Slaget vid Little Bighorn 1876

Inte långt från staden Bismarck i den amerikanska präriestaten North Dakota ligger den i dag återuppförda garnisonen Fort Abraham Lincoln. Härifrån marscherade Dakotakolonnen, en större militär enhet om tusen man, västerut en vårdag i maj 1876 för att bekämpa en grupp upproriska prärieindianer under ledning av den karismatiske hövdingen Tatanka Iyotake (mer känd som Sitting Bull) som vägrade leva i reservat.

Styrkan från Fort Abraham Lincoln stod under brigadgeneral Alfred Terrys kommando och var en av tre styrkor som hade fått order om att mobilisera sina trupper mot de fientligt sinnade indianerna. I nordväst marscherade general John Gibbons Montanakolonn från Fort Ellis och längre söderut marscherade general George Crooks Wyomingkolonn från Fort Fetterman.

De tre styrkornas strategi var rätt enkel: De skulle mötas i dalen vid Little Bighorn River, ett stycke från indianlägret. Här skulle styrkorna omgrupperas för att sedan bekämpa ett okänt antal indianer som enligt underrättelserna hade samlats i området. Denna offensiva kniptångsmanöver kom att utgöra ramen för ett av de mest epokgörande slagen i amerikansk militärhistoria.

Var säkra på vinst

De framryckande amerikanska styrkorna visste inte hur många fienderna var, men det var inget som bekymrade dem. För vad skulle en drös ociviliserade rödskinn kunna göra mot en disciplinerad armé? Denna segervisshet och känsla av övermakt förstärktes kanske av det faktum att USA samma år firade hundraårsjubileet av nationens födelse. Det var ett stort festår under vilket den unga nationen kunde hylla sina vetenskapliga och teknologiska framsteg.

Den vite mannen hade lagt under sig praktiskt taget hela kontinenten sånär som på några få vildmarksområden. Ironiskt nog delades sannolikt känslan av oövervinnelighet av Sitting Bull och alla de indianer som slagit läger vid Little Bighorn River. I en sista frihetskamp vistades omkring 10 000 siouxer och cheyenner under gemensamt banér utanför sina tilldelade reservat.

Sedan 1860 hade indianernas tillvaro på prärien kännetecknats av reträtter och nederlag. Samma år hittade man guld i Montanas bergstrakter, vilket ledde till tätare sammanstötningar mellan indianer och vita amerikaner.

Hot mot indianernas existens

Den stora strömmen av guldgrävare och pionjärer och den systematiska slakten av det miljonstora bisonbeståndet utgjorde ett allvarligt hot mot indianernas existens. Indianerna tog till vapen och som svar satte regeringen i Washington in armén.

George Armstrong Custer (1839-1876) var under inbördeskriget general i nordstatsarmén. När armén minskades efter kriget degraderades han till överstelöjtnant och förflyttades till västra delarna av landet för att bekämpa indianer.

Under flera år böljade striderna fram och tillbaka. Trots att armén byggde fort längs den västra gränsen hade de amerikanska styrkorna stora svårigheter att bekämpa de rörliga indianerna, som med sin gerillaliknande krigföring var en tuff motståndare. År 1868 slöt parterna fred i Fort Laramie i Wyoming.

Washington gick med på att avträda de nybyggda forten väster om Missourifloden i South Dakota och öster om Bighorn Mountains. Området skulle tillhöra indianerna ”så länge gräset gror och det rinner vatten i floderna”, som det stod i Laramiefördraget.

År 1873 uppstod emellertid nya konflikter. I samband med en landinventering inför ett större järnvägsbygge mellan Minnesota och Seattle, rakt igenom indianernas territorium, hittades stora mängder guld i skogsområdet Black Hills. Black Hills tillhörde indianerna, men fyndigheterna fick den amerikanska regeringen att strunta i det ingångna fredsfördraget.

Kriget var ett faktum

Samma år byggdes Fort Abraham Lincoln, som skulle säkra järnvägsbygget och skydda de tusentals guldgrävare som bosatte sig i det tidigare indianreservatet. Ett stort antal siouxstammar, ledda av krigshövdingen Crazy Horse, lämnade sina reservat och anslöt sig till Sitting Bull. Det var bara en tidsfråga innan kriget var ett faktum.

Militärkolonnen som marscherade från Fort Abraham Lincoln den 17 maj 1876 ingick följaktligen i en större militär offensiv. De sista fria indianerna skulle tvingas ner på knä och man skulle säkerställa att guldet och järnvägen förblev i vita händer. Av Dakotakolonnens tusen soldater var 650 kavallerister från det berömda sjunde kavalleriregementet. Självaste överstelöjtnant George Armstrong Custer hade kommandot över de beryktade ryttarna, som efter en spektakulär seger över cheyennerna 1868 hade fått hjältestatus.

Trettiosexårige Custer hade sin unga ålder till trots en lång och ärorik militär karriär bakom sig. Under amerikanska inbördeskriget tjänstgjorde han i nordstatsarmén, där han snabbt fick rykte om sig att vara en genial, heroisk och aggressiv militär ledare. Det sägs att ingenting kunde få hans blod att koka som skramlande sablar, rykande pistoler och djärva anfall. Det var detta mod och denna vildsinthet som låg bakom hans snabba karriär.

Custer dominerade slagfälten

När inbördeskriget bröt ut 1861 var behovet av officerare mycket stort. Trots att Custer inte direkt kunde skryta med sina betyg från West Point utsågs han snart till löjtnant. Två år senare, vid 23 års ålder, var han general – den yngste i amerikansk historia.

Custers orädda och impulsiva stil fick ofta fritt utlopp på slagfältet. Aggressivitet och ett offensivt förhållningssätt blev hans kännemärke. Han gick till anfall först och dominerade på så vis slagfältet. Med denna strategi vann Custer flera viktiga kavallerislag under kriget. Bland annat spelade han en avgörande roll under slaget vid Gettysburg 1863. Den unge Custer blev känd som pojkgeneralen med de gyllene lockarna och de skräddarsydda uniformerna. Han solade sig i rampljuset.

Efter inbördeskriget degraderades Custer till överstelöjtnant och skickades till västfronten för att bekämpa ”the hostiles”. Det var han emellertid relativt nöjd med, för många andra officerare avskedades efter kriget. Om Custer verkligen var en skicklig härförare när det kom till indianbekämpning är omdiskuterat.

De segrande hövdingarna

Han hade inte vunnit några större slag sedan 1868, men hans överordnade hade tilltro till hans förmåga. De visste att det under hans ledning skulle bli en konfrontation, och en konfrontation var vad alla ville se. Aldrig hade någon kunnat föreställa sig att George Armstrong Custer, mannen som hade överlevt 25 slag under inbördeskriget, skulle rida den amerikanska arméns stolta regemente in i döden och själv ända sina dagar på den dammiga prärien.

Den 22 juni, efter en 56 mil lång marsch över den kuperade och varma prärien, hittade man spår av indiantält, ponnyer och lägerbål. De färska spåren ledde i riktning mot Powder Valley och trakterna kring Little Bighorn River. Custer blev entusiastisk. Han var fast förvissad om att de många spåren innebar att indianerna höll på att skingras.

Samma dag gav brigadgeneralen Custer den efterlängtade ordern att han tillsammans med sjunde kavalleriet skulle agera angripande förtrupp. Själv skulle Terry ta resten av Dakotakolonnen och tillsammans med general Gibbons Montanakolonn, som hade anslutit sig norrifrån några dagar tidigare, marschera mot nordväst för att genskjuta indianerna.

Sitting Bull (1831-1890) var både andlig och krigsledare för Hunkpapa-stammen. Tillsammans med Crazy Horse och Chief Gall var han en av de segrande hövdingarna vid Little Bighorn.

General Crooks Wyomingkolonn från Fort Fetterman, som skulle ha anslutit sig under Terrys kommando, hade man varken sett till eller hört av. Vad de inte visste var att Crook hade tvingats retirera. Den 17 juni hade det vid Rosebud River utbrutit hårda strider mellan Crooks styrkor och en sammanslutning av cheyenner och siouxer ledda av Crazy Horse. Striderna, som rasade hela dagen, stod Crook dyrt.

De över 500 indianernas långvariga attack var emellertid bara en försmak på vad Custer hade att vänta. Crook försvarade sig väl och lyckades hålla nere förlusterna till endast två döda och tjugoen sårade. Men eftersom han knappt hade någon ammunition och proviant kvar tvingades han dra sig tillbaka.

Innan Custer lämnade Terrys och Gibbons styrkor fick han ett erbjudande om att ta med sig en Gatlingkulspruta, dåtidens slagkraftigaste maskingevär som kunde skjuta upp till 350 kulor i minuten. Custer tackade emellertid nej till kulsprutan. Ett fälttåg i Black Hills två år tidigare hade nämligen gjort honom övertygad om att den kraftfulla Gatlingkulsprutan, som drogs av fyra hästar, var för otymplig. Han ville vara lätt och rörlig. För att kunna fånga indianer måste man färdas som indianer, resonerade Custer.

Gick till attack

I sin roll som förtrupp fick Custer lösa tyglar av den kommenderande brigadgeneralen, vars order bland annat löd: ”Befälhavaren har så stor tillit till er entusiasm, energi och förmåga att han inte vill påtvinga er några exakta order som riskerar att hämma er handlingsfrihet när kontakten med indianerna är nära förestående.”

Custer hade fått sina militära ambitioner serverade på ett silverfat när han tilldelats den önskvärda rollen som angripande spjutspets, rentav med friheten att genomföra operationen på egen hand om tillfälle yppades.

Efter att ha gett sina officerare, bland andra kapten Frederick Benteen och major Marcus Reno, en briefing satte en uppeldad och stridsberedd Custer sitt regemente i rörelse. När han passerade Gibbon ropade generalen: ”Var nu inte för girig, Custer. Vänta på oss.” Custer log till svar.

Tre dagar senare, den 25 juni, hittade Custers rekognosceringskompani indianlägret. Spejarna rapporterade till huvudstyrkan om ett enormt läger som låg väl dolt i dalen intill flodbädden bortom den kuperade terrängen.

Spejarna hade också upptäckts av patrullerande indianer, så det skulle inte dröja länge förrän indianerna i lägret hade information om Custers position. Det var ett besked som avgjorde saken för honom: Man måste gå till attack innan indianerna fick tillfälle att fly.

Indianerna var numerärt överlägsna

Boyer, en av Custers mest betrodda spejare, försökte varna sin ledare. En annan spejare, George Herendeen, påminde Custer om att Terry och Gibbon befann sig bara 50 mil därifrån. Custer ville inte höra talas om att man skulle avvakta med anfallet. Sjunde kavalleriet hade valts ut som spjutspetsstyrka och Terry hade gett honom fria händer. Om det var något han kunde så var det att ta tillfället i akt och blåsa till strid. Tidigare slag mot indianerna hade visat att det var den vite mannen som behärskade stridskonsten på det öppna slagfältet.

Aldrig förr hade emellertid den röda fienden varit så numerärt överlägsen och aldrig förr hade så många indianer – samlade på en och samma plats – varit i besittning av en så stor andel moderna skjutvapen. Nästan hälften av krigarna bar moderna gevär och pistoler i stället för traditionella vapen som pilbåge, tomahawker och knivar. I synnerhet Winchestergeväret med sin bygelrepeterfunktion var populärt bland indianerna. Det var ett snabbskjutande vapen som var betydligt effektivare än arméns långsamma ryttarkarbin av typen Springfield, ett bakladdningsgevär som måste laddas om efter varje skott.

Ovetande om det stora antalet beväpnade indianer beordrade Custer sina trupper att avancera. Han var helt inriktad på att omringa lägret och delade snabbt in sitt regemente i tre styrkor. Det var ett beslut som fick ödesdigra konsekvenser.

Korsade floden

Kapten Frederick Benteen fick order om att ta sin 118 man starka bataljon och rida söderut i en vid båge för att fånga in indianerna ifall de försökte fly. En aningen större styrka, 175 ryttare under major Renos ledning, skulle rida nedför en brant backe, korsa Little Bighorn River och genomföra ett frontalangrepp mot lägret. Frontalangreppet skulle fungera som en avledningsmanöver; under tiden skulle Custer ta sin bataljon om fem kompanier – total 210 man – och rida längs backkrönet.

Med berget i ryggen skulle han sedan korsa floden och med full kraft attackera lägrets högra flank. Att angripa fiendens flank medan han var upptagen av ett frontalangrepp var en klassisk kavallerimanöver som Custer många gånger förut hade genomfört med stor framgång.

Vid tretiden på eftermiddagen korsade Renos tre kompanier floden. Han inledde sin attack från platån.

Drog tillbaka försvarslinjen

I raskt trav red ryttarna i anfallsformation mot lägret. Bara ett par minuter efter det att hornet hade blåst till anfall kunde emellertid ryttarna se ett jättelikt moln av damm. Det kom inte från bara några hundra krigare som de hade förväntat sig, utan från tusen disciplinerade indianer som red rakt mot dem. Major Reno, som inte hade någon större stridserfarenhet, i synnerhet inte mot indianer, beordrade sina mannar ur sadeln. En över 200 meter lång skyttelinje bildades. Plötsligt hade attacken övergått till försvar.

De nervösa soldaterna avfyrade flera salvor när de första framstormande indianerna befann sig inom räckvidd för Springfieldgevären, på 400–500 meters avstånd. Situationen var kritisk. Soldaternas kulor träffade visserligen bland ponnyryttarna, men det var bara en tidsfråga innan det inte längre skulle gå att skydda flankerna.

Den mäktiga svärmen av indianer kunde inte hållas tillbaka. Majoren gav order om att försvarslinjen skulle dras tillbaka till ett närliggande skogsbryn. Det hjälpte inte. Kulor och pilar ven kring öronen på soldaterna och alltfler av dem stupade.

Oorganiserade flykt

Den oerfarne majoren tappade överblicken över slagfältet. Han såg inte Custer. Varför hade han inte kommit dem till undsättning? Han hade skickat bud och bett om hjälp. I ren desperation beordrade den panikslagne Reno reträtt. Soldaternas oorganiserade flykt stod dem dyrt. De lyckades ta sig ut ur skogsbrynet och ner mot floden, men flera stupade under reträtten.

Med nöd och näppe lyckades Reno korsa floden och på en höjd som senare fick namnet Reno Hill lyckades majoren förskansa sig. Nästan en tredjedel av hans soldater var nu antingen sårade, saknade eller döda.

Samtidigt som Reno inledde sin attack fick Custer för första gången en överblick över det enorma lägret uppe från krönet. Det flera kvadratkilometer stora lägret var utan tvivel en skrämmande syn, men Custer som hade rykte om sig att kunna inspirera sina mannar inför stora slag lär bara ha vänt sig om mot soldaterna och sagt med avmätt röst: ”Håll in era hästar. Det finns gott om folk där nere åt oss alla.”

Custer skickade bud efter Benteen och hans 118 soldater, som hade proviantvagnarna med sig. I dem fanns det bland annat extra ammunition och vapen. Han ville ha kaptenen vid sin sida så fort som möjligt, så att hela styrkan kunde sättas in mot lägret. Strax efteråt fick han besked om att Reno hade svårigheter.

I stället för att undsätta sin major valde Custer att spela ett högt spel: Han beslöt att hålla fast vid planen och fortsätta sin ritt längs backkrönet, korsa floden och sedan anfalla lägrets norra del medan Reno höll indianerna sysselsatta i söder.

När Custers kompanier kom ner till floden hittade de inget lämpligt vadställe och överstelöjtnanten, som inte kände till terrängen, överraskades av den första vågen av angripande indianer. Nu stred man plötsligt på indianernas villkor. En större angreppsvåg om 300–400 krigare tvingade bort Custers mannar från floden och upp mot närmaste sluttning. Där lyckades man förskansa sig, även om flera hästar och soldater dödades varje gång indianerna anföll.

Moderna skjutvapen

Två av anledningarna till indianernas stora seger var att de var väl utrustade med moderna skjutvapen och att de var kraftigt numerärt överlägsna. Det senare hade Custer fått rapporter om, men trots det valde han ändå att gå till anfall.

Den hårt pressade Custer spanade efter Benteens bataljon, men kaptenen syntes inte till. Av någon oförklarlig anledning hade Benteen, som befunnit sig bara en halvtimme från Custer, inte förstått hans order. Kaptenens irritation över den motsägelsefulla ordern att skynda sig samtidigt som han ansvarade för de tunga, långsamma proviantvagnarna var avgörande för hans beslut att inte komma sin överordnade till undsättning.

Benteen valde i stället att ansluta sig till major Renos försvarsposition. Detta beslut beseglade Custers öde. Utan några utsikter att få hjälp av Benteen stred Custers soldater desperat mot indianerna, vars antal bara växte.

Ingen av Custers mannar överlevde

Segern hade sedan länge glidit honom ur händerna, men i ett sista försök att rädda sig flydde Custer och de återstående soldaterna mot ett närliggande krön, senare känt som Last Stand Hill. Där stod det sista slaget innan de övermannades. Inte en enda av Custers 210 mannar överlevde. De skickades till de eviga jaktmarkerna av den största sammanslutningen av prärieindianer någonsin.

Bara tre mil från den nu döde överstelöjtnanten befann sig Reno och Benteen tillsammans med 400 soldater. Först när Terrys och Gibbons styrkor anlände till det blodiga slagfältet den 27 juni – två dagar senare – fick man veta vad som hade hänt Custer och hans fem kompanier.

Vid det laget hade det stora indianlägret brutit upp. Custers döda kropp återfanns uppe på krönet med en kula i bröstet och en i tinningen. Hans kvarlevor hade till skillnad från många av de övriga soldaternas varken skalperats, skadats eller lemlästats.

Beskedet om massakern vid Little Bighorn sände chockvågor genom landet. Nationen skakades i grunden när den förödmjukande nyheten nådde tidningarnas förstasidor. Inte sedan mordet på Lincoln elva år tidigare hade det unga landet drabbats av en sådan tragedi. Många vägrade att tro att hjälten från inbördeskriget och det ryktbara sjunde kavalleriet hade lidit ett så förödande nederlag.

Stämningen var tryckt och man behövde en förklaring – och inte minst en syndabock. Samtiden var snabb med att ge Custer skulden för det militära fiaskot, man menade att hade hade varit dumdristig. Custer hade lett sina kompanier i döden eftersom han inte tänkte på något annat än sin egen heder, ära och eviga berömmelse.

Det var en sanning med modifikation. Custer handlade visserligen övermodigt och begick flera taktiska misstag – han bröt till exempel mot krigskonstens urgamla regel att aldrig undervärdera sin fiende – men det råder inga tvivel om att hans agerande även avspeglar den tid som han levde i.

Amerikansk historias mest berömda slag

Att Custer gav order om att gå till anfall utan att ha någon exakt information om fiendens styrka och position hade inte bara med hans offensiva och djärva strategi att göra. Liksom de flesta andra samtida vita militärer var han av uppfattningen att vita soldater var vida överlägsna alla röda krigare, oavsett hur många de var. När brigadgeneralen gav honom fria händer gjorde Custer det han gjorde bäst: Han blåste till anfall.

Slaget vid Little Bighorn är ett av de mest berömda slagen i amerikansk historia, trots att det i jämförelse med övriga slag under denna period var förhållandevis litet. Totalt omkom 261 man i sjunde kavalleriet, av vilka 210 stod under Custers direkta ledning. Man uppskattar att 100–200 indianer dog i striderna. Jämfört med striderna som utkämpades under amerikanska inbördeskriget var slaget vid Little Bighorn närmast obetydligt, en krigshistorisk parentes.

För indianerna var emellertid slaget kolossalt: det största någonsin mellan prärieindianer och amerikanska styrkor. Efter striden kunde närmare 4 000 krigare bege sig hem från slagfältet som segerherrar. Men när allt kommer omkring var slaget också början på slutet för de stolta och fria indianerna. Den amerikanska regeringen ville utkräva hämnd och skickade en kort tid efter slaget ut ytterligare trupp på prärien.

Ett år efter Custers död hade Sitting Bull flytt till Kanada tillsammans med sina närmaste stamfränder. Resten av det stora indianlägret bröts upp och tvingades in i reservat. Flera av indianerna togs antingen till fånga eller gav sig frivilligt. Militärens grepp om indianerna var nu ännu fastare.

Det allra sista slaget mellan prärieindianer och amerikanska styrkor, det som slutligen satte punkt för indiankrigen, ägde rum i South Dakota vid Wounded Knee 1890. Där utplånade en amerikansk styrka 300 siouxer under förevändningen att de hade startat ett uppror. Armén förlorade endast 29 soldater i slaget och enligt muntliga källor skrek flera av soldaterna ”Minns Little Bighorn!” medan de sköt ner män, kvinnor och barn.

Publicerad i Militär Historia 11/2010