Den nuvarande situationen i Afghanistan kan i allt väsentligt härledas från det krig som fördes där av Sovjetunionen under 1980-talet – den sista stora konflikten under kalla kriget. Detta krig fördes under sin första hälft i princip utan mediebevakning medan dess andra hälft överskuggades av den politiska utvecklingen i samband med Sovjetunionens långsamma sammanbrott. Detta gör att det, trots sin omfattning, är ganska okänt.

Det självständiga Afghanistan strävade efter att hålla sig väl med båda sidor under kalla kriget. Dock var förbindelserna betydligt mer omfattande med det angränsande Sovjetunionen. Under andra häften av 1970-talet började landet alltmer frigöra sig från det sovjetiska inflytandet, något som fick Kreml att börja agera.

På våren 1978 störtade det afghanska kommunistpartiet den sittande presidenten i saur-revolutionen (efter den persiska kalenderns andra månad). Kommunisternas maktövertagande och radikala politik – inte minst jordreformen – väckte starkt motstånd och resulterade i att mujahedin, en muslimsk antikommunistisk gerilla, började ta form och vinna mark.

Hazifullah Amin tog över makten

Afghanska muslimska fundamentalistiska ledare hade redan 1973 tagit sin tillflykt till Pakistan där de fick skydd och stöd av den alltmer muslimskt präglade militärregeringen. Långt innan den sovjetiska invasionen hade alltså det som skulle bli talibanrörelsen slagit rot i norra Pakistan.

Den afghanska kommunistiska regimen plågades svårt av inre splittring, vilket 1979 ledde till en internkupp där Hazifullah Amin tog över makten. Den inrikespolitiska situationen förvärrades snabbt och den nye presidenten bad oavbrutet Sovjetunionen om militär hjälp.

Kreml var till att börja med inte alls benäget att intervenera i Afghanistan utan nöjde sig med ekonomiskt bistånd samt att skicka militär utrustning. Det var farhågorna för att Afghanistan skulle göra som Anwar Sadats Egypten – gå över till USA:s sida – som till sist fick Sovjet att gå med på att ingripa militärt. Man gjorde det dock med en egen hemlig agenda: att ersätta den i Kremls tycke alltför radikale president Amin med mer moderata, Sovjetlojala afghanska kommunister.

Förstärkte bevakningen

Sovjet förberedde sig noga för maktövertagandet. Bland annat placerades GRU-förband samt soldater från 111. fallskärmsjägarregementet inne i själva Afghanistan, på flygbasen i Bagram som stod under sovjetisk kontroll.

Där inkvarterades också den blivande marionettledaren Babrak Karmal i väntan på invasionen. Vidare skickades KGB-enheter med tadzjiker och uzbeker – nära besläktade med afghanerna – till Kabul, ironiskt nog på begäran av Hazifullah Amin, för att förstärka bevakningen av regeringskvarteren.

FÅ MILITÄR HISTORIAS NYHETSBREV – VARJE VECKA!

Efter godkännande av invasionsplanen den 8 december vidtogs en omfattande mobilisering i områdena närmast Afghanistan. Omkring 50 000 man kallades i största hast in till repetitionsutbildning, ofta hann förbanden inte bli fulltaliga innan order om avmarsch gavs från Moskva.

Ett halvår efter invasionen 1979 hade Sovjetunionen fört in 80 000 soldater i Afghanistan.

© Getty images/all over press

Kreml var till att börja med inte alls benäget att intervenera i Afghanistan utan nöjde sig med ekonomiskt bistånd samt att skicka militär utrustning. Det var farhågorna för att Afghanistan skulle göra som Anwar Sadats Egypten – gå över till USA:s sida – som till sist fick Sovjet att gå med på att ingripa militärt. Man gjorde det dock med en egen hemlig agenda: att ersätta den i Kremls tycke alltför radikale president Amin med mer moderata, Sovjetlojala afghanska kommunister.

Sovjet förberedde sig noga för maktövertagandet. Bland annat placerades GRU-förband samt soldater från 111. fallskärmsjägarregementet inne i själva Afghanistan, på flygbasen i Bagram som stod under sovjetisk kontroll. Där inkvarterades också den blivande marionettledaren Babrak Karmal i väntan på invasionen. Vidare skickades KGB-enheter med tadzjiker och uzbeker – nära besläktade med afghanerna – till Kabul, ironiskt nog på begäran av Hazifullah Amin, för att förstärka bevakningen av regeringskvarteren.

Efter godkännande av invasionsplanen den 8 december vidtogs en omfattande mobilisering i områdena närmast Afghanistan. Omkring 50 000 man kallades i största hast in till repetitionsutbildning, ofta hann förbanden inte bli fulltaliga innan order om avmarsch gavs från Moskva.

Fallskärmstrupper flögs till Kabul

Den 25 december 1979 började Sovjetunionen flyga in fallskärmstrupper från Uzbekistan till flygplatsen i Kabul. Ur luftlandsättningsperspektiv var det en ganska komplicerad operation med ett stort antal transportflygplan som på löpande band skulle landa, debarkeras och sedan lyfta igen. Ett av de hjälpmedel man hade till sitt förfogande var navigeringsteknik som genom industrispionage stulits från Saab. Efter landning kunde fallskärmssoldaterna relativt enkelt säkra flygplatsen för att kunna flyga in 103. fallskärmsgardesdivisionen Vitebsk.

Stormningen av presidentpalatset skedde två dagar senare, den 27 december. Understödda av enheter från 345. fallskärmsregementet deltog olika typer av specialförband, inklusive den kända Alfa-enheten, i överraskningsangreppet. KGB:s Spetsnaz-enheter i afghanska uniformer hade infiltrerat palatsbevakningen men kom i skottväxling med den yttre bevakningsringen.

Efter en kort men intensiv strid, med förluster på bägge sidor, gav Amins palatsbevakning upp. Presidenten avrättades strax efteråt under oklara omständigheter och Babrak Karmal installerades av Sovjet som ny ledare. Samtidigt började markförband ur den 40. armén korsa landgränsen i norr via de två huvudvägarna.

Afghanska soldater massdeserterade

Den inledande fasen följdes av allmän förvirring och spontana oroligheter på olika platser i landet, inklusive en massaker på sovjetiska rådgivare i Kandahar vid nyår, något som fick Kreml att skicka förstärkningar. Den nye presidenten Karmal var mycket tydlig med att sovjetiska trupper skulle användas för att kväsa motstånd eftersom han inte litade på de reguljära afghanska styrkorna. Detta visade sig vara en korrekt bedömning då afghanska soldater började massdesertera från regeringsarmén och i vissa fall ansluta sig till resningarna. Det tidiga, relativt svaga och oorganiserade motståndet krossades utan större svårighet av sovjetstyrkorna.

Sovjet planerade inte för ett mer omfattande fälttåg i Afghanistan. Man föreställde sig att hela företaget skulle utvecklas på ett liknande sätt som invasionen av Tjeckoslovakien, där något aktivt motstånd inte förekommit och landet snabbt pacificerats. Det inledande, nästan obefintliga motståndet, civilbefolkningens passivitet samt det negativa intrycket av afghanernas stridsvärde bidrog till bedömningen att det skulle bli en lätt uppgift.

I mitten av 1980-talet började Sovjet bygga upp en afghansk armé för att kunna minska sin egen närvaro i landet. Den afghanska armén byggdes efter sovjetisk modell och försågs med materiel, bland annat raketartilleri.

© Vladimir Rodionov/RIA Novosti/All over press

I protokoll från partiledningen i Kreml talas bland annat om ”eliminering av banditgrupper”. Man hade dock inte tagit ett antal avgörande strategiska faktorer med i beräkningen.

De enorma kulturskillnaderna och det milt sagt okänsliga sätt på vilket de sovjetiska trupperna agerade i mötet med civilbefolkningen skapade snabbt stora spänningar. Soldater berättar om hur sådant som att man urinerade på moskéväggar, trängde in i familjebostäder där av tradition endast män tillhörande familjen har tillträde, slängde Koranen på marken och andra vårdslösa handlingar skapade ett obändigt hat mot allt vad Sovjetsoldater hette. Även om geografi, etnisk härkomst och andra faktorer knappast gjorde det möjligt att tala om en enhetlig gerillarörelse började det afghanska samhället stödja den muslimska gerilla som hade som uttalat mål att kasta ut de otrogna inkräktarna.

Den oländiga terrängen gjorde det vidare omöjligt att kontrollera större delen av landet. Närmare 80 procent av territoriet stod i princip utanför någon som helst sovjetisk insyn. Det gjorde att mujahedin, trots brist på vapen och andra resurser, i lugn och ro kunde bygga upp det lågintensiva gerillakrig som sakta men säkert skulle komma att nöta ut angriparen.

Primitivt vägnätverk

Efter ett halvår hade Sovjet fört in ungefär 80 000 man i Afghanistan, en siffra som så småningom skulle öka till 100 000. Det visade sig dock att de mekaniserade sovjetiska styrkorna hade mycket svårt att hitta, förfölja och ta strid med gerillan. Det mycket primitiva vägnätet gjorde att alla insatser tog enorm tid och slet hårt på både fordon och manskap.

Rapporter från sovjetiska officerare talar om oändliga ”brandkårsutryckningar” för att försöka ta sig an den gäckande fienden. Den afghanska landsbygden och dess invånare framstod som en gåta för soldaterna, som dessutom hade svårt att förstå vad invasionen handlade om och vilka de egentliga målen med deras närvaro var.

Gerillan insåg mycket snabbt att öppen strid mot de välbeväpnade och pansarskyddade sovjetiska trupperna var något man skulle undvika. Man koncentrerade sig i första hand på att genomföra olika typer av sabotageaktioner, till exempel mot elförsörjningen, administrativa byggnader och sovjetiska militäranläggningar. Emellanåt genomfördes bombattentat i Kabul av det slag som blivit en signatur för senare tiders konflikter i området. Vidare användes landminor i olika typer av försåt mycket flitigt.

Arméns stridsvärde

Sovjet hade från början föresatt sig att ge den afghanska armén ett större ansvar i krigföringen, med de egna styrkorna i en sekundär, understödjande roll. Det stod dock snart klart att den reguljära afghanska arméns stridsvärde var ytterst begränsat. Många av soldaterna hade låtit värva sig enbart på grund av lönen och slets med lojaliteter mot sitt etniska ursprung.

Vidare tvangs man att förlita sig på de officerare som varit lojala mot den störtade Amin eftersom han rensat ut alla andra officerare före invasionen. Motivationen minskade ytterligare genom att afghantrupperna ofta användes som ett slags andra klassens utfyllnadsförband. Medan sovjetsoldaterna stannade i sina bepansrade fordon vid stridskontakter var afghanerna exponerande för beskjutning.

Afghanska gerillasoldater i februari 1988.

Afghanska gerillasoldater i februari 1988. De svårtillgängliga bergen var en av anledningarna till att gerillakriget blev framgångsrikt.

© Robert Nickelsberg/Liaison/All over press

Efterhand fick de sovjetiska soldaterna allt fler bevis på sin olämplighet för krigföring i Afghanistan. Trupperna, övade för strid i öppen terräng med olika typer av understöd, hade absolut ingen träning i att möta och bekämpa gerillaförband. Förbandsofficerarna uppvisade mycket låg taktisk och strategisk förståelse för vad ett lågintensivt, tålamodsprövande gerillakrig innebar. Den centraliserade sovjetiska befälsföringen gjorde att de dessutom ofta var ängsliga för att ta egna initiativ utan hellre agerade efter regelboken.

Den sovjetiska infanteribeväpningen var också till stora delar olämplig för området. De finkalibriga AK-74 automatkarbinerna, anpassade för infanteristrid i europeisk terräng, visade sig ha stora begränsningar vid de långa avstånd och stora höjdskillnader som strid i berg innebär. Utbildningen av prickskyttar för bergsmiljö var bristfällig och de påfrestande transporterna längs dåliga vägar gjorde att siktena på Dragunovgevären rubbades ur sina inskjutningslägen.

Utmanövrerades av lokala gerillagrupper

Knappast något av de sovjetiska förbanden var anpassat för strid i bergsområden, en mycket speciell typ av krigföring som fordrar extrem uthållighet och en mycket god förmåga att utnyttja naturen till sin fördel. Soldater från de fallskärmsjägarförband – som i brist på annat i praktiken bildade de jaktgrupper som gav sig upp i bergen – vittnar om hur de, gång på gång, utmanövrerades av lokala gerillagrupper som från fördelaktiga positioner kunde öppna eld mot dem och sedan försvinna. Vidare blev ofta vattenbrist en starkt hämmande faktor för att kunna utföra krävande bergsmarscher i jakt på gerillaförbanden.

Strid i berg ställer höga krav på en mycket nära och direkt samverkan mellan olika truppslag. Pansarfordon kunde endast användas i mycket begränsad omfattning och blev ofta stående i dalgångarna. Kanonerna på pansarskyttefordonen BMP-1 gick inte att elevera tillnärmelsevis så högt som förhållandena ofta krävde. Även artilleriet hade svårt att på ett effektivt sätt ge eldunderstöd.

Detta berodde främst på att man först inte utnyttjade rörliga eldledningsgrupper utan, enligt gängse sovjetisk taktik, var beroende av högre staber som inte såg fienden. Istället användes till exempel raketartilleriet ofta preventivt för ”straffexpeditioner” där byar jämnades med marken i syfte att avskräcka från gerillastöd och göra områden där gerillan verkade obeboeliga. Sådana insatser ökade dock bara vreden bland civilbefolkningen.

Sovjets invasion av Afghanistan inleddes den 27 december 1979 med en luftlandsättning innan markförbanden rullade över gränsen.

Tio år av krig

1979 Sovjetiska trupper går in i Afghanistan i december.
1980 Uppror och motstånd mot sovjettrupperna börjar. USA och flera andra länder börjar skicka hjälp till afghanerna.
1985 Krigets blodigaste år och Sovjets styrkor i landet är över 100 000.
1986 USA börjar skicka Stinger-robotar till afghanerna.
1988 Sovjet påbörjar sitt tillbakadragande ur Afghanistan.
1989 Sista sovjetiska soldaten lämnar landet i februari.

Grova övergrepp förekom på bägge sidor under hela kriget. De förhörsmetoder som tillämpades på sovjetisk sida var ofta mycket brutala. Ibland hittade de sovjetiska soldaterna på ”underhållning” med tillfångatagna afghaner. Ögonvittnen berättar att specialstyrkorna kunde roa sig med att kasta ner några afghaner i en grop, låta dem svälta i flera dagar och sedan kasta ner konservburkar som de svältande fångarna fick slåss om och sedan tvangs öppna med tänderna.

Enskilda mujahedingrupper, å sin sida, kunde skära av huden runt midjan på sovjetiska fångar, dra upp huden och knyta ihop den ovanför huvudet, varvid fången kvävdes i sitt eget skinn. Sådana utsikter gjorde att mycket
få sovjetsoldater tog risken att desertera. För att ytterligare minska risken för avhopp tilläts efter ett tag inga soldater med muslimsk härkomst att tjänstgöra i Afghanistan.

Till att börja med var mujahedin inte alls benäget att ta krigsfångar. Detta förändrades något efter det att bland annat sovjetiska dissidentgrupper inledde ansträngningar att övertyga gerillan om det politiskt fördelaktiga med fångtagande. Under en del av kriget till och med tävlade de olika gerillagrupperna med varandra i att ta fångar. Det förekom försök att sätta upp ”Vlasovförband” av tillfångatagna soldater, men detta visade sig omöjligt att genomföra då det i de flesta fall inte gick att etablera förtroende mellan dem och gerillan. Inte minst för att gerillan, som ett sätt att förödmjuka dem, genomförde gruppvåldtäkter på nytagna sovjetiska krigsfångar.

Grannlandets betydelse växte

Den avgörande faktorn för det uthålliga och alltmer välorganiserade motståndet var Pakistan, där gerillans sju huvudfraktioner enades 1985. Grannlandet i sydost växte snabbt i betydelse som det territorium där gerillakrigarna kunde reorganisera, genomföra utbildning och återhämta sig. Det var också här som stödet till gerillan lagrades och transporterades vidare in i Afghanistan.

USA höll sig till att börja med relativt passivt i konflikten, med endast ett mindre stöd. Dels var man oenig om hur man bäst skulle engagera sig – nöta ut fienden eller försöka tilldela honom ett avgörande slag – dels gjorde spänningar mellan Vita huset och dess rådgivare, kongressen och CIA att konflikten stundom användes som ett slagträ i inrikespolitiska intriger.

USA hade dessutom inte mycket till övers för den muslimskt influerade pakistanska militärregimen. Efterhand trappade man dock upp stödet till mujahedin via Pakistan genom en rad mer eller mindre fantasieggande initiativ. Till exempel köpte man i hemlighet sovjetisk materiel från Israel och Egypten som togs in i Afghanistan via Pakistan. Så småningom började även Saudiarabien understödja gerillan med pengar i samverkan med USA.

Kina understödde gerillan

Ett mindre känt faktum är att även Kina understödde gerillan från sitt territorium i Xinjiang-provinsen, delvis i samförstånd och i begränsat samarbete med USA. Kinesernas vapenleveranser, baserade på kinesisk erfarenhet av krigföring under liknande förhållanden, var mycket väl anpassade för de krav som ställdes i Afghanistan.

Det kan här nämnas att de vapen som väst försåg gerillan med var av blandad kvalitet och inte alltid användbara. Detta gäller till exempel de inledande försöken att förse gerillan med luftvärnskapacitet. Brittiska Blowpipemissiler, schweiziska Oerlikonkanoner och sovjetiska SA-7 visade sig föga användbara.

Kanonernas otymplighet gjorde dem mycket svåra att transportera medan luftvärnsrobotarna, på grund av effektiva sovjetiska motmedel, sällan träffade målet. I fallet med SA-7 drog de dessutom, via den rökplym som utvecklades efter avfyrning, uppmärksamheten till skytten. Förvaringsboxarna till robotarna kallades därför med viss ironi för ”likkistor” av mujahedin.

En sovjetisk specialstyrka med en grupp fångar från mujahedin. Foto från 1987.

En sovjetisk specialstyrka med en grupp fångar från mujahedin. Foto från 1987.

Det ska påpekas att gerillan, trots den enande benämningen mujahedin, inte var en enhetlig rörelse. I allmänhet sattes gerillaförbanden upp på en lokal, etniskt förankrad basis. I synnerhet i de östra delarna av landet, med pashtunmajoritet och krigartradition samt med gräns mot Pakistan, var motståndet starkt förankrat. I andra delar av landet, till exempel i de norra provinserna, bebott av olika minoriteter och med svagare krigartraditioner, genomfördes rekryteringen ofta med hjälp av lokala ledare i tätt förbund med religiösa intressen.

En typisk gerillaenhet leddes av en befälhavare och kunde bestå av runt tre hundra man och uppåt. De mest kända och hårdföra befälhavarna skulle med tiden komma att få status som krigsherrar, närmast att jämföra med medeltidens feodalherrar. Några av de mer kända är Ahmad Shah Massoud – som lyckades stå emot upprepade sovjetiska offensiver i Panshjirdalen – och Gulbuddin Hekmatyar, den sistnämnde fortfarande en aktiv politisk och militär deltagare i den nuvarande konflikten i Afghanistan.

Här kan också nämnas de arabiska muslimer som frivilligt anslöt sig till kampen mot de otrogna. Även om de inte tränades direkt av USA (den amerikanska närvaron i området var mycket begränsad) gavs de utan tvivel möjligheter att utveckla sina färdigheter i gerillakrigföring via amerikanska resurser. De kom dessutom nu i direkt kontakt med de radikala muslimska grupperingar som redan tidigare skapat basläger i Pakistan. Den mest kände av dessa ditresta gerillakämpar blev Usama bin Ladin.

Cyniska provokationer

En av krigets mindre kända aspekter rör ansträngningarna från sovjetisk sida att, i samarbete med den afghanska statssäkerhetstjänsten Khad, på olika sätt så split mellan motståndsgrupperna. Detta skedde ofta genom cyniska provokationer där till exempel sovjetiska specialförband flögs in och utförde regelrätta massakrer i byar i gränslandet mellan olika etniska grupperingar för att sedan snabbt försvinna. Även om sådana insatser hade viss framgång lyckade man aldrig på allvar skapa oenighet hos motståndaren.

Khad å sin sida var kontrollerat av en av de två falangerna inom kommunistpartiet och gjorde allt för att eliminera inrikespolitiskt inflytande från rivaler, vilket skapade interna spänningar inom den afghanska administrationen. Den sovjetiska ledningen fick allt svårare att dra jämnt med sin installerade president, Babrak Karmal.

Under hans styre ökade korruptionen och ineffektiviteten i statsapparaten drastiskt, något som i sin tur bara spädde på motståndet mot marionettregimen.

En sovjetisk Mi-8 utrustad med attackraketer beskjuter mujahedin-läger.

En sovjetisk Mi-8 utrustad med attackraketer beskjuter mujahedin-läger. Sovjetunionen använde ofta attackhelikoptrar för att komma åt gerillasoldaterna i bergen dit det var svårt att skicka markfordon och soldater. Foto från februari 1988.

© Ullstein bild /all over press

Med tiden lärde sig Sovjettrupperna att utnyttja det militära övertag de trots allt hade. Den 40. arméns karaktär förändrades gradvis från mekaniserat infanteri till ett betydligt mobilare, luftburet lätt infanteri. I synnerhet de dödliga Mi-24 attackhelikoptrarna började under mitten av 1980-talet skörda vissa sovjetiska framgångar. Bland annat lärde man sig att med ledning av tålmodiga underrättelseinsatser använda helikoptrarna för att inringa och neutralisera viktiga gerillaledare, ofta i samverkan med medförda specialstyrkor.

Detta övertag neutraliserades dock i sin tur i stor utsträckning när CIA 1986 slutligen fick klartecken till att i stora mängder, 150 per månad, leverera bärbara amerikanska Stinger luftvärnsrobotar. De sofistikerade värmesökande robotarna hade inga problem att överlista de motmedel som dåvarande sovjetiska helikoptrar och attackflyg var utrustade med. Även om det sovjetiska flygvapnet så småningom lärde sig att handskas med detta hot spelade Stingermissilerna en avgörande roll i ett kritiskt skede av kriget.

Mediernas makt

De blev också till en viktig symbol för gerillan, som nu öppet inför världen kunde visa att man utmanade Sovjetmakten med västvärldens välsignelse. För Sovjetunionens del fick man nu smaka på mediernas makt, landet framstod inte bara som en hänsynslös aggressor utan även som en förlorare, något som tärde djupt på bilden av armén som oövervinnerlig.

Sovjetiska strateger hade redan så tidigt som 1980 insett att detta var en konflikt som svårligen skulle gå att vinna. Dock togs inga klara initiativ förrän under senare hälften av 1980-talet, då ledande militärer öppet började ifrågasätta det rationella med en fortsatt krigsinsats. Det blev till slut den nytillträdde Sovjetledaren Michail Gorbatjov som tog initiativet till förhandlingar. Den 15 maj 1989 lämnade den siste sovjetiske soldaten, 40. arméns befälhavare generallöjtnant Boris Gromov, Afghanistan.

1989 rullade de sista sovjetiska förbanden ut ur Afghanistan

1989 rullade de sista sovjetiska förbanden ut ur Afghanistan. Efter sig lämnade de en kommunistregim och ett inbördeskrig. Regimen föll dock snabbt efter Sovjetunionens upplösning.

© Robert Nickelsberg/Liaison/All over press

I medeltal hade Sovjetunionen under kriget något mer än 100 000 soldater på plats i Afghanistan. Sammanlagt tjänstgjorde under tio års tid drygt 600 000 man i landet. De direkta förlusterna i stupade var 14 500 man, medan 50 000 sårades eller skadades.

Till detta ska noteras att mer än 400 000 av dem som tjänstgjorde ådrog sig någon typ av svårare sjukdom. På den afghanska sidan fanns uppemot 250 000 gerillakämpar. Av dessa stupade mellan 75 000 och 90 000, ungefär en tredjedel. De afghanska civila förlusterna uppskattas till mellan en och två miljoner.

Efter tillbakadragandet fortsatte Sovjet att stödja den kommunistiska regimen med vapen. Tvärtemot vad många bedömde förbättrade regeringssidans trupper märkbart sin stridsförmåga och kunde hålla den efter krigsslutet splittrade motståndsrörelsen stången. Då Sovjet 1991, i samband med sammanbrottet, drog tillbaka allt stöd föll regimen dock snabbt, vilket i sin tur beredde vägen för talibanväldet och, ett decennium senare, den konflikt som landet i dag upplever.

Publicerad i Militär Historia 2/2013