Wendes artilleriregemente: Lätta pjäser på språng

Sverige har långa tider varit känt som en ledande nation på artilleriets område. Framförallt Gustav II Adolf och Lennart Torstensson förbättrade artilleriets pjäser och taktik under trettioåriga kriget.

Carl Cronstedts artilleri bidrog verksamt till segrarna vid Helsingborg och Gadebusch under stora nordiska kriget.

Under 1700-talet förlorade Sverige mycket av sin militära förmåga. Men mot slutet av seklet genomgick det svenska artilleriet en omfattande reorganisation. 1794 delades artilleriregementet, som dittills organiserat allt artilleri, upp på fyra olika regementen: Svea, Göta, Wendes och Finska.

Cardell införde ridande artilleri

Wendes artilleriregemente var förlagt i Stralsund i Svenska Pommern och i Kristianstad. Vid Wendes infördes på 1790-talet tidens stora nymodighet: det ridande artilleriet.

Det ridande artilleriets införande i Sverige var i stor utsträckning en mans verk: Carl Fredrik von Cardells. Cardell tog svensk tjänst 1789 efter att ha varit officer i den preussiska armén.

Denna var först med att sätta upp ett reguljärt ridande artilleri som med sin höga rörlighet blev mycket framgångsrikt i Fredrik II:s krig under mitten av 1700-talet. När Cardell blev kapten vid artilleriet i Stralsund arbetade han hårt för att införa systemet också i Sverige.

"Om artilleri til häst"

I en skrift med titeln Om artilleri till häst presenterade han 1792 de principer som blev vägledande när det nya vapnet infördes. Ledorden var fart och rörlighet. För att främja detta skulle hela pjässervisen vara beriden. Dessutom skulle pjäserna vara lätta och därför av mindre kaliber.

Ammunitionen skulle medföras på föreställaren, alltså den tvåhjuliga vagn som hästspannet drog och som pjäsen hakades fast vid.

Tolv man betjänade varje pjäs

Ett ridande batteri om sex pjäser inrättades vid Wendes 1793. Efterhand blev den vanligaste batterisammansättningen fyra sexpundiga kanoner och två åttapundiga haubitsar.

Varje pjäs betjänades av tolv man: en underofficer eller förstekonstapel som pjäschef och elva artillerister. Sex man red på de sex hästar som drog föreställaren och pjäsen (senare flyttades två besättningsmän till föreställaren). Övriga sex red löshästar i linje med de två främsta draghästarna.

Förväxlades med kavalleri

Framifrån kunde ett ridande batteri därför lätt se ut som kavalleri. Det hände mer än en gång under Napoleonkrigen att en infanteribataljon formerade fyrkant för att försvara sig mot kavalleri, bara för att istället bli utsatt för en mördande beskjutning av ett snabbt grupperat ridande artilleribatteri.

På knappt två minuter kunde wendisterna rycka fram 500 meter, brösta av (det vill säga göra pjäsen skjutklar) och avlossa tre skott.

Problemet med det ridande artilleriet var att det var dyrt, mycket dyrt. Inte minst för de många hästarnas skull men också kanonerna. Av besparingsskäl avvecklades därför förbandet 1797 och gjordes om till vanligt fotartilleri.

Åkande artilleri infördes av Helvig

Men så småningom vände vindarna igen. 1802 uppsattes på nytt ett ridande artilleri med Cardell, nu överste, som chef. Parallellt med återuppbyggnaden av det ridande artilleriet utprovades dessutom ett nytt system, det åkande artilleriet. I Sverige har det kallats det helvigska systemet efter dess skapare Carl Gottfried Helvig, även han wendist.

Tanken med det åkande artilleriet var att tillvarata något av det ridandes snabbhet men till en lägre kostnad. Även det åkande artilleriets pjäser var hästdragna, men som namnet antyder var hela servisen uppsutten på draghästarna, föreställaren och lavetten, vilket krävde färre hästar. Pjäserna var av järn, vilket var billigare men gjorde dem tyngre. Farten blev därmed lägre med ett åkande än med ett ridande batteri.

Användes i pommerska kriget

Båda systemen infördes vid Wendes. Och båda kom att prövas i pommerska kriget 1805–07 sedan Sverige anslutit sig till den allierade koalitionen mot Napoleon.

I strid gjorde det svenska artilleriet bra ifrån sig. Vid flera tillfällen slog det tillbaka franska attacker och man deltog i lyckade utfall från det belägrade Stralsund. Samtidigt gjorde ett flertal taktiska felgrepp att förbandet vid skilda tillfällen drabbades av stora förluster i manskap, hästar och pjäser.

Efter stilleståndet 1807 krävdes en omfattande reorganisering och nyutbildning. Cardell blev detta år chef för Wendes artilleriregemente som nu i sin helhet var förlagt till Kristianstad.

Under finska kriget 1808–09 tillhörde Wendes den södra armén som stod kvar i Sverige. Men med de snabba politiska vindkantringar som gjorde den blivande Karl XIV Johan till svensk tronföljare fick Wendes och ridande artilleriet en intresserad och kunnig beskyddare. Det var också under Karl Johans högsta ledning man kom att skörda sina största lagrar.

Wendes tre segrar 1813

Wendes förde som enda svenska artilleriregemente ett eget hedersstandar med tre segernamn: Grosbeeren, Dennewitz och Leipzig. Standaret var en gåva från Karl XIII för de insatser man gjorde under Napoleonkrigen. Större delen av regementet ingick då i Karl Johans Nordarmé som bestod av preussiska, ryska och svenska kårer.

Cardell förde befäl över det så kallade reservartilleriet som bestod av ett tovpundigt och ett sexpundigt åkande batteri ur Svea artilleri och ett ridande batteri från Wendes. Det ridande batteriet hade fyra kanoner om sex pund och två haubitsar om åtta pund.

Den 80 000 man starka Nordarmén samlades vid Berlin och rörde sig mot sydost varifrån en fransk armé hotade staden. Vid byarna Ruhlsdorf och Grosbeeren mötte man den 23 augusti 1813 den franska armén på 60 000 man under marskalk Oudinot.

Karl Johan beordrade en preussisk kår att inta Grosbeeren men fransmännen gick till motattack och hotade preussarnas flank. Då fick det ridande artilleriet order om att gripa in – Cardell hävdade senare att det skedde på hans egen anhållan.

Intensiv eld mot franskt artilleri

Batteriet satte av i högsta fart, alla sex pjäser på linje. Endast 500 meter från de franska linjerna bröstade man av och öppnade eld. Det franska artilleriet svarade men wendisterna slog ut två av deras pjäser och fortsatte skjuta ända tills man hotades i flanken av franska infanterister. Eftersom man uppnått målet att hjälpa preussarna beordrade Cardell uppbröstning och reträtt.

Wendes insats är ett gott exempel på en av det ridande artilleriets förmågor: Att snabbt gripa in på en kritisk punkt, avge intensiv eld och snabbt retirera igen. Batteriet hade avlossat 56 skott under den korta striden. Förlusterna uppgick till tre döda och fyra sårade.

Slaget vid Dennewitz

Efter att ha stoppats vid Grosbeeren gjorde fransmännen ett nytt försök mot Berlin, nu under ledning av marskalk Ney, »den tappraste av de tappra». Denna gång mötte de Nordarmén vid Dennewitz, fyra mil sydväst om Berlin, den 6 september 1813.

Slaget blev växlande och förlustrikt. En preussisk kår under von Bülow var mest i elden på den allierade sidan och i ett kritiskt skede behövde den artilleriunderstöd på sin ena flank. Det ridande batteriet var först i aktion men snart anslöt också det sexpundiga åkande batteriet. Tillsammans tystade man det franska artilleriet som tvingades tillbaka.

Här visade sig ytterligare en sida av ridande artilleriets förmåga: Att i samverkan med infanteri uppehålla ett konstant tryck på fiendelinjerna genom snabba offensiva omgrupperingar och eldöppnanden.

De allierade vann slaget. Båda sidor förlorade omkring 10.000 man. Det ridande batteriet hade fem döda och tio sårade, det åkande två sårade.

Efter Dennewitz utnämndes Cardell till generalmajor. Reservartilleriet omorganiserades så att det utgjordes av ett åkande tolvpundigt och två ridande sexpundiga batterier, samtliga från Wendes. Det stod nu inför sin största strid.

Slaget vid Leipzig

Det finns en viss ironi i att Wendes främsta insats kom att bidra till att den framstående artilleristen Napoleon besegrades i »det stora folkslaget» vid Leipzig den 18 oktober 1813.

Häftiga strider vid Schönfeld

Napoleon hade inlett sin officersbana i detta truppslag och alltid värderat artilleriet högt. I många slag hade det verksamt bidragit till hans segrar. Och det var utifrån Napoleons system med ett rörligt reservartilleri på kår- eller arménivå som Nordarméns reservartilleri organiserats.

Av de svenska trupperna var det framför allt Wendes som tog aktiv del i striderna vid Leipzig, vid byn Schönfeld där en rysk kår var hårt ansatt av franskt artilleri. När det första ridande batteriet anlände öppnade det omedelbart eld mot fransmännen som tvingades omgruppera. Strax anlände de andra två batterierna och gick i aktion bredvid det första, tjugo pjäser på linje.

En häftig artilleriduell utkämpades medan förlusterna växte på båda sidor. Två gånger bröstade wendisterna upp och ryckte fram till nya eldställningar ända tills de franska kanonerna tystnade. Då uppenbarade sig ett nytt hot.

Napoleons hästgarde anföll

Napoleons hästgarde under general Nansouty red till anfall mot wendisternas flank. Cardell beordrade det tolvpundiga batteriet att göra front mot den inkommande faran. Kanonerna gav eld och vräkte omkull en mängd kavallerister, resten vände om innan de nådde pjäslinjen. Tolvpundarna återgick därefter till huvudlinjen där striden fortsatte tills det mörknade.

Även wendisterna led större förluster den här gången. Underlöjtnant Johan Way har beskrivit hur fientliga granater kom emot dem i höga banor, »hotande att i varje ögonblick explodera». Femton man dödades. Sex officerare, två underofficerare och tretton artillerister sårades. Att striden varit lång och intensiv visas av att varje pjäs avlossade i medeltal 50 skott.

Ridande artilleri kvar till 1925

Vid årsskiftet 1814–15 var regementet återsamlat i Kristianstad. Carl von Cardell blev chef för hela det svenska artilleriet 1816 men kvarstod som chef för Wendes till sin död 1821.

Regementet fortsatte att expandera under 1800-talet. Det åkande artilleriet försvann en tid ur organisationen men 1872 bestod regementet av hela tio batterier varav sex ridande och fyra åkande. Det ridande artilleriet fanns kvar till den stora nedrustningen 1925.

Wendes artilleriregemente, A 3, förblev Kristianstad troget till 1994 då det flyttades till Hässleholm. År 2000 lades det ned. Idag förvaltas hedersstandaret och traditionerna av Artilleriregementet i Boden.

Publicerad i Militär Historia 8/2017

Fakta: "Wendes" konfliktladdat slaviskt namn

Ordet Wendes i regementets namn är detsamma som återfinns i de svenska regenternas gamla titel »Sveriges, Götes och Vendes konung». Venderna var ett slaviskt folk som under medeltiden bodde i norra Tyskland, bland annat det som blev Pommern. Efter danska erövringar i området kallade sig de danska kungarna »vendernas kung», en titel som Gustav Vasa antog 1540 som ett led i rivaliteten med Fredrik III. Vid Artilleriregementets delning 1794 fick de nya regementena namn efter kungatitelns fyra första led: Svea, Göta, Wendes och Finska, varav det i Skåne och Pommern förlagda regementet fick namnet Wendes.

Wendes vapen föreställer en lindorm i guld i en röd sköld krönt med en kunglig krona. Ibland förekommer fyra stjärnor i guld i sköldens hörn. I ett känt utförande omgärdas vapenskölden på ena sidan av hedersstandaret och på den andra av en vit häst. I en version från 1993 finns två korslagda kanoner bakom skölden.