Sydstatsgeneralen Stonewall Jackson (tv) möter en annan legend, Robert E Lee. De två härförarna pressade länge nordsidan under amerikanska inbördeskriget.

© Historical Art Collection/Alamy/IBL

Stonewall Jackson fruktade bara Gud

I en annan tid hade han kanske blivit korsfarare eller bara en stolle som ingen brydde sig om. Istället blev Thomas Jonathan Jackson en av amerikanska inbördeskrigets mest legendariska generaler.

23 mars 2019 av Anders Fager

Thomas Jackson föddes i Clarksburg Virginia 21 januari 1824. Han var två irländska småtjuvars barnbarn, växte upp i fattigdom och blev tidigt föräldralös. Han arbetade på en farbrors gård och gick i skolan när det fanns tid. Jacksons familj hörde till presbyterianerna, en bokstavstrogen protestantisk kyrka och religion. Det skulle hela hans liv vara en av de få saker han gillade att prata om.

1842 antogs Jackson till West Point. Att han knappt gått i riktig skola gav honom stora problem, men han studerade envist och gick ut med bra betyg. Han blev 1846 fänrik i artilleriet och tjänstgjorde de följande åren i USA:s krig i Mexiko där han befordrades till major. 

Han sågs som en duglig, men lite egendomlig officer och efter att kriget tagit slut tjänstgjorde han vid olika garnisoner där han inte alltid var uppskattad. Under en tid i Tampa låg han i en närmast komisk fejd med sin chef major French.

Jackson var en ytterst kompetent yrkesman, men var mycket osmidig när det kom till att ha med andra människor att göra. En modern HR-människa skulle säga att hans personlighet hindrade hans karriärutveckling. Idag skulle man förmodligen också tillägga att han var någon form av högfungerande autist. Han var kinkig med mat, hypokondrisk och full av fixa idéer liksom sin tro.

Slavägare i södern

Våren 1851 fick Jackson tjänst vid Virginia Military Institute, men var hopplös som lärare. Han var charmlös och inåtvänd och han lär mest ha läst innantill när han föreläste. Ställde någon frågor så svarade han som om han läste innantill. En grupp elever försökte få »Tom Fool», som han kallades, avskedad.

Under tiden som lärare bosatte sig Jackson i Lexington, Virginia. Fattigpojken hade fått råd att köpa ett hus och blivit en del av söderns tjänstemannaklass. Han ägde några slavar, som han vårdade i den gängse patriarkala fostrande stilen. Han var »en god ägare» men han ifrågasatte aldrig sin rätt att äga andra människor. Han gifte sig 1853, men hans hustru dog snart i barnsäng. Han gifte om sig och fick två döttrar, varav en dog som liten.

Thomas Jackson fick sitt smeknamn "Stonewall" efter första slaget vid Bull Run (i bakgrunden).

© Library of Congress

"Stonewall" vid Bull Run

I april 1861 bröt inbördeskriget ut och Jackson valde utan att tveka södern medan hans lillasyster valde unionen. Han fick befälet över en brigad frivilliga från Virginia och satte i gång att drilla dem. Hans noggranna och krävande stil fungerade bättre med soldater än kadetter och han blev befordrad till brigadgeneral.

Den 21 juli var det dags för krigets första slag och vid Bull Run höll Jacksons hårt drillade soldater måttet. Hans brigad stod stadig när nederlaget var nära. »Där står Jackson som en stenmur», lär en general Bee ropat och en legend var född (även om det råder delade meningar om vad Bee, som strax efteråt fick en kanonkula i magen, verkligen sa). 

Södern segrade och Jackson blev »Stonewall Jackson» med konfederationen. Hans brigad tog störst förluster under slaget och han själv sårades lindrigt i handen, enligt vissa medan han nedkallade Gud att skydda sina män. »Stonewallbrigaden» skulle under kriget vara ett av söderns elitförband och ta groteska förluster.

The Valley Campaign

Jackson utnämndes till generalmajor och befälhavare i Shenandoahdalen på gränsen mot Nordstaterna. På vårkanten 1862 inledde nordsidan under McClellan en stor offensiv mot konfederationens huvudstad Richmond. En mindre kår fick i uppgift att hålla Jackson sysselsatt. Men när han den 23 mars angrep en postering vid Kernstown drog han utan att det riktigt var beordrat i gång en sex veckor lång operation som skulle kallas the Valley Campaign och som med all rätt räknas som inbördeskrigets mest briljanta operation.

FÅ MILITÄR HISTORIAS NYHETSBREV – VARJE VECKA!

Under sju veckor marscherade Jacksons manskap över 100 mil och vann fem slag. Totalt sysselsatte hans 17 000 man över 50 000 nordstatare, varav tre fjärdedelar var ämnade för offensiven mot Richmond. Det var en operation Napoleon skulle ha varit stolt över och i södern hyllades Jackson som en hjälte. Hans soldater älskade den luggslitne generalen som fick dem att flänga omkring som »kavalleri till fots».

Den kufiske och lite sluskige Jackson, som dessutom var en erkänt bedrövlig ryttare, borde ha varit en hopplös nationalhjälte. Ändå tycks han ha inspirerat många män och gjort flera kvinnor knäsvaga. Det var något med den där stränga uppsynen och tanken på att han bara var rädd för Gud Fader.

Medan Jackson skenade omkring i Shenandoah hade McClellan kört fast utanför Richmond, mest på sina egna dubier. McClellan var en utmärkt administratör och strateg, men blev på slagfältet närmast handlingsförlamad.

Thomas "Stonewall" Jackson och James Longstreet ledde var sin kår för sydstaterna.

Jacksons seger i sjudagarsslaget

I början på juni 1862 fick general Lee befälet vid Richmond. Lee, som snart skulle bli än mer fruktad och berömd än Jackson, satte igång med att jaga bort McClellan. Som en del av planen fick Jackson dold lämna Shenandoah och ila mot huvudstaden. Det sägs att nyheten att Jackson plötsligt stod framför dem utlöste sådan panik i McClellans stab att den förlängde kriget med flera år.

I sjudagarsslaget besegrade Lee general McClellan och en av de kårchefer Jackson generade under striderna var French, hans fiende från Tampa. Trots det var inte sjudagarsslaget hans största stund; både han och hans förband var slutkörda och Jackson hade lagt sig till med vanan att sova korta stunder vid de mest opassande tillfällen.

Stonewall och Longstreet

Lee gick nu på offensiven och vid andra slaget vid Bull Run i slutet på augusti besegrade han andra halvan av Nordstaternas arméer på östkusten. Jackson stod emot två dagar av anfall tills general Longstreet kom på plats för att slå ut ett motanfall. 

Lees armé hade nu utvecklats till två kårer under Jackson och Longstreet, två ytterst kompetenta generaler, men mycket olika människor. Longstreet var en klassiskt elegant sydstatgentleman, medan Jackson var en fåordig religiös kuf. De hade dock inga problem att samarbeta och de var under ett år av framgångar Lees högra och vänstra hand. 

Det finns många efterhandskonstruktioner som försökt ställa de två mot varandra och göra dem till fiender eller mer eller mindre skickliga, men det är just efterhandskonstruktioner.

Lee beordrades nu att invadera nordstaterna och marscherade in i Maryland förföljd av McClellan. McClellan lyckades den 17 september tvinga Lee till strid vid floden Antietam och under den blodigaste dagen i Nordamerikas historia stod Jacksons kår emot rasande anfall medan »himlen färgades röd». Efter slaget var Lee tvungen att retirera. Jackson blev befordrad till generallöjtnant. En dag efter Longstreet.

Slaget vid Fredericksburg

Unionen gick nu på offensiven. McClellan hade fått sparken och försiktighet ersatts med anfallsvilja. Men det var si och så med begåvningen. Vid Fredericksburg den 13 december slog Lees armé lätt tillbaka en mycket större nordstatsarmé under Burnside. 

Efter Fredericksburg fick Jackson en mycket elegant uniformsrock i present av den operettsnygge kavallerigeneralen Stuart. Men rocken väckte sådan uppståndelse bland Jacksons manskap att han blev generad. 

Det säger något om honom att han inte förstod att man skrattade med honom utan bara var rädd att folk skulle tycka att han blivit högfärdig. Det är den rocken han bär på de sista fotografierna av honom.

Stonewall Jackson var en erkänt bedrövlig ryttare, men han var respekterad av sina soldater och ledde framgångsrikt »Stonewallbrigaden» på slagfältet.

© Augusto Ferrer-Dalmau

Slaget vid Chancellorsville

I april 1863 gick unionen på offensiven igen. Nu med en armé som var mer än dubbelt så stor som Lees. Arméerna var så pass stora att de inte längre slogs på ett slagfält utan snarare stred längs en front. 

Striderna vid det slag som skulle kallas Chancellorsville utkämpades längs ett stridsområde på flera mil och Lees bägge pålitliga och självständiga »händer» kom att fälla avgörandet. Nordstatarna under Hooker anföll återigen vid Fredricksburg och försökte sig samtidigt på en djärv kringgång, men Lee fick klart för sig vad som var på gång och beslöt att kringgå kringgången. Med Jacksons kår.

Den vågade omfattningen lyckades över all förväntan. När Jackson insåg att man stod bakom nordstatarna »brann hans ögon med ett starkt sken och lös upp ett sorgset ansikte». Han satt ensam en stund och funderade. Enligt legenderna bad han. Sedan smög han upp sina divisioner till knappt hundra meter från fiendens posteringar. Det var ett av krigets mest förödande anfall och medan natten föll stod det klart att nordstatarnas offensiv var stoppad. 

Samtidigt, på kvällen den 2 maj, red Jacksons stab in i en egen postering och blev beskjuten. En av dem som skadades var Jackson. Stuart (med rocken) tog befälet över hans kår och avslutade skickligt operationerna.

Jackson fick vänster arm amputerad men komplikationer tillstötte. Han dog i lunginflammation den 10 maj 1863. I feberyran lär han ha yttrat »låt mig gå över floden och vila i skuggan av träden».

Stonewall Jackson Memorial Cemetery

Nyheten att Jackson stupat spred sig snabbt och utlöste starka känslor. Lee var förtvivlad och sade sig velat stupa i Jacksons ställe. Jackson begravdes på vad som skulle bli Stonewall Jackson Memorial Cemetery i Lexington. Året därpå tryckte konfederationen hans bild på sin nya (och närmast värdelösa) 500-dollarssedel.

Jacksons rykte växte snart till närmast helgonstatus och eftersom han stupat just när söderns krigslycka stod på topp slapp hans rykte skamfilas av de sista två krigsårens nederlag. Han har givetvis också blivit en kontroversiell symbol för södern som sådan, där man än i dag är svag för Jacksons djupt kristna korsfararstil. Det enda alla kan vara överens om i efterhand var att han var en ytterst skicklig officer – och en väldigt speciell människa.

Publicerad i Militär Historia 9/2018

Kanske är du intresserad av...

Läs också