Zulukriget 1879

Vid Isandhlwana i Sydafrika inträffade 1879 det ofattbara – en brittisk armé närmast förintades av afrikaner. Men i längden tog britternas moderna v

4 november 2013

Zulukriget 1879

Hämtad ur 1800-tal — 4 november 2013 2:10 | Inga kommentarer

 

Vid Isandhlwana i Sydafrika inträffade 1879 det ofattbara – en brittisk armé närmast förintades av afrikaner. Men i längden tog britternas moderna vapen ut sin rätt och zuluerna förlorade både kriget och sitt land.

Text: Anders Hansson
Från Militär Historia 11/2013

Ngunifolket, till vilket zulu hör, invandrade på 1600-talet till det som i dag är den sydafrikanska provinsen KwaZulu/Natal. Zulu var länge en ganska obetydlig klan, men 1816 kom en man till makten som skulle ändra på det – Shaka. Det traditionella vapnet som användes i området var spjutet assegaj. Shaka utvecklade en variant med bredare blad och kortare skaft, bättre anpassat för närstrid. Han kallade detta för iklwa, efter det ljud som sades uppkomma när man drog ut spjutspetsen efter att ha stött den djupt i en människas kropp.

Shaka fullbordade också militariseringen av de grupper, amabutho, som klanens tonåringar delades in i inför riterna som markerade övergången till vuxen ålder. Dessa åldersbaserade regementen förlades till speciella kaserner, amakhanda. Genom att de var beroende av kungen för sitt uppehälle försäkrade han sig om soldaternas lojalitet.

Med sin hårt disciplinerade armé underkuvade Shaka de omgivande ngunifolken och skapade en starkt centraliserad militärmonarki. Hans blodtörst har i senare skildringar ofta överdrivits. Men det står klart att för Shaka betydde ett människoliv inte mycket.

Till slut fick omgivningen nog av de ständiga krigen och kungens våldsamma och nyckfulla beteende. Shaka mördades 1828 av två av sina halvbröder. Den ene, Dingane, efterträdde honom som kung över zuluriket.

Under decennierna som följde blev de vitas närvaro i regionen allt starkare. Voortrekkers, holländskättade boer som dragit norrut från Kapkolonin för att slippa leva under brittiskt styre, bildade republikerna Natal och Transvaal (formellt Syd­afrikanska republiken). Bägge gränsade till Zululand och annekterades sedermera av britterna. Zuluerna utkämpade blodiga slag mot såväl voortrekkers som britter. De vita lade sig också i de interna stridigheter som präglade zuluriket under lång tid och som flera gånger ledde till regelrätta inbördeskrig.

År 1872 blev Cetewayo kung. Genom att revitalisera amabuthosystemet lyckades han skapa en armé bestående av cirka 40 000 man. Krigsmakten var dock närmast att jämföra med en milis, eftersom en stor del av soldaterna vanligen bodde hemma i stället för i kaserner.

Sir Henry Bartle Frere utsågs 1877 till guvernör i Sydafrika av kolonialministern lord Carnarvon, vars mål var att skapa en konfederation bestående av de brittiska kolonierna Kapkolonin och Natal samt boer­republikerna Oranjefristaten och Transvaal. De senare var dock inte intresserade av någon konfederation och britterna annekterade helt enkelt Transvaal samma år.

Det självständiga Zululand, i norra delen av vad som nu är provinsen KwaZulu/Natal, bedömdes vara ett hot mot ett framtida Sydafrika under brittiskt styre. Relationen mellan Zululand och Transvaal var dessutom redan infekterad på grund av en gränsdispyt gällande ett kilformat område mellan floderna Ncome (Blood River) och Mzinyathi (Buffalo River).

Frere ansåg att den bästa lösningen var att krossa zuluerna militärt, men det sista den brittiska regeringen ville ha var ett nytt kostsamt kolonialkrig. Vad Frere behövde var en legitim anledning att sätta press på det självständiga kungariket. En sådan uppkom när zuluer vid två tillfällen korsade Mzinyathi, som utgjorde gräns till Natal, i närheten av Rorke’s Drift. Zuluernas syfte var att gripa och straffa två fruar som rymt från en hövding. Kvinnorna fördes tillbaka till den östra flodstranden där de avrättades.

Cetewayo insåg att risken för krig var överhängande. Han fortsatte att försöka hitta en lösning förhandlingsvägen. Men eftersom Frere inte visade något intresse för hans erbjudanden om olika eftergifter såg Cetewayo ingen annan råd än att börja mobilisera.

Frere var besluten att antingen tvinga fram ett krig eller på annat sätt få zuluriket på knä. Med bland annat händelserna med hövdingefruarna som förevändning gav Frere zulukungen ett ultimatum, fullt medveten om att Cetewayo aldrig skulle gå med på innehållet.

Det presenterades den 11 december 1878 vid ett möte mellan britterna och Cetewayos representanter vid gränsfloden Tugela. Villkoren i detta innebar i praktiken att Zululand skulle ge upp stora delar av sin självständighet och bland annat upplösa sin armé och avveckla det nuvarande militära amabuthosystemet.

Zuluerna togs på sängen av britternas agerande. De hade blivit ditkallade i tron att de skulle få höra resultatet av rapporten från den kommission som utrett frågan om det omstridda gränsområdet. Glädjen och lättnaden över att kommissionen i stort sett gav Zululand rätt grumlades när Freres ultimatum lästes upp för dem.

Till råga på allt fick kungen en ynka månad på sig att ta ställning till de uppsatta villkoren. ”Fullständigt orimligt”, menade zuludelegaterna, men talade för döva öron. Krig såg ut att vara oundvikligt. Cetewayo fortsatte ändå att – förgäves – skicka ut diplomatiska trevare samtidigt som han samlade sina trupper i sitt residens i oNdini (Ulundi). Men det var först när britterna invaderade hans territorium och började attackera gårdar som han påbörjade de ritualer som var nödvändiga för att förbereda regementena för krig.

Den 11 januari 1879 gick tidsfristen som var stipulerad i ultimatumet ut och britterna inledde sin invasion av Zululand under ledning av lord Chelmsford. Denne hade året före besegrat xhosafolket utan större besvär och detta hade lett både honom och Frere till åsikten att även zuluriket skulle bli en lätt match.

Sex dagar senare lämnade den omkring 28 000 man starka zuluarmén oNdini. Av dessa tog hövding Godide kaNdlela med sig 3 500 soldater söderut där de förenade sig med 2 500 andra som redan befann sig i kustregionen.

Alldeles intill kusten hade en brittisk invasionsstyrka under ledning av överste Charles Pearson korsat gränsfloden Tugela. Zuluerna visade dagarna efter invasionen ingen vilja att slåss, vilket förstärkte britternas åsikt att den svåraste utmaningen var att få motståndaren att strida över huvud taget.

Slaget vid Nyezane den 22 januari mellan Godides och Pearsons styrkor visade dock att zuluarmén var en militär kraft att räkna med, trots den omoderna utrustningen. Visserligen dödades uppemot 400 zuluer mot tolv stupade britter. Men Godide hade valt position med omsorg och det dödsföraktande sätt som zuluerna attackerade på gjorde de brittiska yrkessoldaterna imponerade.

Pearson fortsatte efter striderna till den övergivna norska missionsstationen vid Eshowe, där han fått order om att förvara proviant innan han ryckte vidare mot oNdini. Zuluerna omringade dock lägret och inledde en belägring som isolerade Pearson och effektivt neutraliserade denna del av den brittiska invasionsstyrkan. Vad Pearson inte visste var att en katastrof av oändligt större magnitud hade drabbat britterna samma dag, i slaget vid Isandhlwana.

Av de tre brittiska invasionsstyrkorna, som tillsammans räknade drygt 15 000 man, bedömde Cetewayo den centrala, som Chelmsford själv ledde, som mest aggressiv. Zuluernas huvudstyrka gick därför för att möta Chelmsford som hade slagit läger vid foten av den steniga kullen Isandhlwana. Han beslutade sig för att dela upp sina trupper och ledde på morgonen den 22 januari drygt hälften, omkring 2 500 soldater, åt sydöst där han felaktigt trodde att zuluernas huvudstyrka befann sig. Styrkan, bestående av 20 000 zulusoldater, befann sig istället i en dalgång en halvmil öster om Isandhlwana. För att ta sig till denna dal hade styrkan avancerat de åtta milen från oNdini på fem dagar.

Eftersom det skulle bli nymåne den kommande natten visste zulusoldaterna att någon order om att gå till anfall inte skulle komma. Sådan var traditionen. I stället satt de tysta på sina sköldar och väntade redan från morgonen.

Plötsligt hördes skottlossning. En brittisk spaningspatrull hade fått syn på en grupp zuluer och jagade den mot dalen. Britterna möttes av en syn de aldrig hade förväntat sig: 20 000 knäpptysta zulukrigare som bara satt och väntade på nästa dags strid.

Britterna avlossade en salva ner i dalen och retirerade sedan snabbt. Många av zuluerna svarade med att resa sig från marken och direkt attackera utan att invänta order. Zuluernas befälhavare, prinsarna Ntshingwayo kaMahole Khoza och Mavumengwana kaNdlela Ntuli, insåg naturligtvis att man måste gå till anfall – annars vore hela överraskningsmomentet spolierat.

Några regementen, sammanlagt 4 000–5 000 soldater, stannade kvar i dalen som reserv. Övriga bildade den fruktade buffelhornsformationen, där vänstra och högra flanken blev de bägge hornen på ömse sidor om buffelns bringa. Taktiken gick ut på att överflygla motståndaren.

Zuluerna hade en del gamla musköter och gevär till sitt förfogande. Men huvudsakligen var de utrustade på traditionellt vis med spjut, sköldar av kohud – och mod! Beväpnade på detta sätt rusade de mot Isandhlwana och det brittiska lägret. Där möttes de av toppmoderna bakladdade Martini-Henry-gevär och två sjupunds artilleripjäser.

Trots de stora förlusterna och de dödliga skurar av kulor som kom vinande emot dem fortsatte zuluerna sin offensiv. När britternas ammunition tog slut förmådde de inte stå emot anstormningen utan föll offer för zuluernas assegajer.

En minut i halv tre på eftermiddagen blev det solförmörkelse. Månen, som inte skulle synas alls den kommande natten, gled framför solen och dunklet lade sig över slagfältet där de döda låg i tusental. De flesta av de stupade britterna hade fått bukarna uppsprättade varpå inälvorna tagits ut. Enligt zulutraditionen var detta nödvändigt för att själen skulle kunna lämna kroppen, annars riskerade man att den döde hemsökte sin baneman.

Av de 1 700 soldater som befann sig i det brittiska lägret vid slagets början dödades drygt 1 300. Knappt 800 av dessa var britter medan resterande utgjordes av kolonisatörer med europeiskt ursprung samt svarta afrikaner i brittisk sold. Visserligen var förlusterna större på den andra sidan – man beräknar att minst tusen zuluer stupade och att omkring dubbelt så många sårades, varav många avled senare. Men slaget var ändå en enorm prestigeförlust för britterna. Detta var första gången någonsin som drottning Victorias stolta armé lidit nederlag mot inhemska trupper i Afrika.

I och med segern hade Cetewayo visat den brittiska invasionsstyrkan att han inte tänkte ge sig utan strid och att hans armé skulle bjuda hårt motstånd. Men även om den brittiska befälhavaren lord Chelmsford tillfälligt drog tillbaka merparten av sina trupper till Natal var det en gång så mäktiga zuluriket dömt till undergång.

Samma kväll, den 22 januari, stod ytterligare ett slag i zulukriget där ett hundratal brittiska soldater slogs desperat för sina liv på andra sidan Mzinyathi. Vid Rorke’s Drift hade svensken Otto Witt grundat en missionsstation, vid foten av det berg han gav namnet Oscarsberg efter den svenske kungen Oscar II. Chelmsford hade lagt beslag på byggnaderna och förvandlat dessa till förråd och sjukhus.

Precis som lägret vid Isandhlwana var Rorke’s Drift obefäst. Men när männen som var stationerade där fick rapporter om att tusentals zuluer var på väg mot dem, byggde de en improviserad mur av säckar med majsmjöl och trälådor med kex. Denna mur förband förrådsbyggnaden, sjukhuset och en kraal, boskapsinhägnad.

Zulustyrkan leddes av en av Cetewayos yngre bröder, prins Dabulamanzi kaMpande, och bestod av krigare som inte deltagit i striderna vid Isandhlwana och som därmed gått miste om chansen att få ”bada sina assegajer i fiendens blod”.

Dabulamanzi visste att kungen och hans råd, ibandla, hade beslutat att endast bedriva försvarskrig. Kungen hade därför givit strikta order om att hans trupper inte fick ta sig in på brittiskt territorium eftersom han då skulle förlora en del av det moraliska övertaget vid en tänkbar kommande fredsförhandling.

Trots detta ledde Dabulamanzi fler än 3 000 stridslystna krigare över floden, mot de väntande britterna. Dessa var betydligt färre än de hade kunnat vara sedan flera hundra män, de flesta afrikanska soldater, hade flytt. Därmed återstod cirka 150 soldater. Av dessa var ett fyrtiotal sjuka, varav knappt hälften var oförmögna att slåss.

Slaget inleddes sent på eftermiddagen och varade in på nästa dygn. Mörkret faller snabbt i Sydafrika och nätter utan månsken är kolsvarta. Men området kring missionsstationen lystes snart upp av halmtaket på sjukhuset som zuluerna satte eld på. Ett taktiskt misstag eftersom de då inte kunde närma sig den brittiska ställningen i skydd av mörkret, vilket hade tvingat britterna att avfyra sina gevär i blindo.

Zuluerna fick snart huvuddelen av britterna att dra sig bakom den andra försvarslinje som de byggt av kexlårar, tvärs över det befästa området, nära förrådet och kraalen. Angriparna trängde in i sjukhusbyggnaden där försvararna hackade sig genom vägg efter vägg för att undkomma. Majoriteten av dessa britter lyckades också till slut ta sig ut ur byggnaden och över gårdsplanen.

Trots sitt massiva numerära övertag lyckades zuluerna inte inta Rorke’s Drift. De brittiska förlusterna stannade under tjugo stupade medan flera hundra (uppgifterna går isär) zuluer dog under slaget eller dagen efter, då britterna avrättade alla de sårade fiendesoldater de kunde hitta. Precis som zuluerna gjort dagen före vid Isandhlwana.

På vägen tillbaka till Zululand passerade zuluerna Chelmsfords styrka, som gick i motsatt riktning, på nära håll. Men ingendera sida orkade inleda någon strid.

Den brittiska förlusten vid Isandhlwana gav upphov till panik bland befolkningen i Natal, som fruktade att zuluerna skulle invadera. Dessa hade emellertid också drabbats hårt av slaget. Soldaterna var uttröttade och efter de nödvändiga ritualer som följde på striderna återvände de hem för att vila upp sig. Cetewayo visste att han inte hade kunnat inleda en offensiv även om han hade velat. Hans enda chans att ta initiativet i konflikten gick honom därmed ur händerna.

Trots den stora triumfen vid Isandhlwana, och trots nya segrar i slagen vid floden Ntombe och vid Hlobane i mars 1879, var det bara en tidsfråga innan det brittiska imperiet skulle visa sig övermäktigt. Dessutom började Cetewayos eget folk att överge honom. I mars överlämnade sig kungens halvbror till den tredje brittiska invasionsstyrkan, som gått in i nordvästra Zululand. Cetewayos stöd hos hövdingarna i kustregionen började också svikta.

Chelmsford hade dragit sig tillbaka till Natal och inväntade där omfattande förstärkningar. När de hade kommit tog han först itu med uppgiften att undsätta Pearson, som fortfarande var instängd i Eshowe. Den pressade Cetewayo vägrade att ge sig utan motstånd. Han kallade åter sina soldater till oNdini och valde precis som tidigare att dela upp armén. 12 000 man sändes söderut för att stå emot en eventuell ny invasion i denna landsända medan huvudstyrkan på 20 000 man fick i uppdrag att försöka neutralisera överste Evelyn Woods trupper i norr.

I söder stupade omkring tusen zuluer vid kwaGingindlovu, där man mötte Chelmsford, som var på väg mot Eshowe. Ännu värre var utgången av slaget ett par dagar tidigare vid Khambula den 29 mars. Trots att kungen sagt att man under inga omständigheter skulle anfalla britterna när dessa låg förskansade – det var som att attackera ett vilddjur i dess lya – föll zuluerna under ledning av Mnamana kaNgqengelele för frestelsen.

Britternas försvar var välorganiserat. Man hade ställt upp en laager, vagnborg, och hade bland annat sex kanoner till sitt förfogande. Zuluernas anfall å andra sidan var inte helt koordinerat. Högra buffelhornet lockades att gå till attack innan bringan och det vänstra hornet var redo. Resultatet var förödande för angriparna. Antalet stupade zuluer är även i detta fall omstritt, men det kan ha rört sig om 2 000 mot knappt 30 på den brittiska sidan.

Kriget var i praktiken avgjort. Cetewayo skickade ut nya förhandlingstrevare. Men med en total seger i sikte var britterna än mindre benägna till eftergifter än före kriget. Dessutom var Chelmsford besluten att sudda bort den fläck på hans rykte som katastrofen vid Isandhlwana innebar. Om han skulle lyckas med detta var det brått. Hans utsedda efterträdare, Garnet Wolseley, var redan på väg till Zululand.

I början av juli kom Cetewayos sista desperata försök att undvika ytterligare en blodig konfrontation på skam. Den hjord med mjölkvit kunglig boskap han skickat som en gåva till Chelmsford hindrades att nå fram av de unga krigare som bevakade vadstället över floden White Mfolozi. Kungen talade därefter till sina soldater och försökte övertyga dem om det dumdristiga i att ta sig an britterna i strid ytterligare en gång. Krigarna krävde trots det att få göra ett sista försök att försvara sitt hemland.

Den 4 juli korsade Chelmsford floden med 4 000 vita soldater och 1 000 svarta. Han ställde upp styrkan i en rektangulär formation på slätten Mahlabathini, alldeles i närheten av oNdini. Som av en slump var detta just den plats som zuluerna valt för att försöka omringa fienden. De reste sig ur det höga gräset där de suttit gömda. Andra strömmade ner från de omkringliggande kullarna.

Zuluerna anföll britterna från alla håll. I vissa fall nådde angriparna nästan ända fram till de brittiska linjerna innan de sköts ner. När anfallsvågen började mattas skickade Chelmsford ut kavalleri för att ta upp jakten på de retirerande zuluerna. Dessa och de sårade som låg kvar på slagfältet slaktades skoningslöst. Uppemot 1 500 zuluer dödades. När britterna nådde det kungliga residenset stacks de fler än tusen bikupsformade hyddorna i brand.

Cetewayo hade vid det laget redan flytt. Han infångades den 28 augusti och skickades i exil i Kapkolonin. Monarkin och amabuthosystemet förbjöds, och kungadömet delades upp i tretton områden under varsin hövding. Zululand förblev nominellt självständigt, vilket innebar att britterna slapp de kostnader och det ansvar som en annektering skulle innebära.

Cetewayo tilläts återvända till Zululand 1883, vilket snabbt ledde till inbördeskrig i vilket kungens styrkor besegrades. Han avled hastigt i februari 1884, officiellt av en hjärtsjukdom, men det gick rykten om att han förgiftats.

Risken att boerna skulle få ökat inflytande i Zululand fick britterna att annektera området 1887. Planerna på en sydafrikansk konfederation, det bakomliggande skälet till att Frere provocerade fram kriget, förverkligades emellertid aldrig.

Anders Hansson är frilansjournalist och tidigare redaktör på Nationalencyklopedin, specialiserad på Afrika.

BOKTIPS ★ Zulu Rising (2011) av Ian Knight.

FILMTIPS ★ Striden i gryningen (Zulu Dawn, 1979) med Bob Hoskins och Burt Lancaster, om slaget vid Isandhlwana ★ Zulu (1964) med Michael Caine och Ulla Jacobsson, om slaget vid Rorke’s Drift.

 
 
 

Kanske är du intresserad av...

Läs också