Tidigt på morgonen gick de allierade till anfall mot den franska armén som grupperat i en tät cirkel kring Leipzig. För alla eventualiteter hade den franske kejsaren sett till att säkra en reträttväg västerut. Anfallen kom från alla håll, fransmännen omringades och till sist kunde den franska armén inte längre stå emot.
Det var fransmännens numerära underläge samt brist på ammunition och förnödenheter som ledde till nederlaget i drabbningen. Förlusterna ökade stadigt och på kvällen valde en del av de tyska trupper som stod under franskt befäl att byta sida och ansluta sig till de allierade. De allierade lyckades slå hål i de franska linjerna och fransmännen tvingades retirera in mot staden.
Napoleon insåg att han förlorat slaget och att hans armé var tvungen att dra sig tillbaka för att inte förintas helt. Den franska armén retirerade västerut och på morgonen stormade de allierade Leipzig.
Fransk kavalleristyrka
Omkring 23 000 svenskar deltog i drabbningen. Återigen valde den svenske kronprinsen att spara de svenska trupperna. När nordarmén gick till anfall gick ryska och preussiska soldater i täten medan svenskarna hölls i reserv. Den stora svenska insatsen under slaget kom i samband med striderna om byn Schönefeld.
När ryska trupper gick till anfall mot byn utsattes de för kraftig fransk artillerield. Det svenska ridande artilleriet under befäl av Carl von Cardell ryckte fram och besvarade elden. En fransk kavalleristyrka förberedde ett anfall mot svenskarna men tvingades bort av svärmar av druvhagel. Det franska artilleriet slogs ut i eldstriden.
Svenska förband deltog även i stormningen av Leipzig. Fem jägarbataljoner, bestående av soldater som tränats för strid i spridd formation och därför lämpade sig väl för strid i bebyggelse, sattes in. Man anföll på kolonn och efter hårda strider lyckades man ta sig in i staden.
Leipzigs torg
De kvarvarande franska försvararna öppnade eld från fönster och tak och en fransk kavalleristyrka gick till anfall mot de svenska trupperna. Sedan preussiska och ryska förband lyckats ta sig in i staden bröts slutligen det franska motståndet och striderna upphörde under den tidiga eftermiddagen.
Redan under sommarens möte i Trachenberg hade koalitionens furstar kommit överens om att man skulle mötas i ”fiendens högkvarter”. På Markt Platz, ett av Leipzigs torg, sammanstrålade den preussiske kungen, den ryske tsaren, den österrikiske kejsaren och den svenske kronprinsen. Slaget var över och segern ett faktum. Men Napoleon var endast besegrad, inte krossad.
Den franska reträtten inleddes under natten mellan den 18 och 19 oktober. Kaos utbröt när trupperna skulle ta sig ut genom den enda port i staden som ledde västerut. För att komma undan var den franska armén sedan tvungen att ta sig över den enda bro som gick över floden Elster.
Förlorade 16 000 man
Tanken var att bron skulle förstöras när fransmännen satt sig i säkerhet på andra sidan. Problem med ordergivningen gjorde emellertid att en fransk korpral lät bron flyga i luften för tidigt.
De franska soldater som fortfarande befann sig på bron slets i stycken och de eftertrupper som skulle skydda reträtten fastnade på fel sida av floden och hamnade i allierad fångenskap. Trots detta lyckades kejsaren och delar av hans armé rädda sig undan.
Antalet döda och sårade efter ”det stora folkslaget”, som drabbningen kom att kallas, var stort. Preussarna förlorade drygt 16 000 man, ryssarna 23 000, österrikarna 15 000 och svenskarna 178 soldater. För Napoleon var utgången av slaget en katastrof.
Inte mindre än 37 000 fransmän hade sårats och stupat, 30 000 togs till fånga och 5 000 deserterade. Nu föll även det av honom skapade Rhenförbundet samman och flera av de tyska staterna anslöt sig till den antifranska koalitionen.
Kriget i Spanien gick allt sämre och i slutet av året tvingades de franska trupperna lämna landet. Inom loppet av tolv månader hade Napoleon förlorat 400 000 soldater och nu började lojaliteten med den franske kejsaren att svikta.
Vägrade att inställa sig
De allierade vände sig till Napoleon med ett erbjudande om fred som han, trots alla motgångar, valde att avböja. Genom att fortsätta kriget hoppades han kunna utnyttja den oenighet som fanns mellan koalitionens olika parter för att få till stånd en fördelaktigare fred. Kejsaren stod emellertid inför stora problem. Kriget krävde enorma skattehöjningar, missnöjet i landet växte och många av de nya rekryter som kallats in vägrade att inställa sig.
När de allierades 300 000 man gjorde sig redo att gå över gränsen till Frankrike hade Napoleon 120 000 man till sitt förfogande. I början av 1814 inleddes invasionen men fransmännen försvarade sig framgångsrikt och vann flera segrar. De allierade gick mycket hårt fram mot civilbefolkningen och på flera håll skapades gerillaförband som angrep koalitionens trupper.
Napoleon fick ta emot ännu ett erbjudande om fred men valde även denna gång att fortsätta kriget. Detta skulle visa sig vara ett fatalt misstag. De allierande insåg att det enda sättet att få slut på kriget var att tvinga den franske kejsaren till en fullständig kapitulation. De allierades numerära överlägsenhet började ta ut sin rätt och den franska armén led flera nederlag.
I slutet av mars tågade de allierade trupperna in i den franska huvudstaden. Den 2 april avsatte senaten Napoleon som fransk kejsare och hans armé lade ner sina vapen. Den förre kejsaren sattes i exil på ön Elba.
1813 var definitivt inget bra år för Napoleon Bonaparte. Mycket av det som byggts upp under en drygt tjugoårig krigsperiod höll på att gå förlorat. Inte bara tusentals fransmän miste livet på fälten vid Leipzig under några blodiga oktoberdagar. Här dog även drömmen om ett europeiskt imperium under den franske kejsarens ledning.
Publicerad i Militär Historia 10/2013