Den brittiske befälhavaren Wellington till häst framför sin armé under slaget vid Waterloo 1815.

Wellington vid Waterloo den 18 juni 1815. 

© Bridgeman/IBL

Wellington – Napoleons överman

Känd för sin defensiva taktik överraskade Wellington många med sitt eleganta anfall vid Salamanca 1812 vilket avgjorde kriget i Spanien. Tre år senare krossade han den franske kejsaren vid Waterloo.

22 september 2018 av Anders Fager

Han föddes in i den fattiga anglo-irländska adeln den 1 maj 1769, son till en earl och ständigt i skuggan av sin storebror Richard. Det antyds att Arthur Wellesley (sedermera hertig av Wellington) var »klen» och lite udda, något som på 1700-talsjargong kan betyda allt från lite blyg till lätt handikappad.

Sin utbildning fick han på Eton utanför London, i Bryssel och vid en militärakademi i Angers i västra Frankrike. Men vi vet så här i efterhand inte hur mycket nytta en av den tidigmoderna erans största fältherrar drog av att gå på fina skolor. Han nämnde aldrig i efterhand några läromästare han såg upp till och tycks tidigt i sitt liv ha blivit duktig på att lära sig genom att se andra göra fel. 

Vissa av hans levnadstecknare har också gjort ett nummer av att han, liksom Fredrik den store, spelade fiol som ung, men Wellesley angav inte just det som orsak till att han segrade vid Waterloo.

Wellesley fick befäl i Flandern

Wellesleys familj hade inte råd att kratta så mycket för honom och till sist var armén det minst dåliga alternativet. Han blev fänrik vid 18 års ålder och utvecklades till en hårt arbetande ung officer som efter hand köptes nya grader och dessutom gjorde en kort sejour i det irländska parlamentet.

År 1793 fyllde Wellesley 24 och fick som oprövad överstelöjtnant befälet över 33. regementet till fots. 

Han tjänstgjorde under fälttåget i Flandern 1794–95, en segdragen historia där en illa sammanfogad koalitionsarmé stred mot franska revolutionärer. Wellesley utmärkte sig i strid och förde tidvis brigad genom en rekordkall vinter. Senare sade han att året i Flandern i alla fall lärde honom »hur man inte skulle göra saker».

Arthur Wellesley adlades Wellington efter slaget vid Slaget vid Talavera 1809. 

Fördjupade sig i krigskonsten

Han sa också att den stundtals hårresande inkompetensen bland hans chefer fick honom att på allvar börja fördjupa sig i krigskonsten. Skulle han vara officer skulle han kunna sitt hantverk, en då lite märklig tanke. Var man general, så var man ju general. 

Att revolutionskrigen på ett par år visat att kompetens var viktigare än börd var ointressant. Att vara officer i England var fortfarande ett köpt privilegium och vad gällde befordran till högre befäl fanns en successionsordning så man fick artigt vänta ut dem som stod före i kön.

Man kan undra vad den kvicktänkte Wellesley tänkte om det franska systemet som stod ut med kompetenta adliga generaler som Kellerman, men samtidigt släppte fram figurer från fattig borgerlig bakgrund som Jourdan, Bernadotte och Napoleon. 

Han tycks aldrig ha ifrågasatt sitt lands system, utan bara accepterat att en viss del av de officerare han tvingades under var inkompetenta. Samtidigt hade han hela livet lätt att säga vad han tyckte om folk i sin omgivning, adel eller inte, och kunde vara överlägset oförlåtande mot dumhet och oförstånd.

Wellesley till Indien

Wellesley gjorde ett nytt inhopp i politiken och utnämndes till överste innan han 1797 fick tjänst i Indien. 

Det Ostindiska kompaniet som härskade över de östra delarna av det som i dag är Indien var ett slags märkligt halvstatligt företag med en egen armé och tillgång till delar av den engelska kronans förband. Nästan en halv planet bort från London styrdes kolonin av generalguvernören, Wellesleys storebror Richard.

Efter en kort expedition till Filippinerna deltog Wellesley 1799 i invasionen av kungadömet Mysore i södra Indien. Han ansvarade för förberedelserna för invasionen, ledde sitt 33. regemente och anförde arméns ena flygel vid det lilla slaget vid Mallavelly. 

Efter att stormningen av Seringapatam avgjort kriget fungerade Wellesley ett par år som ett egenmäktigt mellanting mellan guvernör och militärbefälhavare i Mysore. Han fick sköta sig själv och göra saker efter eget huvud vilket utvecklade honom enormt som diplomat och administratör.

Vid Assaye i Indien besegrade Wellesley en mångdubbelt större armé genom att göra en djärv flankmanöver.

Andra Marathakriget

Han blev känd för att ha svårt för korruption och inkompetens och för att vara fullständigt obekymrad om vems tår han klev på, något som retade flera äldre kollegor. Wellesley blev självständig på det där sättet som gjorde att andra, mindre begåvade, helst lät honom sköta något på behörigt avstånd. Han utnämndes 1802 till generalmajor, 33 år gammal.

År 1803–04 ledde Wellesley en mindre armé i det som kallats andra Marathakriget. Den 24 september 1803 stod han vid Assaye med drygt 10 000 man (knappt hälften av soldaterna var européer) inför minst fem gånger så många Marathakrigare, tränade att strida på europeiskt vis och utrustade med en enorm mängd artilleri.

Med en djärv flankmarsch tog han initiativet i striden och skapade en situation där Marathahärens antal inte kunde utnyttjas och den istället kom i vägen för sig själv och sitt eget artilleri. Wellesley anföll skoningslöst och närmast dödsföraktande och vann, med en blandning av skickligare förband, timing och en hel del tur, en stor seger. 

Han var hela tiden mitt i striderna och fick två hästar skjutna under sig. Han var efteråt chockerad över de egna höga förlusterna och lär ha sagt att »sådana förluster är inte värda en så stor vinst». Han skulle senare tala om Assaye som sin största seger.

Ny seger vid Argaum

Ett par månader senare segrade Wellesley vid Argaum, där han åsamkade en Marathahär det tolvdubbla antalet förluster mot dem han själv led. Han ledde stormningen av fästningen Gawilghur och drev igenom en fred som tvingade Maratha till stora landavträdelser.

Wellesley kom hem till England 1805 och fann att hans meriter från Indien inte var mycket värda. Han som styrt ett helt rike sattes att leda en brigad i kustförsvaret. 

Han gifte sig, närmast mot bättre vetande, med sin ungdomskärlek Kitty Parkenham, ett äktenskap präglat av brist på kommunikation och det faktum att Wellesley kom att spendera nästan ett årtionde i fält. Paret fick två söner.

Wellington positionerade gärna sina soldater på en höjd och lät fienden anfalla i motlut. Här Bussaco 1810.

© Bridgeman/IBL

Segrade vid Köge i Danmark

Wellesley ledde en brigad under Englands korta, i huvudsak marina, krig mot Danmark 1807. Den 29 augusti besegrade han en mindre dansk styrka vid Köge, något som ledde till att han följande år befordrades till generallöjtnant och fick ännu ett uppdrag på andra sidan jorden. 

Han skulle leda en expedition i Sydamerika, kanske för att man visste att han var rätt man för självständiga äventyr, kanske för att det var skönt att veta att någon så besvärlig och kompetent som Wellesley hölls sysselsatt någonstans långt borta.

Men medan trupperna drogs samman blev situationen i Spanien alltmer komplicerad. Våren 1808 hade Napoleon börjat skicka trupper till den Iberiska halvön, något kung Ferdinand VII aldrig bett om, och som snart urartade till en regelrätt invasion.

Wellesley mot Portugal

I England funderade man över sätt att stödja den nyuppsatta spanska juntan. Man fick upp ögonen för Portugal som föregående höst ockuperats av den franske general Junot, som sedan styrt landet som ett privat kungadöme. 

När strider utbröt i Spanien sommaren 1808 fann sig Junot fullständigt isolerad från Frankrike. Samtidigt beordrades Wellesleys sydamerikanska expedition att segla mot Portugal. Under resan lärde Wellesley sig hjälplig portugisiska genom att läsa Nya Testamentet på detta språk.

Den 30 juli 1808 steg Wellesley i land i norra Portugal med 20 000 man. Han hade bråttom att få något gjort. Det var ett halvdussin generaler på väg mot Portugal, alla högre upp i successionsordningen än Wellesley, så det gällde att vara snabb. Han marscherade söderut mot Lissabon för att söka strid.

Slaget vid Vimeiro

Vid Vimeiro, norr om Lissabon, avgjordes Portugals öde, den 21 augusti. Junot, som inte ens brytt sig om att samla ihop alla förband han hade till hands, gjorde med 14.000 man en serie vårdslösa och katastrofala anfall mot Wellesleys 20.000. 

Slaget var över på ett par timmar. Det etablerade Wellesleys standardtaktik mot de oftast anfallsglada fransmännen. 

Wellesleys taktik

Han såg till att ta försvarsställningar på höjder som reducerade verkan av det oftast överlägsna franska artilleriet och lät sedan fransmännen anfalla i uppförsbacke. När de nästan var uppe vid krönet gick man till motanfall. 

Efter Waterloo skulle han skämta om att »de gick på på samma gamla vanliga sätt och vi slog dem på samma gamla vanliga sätt».

Det kan låta märkligt att den franska armén och den uppsjö av skickliga befälhavare som drabbades av Wellesleys taktik inte utvecklade en metod att övervinna den. 

Men taktikutveckling var ingen stor grej under Napoleonkrigen, speciellt eftersom de höga förlusterna på kontinenten slog hårdast mot officerare och underbefäl och tvingade fram allt större och klumpigare, men lättledda, formationer.

Kritiserad fred i Cintia

Efter Vimeiro ville Junot förhandla och Wellesley blev överkörd av generalerna Burrard och Dalrymple, som avvaktat till sjöss medan slaget utkämpades, men nu gick in för att styra upp saker. Ett snabbt slutet fördrag i Cintia lät de besegrade fransmännen fraktas hem. 

Det släpphänta fördraget utlöste en skandal i England och Burrard, Dalrymple och Wellesley kallades hem för att frågas ut i parlamentet. Wellesley friades från ansvar då han inte skrivit under fördraget, men Burrard och Dalrymple fick inga fler kommandon.

Samtidigt hade Moore – Wellesleys kanske enda konkurrent vad gäller kompetens i det engelska generalitetet – tagit befälet i Spanien och gått med 25 000 man mot Madrid. Allt var frid och fröjd tills Moore insåg att Napoleon gått in i Spanien med en jättearmé. I december jagades Moore genom snö och misär till La Coruña där han stupade dagen innan hans armé evakuerades.

Mot Soult i Portugal

Wellesley som nu i princip var den ende general som fanns att skicka till Portugal för att reda ut saker och ting hade under hösten bombarderat sina överordnade med planer för just hur operationerna i Spanien borde skötas. 

Wellesley besegrar fransmännen med sin favorittaktik. Bussaco 1810.

© Stapleton Historical Collection/Heritage /IBL

Han och stora delar av Moores armé var tillbaka i Portugal i april 1809 och drev fransmännen ut ur landet i en serie djärva operationer mot marskalken Soult. 

Soult, som Napoleon kallat »den finaste taktikern i Europa», skulle vara den franske general som gick flest ronder mot Wellesley, utan att någonsin lyckas besegra honom.

Adlades till Wellington

Wellesley ville nu bida sin tid och få ordning på sin logistik och situationen i Portugal, men hans överordnade beordrade en ny marsch mot Madrid tillsammans med den åldrige och möjligen en aning demente Cuesta, som dessutom var lika nackstyv som Wellesley.

De förenade arméerna kom trots sina hetsigt grälande befälhavare till Talavera öster om Madrid, men började få slut på sina förråd. Dessutom var varenda fransman i centrala Spanien på väg mot dem. 

Slaget vid Talavera den 27–28 juli var en brutal historia där Wellesley med nöd och näppe höll sina ställningar. Efteråt utnämndes han till Viscount Wellington (»vicomte» på svenska, vilket betyder vice greve). Han skulle bli både earl och markis 1812 och hertig 1814.

Wellington styrde kriget i Spanien

När det med blod bevisats att offensiver i Spanien var omöjliga drog Wellington sig tillbaka till Portugal för att följa sin långsiktiga strategi. Under tiden vände fransmännen sin uppmärksamhet mot Andalusien, det ännu fria sydvästra hörnet av Spanien.

Wellington hade nu skapat ungefär samma situation som i Mysore. Det brittiska kriget och den brittiska armén i Spanien var närmast hans egna att driva efter eget huvud, så länge han inte råkade ut för ett stort bakslag.

Han tog itu med att genomföra de långsiktiga planer han i stort sett formulerat efter Vimeiro, och som han nu skulle driva i fem år. Att samma officer ledde en hel krigsskådeplats under fem år var fullständigt unikt under Napoleon- och revolutionskrigen. Det skvallrar både om Wellingtons kompetens och bristen på kompetens hos dem som kunde göra anspråk på hans jobb.

Ännu finns spår av Torres Vedras-linjerna, norr om Lissabon, som Wellesley tog initiativet till. Här några befästningstorn.

© F Nando

Torres Vedras-linjerna 

För att skydda Lissabon lät Wellington bygga Torres Vedras-linjerna tvärs över halvön som staden ligger på. Han kämpade med att bygga upp en tross som kunde understödja större operationer och samlade sakta en stab runt sig av dugliga och betrodda officerare. 

Att en arméchef har »en stab» låter som något fullständigt naturligt i våra öron, men i England fanns inte ens begreppet, även om det existerade i Frankrike. En general omgav sig i stället med en hoper handplockade, i bästa fall, kompetenta officerare.

De brittiska förbanden förstärktes efter hand med portugisiska enheter tränade av brittiska officerare. Dessa förband visade sig med tiden lika dugliga som sina vapenbröder, och portugiserna hade till skillnad från spanjorerna inga problem med att låta Wellington leda både deras land och armé.

Slaget vid Bussaco

De närmaste åren förflöt enligt Wellingtons plan, och det är ingen större idé att redogöra för alla turer i kriget i Spanien. 1810 ägnades åt försvarsstrider mot marskalk Massena, som invaderade Portugal men kom till korta mot Torres Vedras-linjerna och i det fiaskoartade slaget vid Bussaco. Napoleons vassaste general hade tappat stinget och kejsaren själv hade inte lust att pröva lyckan i Spanien. 

Wellingtons strategiska fokus låg på att ta gränsfästningar, och 1811 försökte Massena undsätta fästningen Almeida men slogs tillbaka vid Fuentes de Oñoro. Massena gick i pension och Wellington befordrades till general.

Wellingtons offensiv

Våren 1812 gick Wellington på offensiven. Den 6 april stormades Badajoz, den sista gränsfästningen, i ett fruktansvärt blodbad, först nedanför fästningsvallarna och sedan inne i staden när brittiska soldater gav igen mot allt och alla. 

Wellington sades ha gråtit över de stupade och beordrat att plundrare skulle piskas. Givetvis klandrades inte det England som inte hade satt upp en riktig ingenjörskår för att kunna storma fästningar på ett mer vetenskapligt vis.

Slaget vid Salamanca

Den 22 juli vann Wellington sin elegantaste seger vid Salamanca mot den ytterst noggranne och skicklige marskalk Marmont. 

Wellington och Marmont hade med vardera 50 000 man närmast spelat schack några dagar runt Salamanca och Wellington hade bestämt sig för att det fick räcka, när han såg att de franska förband som marscherade parallellt med hans armé var väl utspridda. 

Han tvärvände från reträtt till anfall på några minuter och rev upp halva den franska armén på under en timme.

Wellington och Blücher möts under slaget vid Waterloo.

Den förkrossande förlusten tvingade fransmännen att evakuera södra Spanien. Salamanca används regelmässigt som exempel när belackare försöker hävda att Wellington i första hand var en defensiv general som helst satt och tryckte på kullar.

Wellington detaljstyrde

Wellingtons offensiv fortsatte 1813 och vid Vitoria krossades den sista stora franska armén i Spanien. Fransmännen evakuerade nu Spanien och Wellington utkämpade hårda strider mot Soult både i Pyrenéerna och södra Frankrike. Det sista slaget – vid Toulouse – stod efter att Napoleon abdikerat. 

Vid dessa sista stora slag, blev Wellingtons förmåga att detaljstyra ibland en belastning. Ovanan syntes tydligt även vid Waterloo, där han oftast hoppade över sina divisionschefer och egentligen fullständigt struntade i den organisation som fanns. Kanske var det hans enda svaghet som fältherre.

Wellington begravdes i titlar och ordnar och skickades till Wienkongressen. Han rönte ingen större framgång som diplomat, men så kom Napoleon tillbaka från Elba. Och Wellington fick befäl över en armé av britter, holländare och diverse tyskar. Resten är historia. 

Waterloo och Napoleon

Själva slaget vid Waterloo var avgjort redan när det inleddes. Wellington visste att han behövde hålla ut tills marskalk Blüchers preussare anlände.

Napoleon hade ingen aning om att preussarna var i antågande utan satte marskalk Ney att underhålla Wellington tills marskalk Grouchy skulle anlända och rulla upp Wellingtons flank. När Napoleon väl insåg att han inte skulle få någon hjälp utan tvärtom stod inför två arméer var han redan förlorad.

Det har bland britter gjorts ett stort nummer av Waterloo som Wellingtons och de brittiska vapnens seger. Själv ansåg han att Waterloo var lika mycket Blüchers förtjänst. 

Många av de katastrofer som drabbade brittiska armén under andra halvan av 1800-talet bottnade på sätt och vis i en övertro på den egna förmågan. Man var fortfarande Wellingtons armé som besegrat Napoleon, något som hjälpte föga vid Alma och Spion Kop.

Blev premiärminister

I brist på krig att engagera sig i gav sig Wellington in i politiken igen och blev både överbefälhavare och premiärminister. Han drog sig tillbaka 1846 och tillbringade sina sista år som levande legend.

Han dog den 14 september 1852 och begravdes i Sankt Paulskatedralen. Det har rests närmare två dussin monument över honom och även ett över hans häst Copenhagen. Han har fått ge namn åt över dussinet städer, jämte ett antal örlogsfartyg, en typ av ryttarstövel och biff Wellington, en märklig korsning mellan biff och pirog.

Publicerad i Militär Historia 4/2018

Kanske är du intresserad av...

Läs också