Slaget vid Köpenhamn 1801

På kvällen onsdagen den 1 april 1801 serverades en stadig, vällagad måltid i den eleganta akterhytten på det engelska linjefartyget Elephant. Vid ett av borden satt en smal och blek herre iklädd engelska flottans uniform.

Han hade bara en arm och var blind på ena ögat. Högerarmen hade han förlorat i slaget vid Kap Sankt Vincent 1797 och ögat under en landstigningsoperation i Spanien 1794. Denne invalid, som dessutom lär ha haft tendenser till sjösjuka, var den engelska flottans legendariske hjälte Horatio Nelson.

Vid måltiden rådde en optimistisk, närmast uppsluppen stämning. Nästa morgon skulle en dansk försvarslinje på redden utanför Köpenhamn bekämpas. De övriga officerarna som åt tillsammans med Nelson denna kväll litade fullt och fast på att deras legendariske anförare skulle leda dem till seger. Den höga stämningen nådde sin kulmen när Nelson och hans band of brothers utbringade en skål ”för seger och sunnanvind”.

Slaget vid Köpenhamn börjar

Morgonen efter fick de engelska fartygen just den vind man önskat sig och från en position söder om Middelgrunden mötte engelsmännen de danska fartygen med nordlig kurs. Klockan halv elva på för­middagen torsdagen den 2 april 1801 hördes dundret av kanoner över Köpenhamns redd, ankringsområdet utanför den danska huvudstadens hamn. De var de allra första skotten i den drabbning som i Danmark kallas Slaget på Reden.

Det var löjtnant Michael Bille ombord på det danska blockadfartyget Indfødsretten som befallde att kanonerna skulle avfyras mot det brittiska linjefartyget Edgar, som var utrustat med 74 kanoner. Billes kanonbesättningar var hastigt och nödtorftigt utbildade, men de var besjälade av en stor stridsvilja och delade en känsla av att de genom sin insats stod mellan Köpenhamn och en mäktig fiende som skulle kunna lägga deras huvudstad i ruiner.

Tvångsvärvningar till danska flottan

Under de sista dagarna – ja, rentav timmarna – före slaget hade emellertid vissa av de danska besättningsmännen mer eller mindre frivilligt förts ombord på de danska fartygen.

Dessa sjömän hade tvångsvärvats. Sådan rekrytering tillhörde ovanligheterna inom danska flottan, som brukade försöka få tillräckligt med folk ombord på sina fartyg genom att locka med en belöning på 15 riksdaler per man. Nästan 2 000 frivilliga anmälde sig och inkasserade sina 15 riksdaler, men det räckte inte riktigt. Därför började man tvångsrekrytera manskap.

Hur som helst stod det redan före slaget klart för kommendör Olfert Fischer, chefen för den danska försvarslinjen av blockfartyg, att han inte skulle kunna besegra den mäktiga engelska eskadern som var på väg mot Köpenhamn.

Uttjänta fartyg blev framskjutet batteri

Köpenhamn hade ett otillräckligt skydd mot anfall från havet. Till lands omgärdades staden av en stor vall, men köpenhamnarna hade ännu inte upprättat några ordentliga sjöfort som kunde skydda inseglingsrännan.

År 1800 tillsattes en försvarskommission som utarbetade en plan. Den gick ut på att en linje av delvis uttjänta örlogsfartyg, blockfartyg, som låg för ankar skulle bilda ett framskjutet batteri och besvara den engelska elden så länge som möjligt. Tack vare försvarslinjen skulle engelsmännen hållas så pass långt borta från staden att de inte kunde bombardera den med sina mörsare.

I januari 1801 började man genomföra planen. Det var ett tungt och kallt arbete att bogsera ut de stora skroven i den bitande vinterkölden. Man lyckades dock med uppgiften, så när den engelska flottan nådde fram till Öresund i slutet av mars månad låg de förankrade danska blockfartygen på plats i en linje öster om Holmen och Kastellet.

Nelson tog över ansvaret

I mitten av mars satte de engelska fartygen kurs mot Öresund och den 30 mars passerade man Kronborg. Det rörde sig om sammanlagt sjutton linjefartyg, fyra fregatter och sexton mindre fartyg, indelade i två eskadrar under delad ledning av Horatio Nelson och den äldre sir Hyde Parker. Parker hade högst rang, så det var han som hade det övergripande ansvaret. Han visade emellertid att han var en försiktig man – till den betydligt mer aggressivt tänkande Nelsons frustration.

När fartygen kom fram till Köpenhamn lyckades Nelson övertala Parker att lämna över kommandot åt honom inför angreppet på den danska försvarslinjen. Efter att ha presenterat sin plan för Parker sa Nelson att han skulle krossa den danska linjen på bara en timme.

Engelska flottan mer rörlig

Enligt Nelsons plan skulle tolv linjefartyg söderifrån segla förbi den danska linjen och inta på förhand bestämda positioner. Därifrån skulle de sedan rikta sin eld mot utvalda danska blockfartyg. I Nelsons anfallsstyrka ingick även sju fregatter och flera bombkitsar. De senare var utrustade med tunga mörsare för att kunna bombardera befästningar.

Den danska försvarslinjen utgjordes av 18 blockfartyg och batterier som låg för ankar med dubbel hanfot. Detta innebar att de låg i stort sett orörliga och följaktligen inte kunde rikta sin kanoneld mot de engelska fartygen på ett särskilt effektivt vis.

I motsats till detta skulle de engelska fartygen bara kasta ett ankare när de nådde sin förutbestämda plats, vilket gav bättre möjligheter att manövrera eftersom de kunde hala in eller släppa efter på ankartrossen ifall de ville ändra vinkel eller avstånd till de danska fartygen. Därmed fick Nelson samma fördel som 1798 i slaget vid Abukir, där hans större manövreringsförmåga gjorde honom överlägsen den förankrade franska flottan, som nästan utplånades.

Engelska fartyg på grund

Omedelbart före slagets början tillstötte en komplikation för Nelson: Linjefartygen Agamemnon, Bellona och Russell samt ett antal mindre fartyg stötte på grund och kunde inte ta sig förbi Middelgrunden. Det var ett streck i räkningen och illustrerar den brittiska bristen på tillförlitliga sjökort över redden utanför Köpenhamn. Det nya läget tvingade Nelson att blixtsnabbt revidera sin anfallsplan.

Från fallrepstrappan på flaggskeppet Elephant ropade han ut order om nya positioner till de engelska fartygen efter hand som de passerade honom på väg mot stridslinjen. De nya positionerna var dubbelt så långt borta från den danska försvarslinjen som planerat: tre kabellängder (cirka 600 meter) i stället för en och en halv kabellängd (cirka 300 meter). Detta kom att påverka slagets förlopp och varaktighet.

Dessutom innebar de förändrade planerna att Nelson i stället för att, i enlighet med den ursprungliga planen, attackera hela den danska försvarslinjen, fokuserade angreppet på försvarslinjens södra och centrala del. Därmed undvek han att placera sina fartyg i en position där de hade färre kanoner än sina danska motståndare.

Dålig träffsäkerhet från båda sidor

Det förhållandevis stora avståndet mellan fartygen innebar att skottens träffsäkerhet och effekt på målet blev avsevärt sämre. Med slätborrade mynningsladdade kanoner var det idealiska avståndet under 300 meter. Därför varade artilleriduellen något längre än den timme som Nelson hade sagt till Parker skulle räcka för att slå ut den danska linjen. Inte ens de rutinerade engelska kanonbesättningarna klarade att träffa rätt med alla skott.

På de danska fartygen var situationen ännu värre. Michael Bille ombord på Indfødsretten konstaterade att ett alltför stort antal av de danska skotten gick för högt och träffade de engelska fartygens segel och rigg i stället för skrov. Detta förklarade han dels med den mycket dåliga sikt som uppstod till följd av all krutrök, dels med kanonkommendörernas bristande rutin.

Nelson satte kikaren för det blinda ögat

Efter nästan tre timmar började angreppets överordnade ledare sir Hyde Parker bli otålig. Parker utbrast att han tyckte att ”Nelsons timme var förbannat lång”. Med flaggsignal nummer 39 i flottans signalbok skickade han det otvetydiga budskapet ”avbryt striderna”.

Det sägs att Nelson vid åsynen av denna signal skämtsamt sa till kapten Foley, chefen för flaggskeppet Elephant: ”Ni vet att jag bara har ett öga, Foley. Jag får lov att vara blind ibland!” Sedan satte Nelson teatraliskt sin monokulära kikare för det blinda ögat och sa: ”Jag ser verkligen inte den signalen!” Härifrån stammar uttrycket ”sätta kikaren för det blinda ögat”.

Det viktiga var dock att inte bara Nelson ignorerade ordern. Det gjorde även eskaderns övriga befälhavare, som litade mer på Nelson än på Parker. Alla var på det klara med att ett avbrott av striderna hade inneburit att de engelska fartygen vid tillbakadragandet riskerat såväl grundstötning som dansk kanoneld.

Fischer flyttade sig till säkrare plats

Samtidigt som Parker skickade sin kontroversiella signal kunde Nelson konstatera att de danska fartygens kanoner avfyrades oregelbundet och med allt längre intervall. Han hade också lagt märke till att Olfert Fischer, försvarslinjens chef, hade flyttat sin flagga först från fartyget Dannebrog till fartyget Holsteen och sedan till sjöfortet Trekroner. Chefen valde att flytta flaggan till en säkrare plats eftersom fartygen blivit osäkra och delvis oskadliggjorts. Vad Nelson inte visste var att Fischer redan i början av slaget hade fått hjärnskakning och bara nätt och jämnt var i stånd att leda slaget.

Underhandlare till danske kronprinsen

Striderna fortsatte en tid, men i stället för att vänta på danskarnas kapitulation valde Nelson att göra något okonventionellt: Han skickade i land en underhandlare, inte till Olfert Fischer, utan till den danske kronprinsen (senare kung Fredrik VI). Fredrik var inte bara ansvarig för Köpenhamns totalförsvar under angreppet, utan även reell regent i sin mentalsjuke fars, kung Kristian VII, ställe. Underhandlaren hade med sig ett brev till ”engelsmännens bröder, danskarna” där Nelson kortfattat skrev:

Lord Nelson har order att skona Danmark när det inte längre gör motstånd. Men om man från dansk sida fortsätter att skjuta kommer lord Nelson att tvingas bränna samtliga flytande batterier han erövrat och kan då inte rädda de tappra danskar som försvarat dem.

Förhandlingar om vapenstillestånd

Brevet hör till de mest kontroversiella i sjökrigshistorien. Det är oklart huruvida Nelson menade att han skulle bränna fartygen före eller efter det att de erövrats. Därmed var det upp till den danske kronprinsen att själv avgöra om den engelske flottchefen verkligen var så barbarisk. Han valde att ta hotet på allvar och inledde förhandlingar om vapenstillestånd.

Många tror att Nelson använde sig av en krigslist och helt fräckt bluffade danskarna till kapitulation. Både Nelson och kronprinsen kunde dock se att den engelska kanonelden endast besvarades sporadiskt av de danska fartygen. Realiteten var att den danska försvarslinjen hade besegrats.

Flytande batteri nummer 1

I den danska försvarslinjen mittemot Nelsons flaggskepp Elephant låg en märklig liten farkost, ett flytande batteri med det något fantasilösa namnet Flytande batteri nummer 1, som stod under den unge löjtnanten Peter Willemoes kommando. Det flytande batteriet, som mätte 44 gånger 13 meter, var utrustat med tolv kraftiga 24-pundskanoner på vardera sidan.

Det var kraftfulla vapen, men de utgjorde en klen tröst för manskapet ombord, som var nästan helt oskyddade mot fiendens kulor bakom den avlånga pråmens tunna räcke. Dessutom hade det flytande batteriet placerats mitt i den danska linjen, där det gick hett till.

Med sitt låga fribord var pråmen emellertid ett svårträffat mål för de engelska artilleristerna, och den träffades inte heller av särskilt många kanonkulor. Däremot lät engelsmännen kartescher, en typ av ammunition med behållare som innehåller ett stort antal mindre kulor, regna ner över pråmens oskyddade besättning, som tvingades sköta kanonerna medan de gled omkring i blodet från sina stupade kamrater. Flytande batteri nummer 1 hade den procentuellt högsta förlustsiffran av de danska fartygen: Av den 129 man starka besättningen dog tio och 13 sårades.

Många döda och sårade i slaget

Slaget på redden var ett ovanligt blodigt slag, även med samtidens mått mätt. Sammanlagt stupade 476 danskar, medan dödssiffran på den engelska sidan var 259. Det kan jämföras med antalet döda på engelsk sida i det betydligt större slaget vid Trafalgar år 1805, som var 458. I gengäld var antalet sårade på engelsk sida år 1801 avsevärt större än på dansk sida. Förklaringen till detta är att de båda sidorna använde olika typer av ammunition.

De danska kanonerna var huvudsakligen laddade med runda kulor som riktades mot de engelska fartygens skrov. När kulorna träffade fartygen trängde de inte igenom skroven, utan skickade iväg en skur av eksplitter från bordläggningen mot de engelska kanonbesättningarna, vilket gav upphov till många skärsår. Engelsmännen å sin sida använde i stor utsträckning kartescher, i syfte att döda manskapet ombord på de danska fartygen.

Danmarks väg ur neutralitetsförbundet

Nelsons kapitulationserbjudande blev räddningen för den danske kronprinsen Fredrik, som därmed fick en säker väg ut ur neutralitetsförbundet.

Slaget på redden var i själva verket en strid för Danmarks överlevnad som självständig stat. Å ena sidan var man bundna av de åtaganden man gjort i neutralitetsförbundet med Ryssland, Sverige och Preussen. Därför kunde man inte låta de engelska fartygen ohindrat segla in i Östersjön. Å andra sidan hade man inga utsikter att besegra den överlägsna engelska eskadern. Även om Danmark hade valt den ”lätta” vägen ut och trätt ur neutralitetsförbundet eller rentav allierat sig med Storbritannien, så hade det varit förknippat med stora risker för Danmark som stat.

Tsar Paul I:s död ändrade allt

Ett hämndlystet Ryssland hade nämligen kunnat krossa den danska staten. Dels hade Ryssland knappast haft några problem att övertyga Sverige om att det var i sin ordning att med ryskt stöd erövra Norge. Det hade inte heller varit svårt att förmå Preussen att invadera Jylland och erövra denna del av Danmark.

Vem som sedan skulle ta över Själland och de övriga danska öarna – och då även den danska flottbasen vid den strategiskt viktiga inseglingsrännan till Östersjön, Öresund – stod mellan Sverige och övriga intressenter. Lyckan log med andra ord verkligen mot Danmark när förhandlarna i Köpenhamn nåddes av meddelandet om den ryske tsarens död.

När de sista skotten hade avfyrats och förhandlingarna inletts var det ingen i Köpenhamn som kände till att Rysslands tsar Paul I var död. Ironiskt nog hade slaget aldrig ägt rum om tsarens död varit känd i Köpenhamn den 2 april. Strax efteråt stod det klart att tsar Pauls tronföljare var betydligt mer välvilligt inställd till England. Den nya ledningen i Ryssland hade inte haft mycket att invända mot att Danmark låtit bli att uppfylla sina förpliktelser i neutralitetsförbundet.

Offren begravdes på Holmens kyrkogård

Många köpenhamnare bevittnade slaget från stadens vallar och i stort sett alla kände någon som deltog. Flottan och Holmen var landets största arbetsplats och vardagen i Köpenhamn präglades i hög grad av krigsmakten. Därför var stämningen tryckt när de första fartygen med döda och sårade lade till vid stadens kajer.

De sårade fördes till Søkvæsthuset i Christianshavn, varifrån ett begravningståg utgick påskdagen den 5 april. De många döda begravdes på Holmens kyrkogård i närheten av Østerport. Detta var en oansenlig fattigkyrkogård, men när det restes ett ståtligt monument över de omkomna i form av en nordisk gravhög blev kyrkogården populär. I dag ligger många förnäma personer begravda på Holmens kyrkogård.

Efter slaget skrev försvarslinjens chef, kommendör Olfert Fischer, en rapport till kronprinsen som han avslutade på följande vis: ”För officerarnas och manskapets mod har jag inga ord. Endast slaget självt kan beskriva det.”

Publicerad i Militär Historia 2/2010