Slaget vid Borodino – slakt till ingen nytta

Varken Napoleon eller den ryske befälhavaren Kutuzov tog tag i striderna vid Borodino utanför Moskva. Istället för ett avgörande blev slaget en utdragen slakt – världens kanske värsta – till ingen nytta.

bagration slaget vid borodino

General Pjotr Bagration rycker fram vid Borodino.

© Fine Art Images/Heritage/IBL

Den 24 juni 1812 hade Napoleon invaderat tsar Alexanders Ryssland. Hans Grande Armée (stora armé) räknade nästan 450 000 man och var den största som dittills samlats i Europa.

De ryska arméerna under Michail Barclay de Tolly och Pjotr Bagration retirerade över stäpperna. Svält och utmattning tog stryptag på den franska armén. Fälttåget blev en kapplöpning. Skulle fransmännen ta slut innan de nådde Moskva?

För att försäkra sig om att de ryska trupperna inte retirerade bortom Moskva lät tsaren i mitten på augusti tillsätta en ny chef för Barclay och Bagrations arméer: generallöjtnanten prins Michail Kutuzov.

Kutuzov skulle snart fylla 67 och tjänstgjorde i ryska armén redan när Napoleon föddes. Han besegrades vid Austerlitz men triumferade mot turkarna åren efter. Kutuzov var notoriskt illa klädd, hade träffats två gånger av kulor i ansiktet och var blind på ena ögat.

Han var antingen listig eller lätt senil och visste att anspela på de ryska soldaternas känslor. Han var deras burduse frälsare och ”lillefar”. Kutuzov visste att han var tvungen att slåss innan fransmännen nådde Moskva. Elva mil från staden hade han samlat sina arméer vid Borodino.

Plågad Napoleon

Napoleon hade nyligen fyllt 43 när han kom fram till Borodino. Han var sliten och plågades av förkylningar och urinvägsåkommor. När han fick vittring på den ryska armén försökte han hålla samma skoningslösa tempo han hållit som ung general, men något fattades. Kejsaren var lite frånvarande, ett problem i en armé som präglades av hans toppstyrning.

Fransmännen började anlända vid Borodino den 5 september och erövrade Sjivardinoredutten söder om floden Kolotja. Varken Kutuzov eller Napoleon lade sig i striden utan lät den pågå av sig själv. Den franske kejsaren upprättade sitt högkvarter i redutten där han skulle ha utsikt över slagfältet medan Kutuzov slog sig ner i byn Gorki ett par kilometer bakom fronten där han inte kunde se mycket av striderna.

Stridsscen slaget vid Borodino 1812 mellan Napoleon och Kutuzov.

En kvarts miljon fransmän och ryssar drabbade samman vid Borodino. Napoleons armé försvagades avsevärt inför marschen vidare mot Moskva.

© Fine Art Images/Heritage/IBL

Flod delade slagfältet

Slagfältet var mestadels täckt av skog och delades i en nordlig och en sydlig halva av Kolotja. Byn Borodino låg i norr, i söder öppnade sig en knappt tre kilometers lucka av lätt kuperad terräng innan en skog som dolde byn Utitsa slöt slagfältets södra ände.

Det stod klart att det var i luckan söder om Kolotja man skulle slåss. Och det var där Kutuzov låtit bygga sina redutter. Förutom den som fransmännen erövrat fanns närmast floden Nikolaj Rajevskijs stora redutt, därefter den befästa byn Semjanovskaja och söder därom Bagrations tre flèches eller strykvärn – V-formade förskansningar. Även Utitsa i söder var befäst.

Ryssarna stod med Barclays armé som högerflygel längs Kolotja och med Bagrations armé som vänsterflygel söder om Borodino, i luckan med redutterna. Kutuzov hade inga planer på att anfalla utan tycks bara ha planerat att erbjuda Napoleon en rejäl holmgång på det begränsade utrymmet.

Att anfalla över Kolotja var svårt, därför kom tyngden av den franska armén att ligga söder om floden. Medan prins Eugènes italienska kår blev kvar norr om Borodino och Poniatowskis polacker försvann in i skogarna vid Utitsa klämdes över hundratusen man in däremellan.

Hungriga fransmän

Frågan är vad Napoleon planerade. Hans taktik på slagfältet byggde på kraftsamling och fingertoppskänsla för när saker skulle göras, gärna kombinerad med kringgångar. Men vid Borodino tycks han slött ha accepterat Kutuzovs inbjudan till holmgång. Marskalk Davout lär ha föreslagit en omfattning, men kejsaren var inte intresserad.

Arméerna putsade och snyggade till sig inför det oundvikliga. Den franska svalt och hade ont om skor. Kavalleriets hästar var så utmattade att de hade svårt att galoppera. Fransmännen var bättre tränade och snabbare på fötterna än sina motståndare, men de ryska soldaterna kompenserade detta med en stoisk offervilja och ett artilleri som hade betydligt fler tunga pjäser och ett litet övertag i artilleri totalt sett – 600 ryska kanoner mot 550 franska.

Några exakta uppgifter om arméernas storlekar finns inte. Den franska bedömdes först till att ha bestått av 190 000 soldater, men senare års forskning har dragit ner siffrorna till mellan 120 000 och 135 000 man. Den ryska armén sattes länge till cirka 120 000 man, men har de senaste decennierna, främst av ryska forskare, skrivits upp till 150 000 man.

Artilleriet inledde

Klockan sex på morgon den 7 september 1812 öppnade etthundra franska kanoner eld. Ryssarna besvarade elden. Det stod så mycket trupp inklämd framför bägge sidors kanoner att det var svårt att missa.

I söder anföll Poniatowskis polacker genom skogen mot Utitsa. Efter ett par timmars röra orsakad lika mycket av skogen som av ryssarna tog man byn. Ett ryskt motanfall tog tillbaka den och striden kom att bölja fram och tillbaka utan att leda någonstans. Det blev ett slag i slaget som Poniatowski framåt middagstid vann, men då var hans trupper slutkörda och kunde inte hota ryssarnas södra flank.

Halv åtta anföll Davouts 3. kår (tillsammans med kejsargardet franska arméns elitförband) som i hårda närstrider lyckades ta Bagrations flèches.

Förlusterna var groteska och Davout blev nästan dödad av en granat som exploderade under hans häst. Napoleons skickligaste marskalk tillbringade resten av slaget med svår hjärnskakning. Ryska motanfall tog tillbaka redutterna men kastades tillbaka av franska motanfall.

Ingen styrning

Redan här började slaget leva ett eget liv. Barclay skickade utan att fråga Kutuzov om lov över mer och mer trupp från sin lugna flank till Bagrations och på den franska sidan tycks marskalkerna Ney, Davout och Murat fått leda striden som de ville. Det fanns inga övergripande planer, bägge sidor såg bara till att mata kanonerna med ny trupp att skjuta på. Allt medan Napoleon och Kutuzov undvek att lägga sig i.

Slaget vid Borodino 1812. Napoleon blickar sittande ut över slagfältet.

Napoleon vägrade vid slagets slutskede att låta kejsargardet bryta igenom den ryska arméns linjer.

Norr om Kolotja anföll Eugènes italienska kår Borodino och tog byn. Anfallet rasade vidare över floden och för en stund hade Eugène den stora redutten innan ryska motanfall tog tillbaka den. Allt mer trupp drogs in i striden och ledda av Murat tog fransmän och italienare redutten en andra gång bara för åter igen kastas tillbaka.

I centern ledde Ney och Bagration nya anfall och motanfall. Om och om igen anföll man. I fyra och en halv timme. Det togs få fångar. Soldater, vars musköter var för fulla av slagg för att kunna skjuta med, tog livet av varandra med bajonetter och kolvar. Värnen bytte ägare om och om igen medan hundratals kanoner vräkte granater över de stridande.

Bagration dödligt sårad

Vid elva blev Bagration dödligt sårad och strax efteråt stod Louis Friants elitdivison som slutgiltig segrare i centern. Utan Bagration kom inga nya ryska motanfall. En orgie av dödande var över. Ryssarna föll tillbaka en bit och parterna övergick till att vräka kanonkulor över varandra. Franska generaler vädjade till Napoleon om att sätta in kejsargardet och bryta igenom den mörbultade ryska armén, men Napoleon vägrade.

Runt middag gjorde stora skaror ryska kosacker en räd mot Eugènes trupper norr om Kolotja. De sköts sönder och samman, men försenade ett nytt anfall mot den stora redutten. Först tidigt på eftermiddagen anföll fransmännen igen och redutten föll till något så märkligt som en kavallerichock bakifrån, från dess öppna sida. Nya böner om att sätta in kejsargardet skickades till Napoleon, som åter vägrade. Franskt artilleri sköt ryska försök till motanfall till trasor.

Striderna ebbade ut. Det började duggregna. Allt som fortgick var artilleribeskjutningen som nu drabbade ryssarna värst. Slaget var oavgjort. Fransmännen hade tagit den ryska linjen, men ryssarna hade upprättat en ny.

Napoleon red runt på ett slagfält där hans häst snavade över sårade. Regementen på tusen soldater hade reducerats till några dussin män som satt i chock runt en fana. Få hurrade.

Ryssarna drog sig ur

Kutuzov ville gå till motanfall men avstod när han insåg att han hade mindre än 50 000 man på benen. Under natten drog sig ryssarna ur. Napoleon blev kvar på en slaktplats där man hörde skillnad på franska och ryska högar av sårade; de franska skrek efter hjälp, de ryska bad till Gud.

Närmare 60 000 människor hade stupat eller skulle dö av sina skador. Det som gör räknandet hopplöst är oklarheterna kring vad som hände med de sårade. De som inte kunde gå från platsen var så gott som döda. Ryssarna brydde sig inte om sina svårt sårade och det franska sjukhussystemet kunde inte hantera de enorma mängderna patienter.

Det dödligaste slaget

För att få perspektiv på striderna kan sägas att slaget utkämpades under drygt åtta timmar längs en sträcka jämförbar med Valhallavägen i Stockholm. På varje meter stupade det tjugo människor och tio hästar. Inte ens under första dagen vid Somme 1916 stupade lika många under striderna som då fördes på en över fyra mil lång front.

Borodino är inte det största slaget under Napoleonkrigen. Både Leipzig och Wagram var större och ledde dessutom till avgöranden. Men Borodino fick snart en närmast mytologisk status. Författaren Lev Tolstoj gjorde det till en av de stora scenerna i sin Krig och fred och mängder av officerare och historiker har gett sin syn på vad som gick fel i slaget och vad som borde ha gjorts istället.

Moskva föll sju dagar efter slaget vid Borodino, men tsaren gick inte att tvinga till fredsförhandlingar. I oktober inleddes den katastrofala franska reträtten från Moskva som skulle kosta de flesta av Napoleons män livet.

Publicerad i Militär Historia 11/2016