Slaget vid Leipzig 1813
Hämtad ur 1800-tal — 7 oktober 2013 2:24 | Inga kommentarer
450 000 man deltog i det väldiga fältslag som utkämpades vid Leipzig mellan den 16 och 18 oktober 1813. Det var den största drabbningen dittills i Europas historia och dess utgång kom att innebära början till slutet för Napoleon Bonaparte och det franska väldet.
Text: Olle Larsson
Från Militär Historia 10/2013
1813 var inget bra år för den franske kejsaren. Visserligen var stora delar av Europa alltjämt i franska händer men problemen var många. Den franska armén hade åderlåtits svårt av det misslyckade fälttåget mot Ryssland föregående år. Endast 25 000 av totalt 500 000 man hade lyckats ta sig tillbaka till Frankrike. Kriget i Spanien tog både soldater och ekonomiska resurser i anspråk och efter fyra år av strider var ännu inget avgörande i sikte. Kontinentalsystemet, det vill säga Napoleons försök att genom ekonomisk krigföring tvinga engelsmännen på knä, fungerade dåligt och trots försöken att upprätthålla blockaden var handeln med brittiska varor omfattande. Samtidigt jäste det i de ockuperade områdena.
Plundringar, rekvisitioner, tributer i form av soldater och pengar samt den varubrist som orsakades av kontinentalsystemet gjorde att missnöjet grodde i de franska vasallstaterna. I flera länder växte självständighetsrörelser fram som motsatte sig fransk överhöghet. På många håll vaknade en nationalism till liv som kom att bli en viktig del i motståndet mot Napoleon.
I Tyskland blev det nationella uppvaknandet som kraftigast. Bland tänkare spreds föreställningar om en folksjäl, gemensam för alla tyskar. Befolkningen i stort var relativt opåverkad av denna intellektuella form av nationalism men missnöjet med skatter och manskapsuttag var stort. Inom ramen för Rhenförbundet hade de tyska staterna, med undantag för Preussen och Österrike, tvingats in i en allians med den franske kejsaren. Frankrikes problem i kombination med ett ökat missnöje med den franska ockupationen gjorde att flera av de länder som tidigare besegrats av Napoleon nu ansåg att tiden var den rätta att åter ta upp kampen mot honom. Steg för steg växte en ny antifransk koalition fram, den sjätte i ordningen.
Det tyska uppvaknandet leddes av Preussen som allierade sig med Ryssland och till denna allians slöt sig även Storbritannien och Sverige. I mars 1813 var den nya koalitionen redo att ta sig an den franske kejsaren. Den preussiska armén var välövad och välutrustad och förberedd för det som den preussiske kungen kallade ett frihetskrig mot Napoleon. Den ryske tsaren gick i krig med uppfattningen att det enda sättet att få till stånd en varaktig fred var att besegra Napoleon och Frankrike militärt. Storbritannien ställde inte upp med några trupper annat än de förband som stred på spanjorernas sida mot fransmännen i Spanien. Däremot bidrog de med det kapital som var nödvändigt för att den militära kampanjen mot Frankrike skulle kunna genomföras.
Trots att det endast gått fem månader sedan katastrofen i Ryssland hade Napoleon redan våren 1813 lyckats ställa en ny armé på fötter. Omkring 300 000 man var redo att på tyskt område ta upp kampen mot de allierade. Många av soldaterna i den nya La Grande Armée var antingen för unga eller för gamla och de saknade stridserfarenhet. För att råda bot på detta hämtades veteraner från Spanien. Armén hade därmed sina klara begränsningar. Den var mindre uthållig än tidigare och kunde inte utföra avancerade manövrar på slagfältet. Dessutom var kavalleriet i dåligt skick. Detta innebar bland annat att effektiv spaning inte kunde bedrivas. Ändå var den franska armén framgångsrik under de inledande striderna våren 1813 och kämpade väl fram till den vapenvila som inleddes i juni.
Intressant är den roll som Sverige och den svenske kronprinsen Karl Johan kom att spela under 1813 års fälttåg. Koalitionens medlemmar såg en viktig allierad i Sverige. Kronprinsen var en före detta fransk marskalk som hade en militär erfarenhet som man hoppades kunna dra nytta av. När Sverige efter långdragna förhandlingar med Ryssland och Storbritannien beslutade att gå med i alliansen var det förhoppningen om territoriella vinster som fick vågskålen att väga över i krigsdeltagandets favör. Målet för svenskt vidkommande var att erövra Norge från Danmark, som samarbetade med Napoleon, vilket accepterades av de allierade. Den svenska armén mobiliserades för att skeppas över till Svenska Pommern. Operationen gick trögt och det dröjde ända till i början av sommaren innan överskeppningen var genomförd.
Under sommarens vapenvila träffades härskarna i Ryssland, Preussen och Sverige i Trachenberg för att dra upp riktlinjerna inför höstens kampanj mot Napoleon. Det var tsar Alexander, kung Fredrik Vilhelm och kronprins Karl Johan. Närvarande var även observatörer från Storbritannien och Österrike. Mycket tyder på att den svenska kronprinsen låg bakom de idéer som den militära planläggningen byggde på. Tre arméer skapades: Böhmenarmén på 250 000 man, Schlesienarmén med 105 000 soldater och nordarmén med 110 000 man under Karl Johans ledning. Till detta kom en rysk reservarmé på 60 000 soldater. Den plan som utformades under dessa julidagar gick ut på att den franska armén, som under Napoleons ledning befann sig i trakten av Dresden, skulle inringas och tvingas utkämpa en batalj i numerärt underläge. När striderna återupptogs i augusti hade även Österrike anslutit sig till alliansen. Höstens fälttåg mot den franske kejsaren kunde därmed ta sin början.
Fransmännen lyckades besegra Böhmenarmén vid Dresden i augusti men sedan följde flera franska nederlag. Den svenske kronprinsen kommenderade en armé bestående av preussare, svenskar och ryssar och hade bland annat till uppgift att försvara Berlin. Här inrättade Karl Johan sitt högkvarter i augusti och i slaget vid Grossbeeren besegrade denna nordarmé en fransk armékår. Ytterligare en fransk styrka besegrades vid Dennewitz i början av september. Det var huvudsakligen de preussiska soldaterna som utkämpade striderna medan de svenska trupperna inte deltog i någon större omfattning. Preussarna började misstänka att deras befälhavare medvetet sparade de svenska soldaterna, vilket väckte missnöje hos en del allierade officerare.
För Napoleon började situationen bli besvärlig. Hans fiender hade alldeles för stora styrkor till sitt förfogande. De franska truppernas underhåll var också ett problem. De allierades överfall på provianttransporter gjorde att maten aldrig nådde fram och soldaterna svalt. Sjukdomar härjade i de franska förbanden och stridsmoralen sjönk med deserteringar som följd.
Även de allierade hade problem med underhåll och sjukdomar. Det fanns dessutom en del motsättningar inom alliansen där olika sidor beskyllde varandra för bristen på mat och rent vatten. En del av de svenska soldaterna, som fortfarande hade kriget mot Ryssland 1808–09 i färskt minne, ansåg det vara onaturligt att slåss sida vid sida med ryska soldater. Detta, i kombination med behovet att få fram förstärkningar, gjorde att hastigheten i offensiven mot Napoleon avtog. De allierade befälhavarna fruktade att fransmännen skulle lyckas utmanövrera koalitionens arméer och att man då inte skulle kunna utnyttja sitt numerära överläge. En del officerare uttryckte även oro över den passivitet som den svenske kronprinsen visat under fälttåget.
Napoleon insåg att han inte skulle lyckas lura de allierade styrkorna till strid på för honom fördelaktiga villkor och beslutade därför att den franska armén skulle marschera till Leipzig. Platsen innebar en del fördelar för en skicklig befälhavare. Floder delade terrängen i olika sektorer och genom att kontrollera staden och broarna skulle det vara möjligt för en försvarare att snabbt flytta trupper mellan sektorerna. Det skulle dessutom vara svårt för de allierade att manövrera stora styrkor inom de enskilda sektorerna. Fransmännen förberedde sig för försvar samtidigt som den allierade inringningen av de franska trupperna inleddes. Böhmenarmén närmade sig från söder, Schlesienarmén från öster och nordarmén från norr. Napoleons plan gick ut på att försöka besegra de olika arméerna i tur och ordning innan samtliga hann fram. Genom att tillfoga de allierade svåra förluster hoppades han få till stånd en fred på gynnsamma villkor.
De första striderna vid Leipzig utkämpades söder om staden den 14 oktober då franskt och österrikiskt kavalleri drabbade samman. Det verkliga slaget inleddes två dagar senare då enheter ur Schlesien- och Böhmenarméerna gick till anfall mot de franska försvararna. Mot 177 000 fransmän stod drygt 254 000 allierade soldater.
Klockan var omkring halv nio på morgonen den 16 oktober 1813 när de allierade anfallskolonnerna inledde sin framryckning från söder mot de franska försvararna. Det var fuktigt och kallt. Dimman gjorde att koalitionens trupper kom i oordning och de franska soldaterna lyckades slå tillbaka angriparna. Under hela förmiddagen rasade hårda strider. Ett franskt motanfall inleddes som tvingade de allierade att dra sig tillbaka. Det tunga franska kavalleriet lyckades skapa en öppning i koalitionens linjer samtidigt som preussiska trupper inledde ett anfall från norr. Fransmännen pressades därmed från två håll och trycktes tillbaka. När den första dagens strider var över hade fransmännen förlorat 25 000 man och de allierade 30 000.
Följande dag anlände förstärkningar till båda sidor. Den franska armén fick ytterligare 18 000 soldater medan den allierade nordarmén anlände med 85 000 man. Till platsen kom dessutom 70 000 ryssar och när striderna återupptogs den 18 oktober stod knappt 200 000 franska soldater med 700 kanoner mot 360 000 allierade soldater som förfogade över 1 500 artilleripjäser.
Tidigt på morgonen gick de allierade till anfall mot den franska armén som grupperat i en tät cirkel kring Leipzig. För alla eventualiteter hade den franske kejsaren sett till att säkra en reträttväg västerut. Anfallen kom från alla håll, fransmännen omringades och till sist kunde den franska armén inte längre stå emot. Det var fransmännens numerära underläge samt brist på ammunition och förnödenheter som ledde till nederlaget i drabbningen. Förlusterna ökade stadigt och på kvällen valde en del av de tyska trupper som stod under franskt befäl att byta sida och ansluta sig till de allierade. De allierade lyckades slå hål i de franska linjerna och fransmännen tvingades retirera in mot staden. Napoleon insåg att han förlorat slaget och att hans armé var tvungen att dra sig tillbaka för att inte förintas helt. Den franska armén retirerade västerut och på morgonen stormade de allierade Leipzig.
Omkring 23 000 svenskar deltog i drabbningen. Återigen valde den svenske kronprinsen att spara de svenska trupperna. När nordarmén gick till anfall gick ryska och preussiska soldater i täten medan svenskarna hölls i reserv. Den stora svenska insatsen under slaget kom i samband med striderna om byn Schönefeld. När ryska trupper gick till anfall mot byn utsattes de för kraftig fransk artillerield. Det svenska ridande artilleriet under befäl av Carl von Cardell ryckte fram och besvarade elden. En fransk kavalleristyrka förberedde ett anfall mot svenskarna men tvingades bort av svärmar av druvhagel. Det franska artilleriet slogs ut i eldstriden.
Svenska förband deltog även i stormningen av Leipzig. Fem jägarbataljoner, bestående av soldater som tränats för strid i spridd formation och därför lämpade sig väl för strid i bebyggelse, sattes in. Man anföll på kolonn och efter hårda strider lyckades man ta sig in i staden. De kvarvarande franska försvararna öppnade eld från fönster och tak och en fransk kavalleristyrka gick till anfall mot de svenska trupperna. Sedan preussiska och ryska förband lyckats ta sig in i staden bröts slutligen det franska motståndet och striderna upphörde under den tidiga eftermiddagen.
Redan under sommarens möte i Trachenberg hade koalitionens furstar kommit överens om att man skulle mötas i ”fiendens högkvarter”. På Markt Platz, ett av Leipzigs torg, sammanstrålade den preussiske kungen, den ryske tsaren, den österrikiske kejsaren och den svenske kronprinsen. Slaget var över och segern ett faktum. Men Napoleon var endast besegrad, inte krossad.
Den franska reträtten inleddes under natten mellan den 18 och 19 oktober. Kaos utbröt när trupperna skulle ta sig ut genom den enda port i staden som ledde västerut. För att komma undan var den franska armén sedan tvungen att ta sig över den enda bro som gick över floden Elster. Tanken var att bron skulle förstöras när fransmännen satt sig i säkerhet på andra sidan. Problem med ordergivningen gjorde emellertid att en fransk korpral lät bron flyga i luften för tidigt. De franska soldater som fortfarande befann sig på bron slets i stycken och de eftertrupper som skulle skydda reträtten fastnade på fel sida av floden och hamnade i allierad fångenskap. Trots detta lyckades kejsaren och delar av hans armé rädda sig undan.
Antalet döda och sårade efter ”det stora folkslaget”, som drabbningen kom att kallas, var stort. Preussarna förlorade drygt 16 000 man, ryssarna 23 000, österrikarna 15 000 och svenskarna 178 soldater. För Napoleon var utgången av slaget en katastrof. Inte mindre än 37 000 fransmän hade sårats och stupat, 30 000 togs till fånga och 5 000 deserterade. Nu föll även det av honom skapade Rhenförbundet samman och flera av de tyska staterna anslöt sig till den antifranska koalitionen. Kriget i Spanien gick allt sämre och i slutet av året tvingades de franska trupperna lämna landet. Inom loppet av tolv månader hade Napoleon förlorat 400 000 soldater och nu började lojaliteten med den franske kejsaren att svikta.
De allierade vände sig till Napoleon med ett erbjudande om fred som han, trots alla motgångar, valde att avböja. Genom att fortsätta kriget hoppades han kunna utnyttja den oenighet som fanns mellan koalitionens olika parter för att få till stånd en fördelaktigare fred. Kejsaren stod emellertid inför stora problem. Kriget krävde enorma skattehöjningar, missnöjet i landet växte och många av de nya rekryter som kallats in vägrade att inställa sig.
När de allierades 300 000 man gjorde sig redo att gå över gränsen till Frankrike hade Napoleon 120 000 man till sitt förfogande. I början av 1814 inleddes invasionen men fransmännen försvarade sig framgångsrikt och vann flera segrar. De allierade gick mycket hårt fram mot civilbefolkningen och på flera håll skapades gerillaförband som angrep koalitionens trupper. Napoleon fick ta emot ännu ett erbjudande om fred men valde även denna gång att fortsätta kriget. Detta skulle visa sig vara ett fatalt misstag. De allierande insåg att det enda sättet att få slut på kriget var att tvinga den franske kejsaren till en fullständig kapitulation. De allierades numerära överlägsenhet började ta ut sin rätt och den franska armén led flera nederlag. I slutet av mars tågade de allierade trupperna in i den franska huvudstaden. Den 2 april avsatte senaten Napoleon som fransk kejsare och hans armé lade ner sina vapen. Den förre kejsaren sattes i exil på ön Elba.
1813 var definitivt inget bra år för Napoleon Bonaparte. Mycket av det som byggts upp under en drygt tjugoårig krigsperiod höll på att gå förlorat. Inte bara tusentals fransmän miste livet på fälten vid Leipzig under några blodiga oktoberdagar. Här dog även drömmen om ett europeiskt imperium under den franske kejsarens ledning.
Olle Larsson är historiker och författare med inriktning på svensk tidigmodern historia.
BOKTIPS ★ The Leipzig campaign 1813 – Napoleon and the battle of nations (2007) av F N Maude ★ Omvälvningarnas tid – Norden och Europa under revolutions- och Napoleonkrigen (2010) av Martin Hårdstedt ★ Svenska slagfält (2003) av Lars Ericson, Martin Hårdstedt med flera.
