonntaktiken helt andra möjligheter att sätta in reserver och därmed möjligheten att fälla ett avgörande.

Napoleons kanske mest spektakulära seger är ett exempel på hur det nya systemet fungerade. Mot en jämnstark rysk-österrikisk armé utnyttjade Napoleon skickligt sina armékårer i trekejsarslaget (kallat så därför att Rysslands, Österrikes och Frankrikes kejsare var närvarande) vid Austerlitz den 2 december 1805.

För att leda sina armékårer var Napoleon den förste att införa modernt stabsarbete och befattningen stabschef. Det förekom inga tekniska nyheter i det franska ledningssystemet. Det var organisationen och sättet ledningen genomfördes på som var det revolutionerande.

Med hjälp av sitt högkvarter kunde Napoleon delegera beslut ned till kår- och divisionsnivåerna vilket medförde ett högre tempo i de franska operationerna.

Kortare beslutsprocesser

Genom att Napoleon själv var överbefälhavare förkortades alla beslutsprocesser. Ledningsstrukturen var skräddarsydd för att passa honom. Oftast fungerade ledningen från högkvarteret till kårerna utmärkt vilket resulterade i många segrar och framgångsrika fälttåg.

För att kunna utöva sitt befäl hade Napoleon ett högkvarter som följde honom i fält. Detta utgjordes 1805 av tre delar: kejsarens mobila hov – Maison, generalstaben – État Major de l´Armée och en administrativ avdelning.

Detaljorganisationen ändrades kontinuerligt och högkvarteret blev efterhand allt större. Alla funktioner var dessutom dubblerade eftersom Napoleon arbetade 20 timmar per dygn.

Generalstabens uppgifter

Generalstaben under stabschefen marskalk Berthier ansvarade för att kopiera och överlämna order inom armén. Order till kårer med viktiga uppgifter författade Napoleon själv. Övriga formulerades av staben. Vidare skulle staben föra lägeskartor och hålla rätt på läget vid alla egna förband samt svara för alla rutinorder inom armén. Enskilda stabsmedlemmar fick inte sända ut direktiv i eget namn, allt skulle gå via stabschefen.

Underrättelser kom till Napoleon från olika delar av högkvarteret. En av det mobila hovets avdelningar ansvarade för strategisk underrättelsetjänst. Informationen kom bland annat från spioner och från tidningar insamlade på motståndarsidan.

På den operativa nivån sammanställde generalstaben rapporter från egen kavallerispaning om fiendens grupperingar. En annan avdelning inom staben svarade för fångförhör. Dessutom hade Napoleon särskilt utvalda ordonnansofficerare som han själv skickade på uppdrag och som rapporterade direkt till honom.

Napoleon styrde

I högkvarteret upprättades efter varje omgruppering en ny arbetsplats åt Napoleon. I något rum på ett slott eller i ett stabstält lades lägeskartor ut. På dessa markerades fiendens och egna förband. De senare kompletterades med rapporter från kårstaberna.

Order skrevs, kopierades och skickades iväg med kurirer och ordonnansofficerare. Napoleon nöjde sig vanligen med några timmars sömn på oregelbundna tider och staben arbetade ofta i fackelsken på natten för att få ut order i tid.

En brist i det franska ledningssystemet var bristen på metod. Napoleon gav order till kårerna i den ordning han tyckte det var viktigt och sidoförbanden orienterades lite slumpvis och efterhand som det råkade passa honom.

Detta kunde i stridens hetta leda till att kårerna fick motsägelsefulla order från Napoleon och staben via stabschefen Berthier. Denna brist på metodiskt stabsarbete uppvägdes å andra sidan vanligtvis av Napoleons skicklighet att improvisera och utnyttja uppkomna situationer.

Att beslutsfattandet koncentrerades till Napoleon utgjorde också i sig en begränsning. Trots sin omvittnat stora arbetskapacitet kunde kejsaren bara hantera en viss mängd information. Armén var beroende av Napoleons fysiska och psykiska kapacitet. När han gjorde felbedömningar uppstod förvirring och problem. Detta gällde även när kårcheferna underlät att till högkvarteret rapportera sina lägen vilket förekom.

Avgörande slag hellre än belägring

Att sådant inträffar är å andra sidan helt naturligt i krig och länge fungerade den franska ledningen effektivt. Först under fälttåget 1813–14 började ledningskapaciteten försämras, främst på grund av det stora antalet förband och långa avstånd mellan förbanden och högkvarteret. Det franska ledningssystemet var påfallande personfixerat.

Napoleon föredrog avgörande fältslag framför tids- och resurskrävande belägringar. Med större arméer kunde han både binda inneslutna motståndare och söka avgöranden. Dessutom underlättades underhållstjänsten av det höga franska tempot i operationerna.

Förbanden hann – eller behövde – helt enkelt inte konsumera alla traktens tillgångar innan de drog vidare (jämför med de förödande plundringarna i Tyskland under trettioåriga kriget 1618-48 som förödde landet). Inför förflyttningar rekvirerades förnödenheter och tjänster i förväg.

Dessutom var Europa nu mera tättbefolkat vilket ökade tillgängligheten på lokala förnödenheter. Franska förband spreds medvetet ut under marscher just för att kunna leva på traktens tillgångar eftersom den franska trossen lätt hamnade på efterkälken under de snabba förflyttningarna. Att fransmännen kunde lita på sina relativt självständigt uppträdande förband berodde mycket på de franska truppernas goda moral.

"Direkt strategi"

Napoleon ansåg att talang för krigskonst var en strategisk resurs som skulle döljas och skrev: ”Man bör inte strida med samma motståndare för ofta ty då lär han sig krigskonsten.” Han formulerade därför aldrig någon komplett teori om krig. Detta berodde dels på hans medvetna vilja att dölja sina avsikter och dels på att Napoleon var mera praktiskt än teoretiskt lagd. Det är Napoleons agerande som eftervärlden kunnat studera.

Ur hans omfattande korrespondens finns dock en del tankar nedtecknade. Ett exempel från 1797 lyder: ”Det finns många bra generaler i Europa, men de har för många mål. Jag har bara ett mål: fiendens huvudstyrka. Den försöker jag krossa, övertygad om att mindre viktiga problem sedan löser sig själva.”

Detta är kärnpunkten i vad som kallas ”direkt strategi”, som kan sammanfattas i att kraftsamla mot fiendens huvudstyrka och att söka avgörande på det viktigaste operationsområdet. Napoleon syftade längre med sina militära operationer jämfört med tidigare krig. Målen var inte begränsade utan syftade till att erövra hela länder och förändra Europas karta. Därför upplevdes Napoleon och krigen av sin samtid som hänsynslösa.

Ett motdrag mot Napoleons omfattande erövringsförsök blev att nationalismen växte fram som en viktig politisk kraft. Den viktiga moraliska kraften hos trupperna var något Napoleon själv kommenterade med att: ”moralen förhåller sig till styrkan som tre till ett.”

Växande arméer utan överblick

Indelningen i armékårer och de allt fler förbandens sammanlagda numerär gav operativa konsekvenser och skapade en ny dimension i krigföringen. Tidigare kunde Napoleon trots kårindelningen kontrollera det mesta av slagfältet. När arméerna växte i storlek var detta inte längre möjligt.

Vid Austerlitz kommenderade Napoleon drygt 70. 000 man, vid den franska segern mot österrikarna vid Wagram 1809 mer än 185. 000 man.

Under 1809 års fälttåg kunde varken Napoleon eller den österrikiska befälhavaren överblicka sina styrkor. Det blev nödvändigt låta underlydande chefer operera självständigt. Tidigare avgjordes fälttågen när huvudstyrkorna drabbade samman.

Nu opererade kårerna enligt en övergripande operationsplan inom ett större geografiskt område. Fälttåget avgjordes inte av ett slag utan av flera. Segrar och nederlag berodde mycket på kårchefernas kompetens.

Härigenom skapades en operativ dimension mellan överbefälhavaren och de taktiska cheferna. Om man med ett modernt krig inte avser teknisk nivå utan ser till ledningsnivåerna, utgör Napoleons krig mot Österrike 1809 det första moderna kriget.

Snabba förflyttningar

Napoleons mål var att avgöra krig med korta fälttåg och avgörande fältslag. Fälttågen var noga förberedda med uppmarschplaner för de olika armékårerna. Tempot i de franska operationerna överraskade ofta motståndarna.

Vid förberedelserna inför anfallet mot Österrike 1805 marscherade La Grande Armée på 200. 000 man med all utrustning från Engelska kanalen till Rhen på fyra veckor och grupperades längs en front på över 20 mil mellan Strasbourg och Mainz.

Napoleon strävade efter att variera sina slag och fälttåg för att hans motståndare så länge som möjligt skulle vara osäkra på hans avsikter. Han försökte ofta manövrera sina armékårer så att han delade motståndarna eller hotade deras underhållslinjer. Härigenom tvingade han dem att slåss från ett dåligt utgångsläge.

Taktiskt föredrog Napoleon att anfalla och att kraftsamla sina vapensystem. Vid Wagram 1809 understöddes ett franskt anfall av 102 artilleripjäser. Kavalleri sattes in i avgörande skeden som mot ryssarna vid Eylau 1807. Efterhand som motståndarna lärde sig och delvis kopierade de franska metoderna hårdnade dock motståndet.

Misstagen vid Waterloo

Slutligen besegrades Napoleon vid Waterloo den 18 juni 1815. I detta avgörande slag anföll fransmännen hela dagen och ansatte hårt en brittisk armé under hertigen av Wellington. Striderna böljade fram och tillbaka i allt mer desperata franska och brittiska anfall och motanfall och slaget framstår som ovanligt kaotiskt.

Till skillnad från så många tidigare framgångsrika operationer gjorde Napoleon flera misstag vid Waterloo. Han tillät för många fel hos sina underlydande kårchefer, fel som han under tidigare fälttåg brukade rätta till. Vidare saknade han sin duglige stabschef, marskalk Berthier, vilket bidrog till missuppfattningar och oklar fransk ordergivning.

Det har framförts att Napoleon var sjuk och utarbetad. Före och under slaget visade han tidvis brist på handlingskraft och han lät flera tillfällen gå förlorade. Inte minst viktigt underskattade han sina motståndare som vid Waterloo visade prov på att de lärt sig av Napoleons revolutionerande krigskonst.

Fruktad befälhavare

Napoleons militära begåvning och de resultat han uppnådde gör honom till en av krigshistoriens allra största fältherrar. Samtidigt var han naturligtvis både fruktad och hatad av sina motståndare. Först efter tjugo år av krig och efter att ha kopierat mycket av det franska systemet, lyckades Napoleons motståndare till sist slutgiltigt besegra honom.

Man bör dock komma ihåg att när Napoleons främste motståndare, hertigen av Wellington som segrade vid Waterloo, fick frågan vem han ansåg vara tidernas störste härförare svarade han: ”oavsett om det gäller forntid, nutid eller alla tider så är det Napoleon.”

Publicerad i Militär Historia 1/2010