I juni 1876 fick indianhövdingen Sitting Bull en uppenbarelse. Hans folk hade samlats i ett stort läger i närheten av floden Rosebud Creek i Montana. De förberedde ett nytt krig mot de vita. Årets längsta dag närmade sig och det firades som vanligt med en soldans.

För Sitting Bull innebar det också en möjlighet att få besked om framtiden. Hans armar skars blodiga med mängder av små snitt.

Gudomliga makter vid sin sida

Utan att äta eller dricka började han sedan dansa och slutade inte förrän han efter många timmar föll utmattad och avsvimmad till marken. När Sitting Bull vaknade började han berätta. Han hade sett mängder av vita soldater ramla in i lägret upp och ner. Sitting Bulls uppenbarelse sågs som ett tecken på att siouxerna hade de gudomliga makterna på sin sida.

FÅ MILITÄR HISTORIAS NYHETSBREV – VARJE VECKA!

Siouxernas kavalleritaktik besegrade general Custer vid Little Bighorn

Siouxernas kavalleritaktik besegrade general Custer vid Little Bighorn. Målning av C M Russell (1846–1926).

© Library of Congress

Ryktet att siouxerna hade tagit upp kampen mot de vita hade spridit sig snabbt över prärien. cheyenner, arapahoer och blackfeet-krigare deltog i upproret. Snart kunde spejare rapportera om de största samlingar indianer som hade skådats på prärien på många år.

Ett femtiotal mil därifrån funderade kavalleriofficeren George Armstrong Custer samtidigt på hur han skulle kunna vinna en ärorik seger över den upproriske Sitting Bull. Två veckor senare skulle de mötas vid floden Little Bighorn. Striden skulle göra deras namn världsberömda.

Sitting Bull föddes i närheten av Grand River, i dagens South Dakota, någon gång under 1830-talets första år. Kanske var det under senvintern 1831, men ingen vet säkert. Hans föräldrar tillhörde hunkpapa, en av lakotasiouxernas sju stammar.

Långsam och metodisk

Namnet Sitting Bull fick han först långt senare. Från födseln kallades han Hoppande Grävlingen, men fick snart smeknamnet Hunkesni – »Långsam». I motsats till andra pojkar tycktes han nämligen alltid ta det säkra före det osäkra. Det sägs att han var målmedveten och metodisk, och gärna tog god tid på sig innan han slutförde en uppgift.

Lakotafolket hade sitt hem på de väldiga grässlätterna väster om Mississippifloden. De livnärde sig av jakt, framför allt på bisonoxar, och följde djurens årstidsbundna vandringar. Därför bodde de i tält, tipis, som var lätta att packa ihop och flytta med sig.

Skolning i jakt och strid ingick i en pojkes uppfostran. Dagarna tillbringades till stor del på hästryggen. I tioårsåldern fick Sitting Bull en egen häst och samma år dödade han sin första bisonoxe.

I skildringar av prärieindianernas liv lyfts deras livsstil ofta fram som en autentisk och naturlig motvikt till den kultur som de vita förde med sig. Faktum är dock att präriefolken var helt och hållet beroende av en europeisk importvara: hästen. Det fyrfotade djuret hade nämligen varit okänt i Nordamerika innan spanjorerna tog det med sig på 1500-talet.

Tomahawk, Oglala, Lakota, Sioux

Tomahawk, Oglala, Lakota, Sioux.

Med hjälp av hästar blev det möjligt att jaga bisonoxar i en skala som tidigare hade varit otänkbar. Fler och fler ur den nordamerikanska ursprungsbefolkningen kunde nu slå sig ner på de väldiga grässlätterna, där det tidigare hade varit svårt att hitta tillräckligt med föda. Detta blev ett sätt att överleva för en del av de folkgrupper som trängdes undan från sina ursprungliga hemtrakter i östra USA av vita nybyggare.

Sitting Bulls lakotafolk hade till exempel inte bott på prärien i mycket mer än 150 år. De hade länge haft sitt hem i Minnesotas skogar, men på 1600-talet tvingades de att flytta, sedan de hade anfallits av andra indianer som bytt till sig skjutvapen från européerna.

Undvek avtal med de vita

Under Sitting Bulls uppväxt var vita besökare fortfarande ytterst ovanliga i hans hemtrakter. Men det kom rapporter från andra stammar längre österut som vittnade om de vitas övergrepp och hur indianerna tvingades in i reservat. Sitting Bull beslöt att till varje pris försöka undvika de vita och inte skriva under något avtal som innebar ett liv i reservat.

Som fjortonåring deltog Sitting Bull i strid för första gången, och händelsen blev avgörande i den unge lakotapojkens liv. I siouxernas sätt att strida ingick det att »räkna coups» (av det franska ordet för slag). Detta innebar att man red fram och vidrörde en fiende med en fjäderförsedd stav.

Fienden skadades inte fysiskt, men handlingen ansågs ändå mycket ärorik eftersom den var så farlig . Redan i sin första strid ska »Långsam» ha utmärkt sig genom att räkna coup på en crowindian. När hans far fick höra om denna bedrift blev han så imponerad att han gav sonen namnet Tatanka-Iyotake, Sitting Bull.

Custer och 7. kavalleriets anfall mot cheyennerna vid Washita River

Custer och 7. kavalleriets anfall mot cheyennerna vid Washita River, 27 november 1868. Målning av Charles Schreyvogel (1861–1912).

© DeAgostini/Getty

Under 1860-talets andra hälft började dock de vita komma i större skaror till dessa trakter. Det blodiga amerikanska inbördeskriget var nu slut och därför kunde USA skicka fler soldater västerut för att skydda nybyggarna.
Sitting Bull blev en av siouxernas skickligaste krigare. Han iakttog noga hur de vita stred, analyserade deras strategi och försökte lista ut deras styrkor och svagheter.

För de vita var präriens terräng fortfarande till stora delar okänd vildmark. Indianerna kände däremot till trakten mycket väl. Det gjorde att Sitting Bull länge kunde utkämpa ett framgångsrikt gerillakrig. Hans styrkor höll sig undan, sökte upp mindre amerikanska enheter och anföll utan förvarning.

Det heliga området Pahá Sápa

1866 utbröt ett större krig mellan siouxerna och amerikansk militär. Kriget leddes av en annan siouxhövding, Red Cloud. Han var framgångsrika och tvingade USA till ett fredsavtal 1868. Regeringstrupperna måste utrymma ett antal fort som uppförts på indianernas mark.

Dessutom lovade USA att siouxerna skulle få ett stort landområde i det som i dag är delstaten South Dakota. I reservatet ingick också det heliga området Pahá Sápa, Black Hills. Ingen vit nybyggare skulle få sätta sin fot där, lovade USA. Black Hills skulle lämnas orört av vita bosättare »så länge gräset gror».

I utbyte gick Red Cloud med på att hålla sitt folk inom områdets gränser. Sitting Bull motsatte sig fortfarande idén att förpassas till ett reservat och fick snart många anhängare. Samtidigt minskade Red Clouds inflytande.

Sitting Bull talar inför siouxernas ledare i reservatet Standing Rock

Sitting Bull talar inför siouxernas ledare i reservatet Standing Rock, 1887.

© Library of Congress

I takt med att de vitas expansion blev mer aggressiv ökade behovet av att samla alla siouxer till gemensamt motstånd. 1869 valdes därför Sitting Bull till överhuvud för samtliga stammar.
Någon vidare stark armé kunde han ändå inte rusta, kanske 1 000–2 000 krigare som skulle försvara en yta lika stor som Sverige.

Det dröjde också bara sex år innan USA svek sitt löfte till Red Cloud och siouxerna. En amerikansk kavalleriofficer, George Armstrong Custer, rapporterade att han hade funnit stora mängder guld i Black Hills. Snart flockades vita lycksökare till indianernas heliga skogar, trots att det var förbjudet.Siouxerna svarade med att anfalla och plundra de vita inkräktarnas bosättningar.

Straffexpedition

Under hösten 1875 samlade hövdingarna Sitting Bull och Crazy Horse ett stort antal siouxer till krig. De lämnade sitt territorium och slog sig samman med cheyenner och andra präriekrigare mellan Yellowstone River och Bighorn Mountains i dagens Montana.

USA:s president Ulysses S Grant gav då klartecken till en straffexpedition som skulle tvinga tillbaka indianerna till reservatet. Sammanlagt 2 500 soldater från tre olika fort skulle sammanstråla i området där Sitting Bull hade slagit läger.

George Amstrong Custer ledde nu det sjunde kavalleriregementet på 675 man. Trots att han hade fått tydliga instruktioner om att invänta förstärkningar red han med sin styrka i ilfart rakt mot lägret. Custer ville vinna en snabb seger och på så sätt ta åt sig hela äran för att ensam ha krossat Sitting Bulls uppror.

George Armstrong Custer

George Armstrong Custer ledde anfallet mot siouxerna vid Little Bighorn.

© Library of Congress

När Custers spejare lokaliserade indianlägret vid floden Little Bighorn tvekade han därför inte. Han delade upp sin styrka i tre enheter och ledde själv en av grupperna rakt mot fiendelägret. Custer tänkte ta siouxerna på sängen, när de vilade i sina tält.

Men Sitting Bull, Crazy Horse och de andra krigarna i lägret lät sig inte överraskas. Röken och dammet från Custers manskap hade synts på långt håll. I lägret väntade mellan 1 500 och 3 000 vältränade krigare på att gå till motanfall.

Dalen ­Wounded Knee, sedd ovanifrån, 1891.

Dalen Wounded Knee, sedd ovanifrån, 1891.

© Library of Congress

Siouxfolkens territorium och sista stora slag

När Custers expedition upptäckte guld i Black Hills – siouxernas heliga bergskedja – började en guldrush i området. Myndigheterna sände då ut en militärexpedition för att tvinga till sig bergen, och siouxerna förpassades till ett reservat.

Två andra berömda hövdingar från siouxfolken

Red Cloud (1822–1909)
Den ende indianhövding som lyckades vinna ett större krig mot USA:s armé. Följden av Red Clouds krig 1866–68 blev att USA tvingades utrymma området kring floden Powder River. Han deltog inte i slaget vid Little Bighorn, men fortsatte att kämpa mot de orättvisor som indianerna i reservaten utsattes för. Han dog först 1909.

Crazy Horse (1842–77)
Ledde oglalasiouxerna och stred tillsammans med Sitting Bull vid Little Bighorn 1876. Efter detta fortsatte Crazy Horse kampen, men tvingades kapitulera året därpå. Han dödades av en amerikansk soldat – i samband med ett påstått flyktförsök.

Slaget vid Little Bighorn ägde rum den 25 juni. Just som de amerikanska kavallerisoldaterna skulle rida in i lägret möttes de av framstormande hunkpapasiouxer som tvingade dem tillbaka. Custers män inringades och anfölls i våg efter våg av sina fiender.

Ingen överlevde

Inte en enda av de 225 soldater och officerare som red med Custer den dagen överlevde. Custer själv var troligen en av de sista som stupade i den kaotiska drabbningen. När striden bröt ut befann sig Sitting Bull i en annan del av lägret. Han såg därför inte när Custer stupade.

Tillsammans med Crazy Horse hade han ändå vunnit en seger som skrev in namnet Sitting Bull i historieböckerna. Trots att hans egentliga mål var att leva i fred, utan att störas av de vita, blev han känd som indianernas mest krigiska ledare.

Överstelöjtnant Custer

Överstelöjtnant Custer med några av sina spejare i Montana, cirka 1870.

© Bettmann/Getty

Den natten firades segern med whisky från de stupade amerikanerna. Men Sitting Bull festade inte. Han var bekymrad.

Samtidigt som hans män hade vunnit en av sina största segrar hade kriget tydligt demonstrerat hur sårbara de var. I grund och botten var detta en konflikt där jägar-och-samlarfolk hotades och trängdes undan av en modern industrination. USA:s fabriker och enorma jordbruksarealer kunde försörja tusentals soldater under långa fälttåg.

Indianerna måste däremot hela tiden skaffa ny föda och ordna bete åt sina hästar. Sitting Bull visste att hans folk snart måste dela upp sig i mindre grupper för att undvika svält, och då skulle de bli ett lätt byte för amerikanska generaler.

Flydde till Kanada

I det långa loppet var kriget alltså förlorat, men Sitting Bull ville till varje pris undvika ett liv i reservat. Därför flydde han norrut, till Kanada, och hoppades att där finna en fristad åt sitt folk. Situationen blev ändå ohållbar. Bufflarna var borta.

Av de 60 miljoner bisonoxar som hade strövat fritt på prärien för mindre än 100 år sedan fanns inte mer än ett par hundra kvar. De väldiga hjordarna hade jagats i industriell skala av de vita, som till och med hade skjutit djuren från tågfönstren. Dessutom masslaktades bufflar i syfte att beröva indianerna deras föda. Svälten skulle tvinga dem in i reservaten, där de vita lockade med matransoner.

Strategin tycktes fungera. Nu svalt Sitting Bulls folk. Den 19 juli 1881 red han i spetsen för knappt 200 lakotasiouxer till Fort Buford i norra USA, där han överlämnade sitt gevär. Kampen var över.

– Hästar och vapen är oss fråntagna. Ingenting annat återstår än att dö på den mark där våra fäder har jagat och fått sin vilostad, förklarade han. Sitting Bull fördes till reservatet Standing Rock.

Curly, en av Custers spejare

Curly, en av Custers spejare, var den enda som överlevde massakern.

© Library of Congress

Nu var han fånge i sitt eget land. Dessutom hade han i princip förlorat möjligheten att försörja sig själv. Istället blev hans folk beroende av myndigheternas ransoner.

Personer i Sitting Bulls omgivning hade alltid beskrivit honom som avslappnad och munter. Han hade ofta skrattat öppet och tyckte om att komponera små sånger om vardagliga ting. Nu, på ålderns höst, blev han betydligt bittrare.

Mot slutet av sitt liv fick dock Sitting Bull äntligen tillstånd att flytta tillbaka till sin födelsetrakt, i närheten av floden Grand River. Där slog han sig ner med sina två fruar och levde ganska tillbakadraget. Han sågs fortfarande som en ledare bland många lakotaindianer, men någon formell roll som hövding hade han inte.

Skickades till Standing Rock

Våren 1890 spreds plötsligt en ny religiös rörelse som en löpeld över prärien. Budskapet var att bufflarna skulle återuppstå och indianerna skulle få sin frihet tillbaka genom att utöva en extatisk ceremoni som kallades andedans.

De vita uppfattade dansen som en krigsdans och fruktade att ett uppror var på gång. Återigen var lösningen att slå ner motståndet med våld. Soldater skickades till Standing Rock. Sitting Bull, som felaktigt utpekades som ledare för rörelsen, skulle arresteras.

sitting bull plansch
Sitting Bull och Buffalo Bills

1885 turnerade Sitting Bull i Buffalo Bills västerncirkus där han marknadsfördes som »Custers mördare».

© Library of congress

I gryningen den 15 december 1890 omringades Sitting Bulls hem av en grupp poliser från reservatets egen kår. De krävde att den gamle hövdingen skulle komma ut, men han vägrade.

Sitting Bull försvarades av sina närmaste anhängare. I oredan bröt skottlossning ut och Sitting Bull träffades av flera skott. Han dog omedelbart. Ytterligare tretton personer, däribland Sitting Bulls son Crowfoot, miste livet. Efter Sitting Bulls död övergick det spända läget bland siouxerna i panik.

200 människor stupade

I närheten av Wounded Knee samlades omkring 350 indianer under hövdingen Big Foot. Tillsammans försökte de att lämna reservatet, men stoppades av militär. Tumult uppstod när siouxerna skulle lämna ifrån sig sina vapen och de amerikanska soldaterna öppnade eld. Omkring 200 människor stupade i snön, många av dem var kvinnor och barn.

Massakern vid Wounded Knee den 29 december 1890 blev det tragiska slutet på den nordamerikanska ursprungsbefolkningens kamp mot USA:s militär. Siouxerna hade besegrats och indiankrigen var över.

Publicerad i Militär Historia 1/2021