Det franska fältartilleriet bestod fortfarande av framladdade kanoner med relativt liten kaliber, och trots att man antagit en kulspruta, le Mitrailleuse, uppvägde detta inte det svaga artilleriet. Det fanns stora brister i stabsofficerarnas och de högre chefernas utbildning och intendenturen var inte dimensionerad för att lösa de problem som ett större krig innebar. En effektiv central stabsorganisation, som den preussiska generalstaben, saknades i princip. En stor nackdel var dessutom att brigader och divisioner inte var organiserade i fredstid.
Den preussiska armén var klart bättre lämpad att klara av de organisatoriska och administrativa svårigheter som var förknippade med en kamp mot en modern stormakt. Generalstaben och de högre befälhavarna hade lärt sig mycket i kriget mot Österrike, underhållstjänsten var väl organiserad och mobiliseringssystemet effektivt.
Det preussiska artilleriet, som uppvisat brister 1866, hade moderniserats och var överlägset det franska 1870. Dessutom skulle Preussen inte behöva stå utan hjälp. Nordtyska förbundet slöt upp bakom Preussen och tvärt emot vad man i Frankrike hade hoppats gjorde även de sydtyska staterna samma sak.
På generalstaben i Berlin utarbetades planer för ett angrepp mot Frankrike under vintern 1868/69. Preussen skulle gå till offensiv med fyra arméer om sammanlagt 484 000 man mot Frankrike som beräknades kunna mobilisera 250 000 soldater.
Krig bröt ut
De franska planerna var mindre koncisa. De gick ut på att tre arméer skulle organiseras under det kejserliga högkvarteret, som inte existerade i fredstid. Från ett utgångsområde vid Strasbourg skulle man försöka slå en kil mellan Nord- och Sydtyskland, skrämma de sydtyska staterna till neutralitet och sedan gå norrut för att besegra Preussen. Den franska ledningen hoppades också att Österrike skulle mobilisera för att stödja Frankrike, något som inte inträffade.
Kriget bröt ut i juli 1870 sedan Frankrike förklarat krig mot Preussen. Den tändande gnistan var att Preussens kansler Otto von Bismarck lät redigera och publicera ett känsligt brev från den preussiske kungen i tidningarna, den så kallade Ems-depeschen, vilket fransmännen kom att uppfatta som en förolämpning.
I Preussen och de allierade tyska staterna förlöpte mobiliseringen smidigt. Reservisterna kallades in, de värnpliktiga förbanden utrustades och hästar skrevs ut för tjänstgöring. Förbanden transporterades per järnväg till samlingsområden och efter 18 dagar hade tyskarna fört fram 462 000 man till den franska gränsen.
I Frankrike gick mobiliseringen inte lika bra, mycket beroende på att man för att vinna tid beslöt att genomföra mobilisering och uppmarsch samtidigt. Bristen på en utbyggd fredsorganisation gjorde att man tvingades organisera brigader och divisioner efterhand. Förbanden, som till stor del utgjordes av yrkessoldater, avmarscherade innan reservisterna hade hunnit inställa sig.
Transport- och underhållsorganisationen var underdimensionerad vilket ledde till kaos. Kejsar Napoleon III anlände till Metz för att ta befälet, men saknade talang som fältherre. Han plågades av sjukdom och lyckades inte få ett fast grepp om ledningen i en situation där detta var nödvändigt. Det var oklart vem som egentligen förde befälet, kejsaren eller överbefälhavaren marskalk Bazaine.
Levde på invånarnas välgörenhet
I de inledande striderna längs gränsen kastades fransmännen tillbaka. Moltkes krigsplanläggning gick ut på att tränga in centralt mellan den franska arméns samlingspunkter, vilket lyckades. Bazaine retirerade med sin armé mot Verdun. Detta utvecklades till ett avgörande slag den 18 augusti vid Gravelotte-S:t Privat.
Tyskarna var numerärt överlägsna med 188 000 man mot fransmännens 112 000 man. Fransmännen tvingades även att bilda front västerut och slaget kom delvis att utkämpas i ”omvänd” riktning med tyska anfall från väster. I skydd av mörkret drog sig fransmännen tillbaka och sökte skydd i Metz där de sedan belägrades av tyskarna. Det var en tidsfråga innan fransmännen skulle tvingas kapitulera då det saknades resurser att underhålla de inneslutna förbanden.Den tyska segern skakade Frankrike. Sammanhållningen mellan de franska styrkorna var bruten och läget bakom fronten kaotiskt. En fransk general beskrev situationen:
I förrådsdepåerna inga kantiner, matkärl eller fältkök; inga fältflaskor för ambulanserna och inga klövjesadlar; kort sagt inga ambulanser för vare sig divisioner eller kårer. Fram till den 7 augusti var det näst intill omöjligt att erhålla en mulbår för de sårade.
Den dagen lämnades tusentals sårade kvar i fiendens händer; inga förberedelser hade gjorts för att föra bort dem… Om våra soldater under fyra dagar levde på invånarnas välgörenhet, om våra vägar är översållade med eftersläntrare som är döende av svält så är det administrationen som bär skulden… Den 6 augusti utfärdades en order om att spränga en bro, men inget krut stod att finna i hela armékåren, vare sig hos ingenjörerna eller hos artilleristerna.
Trots motgångar och problem lyckades fransmännen dock organisera en ny armé, Châlsonarmén, under befäl av marskalk MacMahon. Hans uppgift var att undsätta Metz. På väg österut stötte Châlsonarmén på tyskarna och började retirera.