Upprorsmän försvarar Alamos innergård mot mexikanska soldater. Davy Crockett, som står med geväret i högsta hugg, var en av de berömda män som stupade i slaget.

© MPI/Getty

Slaget vid Alamo 1836

Texasrebellernas självuppoffring hade inget strategiskt värde att tala om. Men de numera ikoniska männen som kämpade och stupade mot mexikanerna upphöjdes till hjältar och sporrade revolutionen.

21 november 2020 av Hugo Nordland

Få belägringar i historien är så mytomspunna som den av missionsstationen Alamo utanför San Antonio i Texas, 1836. Än i dag uppmanas skolbarn i delstaten att komma ihåg Alamo – »Remember the Alamo» – och så sent som hösten 2018 utspelade sig en kontrovers kring ett eventuellt strykande av ordet »heroisk» ur läroplanen, angående de stupades uppoffring. Det finns få anledningar att ifrågasätta det personliga modet hos män som William Travis, James Bowie och David »Davy» Crockett, men faktum är att slaget vid Alamo var ett kostsamt och blodigt skådespel utan strategisk betydelse.

Texas krävde självständighet

Under 1830-talet ökade spänningarna i det mexikanska Texas mellan amerikanska nybyggare och regeringen i Mexico City. Som svar på att privilegier för immigranter drogs tillbaka uppstod en rörelse bland nybyggarna för att bilda en egen republik. 

När Mexikos president, general Antonio López de Santa Anna, i oktober 1835 sände trupper för att slå ned lokala uppror antändes krutdurken. En provisorisk regering bildades i Texas och krävde självständighet. En av dem som valdes in var general Sam Houston, och han blev snabbt utsedd att leda utbrytarrepublikens armé.

Redan hösten 1835 pågick en debatt om man borde inta staden San Antonio. Houstons linje var att staden absolut inte var värd att kämpa för. Han ville lägga försvarslinjen längre åt nordväst, med Guadalupefloden som naturligt skydd.

Rebeller stormar San Antonio

Att vara överbefälhavare i Texas innebar dock inte att man de facto hade kontroll över styrkorna. I den hoprafsade revolutionsarmén var det inte ovanligt att officerare och underbefäl struntade i order som inte passade dem. På eget bevåg stormade så 300 rebeller San Antonio i december 1835, vars mexikanska försvarare kapitulerade efter fyra dagars strider.

Houston gladdes inte åt segern. För att möta Santa Anna skulle han behöva varje soldat han kunde få. Då var det inte till någon hjälp att hundratals man gav sig på oviktiga ställningar en bra bit framför den tänkta fronten. 

I januari beordrade Houston den erfarne överste James Bowie att med en livvakt på 40 man bege sig till San Antonio, ta befälet och dra tillbaka trupperna till högkvarteret i Gonzales. Före avfärd skulle man demolera de försvarsverk som fanns runtom San Antonio, framförallt spränga den gamla befästa missionsstationen Alamo öster om staden.

Strategin var önsketänkande 

När Bowie kom fram fann han att trupperna där arbetat hårt med att förstärka befästningen. Lokala befäl förklarade att här skulle Santa Anna låsas fast i en belägring och tvingas att betala med tio soldater för varje dödad Texasbo. Förvisso skulle Alamo stå sig skapligt under en belägring, men det strategiska värde som de testosteronstinna Texasborna tillskrev planen osade av önsketänkande. 

För det första var de väntade styrkeförhållandena så ogynnsamma för rebellerna att man borde insett sina begränsningar. Santa Annas förväntade styrka på 1 500 man var beräknad i underkant, medan rebellerna saknade en stor del av sin egen slagkraft. Av de 300 man som stormat San Antonio återstod endast runt 70. Resterande hade inte förlorats i strid, utan blivit rastlösa och bestämt sig för att dra på plundringståg söderut mot Rio Grande. Med Bowies livvakt medräknad var styrkeförhållandet i bästa fall en mot tio.

För det andra skulle valet att ta strid just här innebära att man drog olycka över den spansktalande och redan avigt inställda lokalbefolkningen, vilket på sikt skulle göra dem svårare att integrera i ett självständigt Texas. 

Alamo 1836. Missionsstationen med det tillhörande fortet skyddades av upp till en meter tjocka och fyra meter höga murar. Därtill hade man byggt träpalissader.

För det tredje innebar Alamo inte alls den vägspärr mot nordväst som dess försvarare tänkte sig. Om Santa Anna önskade kunde han bara lämna en symbolisk styrka på några hundra man för att hålla fast rebellerna och sedan lätt runda fästningen och fortsätta mot Houstons huvudarmé. Med facit i hand riskerade rebellerna sina liv för ingenting.

James Bowie ledde trupper till seger

James Bowie var en 39-årig pionjär från Kentucky, med hetsigt humör och smak för det brända och destillerade. Utanför Texas är han kanske mest känd för att han givit namn åt den berömda Bowiekniven, inspirerad av det nästan halvmeterlånga närstridsvapen som hängde från hans bälte. 

Bosatt i Texas sedan 1830 hade Bowie tidigt ställt upp på rebellernas sida i revolutionen och vid mer än ett tillfälle lett trupper till seger, ibland mot numerärt överlägset motstånd. Nu fann han sig mottaglig för den patriotiska yra som rådde bland rebellerna i San Antonio, och Houstons order hade han snart glömt.

Inte ens Bowie gjorde sig några illusioner om att man skulle kunna stå emot Santa Anna utan förstärkningar. Han skrev till ledningen i Gonzales och bad om förstärkningar. General Sam Houston var, föga förvånande, motvillig att sända mer manskap söderut, men guvernör Henry Smith gick åtminstone med på att beordra överste William Barrett Travis till undsättning. 

Travis var skeptisk och begärde att få med sig 500 man. Smith kunde sträcka sig till 100, på villkor att Travis själv betalade och utrustade dem. Uppslutningen blev skral och Travis anlände till Alamo tillsammans med inte fler än ett trettiotal soldater.

Davy Crockett kom med skarpskyttar

Under andra veckan i februari dök den välkände jägaren och före detta kongressmannen Davy Crockett plötsligt upp tillsammans med ett band skarpskyttar från Tennessee. Att en så prominent person anslöt spontant till kampen ökade rebellernas tro på att mer hjälp skulle komma.

FÅ MILITÄR HISTORIAS NYHETSBREV – VARJE VECKA!

Den 23 februari blev James Bowie oväntat sjuk. Man vet inte säkert vilken sjukdom som drabbade honom, men lunginflammation hör till de mer kvalificerade gissningarna. Händelsen innebar att Travis nu var självklar som befälhavare, och det skulle bli en hektisk dag för honom.

James Bowie var en av förgrundsgestalterna i Texasrevolutionen.

Två veckors artilleriduell

De varnande kyrkklockornas klang smulade sönder stillheten strax efter lunchtid. Utkiken siktade ett dragonförband ur Santa Annas förtrupper. Genast drogs samtliga soldater tillbaka innanför Alamos murar.

På ungefär en kilometers håll såg man hur mexikanerna hissade en blodröd flagga, signalen om att inga fångar skulle tas. Budskapet besvarades inifrån fästningen genom att Travis beordrade eldgivning med den respektingivande 18-pundskanon som fanns att tillgå. Därmed började den utdragna, lågintensiva artilleriduell som i två veckor skulle lägga sin ovänliga ljudkuliss över området.

Från och med den 24 februari, belägringens andra dag, skrev Travis brev på brev, med ödesmättad retorik och patriotiska tongångar, till sina överordnade och vädjade om förstärkningar. Trots hans vackra ord kom breven inte att bemötas med något vidare gehör.

Travis eldkraft överlägsen

Under tiden slet Santa Annas soldater med att gräva löpgravar i sicksack fram mot fortet. Den 25 februari genomförde mellan 200 och 300 man ett misslyckat stormningsförsök. Här blottlades att Travis soldater besatt en individuell eldkraft som var överlägsen mexikanernas. På Alamos murar stod vaktposter med vardera fyra eller fem färdigladdade gevär framför sig. 

Dessa var välgjorda Kentucky long rifles, med vilka en van skytt lätt kunde träffa mål på upp till 200 meters avstånd. Mexikanerna bar i sin tur föråldrade Brown Bess-musköter, som hade använts av britterna under amerikanska frihetskriget 60 år tidigare och redan då kritiserats för sin bristande pricksäkerhet. Under försöket lyckades mexikanerna inte döda en enda fiende.

Dagarna gick utan att några förstärkningar syntes till, och mexikanerna grävde sig successivt närmare fästningen. Den 1 mars, åtta dagar in i belägringen, blev Travis bönhörd. Men endast av 32 ryttare som lyckats ta sig fram till Alamo. Denna försumbara förstärkning fastslog försvararnas antal till cirka 180 man. Den 3 mars skickade Travis ett sista desperat brev till arméledningen, även detta förgäves.

Illustration av blodtörstiga mexikaner som stormar in på gårdsplanen i Alamo.

© Kean Collection/Getty

Santa Annas soldater stormar Alamo

Klockan tio på kvällen den 5 mars tystnade de mexikanska kanonerna, efter tolv dagars nästan oavbrutet bombardemang. Det hade varit i princip omöjligt att sova inne i den gamla missionsstationen. Travis mannar var så utmattade och hungriga att när stormen nu bedarrade slumrade en del till på sina poster. Detta var precis vad Santa Anna hade räknat med, och nu lade sig mexikanerna i position. Tidigt nästa morgon skulle de slutgiltigt gå till storms. 

Fyra mexikanska anfallskolonner avancerade mot Alamo klockan fem på morgonen den 6 mars. Inne i fästningen avbröts slummern av en kapten som plötsligt vrålade: »Överste Travis! Mexikanerna kommer!» Manskapet rusade till sina poster och Travis sprang med vapen i hand mot den norra muren, där stormningen började. 

Det var fortfarande mörkt och kanonernas mynningsflammor lyste upp som blixtar. Till sin fasa fann männen på murarna att fienden kommit så nära att det var svårt att få skottvinkel mot dem. Mexikanerna reste stormstegar och snart utkämpades vilda slagsmål på murkrönen. I ett tidigt skede träffades Travis i huvudet av en muskötkula, föll på rygg och dog.

Davy Crockett slår tillbaka anfallsvåg

Mexikanerna var överlägsna i sitt mångdubbelt större antal. Texasbor stacks ned i handgemäng med två eller tre mexikanska soldater, desperat svingande sina Kentuckygevär som klubbor. Ändå led Santa Annas stormkolonner svåra förluster, främst där rebellerna kunde använda sina gevär på avstånd.

Det dröjde inte länge förrän mexikanerna brutit igenom murarnas försvarslinje och vällde ner på gårdsplanen innanför. Det var den södra sidan som föll först. Här var rebellerna försvagade, då en del soldater lämnat ställningarna för att förstärka den norra muren. Kvar på sydsidan fanns Davy Crockett och hans skarpskyttar, vars motstånd bidrog starkt till att slå tillbaka en första mexikansk anfallsvåg. Men sedan tog historien slut även för den mytomspunne västernhjälten.

General Sam Houston uppmanar sina män att »remember the Alamo» under slaget vid San Jacinto den 21 april 1836.

© Mary Evans/Ritzau Scanpix

Rebellerna retirerar

All form av organisation var vid det här laget som bortblåst. Rebellerna retirerade ned på gårdsplanen och in i byggnaderna. Mexikanska officerare skrek ut order, men ingen lyssnade. Soldaterna föll över fienden likt en okontrollerad störtflod. Det hårdnackade försvaret hade piskat upp en mexikansk vrede som inte gick att stoppa. När de väl tog sig in i husen gick de från rum till rum och jagade Texasbor som råttor. 

Det hjälpte inte att vifta med vita tygstycken eller att be om nåd. I raseri sköt mexikanerna flera kulor i döda kroppar och stack dem med sina bajonetter tills det knappt fanns något kvar att sticka. Även sårade och sjuka slaktades, bland dem James Bowie. Eventuellt försvarade han sig några ögonblick, sittande i sjuksängen med pistol i handen. De enda som skonades i den blodiga upprensningen var det fåtal kvinnor och barn som gömt sig långt inne i missionskyrkan.

Efter en och en halv timme var stormningen över. Stupade försvarare släpades ut ur fästningen för att staplas på stora likbål. Några av de civila släpptes iväg norrut för att sprida ordet om vad som ägt rum.

Militärt misstag att försvara Alamo

Det strategiska värdet av att försöka försvara Alamo var noll och intet. Att de 180 försvararna gav sina liv för denna meningslösa position kan inte betraktas som något annat än ett militärt misstag. Men nederlaget fick den oförutsedda konsekvensen att stridsmoralen bland rebellerna höjdes. Bowie, Travis och Crockett hyllades som martyrer och snart ville mängder av unga män ta värvning i rebellarmén.

Den 21 april 1836 överraskade Houston mexikanerna, med 900 man, vid San Jacinto. Under stridsropet »remember the Alamo» stormades Santa Annas läger och 18 minuter senare var kriget över. Santa Anna tillfångatogs och tvingades att byta självständighet för Texas mot sin egen frihet. Sam Houston blev president i den nyfödda republiken, som tio år senare upptogs i Amerikas Förenta Stater.

Publicerad i Militär Historia 6/2020

Kanske är du intresserad av...

Läs också