Svenskarna i boerkriget

Boerkriget var kulmen på de spänningar som kring sekelskiftet 1900 uppstått i södra Afrika mellan imperiebyggande britter och den inhemska vita befolkningen – boerna. I Norden låg sympatierna vid denna tid huvudsakligen på boernas sida.

Den här artikeln handlar om dem som gjorde gemensam sak med boerna i en konflikt som i flera avseenden förebådade det tjugonde århundradets krig.

Britterna ville ta över boerområden

Redan under våren 1899 surrade det av rykten i Johannesburg. Skulle det verkligen bli krig? Konfliktorsaker saknades sannerligen inte, bland annat krävde invandrarna, särskilt britterna, medborgerliga rättigheter eftersom de stod för merparten av skatteintäkterna. På den hjälpligt dolda storpolitiska agendan låg emellertid Storbritanniens mål att överta styret av alla boerområden – ja egentligen hela södra Afrika.

Boerna å sin sida hade ju under hela 1800-talet noterat dessa expansionistiska strävanden och befarade nu att en ohämmad invandring av britter skulle ge samma effekt på sikt: en undergång för deras samhälle och kultur. På båda sidor hetsades folkgrupperna mot varandra, inte minst i pressen.

Skandinaver på boernas sida

Av de över 1 500 skandinaver som i slutet av 1800-talet emigrerat till södra Afrika hade cirka 400 sökt sig till Transvaal när man hittade guld där. Visserligen var de skeptiska till boernas stränga religion och till president Paul Kruger, som knappast ansågs som skrupelfri. Eftersom de själva kom från små sårbara nationer kände dock de flesta förståelse för boernas avvaktande hållning.

Det föll sig också naturligt att ta parti för den svage mot en imperialistisk stormakt – dessa idéer låg för övrigt helt i fas med såväl de nationalromantiska och bondekonservativa som de liberala och socialistiska strömningarna inom hemländernas breda folklager. I Sverige hyste dock främst den politiska högern brittiska sympatier och kung Oscar II tillhörde dem som ansåg att britterna var »goda kolonisatörer.»

Boernas rasistiska hållning till de infödda ifrågasattes däremot inte av någon – den vita rasens självklara överhöghet var närmast en allmäneuropeisk inställning vid denna tid.

Efterhand som retoriken hårdnade och konflikten eskalerade började främst brittiska affärsmän fly fältet, med en allmän ekonomisk depression som följd. För att hjälpa drabbade landsmän i nöd bildades Skandinaviska organisationen med chefen för järnvägsverkstäderna i Pretoria, den svenske ingenjören Christer Uggla, som initiativtagare. Insamlingar i hemländerna gav ett visst resultat, men en vädjan till Nordens monarker om att försöka kyla ner konflikten blev resultatlös.

Skandinavisk frivilligkår

När kriget till slut föreföll oundvikligt blev utlänningarna tvungna att ta ställning. Vid ett möte i Pretoria i början av oktober 1899, lett av Uggla, beslöts att man skulle skapa en skandinavisk frivilligkår i boerarméns tjänst. Nordborna hade behandlats väl av boerna och det ansågs nu moraliskt riktigt att stödja dem för en rättvis sak. Ungefär samtidigt avlossades krigets första skott.

De nordiska utlänningarnas beslut förvånade såväl boer som britter. Paul Kruger var givetvis tacksam och erbjöd medborgarskap till dem som så önskade, men kunde inte utlova någon lön. Däremot ställdes hästar, vagnar, vapen och alla andra nödvändigheter till kårens förfogande. Den skulle nämligen organiseras och uppträda som ett vanligt boerförband – det vill säga som beridet infanteri.

Rekryteringen började omgående och snart hade kåren drygt 90 man organiserade i två avdelningar. Manskapet, varav knappt hälften svenskar, bestod nästan uteslutande av sjömän som sökt sig till guldfälten. Alla de nordiska länderna var representerade, även bland befälen, som valdes av manskapet självt enligt boernas praxis.

Johannes Flygare chef för kåren

Eftersom Uggla behövde stanna kvar på sin ordinarie arbetsplats utsågs Johannes Flygare till kapten och chef. Han var en språkkunnig missionärsson uppvuxen i Sydafrika (Natal) och med erfarenhet av krigen mot områdets svarta befolkning. Hans ställföreträdare och förste löjtnant blev hälsingen Erik Stålberg – som svensk sergeant i reserven det enda befälet med militär bakgrund. Till andre löjtnant valdes dansken William Baerentzen. Liksom Uggla hade alla tre en bakgrund som järnvägsanställda.

Till kåren knöts en ambulansavdelning bestående av den norske läkaren Wilhelm Bidenkap, tre svenska sjuksköterskor och viss betjäningspersonal. Troligtvis minst hundra nordbor kom även att tjänstgöra som poliser, soldater i basområdena eller vid ordinarie boerförband.

Förmodligen tjänstgjorde också lika många skandinaver på britternas som på boernas sida och då i enheter knutna till Kapstaden. Den svenske officeren Erland Mossberg följde britterna som observatör. Han var en av dem som sedermera tog initiativ till ett monument över den skandinaviska boerkåren.

Det blev nu en rejäl utmaning att på några få dagar utrusta och utbilda denna kår av övervägande militära noviser. Genom anskaffning av grå robusta kostymer, slokhattar och tyska mausergevär erhölls en acceptabel boerlook. Stålbergs prioritering av exercis blev en framgång – såväl president Kruger som åskådarna imponerades av den paradering som hölls för honom dagen före avresan mot fronten. Man hade dock aktat sig för konststycket att skyldra gevär och skjutkunskaperna var högst elementära.

Sjömän till häst

Den 17 oktober 1899 lämnade den bristfälligt övade men väl utrustade skaran Pretoria med tåg för att ansluta till en boerarmé under general Piet Cronje, som belägrade ett brittiskt fäste i gränsstaden Mafeking.

På stationen noterade skandinaverna särskilt euforin hos de unga avresande boersoldaterna, deras anhörigas sammanbitna kanske sista farväl och hur utvisade brittiska kvinnor och barn tvangs att åka tätt packade på öppna vagnar mot en kall natt. Detta var en försmak av allvaret – några reflekterade säkert över vad krig egentligen gör med människor…

Färden gick först till en plats för utbildning i fältliv och ridning. Mannarnas kunskaper var även
i dessa fall rudimentära. Sjömän till häst! Truppens första ridövning blev också dramatisk – flera ryttare hamnade snabbt på marken. Boeråskådarna, själva duktiga hästkarlar, fick sig ett gott skratt åt dessa »navier» (skandinaver). Bara knappt två månader senare skulle många av de lustiga ryttarna ha suttit av för gott.

Belägringen av Mafeking

Efter en ritt i sakta mak anlände kåren den 23 oktober till de belägrande boerna vid Mafeking, försvarad av britterna under översten Robert Baden-Powell. Denne blev senare känd som scoutrörelsens grundare.

För första gången fick man nu stifta bekantskap med »den demokratiska boerarmén». Boernas förmåga som enskilda krigare och deras omsorg om hästarna imponerade. Däremot blev nordborna snart varse hur bristen på förbandsanda och disciplin under strid blev viktiga orsaker till det ogynnsamma krigsförloppet.

Den lösa förbandssammanhållningen syntes tydligt i boerlägret, där varje familjegrupp hade ett eget litet tältsamhälle inringat av sina vagnar. Livet bland de cirka 200 tälten präglades av sträng religiositet och sorglös gemytlighet. När det var dags för korum sjöngs det mycket högljutt – i varje tältgrupp på varsin psalm! Ljudupplevelsen blev förstås egenartad. Så upplevdes även boernas kaffevanor: uppemot 20–25 koppar per dygn och person var ingen ovanlig dos.

Första anfallet avbröts

Avsaknaden av disciplin i boerleden fick kåren uppleva vid sin första strid bara drygt ett dygn efter ankomsten. En framryckning mot Mafeking avbröts när till slut bara skandinaverna fanns kvar i leden. I kulregnet hade nämligen boerna efterhand återvänt till lägret under olika förevändningar, till exempel kaffetörst…

Elddopet hade bara kostat nordborna två lätt sårade – ett lågt pris för det beröm, rykte och självförtroende som kåren nu fick. Under den fortsatta belägringen försökte man förgäves påverka boerledningen till ett mer offensivt agerande – under söndagar och de flesta nätter fick vapnen vila – och man företog själva flera räder mot britterna.

Därutöver oskadliggjordes ett antal dynamitminor, varav åtminstone några kan ha varit attrapper. Ett skandinaviskt förslag om beskjutning trots visade parlamentärflaggor ansågs med rätta alltför aggressivt.

Belägringen av Mafeking var egentligen resultatet av en lyckad brittisk plan att engagera boertrupp som annars kunde ha satts in mot Kapstaden och Durban, dit man skeppade förstärkningar. Britterna kunde därför snart starta en storoffensiv mot den likaledes belägrade staden Kimberley. Åter hade bristen på disciplin gjort att boerförbanden flytt för rooineks (syftande på britternas solbrända nackar).

Magersfontein besätts

Läget var kritiskt och delar av general Cronjes armé sändes i ilmarsch söderut för att upprätta en försvarslinje i anslutning till ett åsparti, som dominerade den milsvida, i övrigt flacka terrängen: Magersfontein.

Istället för att besätta höjderna grupperade boerna i välmaskerade skyttevärn på marknivå, gjorda av svarta arbetare. Här var de mycket svårare att bekämpa med artilleri och kunde själva öppna en effektivt bestrykande eld med sina mausergevär. Flera taggtrådsstängsel för boskap – inte minst ett manshögt sådant längs gränsen till Oranjefristaten – gynnade ytterligare försvararna.

Britterna hade med spaning från ballong konstaterat en lucka i boernas huvudförsvarslinje. Skandinaviska kåren grupperades nu nära detta avsnitt.

På kvällen den 10 december 1899 beordrades hälften, drygt 50 man, att som förtrupp inta en position cirka 1 500 meter framför huvudställningen. Några mindre boerförband fick motsvarande uppgifter. Vid en liten buskbeklädd ås mitt på slätten, utan att vare sig ha tid eller möjlighet att gräva värn i den steniga marken, inväntades här fiendens anfall i den svarta, regniga och kyliga natten. Än slog alla hjärtan – snart skulle många stelna.

Slaget vid Magersfontein

Vid fyratiden på morgonen brakade det loss: britterna anföll huvudställningen och snart var även skandinaverna i förposten inblandade i den bittra striden. Brännheta gevärspipor. Britter, sammanpackade i tät marschformation, massakrerade.

Anfallet avslogs, men det visade sig nu att en order om tillbakadragande av förposterna bara nått boerna där och inte nordborna. Eller ignorerades den ståndaktigt?

Ett nytt anfall följde i gryningen. Den skotska Höglandsbrigaden, ett elitförband med khakifärgade förkläden över sina gröna kiltar, kringrände snart den lilla försvarsstyrkan. Kulsprutor fördes fram och kapten Flygare stupade nästan genast i eldstormen. Stålberg förlorade medvetandet efter att ha sårats ett flertal gånger och även den andre löjtnanten, dansken Bærentzen, skadades allvarligt. Einar Olsen från norska Mandal dödades under ett tappert utbrytningsförsök.

En förut stridsovillig ordervägrare, Niklas Viklund från Österbotten, sårades i en arm, men fortsatte att skjuta med den andra. Kommandorop blandades med de sårades skrik och gevärseldens smatter. Gränslös brutalitet. Inom högst 30 minuter var striden över.

Britterna stoppades

Knappt hälften av skandinaverna hade då stupat. Bara en handfull undkom, resten sårades och tillfångatogs. Trösten var att 3 500 brittiska elitsoldater hade stoppats under några viktiga timmar av 50 halvcivilister. Befälhavarna på båda sidor häpnade och Cronje öste lovord över kåren i sin rapport till Kruger.

Boerna vann till slut slaget vid Magersfontein, inte minst tack vare nordbornas fördröjande strid. Till kåren anlände nu 20 man som ersättningspersonal och en dansk, Jens Friis, utsågs till ny chef. Motståndaren fick emellertid stora förstärkningar och vid en ny offensiv i februari år 1900 tvingades boerna till reträtt. För skandinavernas del fick denna göras till fots, eftersom fienden erövrat hästarna.

Skandinaviska kåren kapitulerar

Man kom inte långt. Ständigt under eld, utmattade, utan vård för de sårade eller hopp om undsättning, kapitulerade boerarmén och nordborna för övermakten den 27 februari. Drygt fyra månader efter bildandet var således den skandinaviska kårens kamp slut. Av totalt 114 man hade 29 stupat och många sårats. De överlevande skickades som krigsfångar till ett läger utanför Kapstaden, där ett flyktförsök via en grävd tunnel avslöjades. Fångarna överfördes senare till Ceylon eller ön S:t Helena.

Kring kårens bedrifter uppstod tidigt en nationalistisk hjältekult i Norden, som mot bakgrund av tidens händelser levde kvar ända fram till andra världskriget. Synen förändrades drastiskt under apartheidtiden och insatsen är fortfarande moraliskt problematiserad. För de män som hängivet ställde upp för en då allmänt ansett rättfärdig sak – och dessutom hamnade i en dålig stridsställning – fanns dock få alternativ. »De kunde icke vika, blott falla kunde de» – som texten lyder på minnesstenen vid en fjärran ås i södra Afrika.

Publicerad i Militär Historia 5/2015