Slaget vid Sedan 1870

De blodiga striderna vid Sedan blev den franske kejsaren Napoleon III:s fall, och innebar att Tyskland uppstod som ledande militär stormakt. I Frankrike ledd

16 februari 2010

Slaget vid Sedan 1870

Hämtad ur 1800-tal — 16 februari 2010 11:46 | Inga kommentarer

 

De blodiga striderna vid Sedan blev den franske kejsaren Napoleon III:s fall, och innebar att Tyskland uppstod som ledande militär stormakt. I Frankrike ledde nederlaget till stor bitterhet och en revanschlusta som senare skulle komma att utmynna i första världskriget.

Text: Thomas Roth & Marco Smedberg
Från Militär Historia nr 3/2009

Sedan jag inte kunnat dö bland mina trupper återstår mig endast att överlämna min värja i Eders Majestäts händer.
Innan kejsar Napoleon III skrev detta brev till kung Wilhelm av Preussen hade han hela dagen den 1 september 1870 ridit runt på slagfältet vid Sedan i ett fatalistiskt försök att möta döden. Upprepade anfall med kavalleridivisionen Chasseurs d´Afrique, ledd av general Margueritte, för att bryta väg för infanteriet ut ur den tyska inringningen hade hejdats av gevärseld.

Befälhavaren för den franska kavalleridivisionen Chasseurs d'Afrique, general Margueritte, sårades dödligt vid ett av utbrytningsförsöken vid Floing. Samtida målning av James Alexandre Walker. Bild: IBL

Margueritte själv hade fått käken krossad av en kula och de skingrade franska förbanden hade strömmat tillbaka mot det tvivelaktiga skyddet i skogen Bois del la Garenne strax norr om Sedan eller bakom Sedanfästningens bastioner. En fransk general beskrev katastrofen:

Inne i Sedan var situationen obeskrivlig: gator, torg och ingångar blockerades av vagnar, kärror, kanoner och av alla de attiraljer och allt det skräp som en tillintetgjord armé efterlämnar. Soldatskaror utan vare sig gevär eller utrustning rusade hit och dit medan de sökte sin tillflykt i husen och kyrkorna, under tiden som man vid stadsportarna trampade ihjäl varandra. Tvärs över dessa larmande folkmassor galopperade kavallerister i sporrsträck, och servismanskapet på sina förställare piskade sig fram genom den vanvettiga mobben. De som inte helt hade mist förståndet hade börjat plundra, medan andra skrek: ”Vi har blivit förrådda, vi har blivit sålda av förrädare och pultroner."

Läget var hopplöst. Det andra franska kejsardömet stod inför sitt fall. Hur hade den ärorika franska armén kunnat besegras?

Orsakerna måste sökas längre tillbaka i tiden. Under Napoleonkrigen hade fransmännen grundligt besegrat den preussiska armén 1806. Preussarnas stela ordning ställdes mot en dynamisk fransk krigföring, resultatet var förödande och reformer visade sig nödvändiga. Under 1800-talet ledde sedan Preussen utvecklingen av militär professionalism och systematiserad ledning. En generalstab under befäl av Helmuth von Moltke organiserades. Staben kom att få stor betydelse för krigsplanläggning och ledning av stridskrafterna i kriget mot Österrike 1866 där preussarna segrade i slaget vid Königgrätz.

I Preussen utvecklades den dynamiska krigföring som präglat den franska armén under kejsar Napoleon. Krigets kaos och friktioner hanterade preussarna genom att ge underlydande chefer en relativt stor handlingsfrihet. Generalstaben bestämde inte utan ”dirigerade” underställda förbands rörelser. Chefer styrdes genom uppdrag. Uteblev order förväntades man ta egna initiativ. Detta gällde också om givna order inte stämde med det aktuella läget. Till skillnad mot i andra länder sågs detta inte som olydnad utan uppmuntrades. Olägenheten av ett visst mått av osäkerhet som denna ledningsfilosofi tidvis orsakade i högre staber uppvägdes av ett högre tempo på slagfältet.

Preussens militära framgångar 1866 kom som en överraskning för Frankrike. Napoleon III, brorson till den förste kejsaren, hade till stora delar byggt Andra kejsardömets prestige på armén, som besegrat Österrike 1859. Det hade tagit Preussen endast sex veckor att besegra Österrike 1866, medan det 1859 hade tagit betydligt längre tid för fransmännen i ett krig som inte hade innehållit några avgörande segrar.

Det tyska anfallet vid Sedan inleddes klockan fyra på morgonen.

Ironiskt nog framstod Frankrike ändå på många sätt som en övermakt i jämförelse med Preussen. Den franska arméns soldater var erfarna och hade åren innan 1870 stridit på Krim, i Italien och i Mexiko. Framför allt var det i Algeriet som arméns rykte hade vuxit och det var där som nya doktriner utvecklats. Den franska invasionen i Nordafrika hade inletts 1830 då man stridit i relativt små förband där mod och framåtanda varit viktiga. Den ordnade och planlagda striden hade ersatts av snabba anfall med rörliga förband där skärmytslingar fällt avgörandet.

Problemet var att hur mycket erfarenhet dessa strider i mindre förband än gav, så var de inte särskilt relevanta i en europeisk storkonflikt.  Mycket av arvegodset i andra kejsardömets armé gjorde den tvärt om illa rustad för ett krig i Europa. Dess organisation och utbildning underströk kvalitet till nackdel för kvantitet och de franska trupperna var numerärt underlägsna tyskarna 1870. År 1866 hade Frankrike infört sitt nya Chassepot-gevär, som var överlägset det preussiska Dreyse-geväret i fråga om både räckvidd och eldhastighet, men man hade inte utvecklat en taktik där man kunde dra nytta av detta övertag.

Det franska fältartilleriet bestod fortfarande av framladdade kanoner med relativt liten kaliber, och trots att man antagit en kulspruta, le Mitrailleuse, uppvägde detta inte det svaga artilleriet. Det fanns stora brister i stabsofficerarnas och de högre chefernas utbildning och intendenturen var inte dimensionerad för att lösa de problem som ett större krig innebar. En effektiv central stabsorganisation, som den preussiska generalstaben, saknades i princip. En stor nackdel var dessutom att brigader och divisioner inte var organiserade i fredstid.

Den preussiska armén var klart bättre lämpad att klara av de organisatoriska och administrativa svårigheter som var förknippade med en kamp mot en modern stormakt. Generalstaben och de högre befälhavarna hade lärt sig mycket i kriget mot Österrike, underhållstjänsten var väl organiserad och mobiliseringssystemet effektivt.
Det preussiska artilleriet, som uppvisat brister 1866, hade moderniserats och var överlägset det franska 1870. Dessutom skulle Preussen inte behöva stå utan hjälp. Nordtyska förbundet slöt upp bakom Preussen och tvärt emot vad man i Frankrike hade hoppats gjorde även de sydtyska staterna samma sak.

På generalstaben i Berlin utarbetades planer för ett angrepp mot Frankrike under vintern 1868/69. Preussen skulle gå till offensiv med fyra arméer om sammanlagt 484 000 man mot Frankrike som beräknades kunna mobilisera 250 000 soldater.

De franska planerna var mindre koncisa. De gick ut på att tre arméer skulle organiseras under det kejserliga högkvarteret, som inte existerade i fredstid. Från ett utgångsområde vid Strasbourg skulle man försöka slå en kil mellan Nord- och Sydtyskland, skrämma de sydtyska staterna till neutralitet och sedan gå norrut för att besegra Preussen. Den franska ledningen hoppades också att Österrike skulle mobilisera för att stödja Frankrike, något som inte inträffade.

Kriget bröt ut i juli 1870 sedan Frankrike förklarat krig mot Preussen. Den tändande gnistan var att Preussens kansler Otto von Bismarck lät redigera och publicera ett känsligt brev från den preussiske kungen i tidningarna, den så kallade Ems-depeschen, vilket fransmännen kom att uppfatta som en förolämpning.
I Preussen och de allierade tyska staterna förlöpte mobiliseringen smidigt. Reservisterna kallades in, de värnpliktiga förbanden utrustades och hästar skrevs ut för tjänstgöring. Förbanden transporterades per järnväg till samlingsområden och efter 18 dagar hade tyskarna fört fram 462 000 man till den franska gränsen.

I Frankrike gick mobiliseringen inte lika bra, mycket beroende på att man för att vinna tid beslöt att genomföra mobilisering och uppmarsch samtidigt. Bristen på en utbyggd fredsorganisation gjorde att man tvingades organisera brigader och divisioner efterhand. Förbanden, som till stor del utgjordes av yrkessoldater, avmarscherade innan reservisterna hade hunnit inställa sig.

Transport- och underhållsorganisationen var underdimensionerad vilket ledde till kaos. Kejsar Napoleon III anlände till Metz för att ta befälet, men saknade talang som fältherre. Han plågades av sjukdom och lyckades inte få ett fast grepp om ledningen i en situation där detta var nödvändigt. Det var oklart vem som egentligen förde befälet, kejsaren eller överbefälhavaren marskalk Bazaine.

I de inledande striderna längs gränsen kastades fransmännen tillbaka. Moltkes krigsplanläggning gick ut på att tränga in centralt mellan den franska arméns samlingspunkter, vilket lyckades. Bazaine retirerade med sin armé mot Verdun. Detta utvecklades till ett avgörande slag den 18 augusti vid Gravelotte-S:t Privat.
Tyskarna var numerärt överlägsna med 188 000 man mot fransmännens 112 000 man. Fransmännen tvingades även att bilda front västerut och slaget kom delvis att utkämpas i ”omvänd” riktning med tyska anfall från väster. I skydd av mörkret drog sig fransmännen tillbaka och sökte skydd i Metz där de sedan belägrades av tyskarna. Det var en tidsfråga innan fransmännen skulle tvingas kapitulera då det saknades resurser att underhålla de inneslutna förbanden.Den tyska segern skakade Frankrike. Sammanhållningen mellan de franska styrkorna var bruten och läget bakom fronten kaotiskt. En fransk general beskrev situationen:

I förrådsdepåerna inga kantiner, matkärl eller fältkök; inga fältflaskor för ambulanserna och inga klövjesadlar; kort sagt inga ambulanser för vare sig divisioner eller kårer. Fram till den 7 augusti var det näst intill omöjligt att erhålla en mulbår för de sårade. Den dagen lämnades tusentals sårade kvar i fiendens händer; inga förberedelser hade gjorts för att föra bort dem… Om våra soldater under fyra dagar levde på invånarnas välgörenhet, om våra vägar är översållade med eftersläntrare som är döende av svält så är det administrationen som bär skulden… Den 6 augusti utfärdades en order om att spränga en bro, men inget krut stod att finna i hela armékåren, vare sig hos ingenjörerna eller hos artilleristerna.Trots motgångar och problem lyckades fransmännen dock organisera en ny armé, Châlsonarmén, under befäl av marskalk MacMahon. Hans uppgift var att undsätta Metz. På väg österut stötte Châlsonarmén på tyskarna och började retirera.

MacMahon ville reorganisera sina styrkor som utgjordes av 1., 5., 7. och den nybildade 12. armékåren. Han beord-rade reträtt mot Sedan, en liten fästning på Ardennernas sluttning nära gränsen mot Belgien.

Den 31 augusti grupperades de uttröttade franska förbanden i och runt Sedan. Sammanlagt uppgick de franska styrkorna till 130 000 man med 564 artilleripjäser. Söder om Sedan slingrade sig floden Meuse vars breda och sumpiga floddal bildade en utmärkt försvarslinje. Norr om floden reste sig landskapet kraftigt och strax norr om Sedan låg skogen Bois de la Garenne.

För tyskarna såg situationen ändå lovande ut. Det fanns stora chanser att fransmännen skulle kunna fångas med ryggen mot Belgien. Moltke beordrade delar av Andra armén, som nu kallades Meusearmén att rycka fram mot Sedan från öster. Tredje armén skulle angripa från söder och sträcka ut sin vänstra flygel över Meuse för att skära av fransmännens reträttväg. De tyska styrkorna räknade 200 000 man med 774 kanoner. I skymningen den 31 augusti hade tyskarna tagit kontrollen över två viktiga broar över Meuse söder om Sedan som fransmännen hade missat att förstöra.

Slaget vid Sedan inleddes den 1 september klockan 4 på morgonen när den bayerska I. kåren angrep byn Bazeilles som försvarades av franska marinsoldater. Byn, som låg sydost om Sedan, stod snart i brand, men fransmännen vägrade att retirera. Marskalk MacMahon red fram för att överblicka läget, men sårades av en granatskärva i benet. Han gav då order om att chefen för 1. armékåren, general Ducrot, skulle överta befälet, men det tog två timmar innan denne fick reda på sin upphöjelse. Under tiden grupperade saxarna 72 kanoner framför byn som därefter började beskjutas.

Slaget vid Sedan avgjordes på en enda dag, den 1 september 1870. Fotot, taget från de franska ställningarna, visar preussiska soldater.

Så snart Ducrot fick reda på att han skulle överta befälet i Sedan beordrade han reträtt. I detta känsliga läge förändrade general Wimpffen, som var nyutnämnd chef för den franska 5. armékåren, kaos till katastrof. Wimpffen kände inte till någon övergripande plan. Han var övertygad om att en reträtt var utesluten och beordrade att försvaret av Bazeilles skulle fortsätta trots den fientliga artillerielden. Samtidigt anföll det preussiska gardet fransmännen från öster. Anfallet understöddes av 120 kanoner varpå fransmännen trängdes tillbaka. En tysk officer beskrev verkan av artillerielden:

Anblicken av blodbadet var ohyggligt: de skräckslagna skriken från offren för våra granater hördes ända bort till den plats där vi befann oss…vår överlägsenhet över fienden var så överväldigande att vi inte led några förluster överhuvudtaget. Batterierna gav eld som under en övning.

Napoleon III samtalar med Otto von Bismarck efter sin kapitulation.

Fransmännen tvingades alltmer tillbaka. Flera kavallerianfall gjordes för att hejda tyskarna men till ingen nytta. På eftermiddagen var läget för de inneslutna frans-
ka förbanden hopplöst. Kejsaren hade misslyckats med att söka döden på slagfältet, trots att stabsofficerare stupat bredvid honom.

De franska generalerna övertygade nu kejsaren att det inte gick att fortsätt striden. Napoleon III skickade då order till Wimpffen att denne skulle inleda förhandlingar. Wimpffen vägrade att inse fakta och ville i stället göra ett sista anfall. Ett par hundra man från olika regementen bröt in i bayrarnas ställningar strax söder om Sedan. Längre kom de inte och Wimpffen insåg till sist att slaget var förlorat.

Den vita flaggan hade då redan hissats över Sedan och en fransk officer skickats till kung Wilhelm av Preussen med Napoleon III:s kapitulationsbrev. Efter nervslitande förhandlingar stadfästes kapitulationen den 2 september och 83 000 fransmän gick i fångenskap. Redan under slaget hade 21 000 soldater tagits tillfånga medan 17 000 hade dödats eller sårats. De tyska förlusterna uppgick till 9 000 döda och sårade, vilket visar vilken avgörande betydelse det tyska artilleriet hade haft.

I krig är ”även det enkla svårt” och tyskarna hade också problem. Det tyska kavalleriet hanterades till exempel långt ifrån perfekt i sin roll som spaningsförband. Vidare tog sig underlydande befälhavare tidvis för stora friheter gentemot Moltke och generalstaben. Men jämfört med tyskarna led de franska generalerna genomgående av brist på initiativ och varken marskalkarna Bazaine eller MacMahon var tillräckligt bra fältherrar.

Under kriget bevisades gevärseldens och artilleriets verkan mot trupp som anföll oskyddat på samma sätt som under Napoleonkrigen. Trots att det preussiska infanteriet försökt anfalla i glesare grupperingar blev förlusterna tidvis oacceptabla.
Som en anpassning till den ökade vapenverkan strävade Moltke efter att agera offensivt på strategisk nivå, men defensivt på taktisk nivå. Det gällde att inta viktig terräng och tvinga fienden att genomföra förlustbringande anfall.

Både vid Gravelotte-S:t Privat och vid Sedan omringades också fransmännen som ett led i denna strävan att tvinga motståndarna in i ofördelaktiga lägen. (Denna operativa idé var inte ny, den hade framgångsrikt utnyttjats i flera slag under det amerikanska inbördeskriget 1861-65 där framför allt sydstatsförbanden varit skickliga på att utnyttja denna metod.)

Det franska nederlaget vid Sedan medförde Napoleon III och hans regims fall den 4 september. En nationalförsvarsregering fortsatte kriget. Den 27 oktober kapitulerade de inneslutna franska förbanden i Metz och efter fortsatta strider ingicks ett vapenstillestånd den 28 januari 1871. Kung Wilhelm utropades till tysk kejsare. Frankrike förlorade Elsass och Lotringen, vilket skapade en enorm bitterhet och revanschlust i Frankrike.
Därmed var ett steg mot första världskriget taget. Det kriget ledde sedan till det andra världskriget och i förlängningen bildades så småningom EU som en reaktion mot de europeiska stormakternas ständiga krig. ★

Thomas Roth är 1:e intendent vid Armémuseum, Stockholm.
Marco Smedberg är redaktör för Militär Historia.

 
 
 
sedan-IBL
sedan-IBL
Sedan_karta
Sedan_karta
Slaget_Sedan
Slaget_Sedan

Kanske är du intresserad av...

Läs också