Slaget vid Little Bighorn – Sitting Bulls stora seger

Den 25 juni 1876 red 7. kavalleriet till anfall för att driva bort indianerna från Black Hills Wyoming. Men hövding Sitting Bull hade kraftsamlat en stor indianarmé, delvis beväpnad med bättre skjutvapen.

slaget vid little bighorn 1876 YPARSH ajXe2tlmPCrbc
© Charles Marion Russell/Library of congress

Efter att ha inlett soldansen med att offra en buffel till »Den store anden» skulle siouxhövdingen Sitting Bull ge av sig själv. Han hade lovat att offra hundra hudflikar. Med hjälp av en syl skar en medhjälpare bort den ena fliken efter den andra från hans armar som redan var täckta med ärr från tidigare soldanser.

När den smärtsamma proceduren var över började Sitting Bull dansa, med blicken fixerad på solen. Armarna var täckta av levrat blod. Han dansade i många timmar innan han, utmattad och drypande av svett, blev stående som förstenad. Han hade nästan förlorat medvetandet och bars in i en tipi.

Sitting Bulls visioner

Efteråt uppgav Sitting Bull att han fått visioner från andarna där kavallerister som anföll hans läger mejades ner av en osynlig kraft. Han tolkade det som förebud om en viktig seger. Detta besked fick naturligtvis stor betydelse för lakotafolkets stridsmoral i den svåra strid som väntade dem.

År 1866–68 hade siouxhövdingen Red Cloud i en rad strider framgångsrikt försvarat de vida, höglänta prärier som utgör dagens Montana, Wyoming och Colorado mot amerikanska nybyggare och USA:s armé. Ett avtal hade slutits som gav lakotafolket rätt till området.

I tider av nöd skulle de få proviant av Indianbyrån, som skötte administrationen av indianernas territorium. I gengäld skulle indianerna förhålla sig fredliga inom sitt område.

Guldfeber vid det heliga Black Hills

Avtalet respekterades till en början. År 1874 fann man dock guld vid Black Hills i nuvarande Wyoming. Området översvämmades snart av guldgrävare och lycksökare. Då Black Hills var helig mark för indianerna var guldutvinning där oacceptabelt. En rad incidenter med dödade bland såväl guldgrävarna som indianerna följde.

sitting bull 1881 f41AmoBG9

Sitting Bull blev världskändis efter slaget vi Little Bighorn. Foto taget 1881.

Sioux, cheyenne och lakota i allians

Vintern 1875–76 var ovanligt lång och sträng. Indianerna hotades av svält då vinterförråden tröt och det inte gick att jaga bison på grund av snön. De fick dock nästan ingen hjälp från Indianbyrån. Vreden mot amerikanerna spred sig.

Nu hade de också en karismatisk ledare i siouxhövdingen Sitting Bull som lyckats ingå en allians med cheyennefolket och ena de sju stammarna inom lakotafolket. Med Sitting Bulls egna ord: »Krigare! Vi har allt att kämpa för. Blir vi besegrade har vi inget att leva för. Därför, låt oss slåss som tappra män.»

De första striderna ägde rum i mars 1876 och följdes av ytterligare sammandrabbningar under våren och försommaren. Det var nu, i början av juni 1876, som Sitting Bull genomförde sin soldans.

Custer och Terry i straffexpedition

I detta läge beslöt USA:s armé att verkställa en straffexpedition mot lakota- och cheyennefolken. General Terry med huvudstyrkan om 1 200 man skulle gå en nordlig väg mot området kring Little Bighorn River där man trodde att indianerna hade sitt läger. 7. kavalleriet under George Armstrong Custer skulle marschera en sydlig väg.

Planen var att fånga de lättrörliga indianerna mellan styrkorna och åstadkomma en avgörande seger.

  1. kavalleriet bestod vid avmarschen den 22 juni 1876 av 28 officerare, 92 underofficerare och 489 meniga. Till det kom tolv civilanställda muldrivare, tre civilanställda läkare och cirka 35 indianspejare från främst crowfolket som var gamla fiender till siouxerna.

Custer avböjde förstärkning

Custer hade erbjudits förstärkning i form av en bataljon från 3. kavalleriet men avböjt. Han var övertygad om att 7. kavalleriet ensamt kunde klara alla utmaningar från indianerna. Inte alla officerare höll med. Kapten Frederick Benteen, den i tjänst äldste kompanichefen, sade att det var ett misstag att inte ta med förstärkningarna och att de skulle få ångra det.

general custer

George Armstrong Custer stupade under slaget vid Little Bighorn.

Indianernas gevär överlägsna

Den 24 juni fann indianspejarna en nyligen övergiven lägerplats. De chockerades över lägrets storlek, en kilometer gånger bortåt en mil. Ett så stort läger måste rymma flera tusen indianer. Custer slog dock ifrån sig uppgifterna och menade att spejarna måste ha misstagit sig.

I själva verket bedöms lägret ha bestått av 6 000–8 000 indianer, varav 1 500–2 000 krigare. 400 av dem hade skjutvapen varav hälften hade moderna Winchester- eller Henrygevär med tubmagasin under pipan. Eldhastigheten hos dem var helt överlägsen kavalleriets standardvapen, som var en bakladdad enkelskottskarbin av modell 1873 »Trapdoor» Springfield.

På morgonen den 25 juni avdelade Custer tre kompanier, sammanlagt 118 man, under kapten Benteen för att avspana höjderna söder och väster om huvudstyrkan. Benteen utförde uppdraget utan entusiasm. Ritten upp- och nerför höjderna slet hårt på hästarna.

Utan att underrätta Custer avbröt Benteen spaningsuppdraget efter att ha ridit ungefär två kilometer bort och en mil parallellt med kolonnen. Efter rast för att vattna hästarna anslöt styrkan till multrossen i kolonnens kö.

Custer beslutar om anfall

På förmiddagen den 25 juni upptäcktes ett dammoln framför styrkan. Custer tolkade det som att indianerna flydde. Indianspejarna rapporterade att indianernas läger var lite längre fram på Little Bighorn Rivers västsida. Custer beslutade sig för att anfalla.

Tre kompanier om sammanlagt 178 man under ställföreträdaren major Marcus Reno skulle anfalla från sydöst. Själv skulle han anfalla från norr med huvudstyrkan av 7. kavalleriet, ungefär 220 man. Förhållandet mellan Reno och Custer var inte det bästa. Custer hade offentligt kritiserat majoren för brist på initiativförmåga och begivenhet för whiskey.

Reno formerade sina män på linje för anfall, först i trav och sedan galopp. Då han såg hur stort lägret var och hur många krigare som var stridsberedda beordrade han dock halt, avsittning och formering på skyttelinje. Att storma in i det väldiga lägret bedömdes av Reno ha varit självmord.

Sitting Bull anade fälla

En planlös eldstrid med långa eldavstånd följde. Kavalleristerna drog sig tillbaka till en sänka med träd och buskar. En sergeant dödades och flera män sårades. Flera hundra välbeväpnade krigare under ledning av Sitting Bull utsatte dem för hårt tryck.

Kavalleristernas beteende förbryllade emellertid hövdingen. Varför anfalla utkanten av lägret för att nästan omedelbart retirera, sitta av och förskansa sig? Sitting Bull red fram och tillbaka och varnade sina krigare för att det hela kunde vara en fälla.

Major Renos reträtt

Trots små förluster insåg major Reno alltmer indianernas övermakt. De var helt enkelt för många och hans avdelning riskerade att omringas. Reno beordrade trumpetaren att blåsa reträtt, men alla uppfattade inte ordern.

Ett femtontal man blev kvar och slogs till sista man mot den enorma övermakten. De övriga red mot en höjd med sänkor och klippblock, förföljda av indianerna. Kavalleristernas hästar var uttröttade och flera män blev upphunna, sköts eller slogs ur sadeln. De flesta kom dock fram till höjden. Major Reno uppges ha förlorat fattningen, kastat sin revolver och sagt att allt var slut.

Totalt förlorade Renos styrka 36 döda och ett dussin sårade. Som tur var för dem fick siouxkrigarna annat att tänka på. Custers huvudstyrka anföll lägret norrifrån.

Crazy Horse slog ut Custers kavalleri

Efter en inledande beskjutning som fällde flera kavallerister anfölls Custers styrka av cirka 1 500 krigare ledda av oglalahövdingen Crazy Horse. Indianerna vittnade efteråt om att paniken snabbt spred sig bland kavalleristerna, organiserad eldgivning förekom knappt.

Flera kavallerister försökte fly men blev upphunna eller fick hästarna skjutna under sig. En del kavallerister sköt sig själva för att inte falla levande i indianernas händer. Drabbningen varade bara en knapp timma.

I samtida, romantiska och fantasifulla illustrationer visas hur Custer med en sista liten tapper styrka kämpar till sista man kring regementsstandaret. En scen som också återfanns i filmen De dog med stövlarna på från 1941 med Errol Flynn i huvudrollen.

Sanningen är att man inte vet hur Custer dog. Hans kropp återfanns i utkanten av området med stupade kavallerister vilket möjligen antyder att han var bland de första som föll.

little bighorn edward curtis with crow indians 1908

Crow-spejare som stred för Custer besöker slagfältet 1908.

Little Bighorn en pyrrhusseger

Männen i Custers styrka gick ett grymt öde till mötes. Krigarna tog inga fångar. Efter döden skändades åtskilliga kroppar, däribland Custers. Lakota- och cheyennefolken bröt sitt läger efter slaget och avstod från att anfalla major Renos styrka på höjden, då de förstod att general Terry närmade sig norrifrån.

Slaget slutade med seger för lakota- och cheyennefolken men det var en pyrrhusseger. USA:s armé satte snabbt in flera tusen man i kampanjen. Ett nätverk av fort uppfördes. Flera strider följde under hösten 1876. Inget avgörande nåddes men indianernas bisonjakt försvårades. Vintern 1876–77 plågades de av svält och sjukdomar.

Crazy Horse kapitulerade

I detta svåra läge kapitulerade Crazy Horse med sin oglalastam i maj 1877 för Indianbyrån i Fort Robinson, Nebraska. Deras vapen och en del av deras hästar togs i beslag. Crazy Horse måste ha förstått att hans liv hängde på en skör tråd men satte sitt folks säkerhet före sin egen. I september 1877 blev han, i samband med att han skulle arresteras, nedstucken med bajonett och sårades dödligt.

Sitting Bull turnerade med Buffalo Bill

Sitting Bull förde sin siouxstam till Kanada där de fick en fristad. Svält fick dem dock att återvända till USA år 1881. Inga legala åtgärder vidtogs mot honom. Bland den amerikanska allmänheten hade hans rykte som en stor krigare spritt sig.

Åren 1884–85 slog Sitting Bull mynt av sin berömmelse då han turnerade med Buffalo Bills Western Show. Det mesta av de pengar han tjänade gav han till nödlidande bland sitt folk. Han insåg att de fria prärieindianernas tid var förbi och predikade fred och försoning mellan indianer och nybyggare.

År 1890 kom Indianpolisen för att arrestera Sitting Bull för vaga, påstådda upprorsplaner. I det tumult som följde blev han skjuten till döds.

Om Custer sa Sitting Bull: »Folk säger att jag dödade Custer, men han var en dåre som själv red mot sin död».

Publicerad i Militär Historia 2/2016