Samurajernas sista strid: satsumaupproret

På kvällen den 23 september 1877 samlade samurajen Saigo Takamori sina män omkring sig. De som inte ville delta i den sista striden fick möjlighet att lämna sina poster och smyga iväg i mörkret. Resten, de som stannade, gjorde sig redo för att dö. Hela natten – så lyder i varje fall berättelsen – satt de uppe under en klart lysande måne och drack risvin, sjöng sånger och läste poesi om heder, lojalitet och värdet av ett ärorikt slut.

I grund och botten försökte de göra sig redo för att leva upp till de uråldriga ideal som Saigo Takamori själv alltid hade varit besatt av – han ville leva som de legendariska samurajerna en gång skulle ha gjort, genom att offra sig för en god sak, utan hänsyn till sitt eget öde. I det sammanhanget, ansåg han själv, var döden en inte särskilt viktig sak – alla kommer ändå att dö, det kan ske när som helst och man gör därför bäst i att inte ge den så stor betydelse.

På så vis gjorde de sig redo för en sista strid, som de visste att de inte kunde vinna men som de ändå ansåg sig tvungna att utkämpa. Mot dem stod en kejserlig armé, utrustad med moderna vapen – gevär, granater och kanoner. Saigo och hans män hade gjort slut på all ammunition för länge sedan, så de enda vapen de hade kvar vid det här laget var samurajernas traditionella: svärd och spjut.

Tidigt på morgonen den 24 september, närmare bestämt klockan 03.55, inledde de kejserliga trupperna sitt anfall mot Saigo Takamoris ställningar på toppen av kullen Shiroyama, och hans trupper tvingades snart dra sig tillbaka.

Satsumarevolten slutet för samurajerna

Till sist, vid klockan sju på morgonen, återstod bara Saigo själv och fyrtio män. Dessa samlade han omkring sig på en höjd för att ta ett sista farväl. Sedan stormade de nedför sluttningen med dragna svärd, rakt mot fiendens linje och ett regn av kulor. En av de första som föll var Saigo Takamori själv. Den blodiga striden avslutade den så kallade Satsumarevolten – den gamla samurajklassens försök att hindra den dramatiska omvandlingen av Japan som hade gått så häpnadsväckande fort.

I århundraden hade det så kallade shogunatet styrt. Det var uppkallat efter den mäktigaste krigsherren som fick titeln shogun och hade den verkliga makten i landet. Hela tiden fanns en kejsare som formellt var regent, men ända sedan 800-talet hade denne enbart haft en ceremoniell funktion och ingen politisk makt.

Shogunatet decentraliserat

Från början av 1600-talet hade shogunerna hämtats ur klanen Tokugawa. Något verkligt centralstyre var det dock inte fråga om, snarare ett feodalt förhållande som innebar att härskaren i varje region, den så kallade daimyon, svor sin trohet mot shogun. För att försäkra sig om att dessa olika länsherrar inte gjorde uppror tvingades varje daimyo tillbringa vartannat år i shogunatets huvudstad Edo (dagens Tokyo). Där levde också dennes barn ända tills de var vuxna, i praktiken som ett slags gisslan. Om någon daimyo försökte göra uppror mot shogun skulle deras barn genast dödas.

Tokugawaklanens fasta grepp om makten innebar en välkommen förändring mot de närmast föregående århundradena, då ständiga konflikter om posten som shogun gång på gång hade förhärjat landet. För att säkra klanens makt hade Tokugawa redan i mitten av 1600-talet beslutat att stänga gränserna. Inga oövervakade kontakter fick äga rum mellan japaner och omvärlden. På så vis skulle inga nya idéer släppas in som kunde störa ordningen. Några moderna vapen skulle inte heller kunna smugglas in, vilket gjorde att samurajklassen kunde styra utrustade med inget annat än svärd och båge.

Gränserna öppnades med tvång

Men så, i mitten av 1800-talet, slets de stängda gränserna upp med ett ryck. Det var den amerikanska flottan som med kanonbestyckade ångbåtar tvingade shogunatet att tillåta kontakt med omvärlden – vilket i första hand skulle visa sig innebära framtvingad handel med västvärldens nationer, på villkor som inte alls gynnade de japanska intressena.

Den nya situationen skakade samhället i grunden. Klanen Tokugawas makt hotades, och allt fler blev övertygade om att en shoguns styre inte passade in i den nya tiden. En av de mest kända förespråkarna för den åsikten var just Saigo Takamori, mannen som år 1877 skulle komma springande med draget svärd mot gevärsbeväpnade soldater.

Saigo Takamoris liv

Saigo Takamori föddes den 23 januari 1828 i provinsen Satsuma, längst ut på sydvästra Japans spets. Där tillhörde han en anrik samurajfamilj, dock av jämförelsevis låg status. Saigo växte därför upp i relativ fattigdom, vilket han tycks ha hanterat genom att göra detta till en dygd. För Saigo Takamori innebar detta att vara samuraj ett tecken på att man var upphöjd, men denna upphöjdhet måste förtjänas genom att man levde ett exemplariskt liv. En riktig samuraj skulle vara hederlig, rättvis och ödmjuk och fick inte på något sätt försöka vinna egen rikedom.

Att han så tydligt verkade leva efter dessa ideal även till vardags gjorde Saigo berömd. Redan som ung möttes hans namn med stor respekt inte bara i regionen Satsuma, utan även på andra håll i Japan. Därför var det inte konstigt att de som ville göra slut på shoguns styre ansåg det viktigt att göra Saigo Takamori delaktig i planerna. Om en så ärorik man som Saigo kunde tänka sig att göra uppror måste det helt enkelt vara det rätta att göra.

Skulle drabba samurajerna

Själv var Saigo Takamori hela tiden kluven till de planer han var inblandad i. Han var övertygad om att Japan måste förändras och att shogunatets styre måste ta slut. Planen var att kraftigt minska shoguns makt och istället lyfta fram kejsaren till en mer inflytelserik position. Bara på det sättet kunde Japan moderniseras och bli starkt nog att stå emot västvärlden.

Samtidigt skulle en sådan förändring riskera att slå hårt mot den traditionella klass som Saigo själv tillhörde. Vilket utrymme skulle det egentligen finnas för starka länsherrar i ett modernt Japan med en stark centralmakt? Det var frågan som bekymrade många samurajer, inte minst eftersom de ända sedan födseln hade blivit lärda att vörda, älska och lyda just sin egen daimyo.

Saigo sympatiserade dock också med en annan ideologi som upphöjde kejsarens betydelse. Den framställde kejsaren som en representant för landets själ och den ende som alla undersåtar verkligen måste lyda. Därför allierade sig Saigo ändå med motståndarna mot shogunatet.

Kejsartrogna mot Tokugawaklanen

1868 kastades landet in i ett brutalt inbördeskrig, som kom att kallas boshinkriget. På den ena sidan stod Tokugawaklanen med allierade och på den andra de klaner som stödde kejsaren och hans hov. Genom flera skickliga diplomatiska manövrar hade Tokugawas ledare försökt behålla sitt inflytande, bland annat genom att frivilligt avstå mycket av sin makt till förmån för den unge kejsaren. Men detta var inte tillräckligt för kejsarens radikala anhängare, bland vilka Saigo Takamori spelade en ledande roll. Till sist fanns ingen annan utväg än krig, vilket slutade med den kejserliga arméns totala seger.

När shogunen var störtad centrerades makten i Japan kring Meiji-kejsaren och hans regering. Men när det gällde frågan om vad som skulle hända därnäst fanns det ingen enighet bland dem som tidigare stått sida vid sida i kampen. Till sist lade regeringen fram flera drastiska förslag.

Systemet med självstyrande daimyor avskaffades. Istället skulle guvernörer ta över, personer som utsågs av och var direkt ansvariga inför regeringen i Tokyo. Genomgripande byråkratiska och ekonomiska reformer genomfördes för att grundligt förändra Japans styrelseskick.

Saigos missnöje växte

Bland annat byggdes en värnpliktsarmé upp, vilket var ännu ett tecken på att slutet närmade sig för den samurajklass som Saigo tillhörde. Motvilligt gick han med på att stödja alla dessa reformer. Hela tiden övertalade han sig själv att det större målet var viktigare – att stödja kejsaren och därmed bygga upp ett nytt Japan. Men hans missnöje växte snabbt. Liksom många andra tyckte han att den mest omedelbara följden av förändringarna i riket bara var att många tog efter västerländska vanor för kläder och fester.

Saigo Takamori menade att Japan visserligen måste lära sig av väst, som uppenbarligen var teknologiskt och militärt överlägset. Men han var angelägen om att man skulle lära sig rätt saker – sådant som var förenligt med vad han kallade japansk tradition och moral. Gång på gång kom han i konflikt med samtidens mäktiga män, som hellre prioriterade materiella och ekonomiska reformer. Saigo Takamori var till exempel länge motståndare till att bygga järnvägar, eftersom han såg det som ett slags leksak, utan verkligt värde för människans inre utveckling.

Även när det gällde utrikespolitiken var Saigo kritisk mot regeringen, eftersom han ville att man skulle agera utifrån ideal snarare än praktiska realiteter. År 1873 vägrade grannlandet Korea att erkänna Japans regent som kejsare, eftersom de höll sig till den traditionella synen att Kina var det enda verkliga kejsardömet i Asien. För Saigo Takamori var detta en skymf som gjorde ett krig nödvändigt. Han erbjöd sig då att åka som sändebud till Korea för att provocera fram en situation där han själv dödades – varpå även de mest försiktiga i regeringen skulle acceptera att Korea måste kuvas militärt.

Hans förslag avvisades, och de krafter som ansåg att Japan än så länge var för svagt för att kunna inleda ett krig i främmande land fick bestämma.

Lärare vid militärakademi

De upprepade konflikterna inom regeringen fick till sist Saigo Takamori att dra sig tillbaka från politiken och återvända till hemstaden Kagoshima i Satsumaprovinsen. Där ägnade han sig under de kommande åren åt att skriva poesi och ett liv i stillhet med fiske och jakt. Samtidigt engagerade han sig i en privat militärakademi, där många andra av de samurajer som lämnat politiken i Tokyo samtidigt med Saigo var verksamma som lärare.

Under dessa år på 1870-talet genomfördes ännu fler reformer som hotade den gamla samurajklassens status. En sådan slog fast att de ersättningar som alla samurajer levde på skulle fasas ut efter 30 år, och att de därefter skulle vara tvungna att hitta annan försörjning. En annan förändring av stor symbolisk betydelse innebar förbudet för alla utom militärer, poliser och högre tjänstemän att bära svärd – själva symbolen för en verklig samuraj togs ifrån dem.

På flera håll runt om i Japan ledde förändringarna till uppror. Även i Satsuma växte missnöjet, särskilt kring den akademi där Saigo var verksam. Själv uttalade han sig aldrig offentligt, eftersom han ansåg sig vara tvungen att vara lojal mot kejsaren.

Saigo tågade mot Tokyo

Till sist utlöstes konflikten av den japanska regeringens agerande. I syfte att undvika krig skickades trupper till Satsuma för att ta kontroll över den vapenarsenal som fanns där. Vid samma tidpunkt avslöjades att regeringen låtit placera hemliga agenter på flera håll i regionen. Det fick Saigo Takamori att till sist gå ut med offentlig kritik. Regeringen var svekfull, menade han och förklarade att han skulle bege sig till Tokyo och ställa den till svars.

I praktiken innebar detta ett storskaligt uppror. I spetsen för en armé på 20 000 man började Saigo Takamori tåga mot Tokyo.

I efterhand skulle många av dem som deltog i revolten säga att de inte riktigt visste vad de slogs för, men eftersom Saigo var deras ledare måste det vara för en god sak. De hade hoppats att liknande revolter skulle ske på andra håll i Japan, men de uteblev.

Den sista striden

Det är tveksamt om Saigo själv någonsin trodde att hans marsch mot Tokyo hade någon chans att lyckas, men han ansåg att det ändå var något han måste göra för sin heders skull. Efter ett misslyckat försök att erövra den kejserliga fästningen Kumamoto tvingades Saigos styrkor att retirera, förföljda av en överlägsen fiendestyrka. Hans egen armé decimerades hastigt, genom förluster i strid eller deserteringar. Därför var det med endast omkring 500 man som Saigo Takamori i början av september 1877 tog över kullen Shiroyama, där den sista striden alltså kom att stå. När han och hans närmaste män på morgonen den 24 september med dragna svärd genomförde sin självmordsattack träffades Saigo själv tidigt av ett skott i höften.

Enligt senare legender ska han då ha begått seppuku – ett rituellt självmord genom att skära sig i magen med ett svärd, varefter hans närmaste man, Beppu, högg huvudet av honom. I verkligheten visade det sig senare att Saigos mage inte bar några spår av skador. Kanske var han helt enkelt för chockad efter skottet som krossade hans höft för att kunna göra detta. Klart är däremot att Beppu verkligen halshögg Saigo, innan han själv rusade vidare mot döden.

Saigo blev den siste samurajen

När Saigo Takamori var borta kunde inget längre hindra förändringarna i Japan. Landet var samlat under en stark centralmakt och under de kommande decennierna skulle Japan hastigt industrialiseras och bli en ekonomisk och militär stormakt. Detta lade i sin tur grunden för den aggressiva angreppspolitik som fördes ända fram till andra världskriget.

Vid det laget hade Saigo Takamori sedan länge blivit en legend. Regeringen gav snart upp de halvhjärtade försöken att beskriva honom som en förrädare och istället hyllades hans hjältemodiga principfasthet. Snart sågs Saigo som »den siste samurajen» och vördades av vissa som en halvgud. Redan 1889 benådades han och återfick postumt sin höga rang vid det kejserliga hovet.

Publicerad i Militär Historia 3/2020